Med akutsnitt och fem veckor för tidigt, kom han till världen; vår Elias!
Han föddes den 8 juli och var 49 cm lång samt vägde 3,100 gr (ja, för att vara så tidig var han en riktigt stor bäbis!). Och inte för att skylla alla krämpor på honom, men ja, det var onekligen hans fel att jag hade så ont de sista veckorna ;-).
Det är väl bara att erkänna, det verkar inte som om jag kan föda barn lugnt och sansat (jaja, så lugnt som det nu brukar vara ;-)) som de flesta vanliga människor gör; Mina barn har en tendens att komma ut med andan i halsen, bokstavligen. Mathilda kom med akutsnitt och navelsträngen runt halsen och Elias kom ut med lungorna fulla av magsafter, utan att andas och med stopp i magen. Och för tidigt. Men men, huvudsaken är väl att det blir bra i slutändan och det har det blivit, även om resan med Elias var riktigt orolig,lång och knökig.
I korthet kan man väl säga att det inte ingick ens i mina vildaste, värsta fantasier, att jag skulle få ett barn som var så sjukt och tillbringade nästan tre veckor på intensivvårdsavdelning, men det gör det nog inte i några föräldrars. Men, sånt händer (och ibland inte bara "andra" utan även en själv, även om vi förstås är "andra" för alla som läser det här :-)) och i vårt fall kan jag bara konstatera att vi är otroligt lyckligt lottade som fick ett sånt lyckligt slut på vår resa och fixk hem en liten frisk kille. Inte vet jag om man ska tacka högre makter, Gud, karma eller läkarvården, så jag tackar allihop. Varje gång jag ser på Elias..
Så, här är vi nu i alla fall med en helt ny familjemedlem och därmed TVÅ barn i familjen. Än så länge har allting gått bra, kanske mest för att vi haft besök och hjälp hela tiden, först av min mamma och sedan av herr Dahlstrands bror med familj. Men nu är huset tomt igen, vilket känns lite trist efter en månad av besök från nära och kära och samtidigt lite skönt, eftersom det innebär att vi är tillbaka till vardagen igen. En vardag UTAN att behöva åka till sjukhuset tre gånger om dagen, men med lite fler läkarbesök och ett evennerligt massa pumpande av bröstmjölk, eftersom Elias fortfarande haft lite knepigt med att lära sig äta (amma). Eller, han kan och han vill, bara inte alltid tillräckligt mycket som han behöver. Men man vänjer sig vid att känna sig som en mjölkko (dubbel elektrisk pump någon :-)?), även om det finns tillfällen när det är mindre kul (typ vid tre-tiden på natten) och ha frysen full av små burkar med bröstmjölk, huvudsaken är ju att lillemannen växer på sig.
Framför allt är vi tillbaka till en vardag när jag har tid att uppdatera här. Så det sätter jag genast igång med :-). Kramar och stort tack för alla inlägg i gästboken, det var inte meningen att låta er hänga i luften så länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar