I chocktillstånd

Times are a changing. Visserligen var DMV, som sig tydligen bör här i Charlotte, diskret undangömt i raden bland små obskyra affärsrörelser och tomma lokaler. Inte antydan till minsta "officiell" skylt. Ingen DMV skylt överhuvudtaget faktsikt, utan bara en mycket liten lapp i fönstret där det stod "Licence Plates and Registration". Man skulle lätt kunna få för sig att de faktiskt inte vill att folk ska hitta dit.

När man klev in, var det ungefär så som jag föreställer mig att det såg ut i Ryssland 1970 på vårvintern. Ett stort kalt rum med en lång (hög) disk i ena änden och en kö. Bara kö.

Inga nummerlappar och inga stolar. Inga bänkar och absolut ingen tv eller konst någonstans. Överhuvudtaget ingenting på väggarna förutom en mängd anslag angav kostnaderna för olika saker, samt meddelade att här kunde man bara betala kontant. Punkt slut.

Men kön var förvånansvärt kort (Antagligen för att de faktiskt lyckats med sin plan att framleva sin existens inkognito. Se ovan.). Och snabb. Exakt fyra minuter efter att jag klev in genom dörren blev jag expedierad av en av de karaktäristiskt otrevliga kvinnorna bakom disken (som jag förresten knappt nåddde upp till. Disken alltså, inte kvinnan. Ok jag är kort, men jag är väl ändå inte sååå kort!?).

Jag tror att förmågan att utföra sitt arbete "Ointresserat, humorlöst, med fullkomlig brist på lyhördhet samt med en attityd som inte kan beskrivas på annat sätt än otrevlig" är anställningskrav för folk som arbetar inom statliga eller delstatliga "serviceyrken" här i USA. Eller så klonar de sina anställda. I vilket fall som helst så har jag aldrig stött på någon som betett sig på något annat sätt.

En minut senare var jag i alla fall klar. Allt detta förberedande och mentala peppande för fem minuter. Pfffffhh.