Just one of those days

Jag lyckades inte pussla färdigt igår, utan bestämde mig för att sova på saken. Vi får se hur det går idag.

Gårdagen var förresten en sån där dag när jag älskade sina barn, men önskade att jag satt långt bort, ensam på en öde ö med en paraplydrink, en god bok och fotmassage. Eller en öde ö med ingenting, det hade gått bra också. Bara det var alldeles ensamt och alldeles tyst. Och långt bort.

Långt ifrån från Kronprinsar med bajsiga kalsonger (don´t ask), en gnällig pipig prinsessa med 6-års attityd och en lillgris som man inte kan ha i möblerade rum längre. Hundrasjuttioelfte gången han river ut mossa ur en kruka är det bara inte roligt längre, alldeles oavset hur liten och söt han är.

Men eftersom jag inte magiskt förflyttades till den öde ön, hur mycket jag än slog ihop klackarna, så överlevde jag gårdagen ändå. Drömde om nån arabisk prins (tyvärr var det inte alls lika romantiskt som det låter, för det var kungen i Saudi Arabien som jag läste om innan jag gick och la mig. Och han är 85 år. Och har en filt på huvudet.) och vaknade i morse av att Elias sparkade mig i ryggen och högt och ljudligt deklarerade att han ville ha rostad bagel och apelsin juice.

Konstigt nog känns det som en bra dag idag ändå. Den öde ön kan få vänta ett tag till. Tids nog kommer det att vara tyst i vårt hus, barn växer så fort, och då finns det all tid i världen till böcker och paraplydrinkar. Ska bara fundera över var jag ska göra av herr Dahlstrand... Ja just det, han ska ju stå för fotmassagen ;-)!

Nu, på med kaffekokaren, byta en stycke bäbisblöja och pussa tre stycken älsklingsbarn.