Gnääälll

Prinsessan har övergett det värsta av trotsåldern för att istället iträda den, nästan ännu värre, gnällåldern. Det gnälls och pips, känns det som, mest hela dagarna. Gnälls, pips och upprepas:
Mathilda: “Jag vill ha snack”
Mamma: “Det får du inte, vi ska åka hem och äta middag nu”
Mathilda: “Uhhuhu” en och en halv minut senare “Men jag vill ha snack.”
Mamma: “Nej sa jag, vi ska äta middag snart”
Mathilda: Med pipig, gnällig röst “Jag viiiiiiilll haaaa snaaaack.”
Mamma: “Nej det får du inte. Hörde du vad mamma sa, vi ska äta middag.”
Mathilda: “Uhuuuhuuuuhuuuuu” pågående i ca fem minuter.
Mathilda: “Nu vill jag ha snack.”
Mamma: “Nej och nu är det slutdiskuterat. Sluta tjata.”
Mathilda: “Uhuuuuuuuuuuuuu…. JAG VILL HA SNACK”
(Ovanstående är ett sant exempel från dagen)
Ibland måste man fråga sig om ungen är 1) döv 2) trögtänkt eller 3) slug nog att försöka sig på uttröttningsmetoden.Jag vet ju att det blir ettervärre om jag ger med mig, så jag kan vara rätt envis jag med och det lättaste är att bara försöka stänga öronen och typ sjunga med på radion. Men gnället tränger igenom det mesta, det måste vara den höga frekvens det ligger på, för att inte tala om pipet, som gör att det gör ont ända in i märgen. Det är som en tandläkarborr som parat sig med en kniv dragen på en tallrik. Det är så att jag kan få knottror nånstans mellan musklerna och själva benet, det liksom tär på hela kroppen. Men som sagt nängång måste väl även denna mindre charmiga fas ta slut. Förhoppningsvis innan hon flyttar hemifrån (jag överväger annars starkt internatskola från tre års ålder) och helst innan Elias når samma ålder, så att de blir två…