It's a man's world

Jag älskar att lyssna på NPR (ung motsvarigheten till radions P1, det är public service, dvs de har ingen reklam, utan är stats- och privatfinansierade) när jag är ute och kör, för nästan varje gång lär jag mig någonting nytt eller intressant.

I morse hade de ett program om huruvida den finansiella kris vi befinner oss just nu, hade gått att undvika om det varit kvinnor som bestämde på Wall Street istället för män (Vad om det hade varit Lehman Sisters istället?)? Vanligtvis är jag lite skeptisk till sådana påståenden och sådana program, för jag tycker att det alltid blir så enahanda feministiskt, dvs ofta är budskapet att kvinnor är så mycket bättre än män, på vad det nu kan vara. Lika lite som jag tycker det, tycker jag naturligtvis det omvända, jag tror mer optimistiskt på balans.

Och balans var just vad programmets gäst, Linda Tarr Whelan - som är fd ambassadör och medlem av "The UN Commission on the Status of Women", förespråkade. Hon berättade bl.a. att av top 500 företagen i USA, så har bara 3% kvinnliga CEOs - och går man till Top 1000 företagen, så finns det endast 17%. Anledningen? I de flesta fall att män i höga positiioner,i de flesta fall antäller andra män till höga positioner - samt betalar dem därefter, eftersom det dessutom ofta är så att CEOn på ett företag är buddy buddy med de som sitter i styrelsen... Ok, i just det fallet kände jag mig lite ultrafeministisk faktiskt, för det är om, än inte direkt oväntat, rent ut sagt fördjävligt. Inte att män får bra betalt, men att det sker på de sätt som det gör.

Men det intressanta var framförallt att hon förespråkade en balans av 30% kvinnor i styrelserum och på ledande företagspositioner. Forskning har nämligen visat att vid ung 1/3 kvinligt deltagande, så förändras ton, mål och diskussioner vid möten. En ensam kvinna, eller ett fåtal, är ofta helt accepterade som jämlikar (bara hör egentligen hur det låter ;-)), men de får sällan något gehör, eller genomkraft, för sina åsikter. När balansen skiftar däremot, tar alla kvinnor större plats och rum på beslutsnivå. Hennes mål var därför inte, och det här är varför jag tyckte om att lyssna på diskussionen, inte Lehman Sisters, utan Lehman Brothers and Sisters. Det är precis så jag alltid tror; Balans och jämvikt i kombination, med the best of the best på rätt plats.

Vad gäller jämlikhet i det politiska livet, är USA i övrigt en ganska stor skam om man är kvinna. USA kommer nämligen på 69:e plats i jämlikhetsligan, vad gäller könsfördelningen inom respektive lands regeringar, riksdagar och andra beslutsfattande organ. Och inte går det uppåt heller, vilket ju kunde ha varit en ljusning. USA föll i senaste mätningen från 42:a plats. Och återigen, där hade man ju kunnat sluta, sucka och säga "ingenting är som Sverige" (eftersom de skandinaviska länderna ligger väldigt högt i dessa mätningar). Men då kommer det intressant att det land som ligger i toppen, med jag kommer inte ihåg exakta nummer, jag tror det var typ 70% eller så, är varken Sverige, Norge eller Danmark utan... Rhwanda!! Sug på den karamellen, alla vi som tror att vi lever i den jämlika västervärlden :-)!

Anledningen till den höga kvinnliga representationen i Rhwanda? Jo att när landet skulle återuppbygga sitt demokratiska parlament (och nu är jag absolut inte säker på exakt vad Rwanda har för historia, så jag kan säkert uttrycka mig oklart och fel) efter alla folkmord och allt krig, så hade man som mål att det som hänt, aldrig skulle hända igen. Därför månade man särskilt om att ta in nya grupper med människor och andra åsikter, än de redan etablerade. Och detta blev resultatet. Sedan kan säkert en annan diskussion vara huruvida Rwanda blev ett bättre land på alla plan just för detta, för det är ju inte så att kvinnor automatiskt alltid har bättre idéer eller åsikter än män.

Så var det slut på dagens feministiska utlägg. För den som inte fick nog av detta, och vill höra programmet i sin helhet, går det att ladda ner en podcast från NPR-radiostationen i Charlotte, via programmets hemsida.
+