måndag 11 maj 2009

Chutes and Ladders

Kronprinsen, som fyller fyra här i sommar, har den senaste tiden konstant envisats med att han vill spela spel. Helst inte vilka spel som helst, utan det ska vara samma spel som storasyster spelar. Storasyster spelar rätt avancerade spel, hon är duktig och klarar numera till och med faktikt av att någon annan vinner (att sedan säga att hon inte bryr sig om det, eller att hon till och med oftast drar ner mungiporna till någonstans i höjd med bröstkorgen om hon förlorar, är en helt annan sak. Allt är relativt.), så där så att bortsett från att barnspel i sig kan vara rätt tråkiga, faktiskt börjar bli kul att spela med henne.

Lillebror då, är däremot en helt annan femma. Problemet är inte att han är en dålig förlorare, eller fuskare, för han grejar nog att man själv vinner en och annan gång bara man "riggar" en seger till honom däremellan. Nej problemet är att vi har en son utan tillstymelse till tålamod! Allting ska ske NU och helst för fem minuter sedan. Ber man honom vänta lite så klagar han som den värsta grekiska dramatiker över att lite är så lääääännngeeeee och nu får han aaaaaaaalllllldriiiiiig spela spel mer i hela livet. Och visst, han är liten ännu och vad gäller spel nog rätt omogen, men det är också hela hans personlighet; Tålamod är för andra barn. Han är liksom en enda stor otålighet hela han och sker saker och ting inte nu på stuberten, så behöver de inte ske alls. Typ.

Nåväl. Idag, när det nu regnade och allt, så tänkte jag ialla att nu plockar vi fram det lättaste, barnsligaste spelet vi har, vilket är Mathildas första spel, det amerikanska klassiska barnspelet Chutes and Ladders. Man snurrar steg på ett hjul, försten till ruta 100 vinner och på vägen kan man hamna på små moralkake-rutor där de tecknade figurerna antingen gör någonting rätt (typ hjälper en gammal tant över vägen) och då får klättra "över" en massa rutor på en stege och komma fortare fram, eller ockå beter sig dåligt (läser serietidning i läxboken, aja baja. Eller äter kakor så de får ont i magen.) och då får åka rutchkana neråt, tillbaka. Ett spel som uppenbarligen både ska vara roande och sedeslärande minsann. Nåja, det tar i genomsnitt 10 minuter max att spela och när storasyster var nästan fyra så funkade det bra för henne. Hon blev med andra ord både road och väluppfostrad på kuppen :-).

Så dock icke lillebror. För det första har han så mycket spring i benen att han nästan inte kan sitta still på stolen, för det andra gick de små moraliserande illustrationerna honom helt förbi, han förstod inte alls varför han inte fick hoppa runt på alla rutor och klättra på alla stegar. Och framför allt förstod han inte varför han hela tiden var tvungen att låta mig slå och vänta på sin tur.
Sonen: "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig klääääääätttrrraaaaa på den steeeeeegeeeeeen."
Mamma (tålmodigt och pedagogiskt): Jo men det får du snart, men nu är det mammas tur att slå. Du hamnar nog på en stege nästa gång ska du se.
Sonen (med tårar sprutande ur ögonen på sitt icke direkt lågmälda sätt): "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig ååååååkaaaaaa i deeeeeeenn ruuuuuuutchkaaaaaanaaaaaaan."
Mamma (något mindre tålmodigt och pedagogiskt): Men du vill inte åka i rutchkanan, då åker du ju tillbaka. Titta här, du vill hit upp och vinna....
Här tar sonen helt sonika våra två spelmarker och slänger på golvet, varefter han slänger sig själv efter. Argt skrikande.
Mamma (inte det minsta tålmodigt, men dock pedagogiskt tycker hon själv): Om du slänger bort gubbarna kan vi ju inte spela! Vill du inte spela mera?
Sonen (ylande): Neeeeeeeeejjjjjj. Jag vill åååååååkaaaaaaa ruuuuuutchkaaaaaaaanaaaaaan. Jag VIIIIIIIIIIIIILLLLLLL!
Mamman (helt otålmodigt och utan tillstymelse till pedagogik): Fine. Jag vill inte ha skrik och yl. Då spelar vi inte mera, du får åka rutchkana och jag går och diskar (Men herregud, hur 50-tals aktiga är vi egentligen??)

Varpå sonen plockar upp spelmarkerna och sedan sysselsätter sig lugnt och sansat med att leka med dem (och åka rutchkana och envisas jag med att skriva det ordet en gång till, så tror jag att jag peronligen måste slänga speleländet i sopen. Maken till fult ord när man tittar efter.) på brädet i en halvtimme utan minsta pip eller yl, utan skinande som en liten sol.

Antingen är han bara kreativ och har vid denna mycket tidiga ålder förstått värdet med att kunna tänka utanför ramarna. Eller så är bara pojkar grymt mycket senare utvecklade än flickor. Could be either or.

5 kommentarer:

Taina sa...

HAHAHAHAAAAAAAAA! Vad roligt! Känner igen det där! Vår Minsting, är preciiiiiiiis likadan! och det är en tjej: Till slut ger jag också upp och hon får leka med spelet själv. För annars blir det ju aaaaaaaaaaldrig hennes tur! HAHAHAAAAAAA.
Bra inlägg.
Ha en bra dag!
Kram

Annika sa...

Chutes and ladders har man minsann spelat till förbannelse, hahaha!!
OCH hoppats på att ens barn inte ska komma på en rutchbana...
JAG minns det där med dålig förlorare när K var liten. Numera kan hon faktiskt förlora, men det tar ju ett tag att komma till den insikten.
KRAM!!

Mamma J sa...

Vilket underbart inlägg!!!!

Hahahahahahahahaha!!!

Marianne sa...

Tur att inte jag är mamma till den lille, jag hade tappat tålamodet bra mycket tidigare : )

Kram!

Jenny sa...

Taina: Det är det jag alltid misstänkt, att det inte är kön så mycket som personlighet. Skönt att höra att nån annan har det likadant också, vi får väl se till att träffas nångång så kan vi dicka kaffe och barnen kan leka spel, ha ha! Kram!!

Annika: Usch ja, det är traumatiskt med de där förbenade stegarna :-). Och som sagt, jag tror att förlorandet blir bättre med åldern, men för närvarande är det en konst att fuska snyggt ;-). Kram!!

Mamma J: Tack :-)! Kram!

Marianne: Åh, du ska bara veta vad det tar på krafterna :-)! Jag är ungefär världenst mest otåliga person själv, så jag har ju viss förståelse var sonen fått det ifrån... Kram!!