Prickarna som flöt ihop

Fasligt så mycket det blev om sjukdomar här helt plötsligt... Och inte är det slut än, men den som är trött på att läsa om Mathilda och prickar kan sluta läsa dagens uppdatering ungefär precis här. Eller så kan du läsa lite till, för faktiskt så ska det inte handla om prickar idag, utan om flammiga fläckar, och det kanske kan vara mer intressant. Fast nä, det är samma sak. Egentligen. Bara mer. Så sluta du läs här. Jasså? Du är kvar? Jaja, men då får du skylla dig själv: Mathildas prickar har nämligen övergått i stora röda, flammiga fläckar som täcker hela henne. Och som kliar. Det gör inte tredagarsfebers-prickar (som är just prickar och inte stora sjok), det var doktorn och jag helt överens om, när jag i halv hysteri ringde i morse och frågade om det var normalt för tredagars-prickarna att föröka OCH förstora sig, SAMT börja klia så att barnen ligger på golvet och skriket. Det var det inte, så Mathilda och jag fick en akukttid och fick komma dit med detsamma på en gång.

Det visar sig att Mathilda, stackars stackars lilla prinsessan, inte bara fått och haft tredagarsfeber, men nånting har lett till att hon dessutom fått en allergisk reaktion! Doktorn sa att det är svårt att veta exakt vad som utlöste den, men hon trodde inte att det var för att hon är allergisk mot penicillinet, snarare att det blev den utlösande faktorn när kroppen blev helt översköljd av 1) tre vaccineringar 2) penicillinkur 3) tredagarsfeber. Och det kan man kanske förstå, hur mycket ska en liten gosig bäbis klara av egentligen? Det är inget farligt och det är inte de värsta sortens utslag man kan få, men det gör det ju inte mindre kliigt och hemskt för den som har det. Bortsett från att sluta med penicillinet då givetvis, ska vi ska ge henne antihistaminer, både i flytande form och som kräm på själva utslagen, och så ska det läka av sig själv, fast det kan ta tid. Över en vecka tydligen, om vi har riktig otur, och bli både bättre och sämre ett par gånger under resans gång.

Jag kan ju säga som så, att vi satt väldigt ensamma i vår del av väntrummet hos doktorn ;-). Mathilda är mest glad och nöjd, så länge det inte kliar, men hon ser ju ut som hej kom och hjälp mig. Det är tur att man älskar sina barn hur de än ser ut, och till och med lite extra mycket, hur det nu är möjligt, när de är sjuka, för det ser nästan lite äckligt ut med alla stora röda fläckar över precis hela kroppen.

Under eftermiddagen gick utlagen ner lite grann, men ikväll var det jobbigt igen och verkade klia hur mycket som helst, så vi får väl se hur natten blir. I kväll var det annars bokklubbsmöte och det var lika trevligt som vanligt. Lite bokprat och en massa allmänt snatter, precis som det ska vara ;-). Bl.a. avhandlades ämnena barn och hundar, eller rättare sagt att en av tjejerna vill skaffa en hund för att se efter om hon vill ha barn, eller är redo för barn eller hur man ska säga. Jag kan väl delvis förstå henne, men samtidigt så tror jag ju inte att man blir mer redo för att skaffa barn för att man skaffar sig en liten hund. Eller så här, jag tror aldrig att man är redo för att skaffa barn, det finns inte en dag när man sätter sig ner och säger "nu har jag gjort allt jag velat göra med mitt liv, nu kan jag skaffa barn". Istället får man liksom ta en tidpunkt i livet när det skulle fungera, när det är möjligt och görbart att ha barn och sedan får man fortsätta leva sitt liv, med den skillnaden att man lever ett liv med barn. Själva tanken på att skaffa barn tycker jag var lite som att föreställa sig rymdens oändlighet, det liksom svindlade för ögonen ;-). Man kan visst se sig själv med en bäbis, och så där, men aldrig skulle jag ha kunnat föreställa mig hur en vardag med barn skulle te sig i verklighetet. Så mycket jobbigare, tröttsammare, självuppoffrande och allt däremellan hemskt som man kan föreställa sig, och ÄNDÅ underbart! Det är så konstigt, att någonting som kräver så mycket av en och som tvingar en att ge upp så mycket av sig själv och det man vill, ändå är värt det, ändå är någonting som är så positivt och så fullt av kärlek. Jag tror inte att det finns någonting annat i livet överhuvudtaget som ens skulle komma i närheten av att få ta så mycket energi och innebära så stora, ofta negativa, förändrigar och uppoffrignar av en, utan att man blev helt knäckt och totalvägrade och minst av allt fylldes av oändlig kärlek, ömhet och tacksamhet för. Jag kan då inte komma på nånting, och det är väl det som är så fantastiskt med barn och moderskap. Att ens hjärta kan svämma över av sådan total villkorslös kärlek, utan att faktiskt kräva någonting tillbaka. Till och med när ens barn har röda kliande fläckar över hela kroppen ;-)