I måndags morse landade då äntligen tre fjärdedelar av familjen Dahlstrand på svensk mark. Den sista fjärdedelen är kvar hemma i Houston och jobbar två veckor till och är mycket efterlängtad, trots att det bara gått lite drygt två dagar!
Själva resan gick faktiskt över all förväntan bra. Barnen uppförde sig som, eh, ja barn, men snälla barn i alla fall. Prinsessan var mycket lättroad, det var bara att hiva upp lite godis och/eller nån ny målarbok eller liknande med jämna mellanrum, så var hon så nöjd och belåten att jag tror att hon nog kunnat tänka sig att flyga än. Lillprinsen var en helt annan historia. Han ville krypa, sparka, äta upp kräkpåsarna och åla sig på det sätt som bara en uttråkad, fasthållen ett-åring kan. Och fick han inte det, ville han slå sin mamma. Vilket han gjorde, På atlanten-flyget hade jag basinet till honom, vilket var en välsignelse. Inte för att jag kunde äta eller nånting sådant, eftersom ett-åringar som vill ha tag på något, typ allt som han ser som han inte vet vad det är, har märkligt töjbara armar och, inte särskilt överraskande, det disponibla utrymme som varje passagerare har på ett flygplan är rätt begränsat, och han därför fick tag på ungefär precis allting som serverades. Mindre kul, kan jag meddela, att börja en flygning med att få diet coke uthälld över hela sig, sin stol och sin kamera, dotter, kuddar och en halv filt. Den blöta mamman var dock rätt stolt över sitt beslut att klä sig mestadels i svart. Svart klarar av rätt många fläckar utan att se allt för äckligt ut och colan hade i alla fall helt kamouflerats, det var bara de där vit-bruna snor- och kexfläckarna på axlarna som inte riktigt matchade utstyrslen, när resan var slut.
Men basinetten var underbar när sonen väl somnade och sedan sov i nästan fem timmar. Jag hann till och med läsa en halv tidning själv, samt nästan precis somna, innan prinsessan vaknade och det var slut med lugnet. Sova har jag faktiskt inte riktigt gjort än, och nu är vi inne på tredje natten; Elias har nämligen inte bara jetlag av värsta grad, han är dunderförkyld, hostig, klängig och allmänt otrygg och franför allt markant övertrött och överstimulerad, och vaknar därför typ fem gånger i timmen. Jag skojar inte, fem gånger i timmen i en hel natt, det är mer än han någonsin vaknade som spädis och DEFINITIVT mer än en arm moder vill vakna när hon inte sovit på nästan 36 timmar. Men gör ändå, för om hon inte norpar åt sig skrikhalsen och börjar vandra runt med honom i vardagsrummet i samma sekund han skriker, så vaknar storasyster inom fem minuter och skriker hon också. Och två hysteriskt skrikande trötta barn är mer än den här mamman klarar av på en gång. Och tro mig, jag har försökt.
När jag la barnen vid 10-tiden i kväll var jag optimistisk om att natten av ren statistsk nödvändighet var tvungen att bli bättre än föregående, men än så länge bådar det inte gott. Prinsessan sover visserligen än så länge oavbrutet, i sin egen säng (kors i alla tak), men lillkillen sov väl en 20 miinuter innan han började skrika. Och skrika. Och skrika. Mellan skriken sover han typ fem, tio, minuter. Att försöka lägga honom bredvid sig, hjälpte inte det minsta, det enda som funkar är att gå. Och vagga, Efter en timme la jag honom på golvet i vardagsrummet och han var tyst. Trodde jag, tills det visade sig att jo, han var visserligen tyst, men det var för att han hade vaknat och satt och försökte fundera ut vilken av knapparna på DVD-spelaren, tv:n eller kabelboxen han skulle börja pilla på först. Sedan var han vaken en timme innan jag lyckades lägga honom igen, varpå han sov i en halvtimme och sedan skrek i nästan två (med små sovpauser.) Av någon märklig anledning lyckades han dessutom BARA skrika när det var nånting på tv som jag ville höra. När det var reklam var han tyst som en mus… Nu sover han dock, kors i alla tak som finns, sedan 35 minuter, mitt på vardagsrumsgolvet, men jag vågar inte gå och lägga mig, för jag orkar bara inte gå upp när jag just somnat :-)
.
Och just när jag skrev det där sista, började prinsessan yla och hade så klart kissat i sängen. Och jag har NATURLIGTVIS inte lagt på plastfrotteen än!! Varför varför varför ska det vara så svårt att lära sig att det aldrig lönar sig att skjuta upp nånting som måste göras. Jaja, ser man positivt på saken behöver jag ju i alla fall inte gå upp och kissa henne mer i natt och det är ju alltid lite mer sömn åt mig. Håhåjaja, näe, nu går jag och lägger mig tror jag. Bara 13 dagar kvar innan herr Dahlstrand kommer, bara 13 dagar kvar innan herr Dahlstrand kommer… Kan man överleva tretton dagar utan sömn? Såklart man kan! Vi är ju på semester, solen har skinit på oss och jag har ätit både inlagd strömming och färska räkor. Och jordgubbar!! Och kramat på mamma. Sämre kan man faktiskt ha det. Sömn är en världslig sak!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar