Kom just hem efter att ha varit och klippt båda barnen. Vi är vana vid "Miss Amelia" i Houston, en mycket rar mexikansk dam på, om man ska vara snäll, inte stans hippaste ställe, men dock, som klipper barnens hår helt utan krussiduller. Nu skulle vi lyxa till det med att gå till ett ställe som bara klipper barn - Alla barn sitter i bilar/motorcyklar och tittar på tv, det finns lekrum istället för väntrum och allt är färgglatt och "kul".
Prinsessan var mycket entusiastisk. Hon fick sitta i på en anka och satt som ett litet tänt ljus i de hela tre minuter det tog att klippa luggen. Sedan bjöds hon på en klubba och deklarerade att hon "snart ville klippa håret igen". Sonen... han var en helt annan historia. Han var exalterad över alla bilar han såg och ville genast sätta sig i en. Att det redan satt någon där, tja det verkade vara mindre viktigt. Efter vissa överläggningar verkade han dock förstå att han var tvungen att vänta på sin tur och att vi inte kunde bestämma vilken bil han fick, vilket han verkade ok med. TRODDE jag ja. När de ropade upp honom fick han en motorcykel - vilket orsakade massiva skrik och tårar. Då fick han välja en silverbil istället, men det var lika illa det. Tydligen var siktet inställt på en neonblå jeep - som han alltså inte fick.
Han skrek oavbrutet sitt mest ylande, hemska "lilla spädgris åker till slakt"-skrik och däremellan klämde han i med "AJ AJ AJ". Samt, naturligtvis, vägrade han sitta ner. Att hans frisyr överhuvudtaget ser någorlunda ut får man nog tacka turen för. Frisören försökte muta honom med en klubba, vilket ju var rätt smart tänkt och dessutom gick ganska bra, tills hon började köra med trimmern och han vägrade att ha klubban i munnen. Resultatet? En hårig klubba och en ännu argare lillprins som nu, mellan grisskriket och de falska smärtdito dessutom ylade "äcklig klubba, äcklig klubba". Det var riktigt trevligt där ett tag, jag kände hur jag hjälpte alla övriga mammor i lokalen känna sig riktigt belåtna och nöjda över sina barn, för ingen var ju i närheten av min son. Alltid kul när man kan glädja sina medmänniskor.
Allra gladast blev de nog dock när jag tog mitt, vid det laget även pälsbeklädda (eftersom han vägrade ha på sig skynke), skrikmonster och gick. Naturligtvis förvandlades skrikmonstret till den lilla ängeln så fort vi satt oss i bilen och pratade oavbrutet om "jag köra silver bilen" hela vägen hem. So much for that trauma.
Jag saknar miss Amelia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar