tisdag 30 juni 2009

Klagosång över liten söt gris

Solen fortsätter att skina på oss och ingen klagar för det :-). Jag klagar istället över lillgrisen:

Lillgrisen är, som tidigare konstaterats, söt som socker, men just nu är det ungefär det som är på plussidan. Han är nämligen så eländigt jobbig som bara en 13-månaders liten gris kan vara. Han vill, men kan inte, gå. Detta verkar han tro ska lösa sig genom att han större delen av sin vakna tid står vid mina ben, drar i mina byxor samt skriker argt. Tills dess att jag bär honom. Då är han nöjd i ungefär en halv minut, innan han börjar åma sig och skrika. Argt. Igen. Då sätter jag ner honom, varefter han är nöjd i en halv minut och häver sig sedan upp med hjälp av mina byxor och skriker. Argt, om nu någon fortfarande undrade.

Skulle han mot förmodan släppa mina ben någon längre stund, alternerar han mellan att dra ner saker från bord - gärna med hjälp av bordsdukar etc, eller dra ut saker ur skåp. Som han sedan antingen gör sig illa på, alternativt har sönder. Tar man bort någonting från honom, stänger en låda eller oh, hemskaste brott av alla, flyttar saker från bordskanten, kontrar han blixtsnabbt med att krypa som en iller bort mot mina ben och... ja, som sagt.

På landet kan han inte vara utomhus, därför att han envisas med att krypa huvudstupa nedför trappor, trots att han gör sig lika illa varje gång, samt får trettioelva stickor på knän, händer och fötter, så fort han ska krypa på altanen. Kryper han i gräset får han TBE (tror i alla fall hans mamma).

"Hemma" i stan har han upptäckt att det finns kakelugnar med aska i samt noll och inga barnsäkra skåp och lådor. Det temporära hemmet har därför strategiskt placerade stavar, pinnar och gummisnoddar utplacerade och instuckna mest överallt för att åtminstone försöka rädda det som räddas kan undan små kultingfingrar. Alternativt rädda kultingen själv från att gnaga i sig maskindiskmedelsbriketter och rengöringsmedel. Kakelungnarna har tejpats igen a la kassaskåpssäkra, så det är väl bara att vara tacksam för att det är så varmt som det är, så att ingen kommer sig för med att vilja elda.

Lillgrisen är säkert alldeles normal, men han känns trots det tre resor värre än något av sina storasyskon. Jag är övertygad om att det är högre makters sätt att försäkra sig om att det verkligen räcker med barn för oss. Skulle vi mot förmodan nära något endaste uns av sugenhet på en fyra (det gör vi inte, men det kanske inte Gud vet), så tittar vi bara på Sven och fylls av å ena sidan djup tacksamhet över vår minsta lillkille och å andra sidan ett dödstrött eko i hela huvudet som säger "aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer jag ORKAR inte. Inte en gång till. Aldrig mer. Guuuuuud vad skönt det ska bli när han blir lite större." Extra mycket tänker man det när herr Dahlstrand inte kommer att vara i närheten som avlastning nästkommande tre veckor. Det gör man.

Men man får väl säga att det avskräckande exemplet funkar. Absolut. We get the point: Vi lovar att inte skaffa fler barn. Nu kan den minste och sötaste väl få börja gå, sluta dra ner och förstöra hus och hem och bli lite större? Snabbt. Helst igår.

5 kommentarer:

Camilla sa...

Himmel!! Det verkar vara full fart mest hela tiden med att barnsäkra alla tänkbara ställen som han kan komma åt.
Hoppas att han börja gå själv snart, för båda ers skull. Jädrans vad det måste vara frustrerande att vilja gå, men inte riktigt ha listat ut hur man gör det på egen hand.
Som du märker har jag inga egna kottar, har bara kollat lite på systerdottern som är 4 år.
Hon är inne i "modigåldern" nu (om det finns nån sådan:)).

Ha det gott.

Kram

Taina sa...

Hahahaha! Du skriver SÅ bra och underhållande. Jag kan riktigt föreställa mig Svens framfart. Men vänta du, när de där små benen får spring i sig! Då du.

Ha en fortsatt trevlig Sverige vistelse. Själv åker jag om 1,5 vecka :D

Kram

Anonym sa...

Hej! Jag gillar verkligen ditt sätt att beskriva din vardag (och fest). Mina barn är 10, 17 och 21 år så småbarnsåren ligger en bit bakom mig. Dina humoristiska rader är värdefulla. Fortsätt så!

/Lisbeth

Tanja sa...

Jag vet PRECIS vad du går igenom. Det där med fler barn, haha, jag skrattar faktiskt när folk frågar för det är helt uteslutet för mig. Och det är skönt att känna så, för det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Förvånansvärt många frågar om vi inte är sugna "på en liten tjej också". Hallå? Ser ni inte att jag precis kommit upp från under-vattenytan med allt vad det innebär att få tre barn på två år? Nähä-ni, svarar jag, jag är såååå nöjd med mina tre fina och friska pojkar. Och att jag äääääntligen fått tillbaka en bit av MITT liv också. Jag betvivlar inte att ni älskar den lille grisen. Men jag lider med dig för det är inte roligt med det där fjäskandet man måste hålla på med heeeela tiden. Kram Tanja

Marianne sa...

Hahaha. Sorry. Jag ska inte skratta. Hahahaha. F'låt. Jag är inte avis.

Men han ÄR söt!

Kram!