kristidsfundering

Vi vet ju alla att USA (och resten av världen för den delen) är inne i en djup ekonomisk kris för tillfället. En kris som verkar spilla över alla kanter, över till alla delar av vår vardag mer eller mindre. Alla, läs jag, förstår kanske inte alltid riktigt hur vi hamnade i den, eller hur vi ska ta oss ur den. Men man lär sig, i alla fall jag, lite mer varje dag, genom att följa nyheter och händelser, och inte är det nånting roligt att lära sig heller direkt.

Men jag har såna problem med att allt man bara hör är negativt, negativt och mer negativt. Det förflutna var negativt (även när vi trodde att det var bra), nutiden är inte bara negativ, den är förfärlig och framtiden ska vi bara inte tala om - domedagen har kommit, eller kommer åtminstone med säkerhet innan året är slut.

Det är inte problemet, egentligen, jag vill ju inte höra ljug, är det elände så är det. Jag är inte heller så optimistisk och dum att jag tror att det här "inte är så farligt". Det är inte det, jag förstår mycket väl att vi är mitt uppe i elände just nu. Och jag är en väldigt bra "oroare"; En hur ska det gå, hur ska det bli, nu kan jag inte sova-typ. Ett tag, sedan orkar jag inte mer utan tänker alltid att "händer det, så händer det och det händer varken mer eller mindre för att jag går och oroar mig för att det ska hända.". För jag är en sån obotlig optimist i längden!

Jag vill alltid tänka att det ordnar sig, det löser sig, vi klarar det. Men jag är nog den enda och det gör mig ännu mer nedstämd. Jag känner mig lite som när jag försöker fundera över universum, jag menar verkligen fundera över begreppet oändlig - Jag blir nästan alldeles snurrig, det känns som om hjärnan får svindel lite, för vaddå oändlig det går bara inte (Dessa reaktioner kan vara en av anledningarna till att astrofysiker eller vad de nu kallas, aldrig var ett aktuellt yrkesval för mig).

Men lite likadant känner jag över all pessimism; Vad menar de, finns det intenting bra i framtiden? Kommer den här ekonomiska krisen aldrig att ordna sig? Vad ska vi göra då, då? Ska vi bara leva i missär, utan ett enda tecken på förbättring, framtidshopp och förtröstan på att saker och ting faktisk kan ordna sig? Att efter regn kommer solsken? Det måste ju bli bättre, även om det blir ett bättre som än betydligt mer annorlunda är idag. Hur ska vi någonsin kunna förbättra, förändra, om vi bara ser svart?

Jag kan inte tänka på nåt annat sätt än att natt alltid följs av dag, men jag börjar känna mig ganska ensam.