Matpetiga prinsessan

Prinsessan har alltid varit, som säkert dryftats här ett antal gånger förut, petig med maten. Det har inte blivit det minsta bättre. I nuläget känns det som om vår dotter livnär sig på typ makaroner. Och en eller annan tortellini, om det är så att hon råkar vara på det humöret. Och visst, hon överlever väl på det också, men mamma Dahlstrand börjar tröttna rejält på denna petighet.

För grejen är, som den alltid har varit, att prinsessan helt enkelt vägrar att smaka på mat. Jag har full respekt för barn som tycker viss mat är äcklig, jag skulle aldrig i livet tvinga henne att äta någonting som hon smakade på och inte tyckte om, men hon smakar inte ens. Hon skjuter bort tallriken och gallskriker “I don´t like it, I don´t like it!” varvat med “Det är skräp på min tallrik, ta bort!” (skräp är allting som inte är makaroner, allt från typ kryddor a´la svartpeppar till själva sovlet om man säger. Det är en vid definition som ingen riktigt förstår annat än prinsessan själv) och så var det bra med det. Det går inte att varken muta eller hota henne till att tycka nånting annat (Hon är så envis att hälften kunde vara nog). Det är inte så att vi tillagar konstig mat, det spelar nämligen ingen roll, för petigheten gäller ALL mat, oavsett tillagning:
Köttbullar (nä, det gick en gång på IKEA och sedan aldrig mer vare sig före eller efter)
lasagne (har hon aldrig smakat över huvudtaget, det är totalvägran)
köttfärssås (se lasagne)
Övriga rätter av köttfärs (se lasagne)
kyckling i varierade former (har hon nog aldrig smakat på, utom chicken nuggets, såna äter hon)fisk (totalvägrar hon, annat än fiskpinnar. Om hon är på det humöret. Det är hon ibland, men inte alltid)
Råa grönsaker i någon form (hon kan typ gnaga ett kaningnag på en liten minimorot och sen går det inte. Tomater har hon nog aldrig smakat på ens och likaså gurka.)
Skinka och/eller kassler (har hon aldrig smakat på)
Gröt (vägrar hon befatta sig med. Hon har aldrig smakat risgrynsgröt vilket jag är säker på att hon skulle gilla om hon bara försökte)
Flingor med mjölk går bra och likaså jordgubbsfil och viss drickyogurt.
Ägg har hon aldrig smakat på (fast hon gillar pannkaka)
Smörgås äter hon inte, utom möjligtvis vitt bröd, typ baguette, med smör. Och tunnbröd i Sverige.
Ost brukade hon äta (men aldrig på smörgås), men det verkar vara ute numera.
I Sverige fick vi faktiskt i henne blodpudding och potatisbullar och då var det nästan så att vi gjorde vågen, men det är nog det stora hela. Jo och så korv och bacon, det gillar hon också.

Så visst, det finns saker hon tycker om, men det är så få och de är så svårkombinerade. Det finns ju liksom bara ett sätt hon äter grejer på också. Det ska vara rena makaroner med möjligtvis en korv bredvid. Korvstroganoff äter hon inte och inte ugnsfalukorv eller liknande. Eller makaronilåda, stuvade makaroner, pastasallad eller något sånt. Nej minsann, makaroner rakt upp och ner. Med “cheppup”. Repertoaren växer inte heller, som man kunde hoppas, hon har nog ätit så här alltid, varken mer eller mindre.

I alla fall så har jag på senaste tid upptäckt att hon gärna även skriker åt mat som jag VET att hon äter, som hon ät typ i förra veckan och då blir jag småtokig. Idag tillexempel skulle hon vägra att äta fläskpannkaka, men då ignorerade jag henne och då tror jag att hon var så hungrig att hon faktiskt började äta och sedan tyckte hon ju mycket riktigt om det. Mamma Dahlstrand försökte då försiktigt säga att kanske vi kunde sluta med att skrika om all mat som inte är makaroner, och smaka istället, men då skakade prinsessan bestämt på huvudet.

Men skam den som ger sig. Nästa månad har jag beställt varm mat från skolan till henne varenda dag, istället för att packa hennes lunch, och bestämt mig för att hon får vänja sig vid att man äter det man får sig serverat. Äter hon inte, så blir hon hungrig (hon svälter ju inte ihjäl direkt, med tanke på att jag hämtar henne vid halv tre-tiden) , men hon får ingenting annat. Vi har ju försökt det hemma, men det funkade inte alls. Hon bara vägrade att äta och sedan var det bra med det, oavsett hur hungrig vi visste att hon var. Sedan fick hon jordens blodsockerfall senare och gick inte att ha i möblerade rum (man skulle kunna tänka sig att man då gav henne en frukt, eller nånting annat nyttigt, men Mathilda äter inte frukt. Utom mandariner, ibland, och de finns ju bara på vintern. Druvor och jordgubbar kan också slinka ner. Ibland, men det är aldrig självklart) och vad gör man då? Stannar hemma dagarna i ända och låser in sig själv på toaletten med en veckotidning efter en timme av skrik, därför att det börjar kännas så lockande att tejpa för dotterns mun med eltejp och låsa in henne i en garderob och såna tankar är lite skrämmande, alternativet är att ta livet av sig för man står inte ut med mer gnäll…? Det går bara inte.

I skolan kan hon förhoppningsvis inte bete sig hur som helst heller, även om jag inte skulle sätta några pengar på det. Härom månaden hade hon sopat ner sin lunchtallrik på golvet när fröken envisades med att hon skulle smaka. Då skämdes mamma lite.

Herr Dahlstrand är inte så behjälplig heller, utan konstaterar att han var likadan när han var liten. Eller liten och liten, hans mataversioner höll i sig tills han gick på högstadiet!!!
Uhuuu, vad gör man!??