Farligheter

Tidigare idag, när jag stod och sorterade ut prinsessans urväxta höstkläder, hör jag värdens gräl och skrik utanför fönstret. Först tog det ett tag innan jag ens registrerade det, jag antog bara att det var tv´n - tills jag kom på att tv´n inte ens var på. Så jag kikar ut genom fönstret och ser ett gäng med mycket arga byggarbetare av något slag stå och skrika på varandra mitt i gatan. Det verkar som om den enda ödetomten i kvarteret, mitt emot vårt hus, nu äntligen ska bebyggas och någon form av schaktning av jord (ehm, jag ska nog inte ge mig in allt för mycket på byggtermer, för jag avslöjar mig som totalt okunnig på typ en tiondels minut då) påbörjades idag och det var till detta bygge de arga männen hörde. Eller några av dem. Eftersom jag inte tagit del av diskussionen från början, befann mig tre våningar upp med mycket begränsad medhörning, samt det inte helt oväsentliga faktum att sagda arga män dessutom kryddade sitt språk med mycket fula ord som börjar på f, eller har f instoppat någonstans, samt, som en liten extra krydda och bara för att den här meningen ska bli extremlång, även pratade spanska (nu måste jag bara sätta punkt. Min svenskalärare skulle ha avlidit av denna gramatiska misshandel, men jag tröstar mig med att den här bloggen ändå har en kvällstidning som domännamn och det vet ju alla vad det innebär i form av grammatik ;-)) så var det svårt att uppfatta vad grälet rörde sig om. Men arga var de i alla fall.

Nu är ju grälande byggarbetare kanske inte det mest spännande man kan intressera sig för, men den som säger det bor inte på min gata, det hör jag det. Och det gjorde jag inte heller. Om det inte varit så att jag började få tvångsfantasier av typen "Tänk om de börjar skjuta på varandra och råkar skjuta mig genom fönstret."... Mmm, jag vet, jag är skadad. Någonstans i min uppfostran blev jag en liten rädd hare som tror att alla i världen är ute efter att skada mig. Jag tror det är pappas fel, men jag är inte säker.

Pappa är en mycket klok man som i allra största välvilja varnar sina barn för livets faror. Allt från motorcyklar till hästar tillhör livets farligheter, på ett eller annat sätt. Inte just att farorna som sådana är överdrivna eller så, det är inte det, det är väl mer så att jag alltid lyssnar på vad min pappa säger. Jo, det är säkert :-). När jag åkte till New York t.ex. så sa pappa till mig att alltid gå mitt på trottoarerna, för att minimera risken för att bli rånad, eftersom gangsterna hade förkärlek till att antingen köra bil förbi dig - och rycka av dig handväskan, alternativt stå och kura i portar och andra skrymslen - och rycka av dig handväskan. Jag skrattade ju lite åt denna varning, så där kaxigt som bara 19-åringar kan, men tro inte att jag gjorde annat än att marchera runt stan som en stor bromskloss mitt i vägen för allt och alla, misstänksamt ögnande alla suspekta medmänniskor, med handväskan ordentligt diagonalt över bröstet - med blixtlåset innåt naturligtvis. Å andra sidan så blev jag inte rånad heller. Coinsidence, I think not :-).

Ja, så där har vi hållt på. Jag skrattar fortfarande lite kaxigt ibland, men jag har nog ärvt denna oro för livet i största allmänhet och identifierar mig ett hundra procent med Lille Skutt :-). I alla fall, tvångsfantasier kan ju emellanåt vara lite underhållande också, så jag ägnade en god stund åt att fundera om kulor kan gå genom ytterväggar, om jag vågade gå ner på undervåningen och om jag (seriöst) borde ringa polisen ... Detta föll dock på att jag inte riktigt kunde komma över att det lät extremt menlöst och tvångsfantiserande att ringa 911 och säga "Kom fort, det står ett gäng med medelålders byggarbetare på min gata och skäller på varandra, det är läskigt." Det är ju inte direkt så att jag bor i värsta ghetto-området, eller att dessa stackars män på minsta vis såg ut som duellerande gängmedlemmar. Innan jag riktigt hann gräva ner mig i alla detaljer över hur jag skadeskjuten skulle hasa över golvet till telefonen, så slutade alla gräla, några åkte iväg och resten återgick till det de var där för att göra, nämligen gräva i jorden eller vad de nu höll på med. Och min vardag blev återigen lite gråare och mindre actionfylld.