Senaste dagarna har Elias bestämt sig för att regelbundna måltider är klart överskattade, framförallt när man kan äta mellanmål hela tiden och dessutom sova lite gott på maten. Bokstavligen. Han äter med andra ord mycket glupskt i ungefär fem minuter, varpå han somnar som en sten och är omöjlig att väcka, sover i kanske 30 minuter (om man har tur), innan han upptäcker att vem kan sova när man är så fasansfullt hungrig som han är, varpå alltihop börjar om igen. Själv har jag seriöst börjat fundera på bröstlyft när allt ammande är över, för jag misstänker allvarligt att jag kommer att ha taxbröst ner till typ knäna. Framför allt eftersom det dessutom ingår i Elias matritual att man bör dra bort huvudet så långt som möjligt från bröstet minst gäng gånger varje gång man äter -samtidigt som man behåller bröstvårtan i munnen. Mamma gör ju nämligen såna skojiga ljud varje gång det händer, så jag måste ju se hur långt det går att dra den... Typ.
Helgen har på grund av allt detta ammande varit väldigt lugn och fridfull. Gårdagens stora händelse var väl typ att ta med båda barnen till mataffären. Eller rättare sagt, alla tre barnen, för herr Dahlstrand tycker INTE om att gå i mataffärer och framför allt inte med mig tror jag, som faktiskt tycker att det är ganska kul att strosa och få inspiration. Så mycket strosande blev det alltså inte igår, eftersom lillemannen bestämde sig för att han, eftersom han nu också är man, om än en mycket liten sådan, avskydde mataffärer i samma sekund vi kom in genom dörrarna och man (läs mamma Dahlstrand) alltså fick myrstega sig fram genom gångarna bredvid kundvagnen (där Elias bilstol satt) för att hela tiden se till att lille prinsen hade nappen i munnen. Då och endast då, kunde han slumra till lite och finna sig i att vara på ett sådant avskyvärt ställe. Herr Dahlstrand skulle roa lilla prinsessan, som ville köpa ungefär allting hon såg i hela affären från typ festis-paket till inlagda gurkor (Det förstnämnda kunde vi ju gå med på att köpa för det är faktiskt nånting som hon ju dricker, men det sistnämnda... Ha ha ha...), samtidigt som han skulle hjälpa mig att hämta grejer som fanns på inköpslistan. Till saken hör att affären är helt nyrenoverad, omorganiserad och STOR, så vi hittar ingenting längre och jag tror att herr Dahlstrands gräns nåddes av att springa runt och leta efter majsstärkelse som han inte ens vet hur det ser ut. Efter att slutligen ha hittat det, såg han ut som en mycket trött liten pojke och frågade mig med bedjande ögon om "Vi var färdiga nu? Ska vi betala och gå hem nu?" Om han bara ätit sötsaker hade jag mutat honom med en eller annan kaka ;-). Men, men, klara blev vi, tillsist, och hem kom vi också. Varpå den lille prinsen lugnade ned sig i samma sekund som vi svängde in på vår gata och sedan sov i en timme utan ett knyst. Sådan far, sådan son, antar jag, men måste det börja så tidigt??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar