fredag 24 oktober 2008

Barnmat

Nu när vi har tre ätande (nåja, mer eller mindre) barn här i västerled, så tänkte jag att det kunde vara dags med en matuppdatering:

Lillgrisen: Lever numera helt enligt devisen "vägra tutta", tyvärr. Men jag kan ju inte heller direkt tvinga honom och eftersom han följer exakt samma mönster som de andra två, så har jag accepterat att mina barn inte är några stortuttare, eller att jag inte är någon superammare för den delen. Och att det nog blir folk av dem ändå. Han gillar dessutom verkligen sin flaska, så inga problem där.

Än så länge har han ätit all mat som provats, med god aptit, förutom ärtor. Ärtor har han konsekvent spottat ut tre dagar i rad, så jag tror att vi kan lugna oss på den fronten för ett tag framöver. Dessutom, visst kan man väl klara sig här i livet utan att ha ätit ärtor och gröna bönor på burk?
Sötpotatis, morot, banan, katrinplommon och päron går däremot ypperligt. Även gröten har fått godkänt, även om banangröt slår mild havregröt med hästlängder.

Jag förundras också fortfarande, efter tre barnmatsburksbarn, över det faktum att det säljs banan på burk. Banan!?? Jag är ingen jättekokare av egen barnmat, men mosa en banan kan jag baske mig göra. Och inte lär det vara billigare att köpa en burk, än en riktig. I don´t get it. Och appropå konstiga barnmatsburkar så förstår jag verkligen inte heller amerikanarnas iver på att peta i ungarna gröna bönor på burk som första provmat. Denna stackars grönsak, som bara kommer till sin rätt om den kokas ytterst försiktigt, och definitivt inte i grönbrunt mosat tillstånd. Inte konstigt att jag inte känner ett enda barn här över typ 5 månader som tycker om gröna bönor.

Prinsen: Är en riktig filur. Äter bara som sin syster hemma, dvs extremt petigt, men äter allt i skolan. Nu har jag ju insett att han inte är som Mathilda, så jag försöker peta i honom diverse olika grejer när syrran inte är hemma och kan skrika "äckligt" och det funkar alldeles utmärkt. Jag tror att han är en alldeles normal 3-åring, som gillar saker lite efter dagsform och fas. Han kan glatt sätta i sig en hamburgare ena dagen, för att argt deklarera att "jag tycker inte om hamburgare" nästa. Och det är ok. Dessutom är han både testande och envis, så det gäller att visa honom vem som bestämmer och kan vara envisast. Om han märker att han inte kommer nån vart med att sitta och säga att han inte tycker om saker, som jag vet att han gillar, så äter han så småningom utan knot. Och de gånger han inte äter, så tar han snällt konsekvenserna; Äter han ingen middagsmat, får han ingen efterrätt och tjatar inte heller om det.

Favoritmaten är pannkaka (ack så otippat ;-)), smörgås, yogurt, pasta och frukt i de flesta former. Däremot vägrar han konsekvent att äta potatismos, ris eller flingor, trots många försök. Och det kan man väl leva utan tillsvidare, det också, liksom gröna bönor.

Prinsessan: Ett alldeles eget litet kapitel. Eller rättare sagt, jag har aldrig hittat ett enda kapitel som handlat om barn som hon, i någon av alla de barnböcker jag läst. Minnesgoda läsare vet ju att detta varit ett återkommande ämne i alla de fem år som hon ätit annat än bröstmjölk, och man kan väl summera det som så att hon bar blivit lite bättre, men i princip är som hon alltid varit. Vi har lyckats få inpräntat konceptet "två frukt, en grönsak" varje dag, vilket sakta smyger uppåt "fem-om-dan" och det får man väl se som en liten seger. Hon börjar ju bli så stor att vi kan resonera om ätande och att hon faktiskt förstår, men det sker alltid med stor ovilja milt sagt, dvs prata om det går bra men omvandla prat till handling är någonting helt annat. Det som framför allt är detsamma som det alltid varit är 1)oviljan att prova någonting minsta nytt (kombinerat med tårar, skrik och panik) och 2) oviljan mot kött och fisk. Förutom korv, chicken nuggets och fiskpinnar. Punkt slut och inga undantag. Det roliga är att hon kan sitta och peta av "skinnet" runt en chicken nugget och sedan alltså i princip äta en bit rent kycklingbröst, men kommer man ens i närheten av henne med en bit "vanlig" kyckling så skriker hon i högan sky.

Eter att ha försökt vartenda knep jag någonsin läst/fått tips om, och ingenting fungerar, så tror jag helt enkelt att det är sådan här hon är. Att det är mer genetiskt, än vanligt barn vs. mat beteende. Det betyder inte att jag inte fortsätter försöker få henne att äta nya saker, eller önska att hon skulle växa ifrån detta, men jag har slutat tro att någonting jag gör, eller inte gör, ska kunna få henne att ändra sig. Det måste komma inifrån henne själv, hon måste vilja. Som en sorts omvänd beroendebrytning (typ sluta röka) ungefär, bara det att hon är "beroende" av det negativa, eller hur man nu ska säga. Allt jag kan göra är att försöka hjälpa henne vilja och presentera nya lösningar för henne att ta sig frammåt.

Med små myrsteg går det också frammåt; Vi har börjat göra smoothies varje morgon, med frukt och yogurt, och det tycker hon oftast är gott, vilket ju lurar i henne både yogurt och frukt och därför gör mamman mycket nöjd. Häromdagen petade hon dessutom i sig sin första hela minimorot, vilket var otänkbart för ett halvår sedan, och trots att hon sedan hävdar att det var hemskt och att hon inte tyckte om det, så fick jag henne att äta en till dagen efter... Det är som om man först måste få henne att prova nånting och se om det funkar (vilket man brukar märka omgående - är det någonting som hon verkligen inte tycker om spottar hon ut det utan att i princip ha smakat, medan om det är nånting som hon väl tyckte var ok, fast hon inte vill äta det, så går det ner sakta), sedan hålla med henne om att det var förfärligt och att hon aldrig måste äta det igen, för att sedan lura i henne det igen. Och igen. Suck.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej hej

År inne och läser ifatt lite som jag missat här hos dig. Ungarna är bara för söta..och sååå lika varandra! Hoppas allt är bra med er alla. Kramar från Camilla K

Marianne sa...

Oj, snacka om prinsessan på ärten! Jag är inte avundsjuk på dig. Men hon ser ju frisk ut, så hon får nog i sig vad hon behöver i alla fall.

Kram!

Jenny sa...

Camilla: Hej hej :-)! Och när är din bloggpaus slut *längtar, längtar* ;-)!?//kramar
Marianne: Petig förnamnet. Nej, hon är väl inte direkt undernärd fast det man är rädd för är väl att hon blir felnärd snarare. Tack och lov för multivitaminer :-)!! //kram

Anonym sa...

Ja, barn och mat är ju kul... Inte! Men jag minns att alla klagade på mina matvanor som liten också, och jag lyckades växa upp och bli rätt okej trots det. Så jag tror sonen kommer bli okej han med, trots all korv och glass! ;)
Ha en skön höst!

Jenny sa...

Annaa: Nej men visst, det blir väl människor av matpetiga barn också, men det är ju så erbarmeligt trist att aldrig få laga "vanlig" mat, själv tycker jag ju att de missar så mycket gott i livet :-)! //kram

Tanja sa...

Min mammas kusin, han är uppfödd på prickig-korv-mackor. Han vägrade att äta något annat i flera flera år. När hans mamma tog honom till någon läkarkontroll under hans uppväxt var det en gång en läkare som sa "Oj, det syns verkligen att den här pojken får en näringsriktig och väl sammansatt kost"... Mamman hans vågade inte säga ett pip om korvmackorna, och han är normal idag :)
Och som du skrev, tur att det finns vitaminer. Tids nog kommer hon nog på vad hon går miste om.
Kram Tanja