Hack i skivan

Sista dagarna vi var i Sverige började lillprinsen säga sitt första ord, förutom mamma (0ch ibland, relativt sällsynt, men tillräckligt ofta för att vi skulle veta att han kunde det; Pappa), vilket nämligen var lampa. Nu ska ju ingen tro att det kom så där spontant och helt appropå, nej detta livsnödvändiga ord hade vi tjatat om i ganska många månader:Mamma, vid middagsbordet: Titta Elias: LAMPA!! (Pekar)Elias: (ser ut som levande frågetecken)… MaaammmmaaaMamma: Nej, L A M P Aosv osv Jag måste ju erkänna att jag till viss del håller med sonen om att mamma verkar vara ett mycket mer användbart ord, på det stora hela, än just lampa. Mamma kan ju både byta blöja, mata, hämta nappar och roliga leksaker. Lampor… tja, de lyser. Eller inte. Då är de ännu tristare än när de lyser. Men, detta är en parentes, nu var det just lampa vi höll på med.
I alla fall, sonen tittar plötsligt upp mot ljuskällan på uppmaning och säger, klart och tydligt tyckte i alla fall föräldrarna, “appa”. Vilket skulle kunna tolkas som pappa, men det var det nu inte, det var lampa. Detta blev allt mer tydligt, ju längre dagarna gått, för numera pratar vi endast och bara om, just det, lampor. Knappt hinner knorten slå upp sina i högsta grad ljusblå, förrän han pekar mot fönstret och utbrister “ampa”. Nja, inte riktigt, men vi närs väl inte riktigt börja med “sol”, “himmel”, “moln” och “fönster”. På väg till frukostbordet utpekas, samt benämns, samtliga taklampor, vägglampor, bordslampor och all annan möjlig pinal som avger det minsta lilla ljus (Vi ska kanske vara glada att det inte är i juletid, jag kan bara tänka mig hur länge det skulle ta att gå förbi julgranen…). “Ampa!” “Ampa!” utbrister sonen lyckligt. Och vi håller med. I början mycket entusiastiskt och berömmande; “JA! Vad duktig du är Elias, där är en lampa” … “Och EN TILL! Duktig kille”.Nu, typ två veckor senare, har den första, mycket eventuella (för alla äldre än 14 månader) lampentusiasmen, lagt sig, VÄSETLIGT. “Lampa! DÄ!” “Lampa! Dä!” utbrister sonen, förvånansvärt nog, fortfarande rätt lyckligt och numera med pekande litet finger, som en annan gammal hackig singelskiva (för alla er som minns såna ;-)). “Mmm, ja titta där ja, en lampa” “Och en till. Jahahaja.” håller mamman och pappan lätt uttråkat med.
I dag visade dock lampfasen vissa tecken på att mattas av… Till förmån för bara “dä!”. Visserligen lite tjatigt det med, att titta på precis varenda pinal som kan tänkas intressera en liten kille, men betydligt mer utvecklande. Åtminstone språkligt. Jag lovar att nästa ord kommer att bli “knapp”, för sonen är tokig i just strömbrytare, (samt allting som kan påminna om knappar, typ strömbrytare, mikrovågsugnar, tv apparater etc) bara de går att trycka på så är han nöjd. Och då måste man ju nästan kunna säga att han kan treords-meningar, så liten han är, “lamp knapp där!”. Eller så återgår vi i morgon åt att beundra all världens lampor. Det funkar bra det med. Ett tag till.