Dagens Ankeborg eller tänk om vi skulle vända på steken

Idag tänkte jag vara riktigt vågad och ta fru Anka lite i försvar.

Ju mer jag läser den massiva kritik som hon väcker, ju mer får jag också en liten undring över om kritiken bara gäller det faktum att hon är puckad och säger dumma saker (för det gör hon) eller om det är så att det liv hon lever, och förespråkar, som väcker sådana starka reaktioner i det jämlika och jämställda Sverige.

Ingenting kan försvara de dumma uttalanden och generaliseringar fru Anka gör om kvinnor, amerikaner och vad annat dumt det nu kan vara. Men. Men. Om man nu bortser från dem, och istället vänder på det och ser det som att hon faktiskt lever det liv som hon har valt, hur konstigt man än tycker det är, och att hon faktiskt är en självständig och modern kvinna som valt bort att arbeta för att hon inte vill/behöver, inte för att hon inte får? För mig handlar det lika mycket om jämställdhet som att kunna vara ute i arbetslivet och göra karriär.

Ibland får jag nämligen känslan av att begreppet "hemmafru" är jämställt med någonting mycket förlegat, förtryckande och något att göra sig lite lustig över, i dagens Sverige. Hemmafruar är beroende av sina män, fastkedjade vid spisen iklädda förkläden och djupt förtryckta. Typ. Eftersom jag nu är ohyggligt partisk i frågan, måste jag ju får göra ett litet inlägg i den frågan (Debatt kan det ju knappast kallas).

För mig handlade i allra högsta grad om ett val; Jag, tex, vill vara hemma med mina barn eftersom jag har möjlighet att vara det. Massor av kvinnor väljer att vara hemma i USA, liksom massor av kvinnor väljer att jobba. Det pågår förvisso ett konstant debatterande mellan "Stay at home moms" och "working moms" om vad som är bäst för barnen, men det är ingen som ser det som något konstigt, eller annorlunda, det är snarare ett av flera val.

Förvisso är vi, som familj, beroende av herr Dahlstrands lön, eftersom det är han som arbetar. Men å andra sidan så sparar vi ju en del pengar på att jag "jobbar" hemma och vi därför inte behöver ha dagisplats, städhjälp eller vad det nu kan vara. Jag lagar mat eftersom jag tycker om att laga mat, dock ej iklädd förkläde, vilka jag hatar men nog borde använda eftersom jag alltid får kladd på mig. Jag lagar också mat eftersom jag annars skulle få mjäll av att konstant äta herr Dahlstrands mätträtts-repertoar vilken jag tror i princip består av slemgröt, kokt korv med bröd samt köttfärssås. Jag ser det som att vi som familj har gjort det valet att jag ska vara hemma som ett gemensamt val. Jag måste inte, men jag vill. Och då är det väl rätt naturligt att jag också gör det mesta hemma, som laga mat, tvätta och ta hand om barne, för vad skulle jag annars göra hemma? Det är väl en jämställdhet i sig, att man delar på det man måste göra för att få en familj att fungera; Dvs i det här fallet ser herr Dahlstrand till att familjen har pengar, och jag ser till att företaget Familjen får runt till varddags. Om jag låg på soffan och käkade praliner hela dagarna och herr Dahlstrand både jobbade heltid och sedan kom hem och skulle laga mat, tvätta och städa så skulle det ju inte vara särskilt jämlikt heller? Möjligtvis trevligt för mig, men klart omvänd sexism, vilket jag inte heller är en stor förespråkare av.

Det är fortfarande möjligt att leva på en lön, förutsatt att den är hyfsat hygglig, här. I Sverige tror jag för det första inte att det går ekonomiskt, om man inte är gift med en VD eller nåt liknande, och för det andra så har samhället helt anpassats för att dubbelarbetande hushåll. Jag får också en känsla av att om du är hemma med lite större barn, dvs efter föräldraledigheten är slut, så skulle du vara rätt ensam på dagarna, eller vad säger ni?

Jag känner mig också otroligt priviligierad som får vara hemma med mina barn och som framförallt slipper stressen som jag vet att många som både jobbar och har barn känner över att få ihop allting i vardagen. Det är givetvis helt självklart att man ska få både jobba och ha familj som kvinna, om man vill det. Handlar inte jämställdhet och kvinnors frigörelse om rätten att välja, även om det innebär att alla kvinnor inte alltid väljer samma sak?

När jag läser kommentarer om fru Ankas liv som slår ner på hennes val av liv (inte på det hon kvackat ur sig, det är en helt annan sak. Inte bli upprörda :-)!), hur det är en "förlegad kvinnosyn", och "hur hon för hela jämställdhetsdebatten tillbaka till 50-talet", så måste jag ju undra varför? Om hon nu vill (och framför allt har råd) att inte jobba utan istället springa runt och kolla hur städhjälpen ställer tillbaka parfymflaskorna när hon har dammat, så är det möjligtvis något neurotiskt, men det är ju hennes val. Om hon vill suga av sin man varje morgon liksaså (även om jag rent praktiskt funderar över hur det går till, med tanke på att de har skillda sovrum och han sover till 3-tiden på eftermiddagarna? Låter inte överdrivet sexuellt.). Det är ett val hon, som fri kvinna, valt att göra för att hon vill. För att hon ser någon form av utbyte, betalning eller tillfredsställelse i det. I don't know what and I don't care.

Om hon var inlåst och tvingad till dessa saker vore det en helt annan sak, men hon framstod inte som en hunsad kvinna. Eller jo, det gjorde hon väl på sätt och vis, eftersom hon verkade ställa upp på en hel massa, i mina ögon helt obegripligt knasiga grejer, men då är det väl inte heller mer än rätt att hennes man "betalar" henne så att hon får det hon vill ha i utbyte. Enligt min åsikt har hon själv valt det livet, inklusive hunset, vilket därför gör henne till en, om än korkad och ytlig, men ändock, ypperlig representant för den moderna kvinnans valfrihet.