Ok, man kan både skriva och hosta samtidigt. Har jag hört, så jag får väl pröva ;-).
Här är det mest orkanen Katrina och dess efterdyningar som upptar vardagen just nu. Houston är ju så pass nära, i alla fall med amerikanska mått mätt, "bara" 60 mil bort, så det har drösat in folk från New Orleans och kusten hit, för att inte tala om de dryga 20.000 som nu evakueras från den stora "Superdome"-arenan i New Orleans till "Astrodome"-arenan här i Houston.
När man ser på nyheterna är det verkligen så att man knappt tror sina ögon, scenerna ser ut som från värsta flyktinglägrena i Afrika eller liknande, man liksom bara väntar att det ska börja flyga flugor runt bäbisarna. Och så är det här det händer,mitt i vår välfärdsvardag, bara 60 mil bort. 60 mil som plötsligt känns både oerhört nära och oerhört långt bort, som i en annan världsdel. Vi tackar alla lyckliga stjärnor och gudar (Igen. Vi har gjort det mycket den här sommaren) att det inte är vi som sitter fast i meterdjupt vatten, eller har fått vårt hus bortsopat och våndas över vad mycket vi vill göra och vad lite vi verkligen gör. Visst har vi har skänkt pengar till Röda Korset och jag ska packa ihop "förnödenhetspacket" med mat, vatten och blöjor och ta med till kyrkan som driver Mathildas skola, som ordnar insamling. Men det känns ungefär som en fis i rymden, det är så mycket nöd och så otroligt många människor.
Å andra sidan är jag kanske inte en så tillräckligt god människa att jag vill ta in främmande människor hemma, även om vi nu har ett gästrum över. Framför allt eftersom det ju nu inte handlar om dagar, utan snarare månader, innan folk kan återvända och jag VILL inte ha främmande människor hemma hos oss i månader framöver, hur mycket karma jag än förlorar på att känna så. Det gnager i mig att det lätt kunde ha varit vi som förlorat allt, vi som varit beroende av andras välvilja och jag känner mig lite eländig som väljer att bara hjälpa så länge det inte påverkar mig direkt. Så länge jag inte behöver anstränga mig eller få andras smuts, hopplöshet och deperation för nära mig. Det är det jag alltid har sagt, jag är inget bra på civilengegemang och -courage. Kanske är det lättare att beröras av katastrofer och elände som sker på andra sidan jorden, och få hjälpa på avstånd genom att sätta in en hundralapp på nåt konto, så att någon annan får ta tag i saker "hands on" än att behöva ge avkall på sin egen bekvämlighet. När det plötsligt händer på ens egen bakgård, när det verkligen gäller, är det inte lika lätt. Dä är det är två väldigt olika saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar