...Och mitt huvud känns så tungt...
Nej, jag har inte partat varken med eller utan lustgas, det tunga huvudet kan 100% härledas till den minsta lille gullegrisen som valde just den här natten att sova som en kråka. När våra gäster hade rest hem för 10 dagar sedan satte jag honom på "här-vankas-det-bara-mat-en-gång-om-natten"-avvänjning, vilket gick förvånansvärt smidigt, och han sov hur bra som helst från kanske 18.30 till nånstans runt 4-snåret på morgonen, slurpade i sig en flaska och fortsatte sova. Så där som en nästan perfekt bäbis ska göra (Den perfekta bäbisen struntar i att vakna överhuvudtaget på natten och äta, sover en hel natt, vaknar, byter sin egen blöja, kryper upp och fixar till sig en pava välling, äter denna samt underhåller sig själv tyst och lugnt tills dess föräldrarna kommer upp. Än så länge har inga av mina barn visat minsta tendenser till denna perfektionism och kag kan inte förstå varför.).
Så dock inte i natt. Det grejades och grejsades, åts med 3 timmars mellanrum (till sist sparkades den snarkande pappan upp, för då var den icke snarkande mamman såå trött. Till pappans heder ska sägas att han gick upp alldeles utan knorr.) och jag vet inte allt vad som var med lillgrisen, om det var fullmåne eller nåt. So much för min lilla avvänjning.
Nåja, det är det som trots allt är underbart med barn också. Inte att de håller en vaken halva nätterna då kanske, men att de är fullkomligt oförutsägbara och i konstant förändring. Just som man tror att man har klurat ut hur de "är", så vänder de på klacken och är nånting helt annat. Det är rätt fantastiskt att få vara med om den resan, när de växer och prövar sig fram för att så småningom bli de personer och personligheter som vi så småningom blir. Må så vara att man förlorar lite sömn på vägen, det håller en ung (eller nåt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar