tisdag 4 november 2008

YES WE CAN!!

Det här är så sjukt stort att jag sitter och tittar på tv:n, på folkmassorna som skriker av glädje i Chicago, på kommentatorerna som snubblar över orden i sina försök att beskriva vidden och storheten av det vi just ser ske, på en underbart ödmjuk John McCain (vilket consession speach han just levererar!) och jag har gåshud över hela kroppen. Det är inte gåshud av att just en demokrat vann (även om det var på tiden), eller att en svart man just skrivit historia (fast det hjälper naturligtvis) - Det är gåshud över att jag får vara med om detta, som är så mycket större än jag nästan kan förstå.

Det är gåshud över att det här landet, som jag älskar, har kunnat visa sig vilja ta en ny väg. En väg som åtminstone en tid framöver, vill vidare, frammåt, andra stigar än den kristna ultrakonservativa högerns väg, som i så mångt och mycket styrt USA de senaste 8 åren och som gjort så mycket mer skada än nytta, både inrikes och givetvis, utrikes.

Jag får ibland frågan varför jag älskar USA så mycket och jag vet aldrig vad jag ska svara, för jag vet inte. Det har ingenting med Sverige att göra, eller integöra. I mycket är det som att fråga en förälder varför han älskar ett av sina barn. Eller varför man älskar en av sina föräldrar. Därför att man gör det. När jag vänder på frågan så, så tycker jag alltid att det är en konstig fråga; Man älskar alla sina barn, kanske på olika sätt, men inte mer eller mindre och inte vet man varför, man bara gör. Men ikväll är en av anledningarna till att jag älskar amerika. Den kraft som fick ut disillusionerader minoriteter att rösa, den kraft som det ligger i att en minoret som, rätt eller fel, bestämt sig för att de sitter fast och allt är andras fel och plötligt får en förebild. En symbol för att alla kan, vad livet kan erbjuda framtida barn, att peka på och säga "Yes we can" och därmed kanske ändra framtida historia till midre kraftlöshet, mindre selfpitty och mer framåtanda. Den kraft som ligger i att man kunde tvärvända ur en återvändsgränd och ta en annan väg -the road less travelled. Den styrka som folkmassor kan visa och den glädje som ryms i stora massors entusiasm för någonting annat, någonting nytt. Den vidd och rymd och möjlighet som finns i att låta tanken bli verklighet. Det stora som ryms i de första orden av den amerikanska konstitutionen; "We the people..." I kväll blev vi verkligen ett folk, ett enat folk som valde och röstade (alldeles oavsett vad vi röstad på till viss del) och för en gångs skull valde någonting främmande, någonting stort som vi trodde på, men inte vet vad det är i detalj. Som känns mycket större än vad demokraterna eller republikanerna står för. Som känns större än röstadet självt.

I kväll blev stora tankar både handling och verklighet. Däri ligger en del av gåshuden. This will be a very interesting ride.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Visst är det stort! Och spännande!
Jag blev faktiskt riktigt glad i morse när jag slog på televisionen och hörde att OBAMA hade vunnit!

Hurra!

Marianne sa...

Så bra skrivet Jenny! Så fantastiskt bra skrivet! Det finns hopp för människorna, det är det som är det största och det har du uttryckt så bra!

KRAM!

Annika sa...

Vad BRA du har skrivit här, Jenny!
We, the people!! Ja, vilken gemenskap som bara strålade ut ur TV:n igår!! Jag satt och grät lite och hade sann gåshud!
Nu ska vi hoppas på det allra, allra bästa för Obama!!

Kramar!!!

Jenny sa...

Helena: Jag tror alla i hela världen var glada, utom möjligtvis John McCain ;-). Kram!

Marianne: Det är ju precis det, att människor faktiskt KAN tänka och förändra, om de bara vill. Det är stort. Nu återstår bara att se om Obama kan göra lika stor förändring, som folk hoppas. Kram!

Annika: All good wishes och lite till!! Det är hemskt, men någonstans i mellangärdet är jag alltid lite, lite rädd att han ska bli skjuten eller nåt, när jag ser honom på TV. Det finns så många idioter där ute. Men karn kan ju inte leva i en bunker heller, så det är bara att hoppas att han har tillräckligt mycket skydd. Kram!