fredag 28 oktober 2005

Fotografering

Käck supermamma-wannabe tänker att "Vad roligt det vore att gå till fotografen med barnen, nu när det är Halloween och allt." Nu-ska-jag-baske-mig-inte-skjuta-upp-det-till-morgondagen-mamman bokar därför fotograferingstid. Den perfekta tiden dessutom, klockan 11 en förmiddag. Inte för tidigt så att de måste jäkta och inte för sent så att dottern blivit trött. "Då ska jag åka i GOD tid", tänker jag-är-så-trött-på-att-alltid-stressa-mamman förnöjt, "kanske hinna gå lite i affärer och strosa också innan, försöka hitta nån långärmad tröja till båda barnen (eh, två tröjor då, inte en gemensam) och ett par byxor till mig. Vilken bra morgon det blir".

Kvart i 11 lämnar tänk-att-jag-aldrig-lär-mig mamman hemmet i racerfart och fem över 11 marcherar hon in hos fotografen med andan lätt i halsen.Trots att de är lite sena får de vänta. Dottern tycker inte om att vänta. Framför allt inte när det finns tre "stoppa-i-pengar-och-åk"-maskiner utanför dörren som mamman, i ett svagt ögonblick för att överhuvudtaget få in dottern genom fotografens dörr, lovat att hon ska få åka i. "EFTER fotograferingen", sa mamman bestämt. Dottern har selektivt minne. "Let´s go, let´s go" tjatar hon därför oavbrutet sekunden efter mamman lovat. När detta tjat inte ger önskat resultat, blir hon tjurig, mammig och vill bli buren. Mamman sätter sig i en fåtölj och försöker se oberört ja-inte-vet-jag-vad-det-är-med-henne leende, samtidigt som hon hasar upp dottern i knät, skjuter vagnen med sonen i med foten och försöker borsta dotterns hår. Efter att ha insett att hon inte är nån strålande simultankapacitets-mamma, då hon vaggat dottern och borstat vagnen, överger hon båda delarna; Sonen ska ju ändå inte sova eftersom han ska upp igen snart och vad är väl lite rufsigt hår, det ser ju bara barnsligt naturligt ut.

Fotograferingen börjar med dottern. Som ombedes stå rakt upp och ner på en vit bakgrundsmatta och le. Det tänker dottern absolut inte göra. Le alltså. Händerna åker in i munnen, tungan åker ut, huvudet åker ner och mamman börjar frenetiskt att vifta på armarna och försöka göra roliga grimaser bakom kameran. Dottern tittar på sin mamma som om hon vore en idiot och mamman märker minsan att fotografen också slänger ett medlidsamt öga. "Nu tror hon att jag är en hysterisk mamma som stressar sitt barn" tänker mamman och blir hysteriskt stressig bara av tanken. "Ok, jag tillåter mitt barn att vara sig själv. Vill hon inte le, så behöver hon inte. Det får bli ett sånt foto helt enkelt" tänker mamman och tjoar ännu lite högre och mer i falsett åt dottern att "Ta nu ner händerna från munnen älskling. Och så ler vi. Smile! Ja, så! Nej nej, inte händerna i munnen sa mamma. Säg cheeesee... nej, CHEEEESE. Ok, säg Halloweeeeeen. Halloweeeen!! Trick or treat!?... Chicken nuggets (???)!??...Säg nånting, bara du inte räcker ut tungan!" Fotografen mumlar att hon nog fått ett bra foto. Mamman känner en liten svettdroppe längs med ryggraden.

Så är det dags för syskonfotografering. Fotografen försöker få storasyster att sitta och se kärleksfull ut bredvid en sacosäck som lillebror ligger på. Storasyster ser misstänktsamt på henne och sätter sig ner bredvid säcken. Långt bredvid. Nu ser det ut som storasyster absolut inte vill ha med lillebror att göra. Lillebror flinar allt han kan där han ligger. Tyvärr har ingen tid att fotografera honom, efterom mamma och fotograf är upptagna med att lirka storasyster lite närmare. "Upp, jag vill upp!" skriker dottern. Mamman låssas om som om hon inte hör. Fotografen tar bilder. De blir inte alls bra, det ser ut som syskonkrig istället för syskonkärlek. Mamman, som verkligen verkligen SETT FRAMEMOT ett syskonporträtt, vägrar att ge sig. Hon placerar dottern i sackosäcken och sonen lite lätt ovanpå. Visserligen ber hon till högre makter att han inte ska ramla av, men det ser i alla fall bra ut på bild, försöker hon trösta sig med. Lillebror har slutat flina och dottern skriker att "han är tung, han är tung!". Mamman har lika selektiv hörsel som dottern har minne, och fortsätter därför att komma med käckt uppmuntrande "smile!" medan hon står med armarna utsträckta precis utanför bild, beredd att ta emot om lillebror skulle drösa av säcken, samtidigt som hon försöker locka den motsträviga dottern att skratta genom att låssas kittla henne med en dammvippa. Det tycker dottern är kul. Så kul att hon börjar dra upp sin tröja för att mamma riktigt ska komma åt att killa. Resultatet blir halvnaken ålande storasyster som halvligger under förvånat skelande lillebror som viftar med armar och ben. Fotografen fotograferar lydigt. Jag-borde-egentligen-inte-vara-det-men-jag-är-det-ändå-perfektionistmamman suckar irriterat. Det här var inte alls vad hon hade sett framför sig. Inte alls. Det är FEL FEL FEL. Hon överger sin dammvippa, drar ner storasysters tröja, rättar till lillebror och väser "LEEEE nu älskling" genom ena mungipan. Storasyster "vill gå heeeeeem!" Mamman stönar inombords.

Nästföljande två sessioner är med lillebror ensam. Han ler alldeles utan dammvippa. Mamman är stolt och börjar känna hur svetten torkar i pannan. Tills hon kommer på att han säkert bara ler för att han är så lycklig att någon har tid att titta och prata med honom. Då får mamman ångest över att hon är en dålig mor och tårar i ögonen. Dottern står bredvid och drar mamman i byxorna. "Nu all done? Nu all done?". Mamman lovar att det snart är färdigt, bara dottern nu kan tänka sig att ställa sig i den här stora plastpumpan och LE. Det kan dottern tänka sig. I ungefär en minut. Sedan vill hon UPP, UPP, UPP. Mamman dammvippar runt dammvippan som om hon gick på speed. Dottern skrattar. Fotografen knäpper. Mamman svettas.

Så är det klart. Båda barnen är tysta och glada. Dottern och mamman går ut och spenderar en dollar på gungande, sjungande maskiner och dessutom får dottern välja en liten leksak i leksaksaffären bredvid, för att hon var så duktig. De äter lunch och pratar och mammans hjärta fylls av den största möjliga mammakärleken till den lilla underbara människan som är hennes dotter. Och den lille snosande pojken i vagnen som är hennes son. "Vilka otroligt fina barn jag har fått", tänker mamman lyckligt. När de kommer tillbaka till fotografen häller den lilla underbara dottern ut burken med de 50 Dora-klistermärkena som hon fick, på golvet och klistar dessförinnan fast tre klistermärken på disken där de sitter, samt får ett mindre raseriutbrott för att hon gjorde det och för att klistermärkena sitter fast. Sonen skriker och mamman känner sig något mindre lycklig igen och mest svettig och stressad för att komma därifrån så snabbt som möjligt.

Tills mamman får se fotona; Lillebror ligger på sniskan och har ingen hals, bara trettioelva dubbelhakor (vilket är delvis så han ser ut även i verkligheten får mamman väl erkänna), storasyster ser emellanåt ut som om hon svalt en citron alternativt övar på att vara snorkfröken och skymtar man inte en dammvippa där nere i hörnet på ett av fotona? Mamman beställer allihop rakt av. Och älskar sina barn ännu lite mer. Trots att hon varken kommer i god tid, inte låter dem se ut som de vill, hispar, stressar och tjatar så känner hon sig som supermamman; För att hon fått så fina barn.

Inga kommentarer: