onsdag 5 maj 2010

Nostalgi... eller ett bevis på att det är dags att städa lite oftare

Idag fick jag för mig att rensa en av ett par kistor som vi har stående i vår matsal. När sådana lustar kommer över mig har jag lärt mig att det bara är att sätta igång, för de försvinner ofta(st) precis lika fort som de uppstod - för att inte återkomma inom överskådlig framtid.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, hävdat att ovanstående är elakt förtal, så blev jag kanske lätt överbevisad om sanningshalten idag.

Kistan, som inte är vansinnigt stor till att börja med, har nämligen varit till bredden fylld av... tja, det var väl just det som var frågan. Överst låg i alla fall diverse halvfärdiga pysselprojekt tillhörande dottern. Pillepetiga grejer som är så bra och fiffiga födelsedagspresenter att ge bort till pyssliga småtjejer man går på kalas till. Jag vet, för jag har nog gett bort lika många som vi fått. Problemet med dem är dock nästan alltid de samma; 1) Barnen tröttnar innan de är färdiga 2) De kräver minst lika stor insats av föräldern, som också tröttnar, som av barnet och inte minst 3) De innehåller alltid en massa småplock, som klistermärken, kritor, glitter, special pennor och papper etc som alla ramlar ut, försvinner eller beter sig allmänt osamarbetsvilligt.


I alla fall. Dessa pyssel-lik viste jag låg i kistan, och det var väl främst de som jag tänkte få bortrensade. men under dem låg en helt annan köckenmödding; gamla tidningar, ritpapper med halvfärdiga teckningar, döda tuschpennor, halva kritor, akrylfärger, utspillt glitter, halvfärdiga målarböcker, urrivna recept, bruksanvisningar till spel... Och alla gratulationskort vi fick när Mathilda föddes och döptes! Fråga mig inte hur de hamnat där, men det hade de. Tillsammans med bandet som man får runt armen på BB, både mitt och Mathildas, samt diverse foton.


Mathilda fyllde alltså sju, ja sju, år härom veckan och ungefär så länge sedan har det väl då varit sedan den stackars kistan blev städad. Hrm. Det är nästan så att jag skäms, men istället tänker jag vända på det hela och vara stolt över att den istället numera är städad och respektabel även om folk som man inte känner skulle få för sig att öppna den. Det känns mycket bättre och mer motiverande än att sitta och skämmas!

Men vilken trip down memory lane jag fick! Så mycket fina kort vi fick, så mycket kärlek och välönskningar vi fick ta emot! Och så liten hon en gång var. Och så naturligtvis vad fort tiden går! Var tar dagarna vägen, var det inte igår hon var så liten!?? Den allra mest älskade lilltjejen i världen som har blivit så stor!

Plötsligt förstår jag väldigt väl när mamma alltid sa att hon fortfarande såg mig när jag var fyra, när hon tittade på mig, och inte alls kunde förstå att jag var vuxen.

Det är ju precis så det är.

3 kommentarer:

Desiree sa...

Härligt att ha fått tummen ur att ta tag i kistan och nu rensat den på sådant du inte vill behålla. Visst är det underbart när man hittar gammla kort, lappar, brev och sådant som man inte förväntat sig. Jag gillar när gammla fina minnen kommer till liv så som du upplevde idag. Idag är hon stora tjejen din lilltjej som var bebis för 7 år sedan. Fast du har många underbara år framför dig att fortsätta njuta av henne och de andra barnen för än är de ju bara barn. Om 7 år till är hon tonåring. Det är bara passa på att njuta av varje dag man har tillsammans. Ha en bra torsdag.
Kram

Sofia sa...

Jag går hemskt gärna med dig när ni har vägarna förbi Stockholm :) När är ni här?
Mathilda har verkligen blivit stor! Hon är så himla söt :)
Kram.

Marianne sa...

Ja det är precis så det är!

Skönt när man har fått sådana där rensningsprojekt gjorda. Jag har ett antal jag skulle behöva ... : )

Kram!