måndag 23 februari 2009

Nä hörni, nu engagerar vi oss lite!

Sprid, sprid, sprid och se till att den här lilla killen kan få komma tillbaka till sin mamma igen!



Världen (och facebook) är proppfull av saker som kräver engagemang, "the good cause", som man mår dåligt när man inte orkar/har tid/råd att engagera sig. Jag brukar försöka undvika att föra vidare uppmaningar av typen "Hjälp valar/fattiga barn i Afrika/vår planet/fattiga barn i Indien/tallarna i Hjo/fattiga barn i Ukraina/bekämpa växthuseffekten/samla pengar till krigsoffer i Afganistatn/ta bort konserveringsmedel i godis (välj själva lämpligt alternativ)". Inte för att jag inte tycker att det är behjärtansvärt, eller för att det inte gör någon skillnad om man hjälper till; Utan för att det blir för mycket. Var drar man gränsen? Om jag hjälper Amnesty, varför hjälper jag inte Greenpeace? Hur ska jag kunna välja mellan barnen i Afrika och barnen i Indien, osv? Jag tror inte på att sprida dåligt samvete. Vill man hjälpa, så hittar man nog dit ändå. Dumt tänkt, kanske. Men därför blir det i alla fall väldigt lite "sprid detta vidare" mail från mig i vanliga fall.

Men allt jag kunde se framför mig när jag läste detta, var Sven, om det var vi. Och det är en krossande tanke. Jag kan inte tänka mig ens, hur den här mamman mår. Man behöver inte skänka pengar, naturligtvis, men man kan hålla ögonen öppna och sprida efterlysningen vidare -Vi är förvånansvärt många svenskar ute i världen (för att vara ett så litet land, tycker jag att jag träffar svenskar vart jag än beger mig.)!

2 kommentarer:

Marianne sa...

Så hemskt! Jag tvivlar på att de tar vägen om Kairo, men jag har memorerat ändå.

Jag tycker inte att man ska ha dåligt samvete för att man inte engagerar sig i alla behjärtansvärda saker. Det kan man inte. Men det är bra att man engagerar sig i någonting. Och vi måste jobba för lite olika saker, annars blir det bara valarna som räddas eller tallarna i Hjo, men inte båda. Genom att folk engagerar sig i olika kan båda räddas.

Jenny sa...

Marianne: Nja, Kairo kanske inte är direkt på vägen, men man vet aldrig :-). Nej, jag håller med dig om det dåliga samvetet, men ibland är det svårt att låta bli när det är så mycket elände i världen som behöver hjälp. Men du har rätt, man får engagera sig i det som känns rätt för en själv och så sprids det ju ut, eftersom alla är olika, tack och lov! Kram!