söndag 11 september 2011

10 år

Det är ett så ofattbart, mörkt och smärtsamt minne. En tung dag mitt i strandermester, barnskratt, isglassar och solkräm.
Att jag är samma människa idag, som då. Att det funnits ett liv, och en värld utan 9/11, terrorister och höjd beredskap. Att jag ens vågat sätta barn till livet i den världen som följt de senaste 10 åren. En värld som är så mörk. Och ändå så underbar och fylld av glädje.
Det är en morgon med klump i halsen, fylld av så många minnen. Och tydligast av alla minnet av hur vackert det var, den där morgonen den 11 september. Hur blå himlen var, hur hög luften var och så skönt det kändes att vandra på Manhattans gator, tidigt på morgonen.
Och hur allt förbyttes i kaos då snabbt. Hur skräck ersatte glädje. Och hur vacker dagen fortsatte att vara. Höga rökmoln mot en klarblå himmel.
Och lukten. Under de dagar och veckor som följde. Lukten av damm, betong, smuts. Och död.
Världen förändrades för alltid, för alla de som förlorade sina älskade den dagen. För de 100 ofödda barn som aldrig fick lära känna sin pappa. För de anställda på flygplatserna som checkade in terroristerna på ödesplanen. För oss som var där och för alla de som inte var.
Och ändå skiner solen idag och barnen skrattar. Och livet går vidare.
Hur ofattbart det än känns en dag som denna.

4 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Ja, visst är det ett före och ett efter. Och för mig känns terrorattacken på många vis fortfarande så overklig. Hur kunde det hända? Så mycket sorg och så mycket rädsla. Men visst måste vi låta livet och hoppet segra. Kanske ännu viktigare i en värld där just sådant här kan hända.
Kramar!!!

eastcoastmom sa...

Åh, så tänkte jag också. Fast jag inte var just på Manhattan.

Nu har jag varje år sett och hört alla namn som läses upp. Fortfarande så ofattbart.

Kramar!

Mamma J sa...

Ja, visst är det konstigt att livet trots allt går vidare.

Som en av de överlevande från kraschen i Anderna den 13 oktober 1952, Fernando Parrado, berättade när han var på ett pratprogram om hur det var att komma tillbaka efter att ha betraktats som död under 72 dagar:

"Jag vet vad som händer när man dör: Absolut ingenting. Grannen klipper fortfarande gräset, hunden skäller fortfarande och allt är precis som det var förut. Livet bara fortsatte med den enda skillnaden att vi inte var där."

Jenny sa...

Saltis: Jag håller med dig, det är nog viktigare än någonsin med ljus och hopp, när värdlen ibland känns så mörk. Mörkret får aldrig segra. Kram!

Eastcoasmom: det är konstigt, för det spelar liksom ingen roll hur många gånger man hör namnen, eller ser bilderna. Det känns lika sorgligt och lika overkligt varje gång. Kram!

Mamma J: Visst är det väl så att ju längre bort man är från något hemskt, desto mer fortsätter livet som det gjorde. Jag tror att det är någon slags försvarsmekanism kanske, för det händer ju så mycket hemskt egentligen varje dag, men allt drabbar (tack och lov!!) oss inte pesonligt och därför MÅSTE livet fortsätta. Kram!