Lång dags färd mot beach

Atlantic Beach och alldeles uuuuunderbaaaart med sol, bad och trevliga familjen H från Sverige.

Life is good.

Nä men hörrni!

Nu får det faktiskt vara slut på sommartorkan här i bloggen, det här går ju inte längre.

Första september och inte längre sommar.

Fast ändå.

Det är över 30 grader och då får man ju säga att det bär emot att ta på sig yllekofta och boots och leka höst, så jag kör sommarklänningen ett varv till. Enligt gammal god "typisk amerikansk" etikett så får man ha vitt (byxor etc, vita t-shirts "får" man nog ha på sig året runt. Kanske) på sig fram till Labor Day, vilket är på söndag.

Det gäller att passa på, även om min klänning nu råkar vara röd, men that's besides the point.

Nu, lite förmiddagskaffe och en tvättmaskin. Sen tänkte jag att vi skulle prata lite om yoga.

Det blir inte bättre

Supertrevlig bloggträff till (lång och rose'vinig) lunch med fantastiska nya bekantskaper. Härliga, roliga tjejer hela bunten, så trevligt att få träffa ansiktena bakom orden!

Bunkring av svenskt smågodis till eftermiddagsfika och sann Manhattan-sightseeing efter det.

Nu meze-libanes till sen middag. Med gott vin.

Bra bättre bäst dag. Glad Jenny.

Det var väl på tiden kan man tycka

På tjejhelg (med tillhörande bloggträff dessutom som bonus!) i New York och det var verkligen inte en dag för tidigt - varken tjejhelg eller att komma tillbaka till NY.

Herregud, det är nästan åtta år sen vi flyttade härifrån och jag har inte varit här sen dess, det är inget mindre än skandal.

Det är en mycket märklig känsla att vara tillbaka som samma, naturligtvis, men ändå en sån annorlunda, människa. Tre barn senare liksom. Och så går jag här igen, det mesta är sig ganska likt och jag är barnfri och jag tänker att "hur kunde jag nånsin flytta härifrån och vad jag älskar den här stan".

Och ändå så vill jag inte bo på Manhattan med barn, aldrig i livet. Jag älskar livet i förorten, med möjligheterna som barnen har att vara ute och det liv som vi har där. Jag skulle inte vilja byta för allt i världen!

Men hon, den lilla Jennyn inuti mig, som varken har fattat att hon fyllt medelålders och hälften av 80 och rullator eller att hon har tre små barn och att livet liksom gått vidare till en helt annan fas som är lika bra på alla sätt och vis, men annorlunda.

Hon den Jennyn, hon skulle väldigt väldigt gärna kunna tänka sig en sejour här i stan igen.

Hej sa Petronella

Sedan vi kom till Sverige för två och en halv vecka sedan har det regnat ungefär tio regndroppar på oss.

Faktum är att det har regnat så lite att man nästan glömt bort hur det känns med ostadigt väder. Frågan har mer varit om det ska vara helt soligt, eller lite enstaka stackmoln, samt exakt hur varmt det kommer att vara.

Idag åkte vi till Gröna Lund med barn och kusiner.

Idag fick vi en riktigt "knäpp-på-näsan"påminnelser om vad ostadigt väder innebär.

17 grader och gradvis ökande spöregn, typ.

Inte så värst ostadigt egentligen heller, om man tänker efter. Mest kallt, blött och lätt humörsänkande.

Men barnen hade kul ändå, och det var ju huvudsaken.

Istid

Idag var det 19 grader, blåsigt och halvmulet ute när vi vaknade tog oss ut på förmiddagen.

Då höll barnen och jag på att frysa ihjäl och byltade på oss jackor och långbyxor. Jag övervägde även på allvar att ta på oss alla strumpor också, när jag ändå var i farten.

Vanliga Stockholmssomrar känns det som om det brukar vara typ tvärtom; Att man tar på sig shortsen och hurrar över det fina vädret när termometern visar uppemot en 20 grader.

Ur led är vädret.

Fast det var lite skönt att slippa svettas en dag, det var det.

Det blir inte mer sommar än så här

Varmt

Jag vet inte vad jag skylla på att det går så trögt med bloggandet här på sista tiden... Jag hittar på nåt och skyller på värmen här i Stockholm för närvarande.

Eller all värme faktiskt. För det var väldigt varmt i Charlotte också, innan vi åkte för en vecka sedan. Uppenbarligen är jag mycket minimalt kreativ när det är varmt. Eller nåt.

Fast här i Stockholm är det nästan lite värre, för inte bara är det varmt, jag har en mycket taskig internetuppkoppling, kombinerat med en mycket dyr amerikansk surf-telefon, som jag inte kan använda här för att då måste vi ta nytt lån på vårt hus ungefär. Så jag kan inte mobilblogga och jag kan bara vanlig-blogga om jag sitter på nedersta trappsteget i vår hall.

Jag får samla bloggar på hög eller nåt. Och så leva på hoppet att varenda kotte ändå är på semester, så att det inte finns nån som läser här ändå och saknar mig.

Lost in vacation

Sommartorka, sommarstiltje, semesterhjärna, batteriladdning, bloggvila

Högtryck, lågtryck (flest), GB glass eller Sia?
Fästingar, maskar, myggor och flugor - en och annan vilsen geting
Vaxholmsbåt, Finlandsbåt, segelbåt, motorbåt och bil men för lite tunnelbana enligt barnen
Varmkorv, kallkorv (på macka - gott), grillkorv, stark korv och helst inte mer korv i sommar, tack!
Stora lass av jordgubbar, plocka körsbär direkt från trädet, hitta smultron och skogen lyser blå av blåbär. Blåbärspaj med vaniljvisp
Smörstekta kantareller - Alldeles gratis för de som är lyckliga nog att känna en svampplockare
Saftkalas,kafferep... kaffe och fika, fika och kaffe, kaffe, kaffe, kaffe
Födelsedagskalas, tårtkalas och tårta bara i största allmänhet
Studsmattor, sandlådor, gungor
Kompisar, kusiner, stora och små, gamla och nya vänner
Skrubbsår, blåbärsfläckar, smutsiga fötter och vad är det för fel med svenskt tvättmedel?
Asfalt, jord, plötsligt gör inte gruset ont under fötterna längre
ett steg, två steg, tre steg och så inga steg på ett tag. A small step för mankind, but a giant leap för Sven
Svenska filmer, svenska böcker, svenska tidningar - svensk överdos?
Pappa jobbar, pappalängtan, pappa kommer - I morgon!

Två och en halv vecka kvar, det är inte klokt vad tiden går fort när man har roligt!

Nån idiot kom på att det vore väl roligt att gå på Skansen

Så det gjorde barnen, jag och kronprinsens gudfar och tilllika bästaste H. Jag är inte säker på att det blir återbesök på ett rätt långt tag. Åtminstone inte med barn.

Först och främst, jag tror att Skansen lämpar sig allra bäst för vuxna utan barn med ett intresse av svensk kulturhistoria. Som gillar alla hus och miljöer men skiter i om kattungarna i mini-Skansen sover och är totalt likgiltiga över om det finns fem eller sex björnungar och vem av björnungarna är vem, samt äldst. Sån som jag egentligen är, eller var, eller blir eller... Sån som jag tror att jag var en gång i tiden då.

Nu var jag inte inne i ett endaste litet hus, glasblåseri eller krukmakeri för 1) Man kan inte ta med barnvagnar in i minihusen och lillgrisen är inte direkt lämpad för att sitta längre stunder ensam och övergiven i en vagn (även om risken att någon skulle "sno" honom väl får anses vara minimal, jag tror inga barnarövare vill ha mistlurar - det blir liksom inte så diskret.) och 2) Ingen av mina söner, varken små eller lite större, på minsta vis är lämpade för små rum fyllda av glas.

Däremot är mina söner, åtminstone den äldre av dem, mycket lämpad för att fika. Knappt hann vi innanför entreen, innan han deklarerade att han minsann var så huuuuunnnggriiiig (45 minuter efter lunch), samt framför allt tööööörrsssstiiiig. Den som har träffat Elias vet också att han inte uttrycker sig med små bokstäver, framförallt inte när han vill ha någonting (som han vill ha nu genast med detsamma). Jag fick därför flera misstänksamma blickar från präktiga barnvagsmammor vars lintottar nöjda satt och slabbade glass i vagnen, som om jag inte gett mitt barn näring på flera dagar. Eller så tyckte de bara helt enkelt att han lät fördjävligt, det kan ju ha varit det också ;-).

Nåja. Prinsessan knatade på uppför backarna och kronprinsen drogs ilsket protesterande med för att inspektera de icke existerande kattungarna, de icke existerande uttrarna, icke existerande igelkottar och marsvin, två kor som höll på att skrämma slag på honom genom att råma honom i örat, samt tre trötta kaniner och en ansiktsmålning sponsrad av "Lilla Lo, polarbröd". Sedan kolapsade H och jag med varsin kaffe, barnen utfodrades med stans dyraste pannkakor som de halvåt, samt fick slåss mot trettio småfåglar och höns som inte alls verkade förstå konceptet "Människor först och ni får äta smulorna", utan försökte sig på flygande attacker mot bullar och pannkakor (Ok för bullar, men pannkakor!?? Jag har väl aldrig sett en småfågel käka pannkakor i mitt liv!?).

Efter det njutbara fikat, hade vi en from förhoppning om att nu kunna valla de små älsklingarna förbi älg, björn och andra roliga djur. Barnen hade from förhoppning om glass. Visst, en älgkalv eller två kunde vi väl få peka ut, men sedan pekade de nogsamt ut att flickan där borta åt sockervadd och pojken där borta åt en klubba. Dessutom var det varmt, kissnödigt och de hade ont i fötterna.

Och visst. En jättevarm sommardag får man kanske ha förståelse för att det inte är så värst många djur som gör cikuskonster och springer kors och tvärs, men det hade ju varit kul om de åtminstone hade synts alls. Jo, vi såg tre björnungar som var roligt, men det var då allt i form av djurupplevelse och ska man titta på priset per djurtitt så var det rätt deprimerande.

Efter lite glass - där kronprinsen naturligtvis tappade sin innan han hunnit ta en slick, varpå mamman fick svetta runt mellan glasskioskerna för att köpa en ny och ett par karusellåkningar var alla nöjda med att få tacka Skansen för besöket och bege oss hemåt. Trodde jag i alla fall. Det var innan prinsessan allvarligt påminde mig om att jag LOVAT att de skulle få åka tunnelbana också. Det var bara att vika sig, för lovar man så lovar man (även om man kanske också när en from förhoppning om att ett Skansenbesök liksom skulle mildra behovet av tunnelbaneåkande). Som tur är var H smart nog att föreslå att han skulle släppa oss vid Östermalmstorg och sedan hämta upp oss vid Stadion, så att jag slapp ställa bilen och hasa runt stan med barn och barnvagnar.

Så. Ett Skansenbesök och en tunnelbaneåkning senare kom vi äntligen hem. När jag frågade kronprinsen om vad det roligaste var med Skansen så svarade han, givetvis - Att åka tunnelbana. So much for the moose...

Kan inte bli vackrare

Efter midsommaraftons regnande, så har vädret här i Sverige varit så vackert som bara svensk sommar kan vara när den är som bäst. Havet glittrar, solen skiner, himlen är klarblå - ja till och med stan glittrar lite extra, eller om det bara är de ryska turisterna med för mycket bling. Hur som helst så är det vackert!

Herr Dahlstrand återvände till västerled idag, för att jobba i tre veckor innan han kommer tillbaka igen och lämnade mig och barnen 'to fend for our selves' - vilket är mycket ensamt, men också drar ner tempot på semestern till behagliga nivåer a la vardagslunk, vilket också är lite skönt. Det var varit lite mycket flänga runt i veckan som var - allt jättetrevligt och allt efterlängtat, men det märks också att barnen blir tröttare och tröttare.

Mycket "fläng" blir det ju också till sjukhuset etc, eftersom det som var tråkigt, fortfarande är det. Allt solsken till trots. Det är lite magiskt, hur ens själ klarar av att rymma så mycket dubbla känslor på samma gång - att någonting kan vara så mycket lycka och ljus och så mycket svart och sorg. Precis samtidigt.

Men det är väl egentligen just den svenska själen i ett nötskal; Den ljusa, skira sommaren och den nattsvarta vintern. Can't have one without the other liksom.

Imorgon ska jag till en annan del av den svensk själen. Förhoppningsvis blir jag en datorsladd rikare efter det. Eller så drabbas jag av "IKEAsyndromet" för att allt är så "billigt billigt" och kommer ut med en väldans massa konstigt som jag inte behöver -förutom sladd, för den var slut i lager. Det är ok det med, man kan aldrig ha för många gps:er, spikmattor eller skruvmejselset...

Home sweet home

Så dimper man ner i verkligheten igen (mysigt, mysigt var det att komma hem och aldrig har väl gullebarnen kännts mer gulliga än när man inte sett dem på fem dagar! Och herr Dahlstrand förstås, inte att förglömma, även om han vanligtvis inte är fullt så uttröttande som barnen.) och hade tänkt skriva ett långt, intelligent (givetvis) inlägg om konsten, döden och situationen på finansmarknaden... Och så ligger vårt internet nere typ hela dagen och nu är jag för trött.

Aja. Lika bra det kanske.

Dags att vända västerut igen

Märkligt så fort fem dagar kan gå. Det har varit mycket sorg och känslor de här dagarna, men också en styrka i att vara nära familj och vänner vid ett sådant här tillfälle. Det var värt all jetlag och flängande många gånger om.

Nu längtar jag hem till världens bästa herr Dahlstrand och de "stora" barnen så att det värker i hjärtat! Jag är redo för alla "mammmaaaa" hundra gånger om - åtminstone i ett par dagar framöver...

Resefunderingar

När man är ute och reser kan man roa sig med att fundera över saker och ting...

... Varför de sätter en mamma med en bäbis bredvid planets tjockaste tant - som dessutom inte kan gå, utan åker rullstol -på ett litet, litet plan. Har man anlag för lätt hysteri och är flygrädd kan man lätt börja tänka att man faktiskt inte har en sportmössa att komma ut om nånting skulle hända. Man skulle helt enkelt sitta fastklämd. Eller så var det så de tänkte, att så blir vi av med två jobbiga passagerare på en gång? ...
... Varför flygvärdinnor får spänna fast sig med supersäkerhetsbälte över axlarna, medan vi andra dödliga får nöja oss med midjebälte?. Så blev man av med alla jobbiga passagerare på en gång. Skulle man kunna tänka, om man hade lätt hysteriska tankar och var flygrädd...
... Varför transatlantiska flygningar envisas med att servera frukost, klockan halv sex på morgonen svensk tid, fast alla på planet har amerikansk tid och alltså förväntas äta frukost strax före midnatt, när man bara vill sova...
... Och hur det kommer sig att sagda passagerare alla glatt käkar fralla och yogurt mitt i natten utan att protestera? Måste vara tröstätning för att det är så tråkigt att flyga...
... Hur det kommer sig att det bara finns en gate på Arlanda som är öppen, så att man får sitta i 45 minuter i planet och vänta, 20 meter från gaten, på att gå av därför att det redan står ett plan vid "vår" gate. Klockan halv sju på morgonen är det tydligen rusningstraffik på flygplatser...
... Varför det verkar vara omöjligt att resa en gång över Atlanten utan att nån del av bagaget inte kommer fram. Den här gången är en barnbilstol på vifft i världen nånstan (som tur är har de faktiskt lånestolar på Arlanda!)...

Sånt kan man fundera över när man reser. Nu är vi framme tack och lov.

Ready, set, go

Väskorna är (närapå) packade, julklappar till småkusinerna i Sverige inhandlade (om jan nu ska åka hem en extra gång, så är det ju lika bra att passa på att släpa med sig grejer som ändå ska hem), listor skrivna till herr Dahlstrand med detaljerad barn-info (herr Dahlstrand är mycket för listor, som den type A personality han nu är, till skillnad från sin fru, aka type Ö eller nåt, som tycker att man kan komma ihåg det mesta i huvudet och det man inte kommer ihåg, var det inte så viktigt med...). Kort sagt, det mesta är klart.

I morgon bär det av mot hösten I Sverige. I fem hela dagar. Min syster tyckte jag skulle ta med tjocka fleeceoverallen till Sven. Huga. Är det verkligen så kallt??

Resa bort

Nästa vecka åker Sven och jag till Sverige på begravning i fem dagar och lämnar övriga familjen hemma. Det är en sorglig anledning till att åka hem, no doubt, men det skulle kännas förfärligt att inte få vara där, så det är inget alternativ att inte åka.

Och samtidigt, samtidigt, tycker en liten liten del av mig att det nästan känns som en liten semester att vara ensam med bara ett barn. Ett litet barn som inte säger "mamma, mamma, mamma" oavbrutet av hundra olika anledningar.

Den andra delen av mig saknar redan de stora barnen. Fem dagar är en lång tid för en hönsig mamma att vara borta. Alldeles oavsett hur trött hon kan bli på dem emellanåt.

En flaggstång i topp mindre

Alltså, det har väl regnat tillräckligt för ett tag framöver här, har det inte det? I allafall för min semesters del. Ok, det regnar inte hela tiden varje dag, alltid nåt att vara glad för, men om man har en flaggstång på ett landställe som man har vält tagit ner på bekostnad av ett gäng rosenbuskar och lupider samt ett stycke trappräcke i trä, för att slipa och måla så regnar det alldeles ih-e för mycket. Linfärg torkar långsamt och när det regnar torkar det inte alls. Inte bra. Om sju dagar åker vi hem och lämnar flaggstången åt sitt öde. Då borde den vara lodrät istället för horisontell. Och gärna vit i flera lager. Den som lever får se.

I morgon åker Sven och jag till världsmetropolen Mjölby med pappa för att lära mig lite om min farmors familj och historia. Med X2000 som jag aldrig åkt förut, och jag är övertygad om att jag blir sjösjuk...

Hej hej sommar

En mycket irriterande internetuppkoppling har gjort uppdaterandet något sparsamt här senaste tiden. Det och strålande solsken då. Vi har varit mycket ute i skärgården och där finns inte någon uppkoppling alls -vare sig irriterande eller inte. På sätt och vis skönt, och samtidigt får jag superabstinens efter att ha tillgång till dator, vad det än är man vill göra från slösurfning till att leta upp adresser till recept och räkningar. Framför allt när jag varit jet-lag vaken halva nätterna och tv´n då har 1:an, 2:an oc TV4. Nåja, man får ju många böcker lästa i alla fall :-).

Sven har börjat sova otroligt bra på nätterna, senaste dagarna har det varit från tp 21 till 5-6 på morgonen och då äter han bara i "sömnen" och sen fortsätter jan sova till 9,10. Inte mig emot! De större barnen har väl äntlign börjat komma i fas också, även om de gärna vill stanna uppe längre på kvällarna - utan att sova länge på morgonen vilket ju inte är en särskilt lyckad blandning. Särskilt Elias har svårt med att det blir ljust så tidigit, härom morgonen ville han kliva upp och äta frukost 04.30... vilket hans mamma INTE ville.

Men härligt har vi det ju, med svensk sommar när den är som absolut bäst. Barnen har badat mycket och njutit av att vara barfota nakenfisar och även om det kanske inte blir så mycket nakenfisande på mammafronten, så njuter jag otroligt av att bara vara med vänner och familj. Det är en liten lisa för själen.

Sommarfunderingar

Allting har en ände, så även dåliga nätter. Tack och lov, får man väl säga. Barnen har sovit som små änglar (mer eller mindre, men allt är ju relativt) senaste nätterna och livet känns genast betydligt trevligare. Nu gäller det bara att få prinsessan i säng i mer rimlig tid på kvällarna, nu slocknar hon inte förrän framåt 10-tiden och det är i senaste laget, framför allt eftersom hon envisas med att vakna strax efter sju på mornarna. Det hjälper säkert inte heller direkt att hon somnar i bilen varenda dag vid fem-tiden heller, men jag vet inte riktigt hur jag ska undvika det, annat än att vi väl får hålla oss hemma hela eftermiddagarna och inte åka nån bil. Blir kanske lite tråkigt i längden, men vad gör man?
Annars njuter vi bara i stora drag av att den svenska sommaren och allra mest njuter nog barnen av att kunna vara ute och bara vara. Men det är ena riktigt sorgliga stadsungar vi har fått; Lillprinsen är rädd för gräs (framför allt hårt, bränt, svenskt sommargräs) och prinsessan är rädd för myror. “Svenska myror är inte farliga, bara myror i Houston” upprepar hon likt ett mantra, medan hon går långväga omvägar runt varenda stackars svartmyra vi råkar se. Man kunde önska att Elias skulle kunna vara likdan, men han bara skriker så fort man försöker få honom att sitta i gräset. Så tillvida det inte samtidigt serveras riskakor, för då kan han tänka sig att sitta kvar tills den är slut.
Riskakor ja. Man skulle ju kunna tro att barnen aldrig ätit sådana, även fast de äts flitigt även i Houston, för de har blivit fullkomligt tokiga i det, båda två. Och visst, sämre snacks kan man ju äta, men… riskakor? Festlig har då i alla fall aldrig varit ett ord som jag satt ihop med riskaka.
Och så var det där med glass… Där är vi nog lika lyriska, både Mathilda och jag. Houstonglass i alla ära, men svensk glass är sååå mycket godare. Prinsessan har är helt såld på Piggelin, vilka går åt som smör i solsken från paktet i frysen. VARFÖR fanns inte Piggelin i storpack när jag växte upp?? Och vad har hänt med Puckstången?? Jag minns den som en liten glass. Liksom lagom för ett litet barn. Tjohonej, den är inte alls liten längre! Har den inte blivit typ dubbelt så stor, eller är det bara jag som minns helt fel?
Annars lunkar dagarna på i lugn mak. Veckans stora projekt är att försöka hitta en lagom stor plaskpool till mormors trädgård, för guldklimparna att plaska i. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro, för de lagoma poolerna är slut överallt. Det finns pyttesmå bäbispooler och det finns jättestora dito, som typ rymmer alla barn i hela kvarteret. Men de där lagoma, för lagom små barn i lagom storlek; De är slut. Om nån vänlig själ vet var en sådan kan uppbådas, får ni gärna höra av er!

Vem behöver sova när man har semester

I måndags morse landade då äntligen tre fjärdedelar av familjen Dahlstrand på svensk mark. Den sista fjärdedelen är kvar hemma i Houston och jobbar två veckor till och är mycket efterlängtad, trots att det bara gått lite drygt två dagar!

Själva resan gick faktiskt över all förväntan bra. Barnen uppförde sig som, eh, ja barn, men snälla barn i alla fall. Prinsessan var mycket lättroad, det var bara att hiva upp lite godis och/eller nån ny målarbok eller liknande med jämna mellanrum, så var hon så nöjd och belåten att jag tror att hon nog kunnat tänka sig att flyga än. Lillprinsen var en helt annan historia. Han ville krypa, sparka, äta upp kräkpåsarna och åla sig på det sätt som bara en uttråkad, fasthållen ett-åring kan. Och fick han inte det, ville han slå sin mamma. Vilket han gjorde, På atlanten-flyget hade jag basinet till honom, vilket var en välsignelse. Inte för att jag kunde äta eller nånting sådant, eftersom ett-åringar som vill ha tag på något, typ allt som han ser som han inte vet vad det är, har märkligt töjbara armar och, inte särskilt överraskande, det disponibla utrymme som varje passagerare har på ett flygplan är rätt begränsat, och han därför fick tag på ungefär precis allting som serverades. Mindre kul, kan jag meddela, att börja en flygning med att få diet coke uthälld över hela sig, sin stol och sin kamera, dotter, kuddar och en halv filt. Den blöta mamman var dock rätt stolt över sitt beslut att klä sig mestadels i svart. Svart klarar av rätt många fläckar utan att se allt för äckligt ut och colan hade i alla fall helt kamouflerats, det var bara de där vit-bruna snor- och kexfläckarna på axlarna som inte riktigt matchade utstyrslen, när resan var slut.

Men basinetten var underbar när sonen väl somnade och sedan sov i nästan fem timmar. Jag hann till och med läsa en halv tidning själv, samt nästan precis somna, innan prinsessan vaknade och det var slut med lugnet. Sova har jag faktiskt inte riktigt gjort än, och nu är vi inne på tredje natten; Elias har nämligen inte bara jetlag av värsta grad, han är dunderförkyld, hostig, klängig och allmänt otrygg och franför allt markant övertrött och överstimulerad, och vaknar därför typ fem gånger i timmen. Jag skojar inte, fem gånger i timmen i en hel natt, det är mer än han någonsin vaknade som spädis och DEFINITIVT mer än en arm moder vill vakna när hon inte sovit på nästan 36 timmar. Men gör ändå, för om hon inte norpar åt sig skrikhalsen och börjar vandra runt med honom i vardagsrummet i samma sekund han skriker, så vaknar storasyster inom fem minuter och skriker hon också. Och två hysteriskt skrikande trötta barn är mer än den här mamman klarar av på en gång. Och tro mig, jag har försökt.

När jag la barnen vid 10-tiden i kväll var jag optimistisk om att natten av ren statistsk nödvändighet var tvungen att bli bättre än föregående, men än så länge bådar det inte gott. Prinsessan sover visserligen än så länge oavbrutet, i sin egen säng (kors i alla tak), men lillkillen sov väl en 20 miinuter innan han började skrika. Och skrika. Och skrika. Mellan skriken sover han typ fem, tio, minuter. Att försöka lägga honom bredvid sig, hjälpte inte det minsta, det enda som funkar är att gå. Och vagga, Efter en timme la jag honom på golvet i vardagsrummet och han var tyst. Trodde jag, tills det visade sig att jo, han var visserligen tyst, men det var för att han hade vaknat och satt och försökte fundera ut vilken av knapparna på DVD-spelaren, tv:n eller kabelboxen han skulle börja pilla på först. Sedan var han vaken en timme innan jag lyckades lägga honom igen, varpå han sov i en halvtimme och sedan skrek i nästan två (med små sovpauser.) Av någon märklig anledning lyckades han dessutom BARA skrika när det var nånting på tv som jag ville höra. När det var reklam var han tyst som en mus… Nu sover han dock, kors i alla tak som finns, sedan 35 minuter, mitt på vardagsrumsgolvet, men jag vågar inte gå och lägga mig, för jag orkar bara inte gå upp när jag just somnat :-)
.
Och just när jag skrev det där sista, började prinsessan yla och hade så klart kissat i sängen. Och jag har NATURLIGTVIS inte lagt på plastfrotteen än!! Varför varför varför ska det vara så svårt att lära sig att det aldrig lönar sig att skjuta upp nånting som måste göras. Jaja, ser man positivt på saken behöver jag ju i alla fall inte gå upp och kissa henne mer i natt och det är ju alltid lite mer sömn åt mig. Håhåjaja, näe, nu går jag och lägger mig tror jag. Bara 13 dagar kvar innan herr Dahlstrand kommer, bara 13 dagar kvar innan herr Dahlstrand kommer… Kan man överleva tretton dagar utan sömn? Såklart man kan! Vi är ju på semester, solen har skinit på oss och jag har ätit både inlagd strömming och färska räkor. Och jordgubbar!! Och kramat på mamma. Sämre kan man faktiskt ha det. Sömn är en världslig sak!