Food.inc

Idag ska vi vara lite alvarliga och pekpinneaktiga och prata mat. Jomen, det är viktigt.

Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Idag dessto tidigare och märkligt sjukare, än för kanske 50 år sedan. Alltså inte dör, det gör man nog på i samma utsträckning, men äter och dör. Eller dör för att man äter. Äter fel, äter genmanipulerat, äter fettfritt, äter sockerstint, äter tommar kalorier och kolhydrater, äter fort, äter fabrikslagat, äter sånt som faktiskt inte är mat, utan mer matprodukter - sålda med bilder av bondgårdar, dukade bord och mammor i förkläde.

Allt det här har jag funderat mycket över senaste månaden, och i takt med funderandet, förändrant och lagt om stora delar av västerledsfamiljens matvanor. Inte direkt enkelt med petmaja och petolle i familjen, som är av uppfattningen att allt som mamma lagar är äckligt och allt som kommer ur en färgglad förpackning från affären är gott. Sött, fett och gott.  Så Festina Lente, skynda långsamt, är vad som gäller hos oss.

Nu åt vi ju faktiskt ganska bra redan tidigare, men kanske inte just alltid organiskt (ekologiskt) och rent. Eller så åt vi ekologiskt kött -vars bidrag till ekologin var att de fortfarande proppades fulla av majsfoder, men inget gräs. Eller ekologiska ägg, som visserligen också lagts av hönor som åt ekologiskt foder. Majsfoder. Och stod i trånga burar. Så halvbra, men inte värst bra.

Jag tänker inte förvandla mig till nån matpolis, och säkerligen kommer det att ätas en hel del skräp i den här familjen framöver också. Men jag känner starkt att barnen får nog med skräp i sig i vardagsvärlden; Hos kompisar, i skolan, på aktiviteter, utan att jag måste bidra hemma. 90/10 koncept kanske, eller 80/20. Äter man bra för det mesta, så kan man nog äta mindre bra övriga tiden.

Kakor är gott. Tårta och lördagsgodis likaså. Det är inte sockret i goda saker som äts ibland, som är boven, det är sockret i mat som vi inte ens vet är söta, eller som behöver sötas, som man kan försöka ta bort. Eller det amerikanska okynnessnacksandet, där barnen alltid belönas med socker och godis. Till exempel.

Vi kan äta närodlat, ekologiskt och mindre. Jag hinner laga mer mat från scratch. Alla kan inte det, det är dyrare i många fall och alla affärer har inte ens ekologiskt mat i större utsträckning, här i USA. Det är hemskt, men sant och helt förståligt. Men vi är bortskämda nog att kunna och därför är det nästan ännu värre att inte göra det, känner jag.

Det handlar om hur vi odlar vår mat. Hur den manipuleras och skördas. Hur vi behandlar de djur vi äter. Och vad de äter, före vi äter dem. Vi är vad det vi äter, ätit. Hur mat förvaras, förvanskas och hur allting paketeras för att vi inte ska förstå att det vi kallar mat, i mångt och mycket inte är ren mat, utan en massa tillsatser.

Titta på filmen Food.inc
Läs boken In defence of food
Bli inspirerad på 100 days of real food

Det mesta sett ur amerikanske perspektiv. Kanske är det bättre i Sverige och Europa, lite grand.

Så. Nu har ni att suga på en stund. Så pratar vi om nåt annat nästa gång. Kanske blir det en egen följetång, om hur man får petiga barn att äta fullkorn. Det är svårt, mycket svårt :-).

Sorry, Kate och Will

Men med risk för att också vara partisk, Victoria var en tjusigare brud och det är mycket roligare med galaklädsel än en oherrans massa, oherrans fula, hattar.

Sen är ett bröllop alltid ett bröllop och det var mycket vackert och märkligt intimt, trots storleken på kyrka och gästantal. Det var fint.

Om jag får klaga lite på herr Dahlstrand, så är det väl det att han har så ynkligt lite kungligt blod i sig - Varje kvinna borde faktiskt få åka öppen landå och vinka till sina undersåtar på sin bröllopsdag. Det är inte för mycket begärt.

Det tar vi i nästa liv.

Nu åter till detta liv och frukostbestyren. Det var ju en så okristligt tidig tid de valde att gifta sig på, så jag var ouppfostrad nog att fira bröllop i pyjamas.

En liten historia om äckliga lukter - som man inte ska läsa om man är äckelmagad

I går när lillgrisen drabbades av sin mitt-på-dagen-kräkning, befann han sig i lekparken en bit bort. Med herr Dahlstrand och syskonen, men utan mig eftersom jag var på möte.

Det var ju inga större konstigheter med detta, herr Dahlstrand är en rådig och roddig man, trebarnsfar som han ju är har han ju vana av en eller annan kräkning, sonen torkades av, placerades i bilen, kördes hem, duschades av och sov middag. Friden rådde.

Idag när jag skulle ut och köra samma bil, tyckte jag nog att det luktade lite skumt i bilen efter ett par minuter. Som kräks. Jag muttrade till dottern om att den där kräkslukten måste ju komma ifrån lillgrisens bilstol. Kanske var hans tröja kräkig och det kletade av sig på bältet, vad vet jag? Dottern, som håller med sin mamma om det mesta fortfarande, höll med och höll för näsan.

Vi hämtade Kronprisen, vi körde till simträningen... och ständigt denna lilla lukt. Som dessutom kändes som om den blev starkare, vilket jag fortsatte muttra över.

Jag muttrade på herr Dahlstrand och jag muttrade över det faktum att jag inte har en aning om hur man sanerar kräklukt från bilbälten. Mutter mutter mutter hela resan, men alla tre barnen är glada och satt och åt kex i baksätet (som liten minirevoltshämnd från min sida mot herr Dahlstrand som inte tycker om att det äts kex i bilen, eftersom det, vilket han har helt rätt i, blir smulor överallt. Så vi brukar inte göra det annat än i akuta hungerundantagsfall. Eller om då mamma Dahlstrand känner att hon fått kräkiga barnstolar på halsen. Moget, jag vet.)

Vi kommer hem, de stora barnen hoppar ur bilen och jag lyfter ur lillgrisen. På bältet syns inga spår av kräks, men det hade jag å andra sidan inte väntat mig heller, eftersom det säkert torkat in. Däremot syns många kexsmulor och lite kexklet överallt.

På väg in i huset noterar jag att den lilla grisen är helt blöt i rumpan på jeansen... och att jag är blöt på armen... av bajs. Lillgrisen är förvandlad till en bajsgris långt upp på ryggen och ner på benen. Genom byxornar... och det är då det slår mig! Det var nog ingen gammal kräkslukt där i bilen, det var en alldeles färsk lukt av nånting helt annat...

Så nu har jag inte bara en nerbajsad bilstol att sanera. Jag har två kilo kexsmulor att dammsuga upp. Plus ett par kexkladdiga barnstolsbälten. Som jag inte vet hur man får rena.

Sensmoralen i denna historia, mina vänner, är att man aldrig ska anklaga någon för något utan att först noga ha undersökt eventuellt närvarande blöjbarn.

Och nej, man ska inte heller äta kex i bilen, herr Dahlstrand, jag vet....

Nostalgi... eller ett bevis på att det är dags att städa lite oftare

Idag fick jag för mig att rensa en av ett par kistor som vi har stående i vår matsal. När sådana lustar kommer över mig har jag lärt mig att det bara är att sätta igång, för de försvinner ofta(st) precis lika fort som de uppstod - för att inte återkomma inom överskådlig framtid.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, hävdat att ovanstående är elakt förtal, så blev jag kanske lätt överbevisad om sanningshalten idag.

Kistan, som inte är vansinnigt stor till att börja med, har nämligen varit till bredden fylld av... tja, det var väl just det som var frågan. Överst låg i alla fall diverse halvfärdiga pysselprojekt tillhörande dottern. Pillepetiga grejer som är så bra och fiffiga födelsedagspresenter att ge bort till pyssliga småtjejer man går på kalas till. Jag vet, för jag har nog gett bort lika många som vi fått. Problemet med dem är dock nästan alltid de samma; 1) Barnen tröttnar innan de är färdiga 2) De kräver minst lika stor insats av föräldern, som också tröttnar, som av barnet och inte minst 3) De innehåller alltid en massa småplock, som klistermärken, kritor, glitter, special pennor och papper etc som alla ramlar ut, försvinner eller beter sig allmänt osamarbetsvilligt.

I alla fall. Dessa pyssel-lik viste jag låg i kistan, och det var väl främst de som jag tänkte få bortrensade. men under dem låg en helt annan köckenmödding; gamla tidningar, ritpapper med halvfärdiga teckningar, döda tuschpennor, halva kritor, akrylfärger, utspillt glitter, halvfärdiga målarböcker, urrivna recept, bruksanvisningar till spel... Och alla gratulationskort vi fick när Mathilda föddes och döptes! Fråga mig inte hur de hamnat där, men det hade de. Tillsammans med bandet som man får runt armen på BB, både mitt och Mathildas, samt diverse foton.

Mathilda fyllde alltså sju, ja sju, år härom veckan och ungefär så länge sedan har det väl då varit sedan den stackars kistan blev städad. Hrm. Det är nästan så att jag skäms, men istället tänker jag vända på det hela och vara stolt över att den istället numera är städad och respektabel även om folk som man inte känner skulle få för sig att öppna den. Det känns mycket bättre och mer motiverande än att sitta och skämmas!

Men vilken trip down memory lane jag fick! Så mycket fina kort vi fick, så mycket kärlek och välönskningar vi fick ta emot! Och så liten hon en gång var. Och så naturligtvis vad fort tiden går! Var tar dagarna vägen, var det inte igår hon var så liten!?? Den allra mest älskade lilltjejen i världen som har blivit så stor!

Plötsligt förstår jag väldigt väl när mamma alltid sa att hon fortfarande såg mig när jag var fyra, när hon tittade på mig, och inte alls kunde förstå att jag var vuxen.

Det är ju precis så det är.

Oscar

Nog för att Oscarsgalan är rolig och en, nästan i alla fall, must-see.

Men herregud, vad det är utdraget och långt! Ganska långtråkigt emellanåt för oss i soffan, om man inte är jätteintresserad av filmteknik och små obskyra animerade kortfilmer, och det kan ju inte vara kul att sitta där i salongen i trånga finaste finklänningen heller i timme ut och timme in.

Vad är det som är så svårt med att alla stjärnorna svassar in från röda mattan, där de noga redogjort för allt de har på sig, från underkläder till hårspännen, får sina pris, tackar sin mamma och svassar ut igen? Simsalabim, så skulle vi lätt fått det gjort på under två timmar och alla är nöjda.

Alla utom, ja juuuuusst det, täääänkte ju inte på det.... tv-kanalerna som inte får in några reklamintäkter. Attans också.

Ålder är tydligen ett lite känsligt ämne i dessa dagar

Råkade halka in på en av alla dessa småhippa (enligt dem själva defninitvt. Enligt andra, tja mer tveksamt) stockholmsbrudarnas blogg. En  sån där "jag-bloggar-om-livet-på-klubbscenen-blandat-med-lite-mode" typ blogg. Som jag faktiskt aldrig läst förut, men som jag ansåg att jag väl borde läsa ett par inlägg på för lite nutidsorientering, om inte annat.

I alla fall. Bortsett från att ett par inlägg var alldeles tillräckligt för att få mig att inse att jag nog inte behöver läsa sådana bloggar just nåt mer -vi lever inte ens bara inte i samma stad, vi lever inte ens på samma planet tror jag, vilket är helt ok. Ingen av oss avundas nog den andres liv. Men också för att jag har väl aldrig känt mig så uråldrig!

Det lilla hjärtat hade ett inlägg om stringtrosor (och nej, det var inte trosorna som sådana som fick mig att känna mig gammal, jag har inte uppnåt tanttrosor-över-naveln stadiet riktigt än) som hon inledde med (ej ordagrant)... Jag minns när jag var 13 år och hade idrottsdag i skolan en gång och jag skulle gå på spinning...

På SPINNING!!??

Men hej hallå, när jag var 13 år, vilket inte känns så länge sedan men antagligen var någon gång under yngre stenåldern, så fanns det väl ingen spinning. Och hade det funnits hade det definitivt inte hört hemma på någon idrottsdag. När jag var 13 år hette det dessutom inte idrottsdag, det hette friLUFTSdag vilket innebar precis det ordet säger; Ut i friska luften-dag.

Aerobics med Jane Fonda och Gymping med Susanne Lanefeldt hade precis kommit och var så hippt och käckt så det var inte klokt. I styrda färgglada trikåer, gymnastikdräkt typ och naturligtvis benvärmare (som väl värmde typ fotknölarna eller nåt) skulle man hoppa runt till hög musik. På gummimattor, så att benhinnorna riktigt fick känna att de levde.

Men absolut inte på friluftsdagar! Aldrig i livet, då skulle vi orientera (om det var på hösten), åka skidor eller skridskor (på vintern) eller ha skolmästerskap eller andra friidrottsrelaterade saker (på våren). Ute skulle vi vara och det iförda för ändamålet avsedda kläder. Punkt slut.

Jag var ingen större fan av friluftsdagar. Jag hade nog gillat att vara 13 år på 2000-talet bättre. Jag har mycket hellre på mig stringtrosor och går på spinning, än fryser fötterna av mig i trånga skridskor på knagglig is eller villar bort mig i skogen nångång i slutet av oktober.

Stringtrosor som 13-åring förresten? Är det också helt normalt nu för tiden? Jaja, vad vet jag, jag hade ju björnkolt typ...

Och helt OT, men varför varför varför skulle alla tjejer envisas med att ha konståkningsskridskor på oss på friluftsdagarna, som vi trippade runt i, när killarna i hockeygrillor såg ut att ha det så mycket enklare? Och om vi nu skulle traggla runt varv på varv på den spolade idrottsplatsen, varför inte långfärdsskridskor!? Konståkningsskridskor, herregud...

I alla fall. Jag har då konstaterat att jag får avsluta den här dagen lite, lite mindre glatt än jag började den: Jag är inte bara en dag närmare döden, jag är en brontosaurus eller nåt. Så gammal att spinning inte ens fanns när jag var tonåring!

Aj den sved.

Men stringtrosor fanns i alla fall! Alltid nåt!

Mina barn i ett nötskal

Vi tittar på OS-summering.

Mamma: Om ni fick tävla i OS, vad skulle ni vilja tävla i då?
Kronprinsen, omedelbart: I snowboard och hoppa! Och vara Sverige!
Prinsessan, mycket eftertänksamt: I.... Curling, tror jag.

Emellanåt är det skrattretande lätt att gissa vem som brås på vem i familjen.

Söndagslunk

Bortsett från lillgrisens ögon-äventyr nedan, så hade vi en superskön hemmasöndag idag.

Vädret visade sig från sin absolut allra härligaste vårvintersida med gott över 15 grader varmt och strålande solsken, vilket vi faktiskt inte varit direkt bortskämda med den senaste tiden. Båda de två större barnen lider av någon mysko förkylning som verkar komma och gå lite som den vill. Ena dagen feber, andra dagen feberfri osv, men däremot konstant trötthet och hängighet.

Trots detta försvann Mathilda iväg till bästisen i kvarteret redan vid halv-elva tiden i förmiddags och syntes sedan i stort sett inte till förrän hon kom hem vid middagstid. Lillebror ville givetvis inte vara sämre han, så han var hemma hos sin bästis, J, fram till seneftermiddagen när pojkarna kom över hit och avslutade dagen med lite Wii. Då hade de i stort sett varit ute hela eftermiddagen, så det kändes helt okej med lite tv-spel, eftersom båda pojkarna var rejält trötta.

Mja

Curling är inte min nya favorit OS-sport att titta på. Tyvärr.

Nu har jag i alla fall gett det en chans, men jag vet inte om jag kommer att sitta bänkad framför tv:n direkt i fortsättningen Jag spar nog bänkningen till hockey och skidor ändå. Framförallt hockeyn.

Fast det var roligt med de små "soparna" de använder. Även om ingen jag såg hade några Curling-kängor på sig!? De hade typ gymnastikskor, fast med väldans bra sula antar jag, eftersom de inte halkade omkring det minsta. Men varför heter det då Curling-kängor om man inte curlar i dem? Eller så var det bara dumma Stockholmare som gick på myten att de hade det minsta att med Curling och sport att göra, vem vet? Jag äger inga, men de ser hemskt sköna och varma ut.

Och så var det var roligt att komma lite närmare spelarna, som åskådare, i en sport. Man kunde höra hur laget pratade med varandra, och gav direktiv och instruktioner. I skidor pratar man ju inte så mycket. Och i hockey hör man inte vad de säger.

Och inte sopar man heller i någon annan sport.

Stuck in the 50's?

Det kom ett email neddimpandes från polisen i södra Charlotte som meddelade att det just nu pågick en bilinbrotts stöldsvåg i våra närområden och att alla skulle vara uppmärksamma på eventuellt skumma aktiviteter i grannskapen.

Tjuvarna har bl.a. stulit GPS:er, mobiltelefoner, plånböcker, bilstereosar och kameror. När jag läst så här långt blev jag lite orolig, för det är ju helt galet tröttsamt att åka på bilinbrott på sin egen garageuppfart i lugna förorten liksom.

Men sedan kom jag till delen "...Forced entry was not reported in any of these cases..."

Men då får man nästan skylla sig själv lite, eller? Lämna bilen utomhus, full med dyrbarheter och inte låsa!?? Nog för att man ska tro gott om sina medmänniskor, men helt allvarligt; Tänk att det fortfarande finns människor (och gott om dem dessutom, där här var ju ett gäng inbrott) på 2000-talet som lämnar sin bil olåst, utomhus i en tätort. Lite rörande, men korkat.

Jag fortsätter nog sova gott om natten trots allt.

Det här med EU-ministrar och deras bäbisar

Ok, så nu måste vi ju prata lite om dagens het-ämne; Att nyutnämnda EU-ministern, Birgitta Ohlsson, i Sverige är gravid, tänker ta en månads mammaledighet och sedan börja jobba. Hemma ska hennes moderna man, som "inte är en dinosaurie" ta hand om spädisen.

Först och främst; Det är faktiskt bara hennes beslut och inte resten av världens.Vi har ingenting med det att göra. Det är inte svenska folkets barn, det är Birgitta Ohlssons och hennes mans, barn. Vad de väljer att göra är just precis bara deras beslut.

Jag tror rabaldret kommer sig av att det hon väljer att göra är så ovanligt. I Sverige. Här i USA är den lagstiftade föräldraledigheten 6 veckor. Sex veckor och de allra flesta som vill fortsätta jobba efter det att de fått barn har inget val annat än att börja jobba då. Därför finns det också spädbarnsavdelningar på alla dagis och ingen tycker att det är så särskilt konstigt.

Betyder det då att det är bra att börja jobba efter en månad eller sex veckor?

Nej jag tycker det är helt uppåt väggarna, alldeles oavsett om man är EU-minister eller inte, men kanske framförallt om man är EU-minister. Inga kvinnor, för det är trots allt vi som föder barnen och rent fysiskt har man precis läkt färdigt efter en månad nåt sånt.

Det är inte så att den blivande EU-ministern ska sätta sig på ett kontor och jobba lite deltid och vika papper direkt; Nej det här är ett jobb som innebär en sjuhelskottas massa resande, jobbande och säkert en del representation. Och resande, sa jag det. En massa resande fyra veckor efter förlossningen, när amningen kanske precis börjat funka och bäbisen precis börjat få lite dygnsrytm som man själv kan finna acceptabel. Då ska hon ut och resa och jobba. Ska bäbisen resa med? Bra för mamman som kan amma, men jag vet inte hur bra det är för bäbisen att kajka runt på flygplan i såna fall. Ska hon orka vara borta så mycket från sin bäbis?

Men återigen, det är hennes beslut. Det är hennes liv och hon vet nog bäst hur hon orkar.

Det jag tycker är sorgligt i det hela är att det plötsligt blir en diskussion om feminism. Om vad män kan göra och vad kvinnor kan göra och det är, enligt mig, inte alls vad det handlar om. Det är väl inget snack om att kvinnor kan göra precis vad män kan; Vi kan göra ett lika bra jobb, vi ska ha lika mycket lön och återigen, om Birgitta Ohlsson vill ta ett topp-jobb när hon är gravid så har hon lika mycket rätt att göra det, som om herr Ohlsson vill göra det när hans fru är gravid. Punkt slut.

Det som däremot är sant är att livet är orättvist. Män och kvinnor är inte lika, biologiskt. Män kan inte få barn, om de inte är könsopererade och det är en helt annan historia. Män kan inte amma, försöka amma, misslyckas med amingen eller känna hur nyfödingens små grymtningar och skrik får det att börja rinna mjölk vare sig bäbisen är redo att suga eller inte. Män upplever inte hela-kroppen-stormar när hormonnivåerna åker upp och ner i kroppen efter en förlossning och man inte vet om man ska skratta, gråta eller båda delarna samtidigt. Det slipper männen och det är därför ganska lätt för dem att gå till jobbet dagen efter.

Dessutom är vi olika biologiskt hur vi reagerar på en nyfödd bäbsi. Kvinnor är gjorda för att vara tillsammans med sin nyfödda bäbis, det är ingen tillfällighet att mammas ansikte och röst ger spädbarnen tröst, att man på något sätt lever i en symbios den första tiden. Det gör inte pappor på samma sätt, alldeles oavsett hur moderna och närvarande de är. Det betyder inte att de inte kan ta hand om sina barn, eller att kvinnor kan och måste jobba. Klart alla kan allt.

Bäbisen kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt med sin moderna pappa. Pappor är jättebra på att ta hand om barn också, det är ingenting som mammor har ensamrätt om på något vis. Pappor kan inte amma, men man behöver inte ammma heller, det finns utmärkta tillägg och det blir bra människor även av de som äter näring från en flaska istället från ett bröst.

Det handlar inte om att Birgitta Ohlsson är en dålig mamma, för då skulle hela världen vara befolkad av dåliga pappor. Det handlar om att livet är orättvist och man måste göra väldigt svåra val. Man kan inte göra både-och; Vara mammaledig och ha toppjobb. Släpa runt på bäbisar kan man förvisso, men jag tror inte att någon egentligen blir gladare för det.

Om man får ett erbjudande om en topp-tjänst som man verkligen vill ha, så måste man välja. Ett jobb som EU-minister kommer tyvärr inte att finnas kvar när mammaledigheten skulle vara slut, efter ett år, ett-och-ett-halvt. Är det orättvist? Ja visst, som bara den. Vet alla vi som har åsikter om hur Birgitta Ohlsson ska leva sitt liv, och vad hon ska göra, om hon är nöjd med att det nu blir så här? Att hon inte egentligen hade tänkt sitta på landet under äppelträden, odla organiska morötter och amma tills barnen fyllde fem?

Jag tror att hon försöker göra det bästa möjliga av sin situation. Att hon vill göra båda delarna; Både barn och karriär och att hon säkert kommer att klara av det jättebra. Gör hon inte det, så får man väl hoppas att hon slutar. Jag tror personligen att det är mycket svårt att förena båda delarna och aldrig ha dåligt samvete, eller känna sig stressad och otillräcklig. Men det är jag och det betyder inte att det inte finns massor av kvinnor i världen som klarar av båda delarna.

Att detta sedan är ett val som inte alla skulle ha gjort, nej men det är väl ok? Vi gör alla med våra liv som vi vill och kan.

Det är väl valmöjligheten som är det utimata feminismen, om man nu ska gå den vägen. Att kvinnor kan få välja, och gör det.

Teknisk tillbakablick

Idag skriver Annika så bra om det här med Teknikens Under. Vad mycket grejer vi omger oss med idag, och tar för givet, som inte fanns för alls så länge sedan.

Jag minns mitt första möte med internet; Det var på vintern 1994 och jag pluggade i Washington DC och var hembjuden på middag hos en ny bekantskap. Efter maten, som (eftersom jag är lagom malagningsbesatt så mins jag till och med vad vi åt - Go figure) var mellanöstern-inspirerad, så tog värden med mig och den andra middagsgästen till sin dator för att visa oss "Something really cool."

Efter mycket pipande, visslande och digitalt "pratande" (Ni som hade stenåldersuppkoppling med modem en gång i tiden vet vad jag pratar om, alla de där ljuden som lät när datorn kopplade upp sig. Eller det kanske fortfarande låter, vad vet jag, bara att nu hör man det inte längre? Jaja, så långt sträcker sig inte mitt tekniska kunnande) så kom det upp en blå skärm med en massa vit text.

"We are now in cyberspace" sa killen.

"Que???" sa jag. Inte riktigt, eftersom jag inte är spansktalande, men det var definitivt så jag såg ut.

Allt jag hörde honom säga var space, varpå jag omdelbart associerade till rymden (Den associationen hängde kvar i ett par år till, pinsamt nog. Mer om det en annan gång) och förstod ännu mindre. Jag såg framför mig planeter, rymdskepp och NASA. Den tålmodigt bekantskapen förklarade väl så gott han kunde och jag förstod fortfarande inte ett dugg, men började tycka att det var pinsamt att vara så korkad, så jag försökte se ut som att jag var helt med på noterna. Vaddå datorer prata med varandra??? Vaddå nätverk??

Sedan skrev värden in en massa text, som han refererade till, om jag minns rätt, som Hyper Text Transfer Protocol, och så öppnades en annan blå sida, med vit text, och vips så var vi tydligen i Vita Huset! Här kunde man minsan skriva kommentarer och skicka iväg och så fick man ett brev tillbaka med nåt standardsvar.

Jag var nu om möjligt ännu mer förvirrad (Hur mycket jag än skäms för att erkänna det idag. Men det gör jag ändå.). När den lilla datorlektionen avslutades med ett besök på ytterligare en annan blå sida där en massa människor lagt upp länkar (eller vad det kan ha varit på den tiden) till porrbilder så var jag liksom färdig med det där internet-rymd-nätverket.

Jag var inte det minsta sugen på nakenbilder och jag hade inte mycket att meddela mig med President Clinton om, så jag förstod faktiskt inte vad jag skulle med den där cyberrymden till.

Intressant nog träffade jag aldrig den nya bekantskapen igen heller. Jag tror inte att det hade att göra med min brist på förståelse för teknikens under, men jag kan inte helt utesluta det heller.

Tre snöflingor och en isfäck

Var vad den här "snöstormen" bjöd på. Prinsessan var övertygad om att det berodde på att inte tillräckligt med barn vände på pyjamasen, och det kan hon ju ha rätt i kanske.

Förresten så är de ju lite kansiga, amerikanska vädermän. Av någon anledning så kan de bara inte prata om "regn" eller "snö", nej allting som är mer än vanligt solsken måste vara en "storm". Vi har "rain storms" och "snow storms" och blåser det så har vi "storm" punkt slut. Vanlig snö, eller vanligt regn existerar inte. Har man inte spännande väder, så får man väl göra det lite mer exalterande med spännande benämningar antar jag.

Därför har vi det inte bara kallt just nu, här i Södern. Vi har "Arctic Blast" minsann. Komplett med istappsgrafik och allt.

Jag tror aldrig vädergubbarna har varit i Sverige.

Klara tecken på att man håller på att bli gammal

Vår diskmaskin, ni vet, den som vi inte tyckte diskade rent. Den diskar numera mycket renare och vet ni varför!? Jo för att vi har slutat skölja av disken så nogrant.

Man har väl aldrig hört på maken. Här har jag gått ett helt liv och fått mig noga inpräntat att man måste skölja av matrester innan man sätter in tallriken i maskinen och så visar det sig att det är liksom sååå yesterday att jag känner mig lastgammal och för länge sedan passerad bäst-före-datumet. Nej med denna nya käcka maskin är det inte bara så att man kan sätta in kladiga tallrikar (nu pratar vi kladd, inte lämna kvar ett berg av köttfärssås med spagetti), man bör sätta in dem kladdiga. Jo för annars har maksinen ingenstans att göra av sitt eupereffektiva diskmedel och så vispar det bara runt sig i maskinen och fastnar lite överallt.

Whatta 'ya know. Man lär så länge man lever. Och diskar.

What a difference some weeks make

Så. I fredags var jag till barnläkaren med Sven för en misstänkt öroninflamation (vilket det också visade sig vara, fast riktigt lömsk eftersom han inte hade någon feber eller andra sjukomssymptom utan bara höll sig för öronen emellanåt.) och passade då naturligtvis på att förhöra mig lite om hur det gick med svininfluensavaccinet, stod deras icke-vaccineras ståndpunkt kvar etc.

Vilket den inte gjorde. Vår läkare rekommenderade istället starkt att vaccinera barnen eftersom varenda veckorapport från CDC (Center for Disease control, tror jag att det står för) visar på stadigt ökande och värre siffror i antal dödsfall och svårare fall för just barn och ungdomar under 25. Tydligen precis omvänt som det brukar vara med vanlig influensa, där personer över 65 oftast är de värst drabbade. Hon sa också att hennes man, som jobbar på Charlottes barnsjukhus, är mycket oroad över den otroliga ökning av barn som blivit så sjuka i influensan att de kräver sjukhusvård och i flera fall även intensivvård. Hon hade själv vaccinerat sina barn (icke helt oväsentlig information) och hade inte läst en enda studie där barn reagerat värre på detta vaccin än det vanliga influensavaccinet som kommer varje år.

Så. That sealed the deal för mig. Jag säger inte att andra föräldrar inte får tänka annorlunda, vi gör alla det vi tror är bäst för våra barn, men i morgon blir det H1N1vaccinering (med nässprey, tack och lov) för de större barnen. Lillgrisen får vänta, för de har förnärvarande slut på det vanliga sprut-vaccinet. Sedan hinner vi väl alla få det ändå, innan vaccinet "tar", och överleva utan problem, men det skulle väl bara vara som det är i såna fall.

Avd avancerad anatomi

Sonen, lycklig, sittande på toaletten: Mamma, vilken tur att jag har en stjärt så att mitt bajs kan komma ut!

Things you can learn from a kindergardener

My Very Educated Mother Just Served Us Noodles

Det är alla planeterna, i ordning från solen och utåt minsann. Det har jag nog aldrig lärt mig komma ihåg. Planeterna, visst, men ordningen? "Äta ni, så laga vi", släng er i väggen säger jag bara.

Eller så har jag lärt mig det, men glömt det. My not so educated mother, hrm. Nåja, man är aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Speciellt inte på en 6-årings nivå...

Hmmm

Om man är ensam hemma och finner sig glatt gnolande med till "The Wiggles" på TVn gud-vet-hur-länge, utan att reflektera det minsta över vad det är som är på - Tittar ens barn för mycket på TV då?

Svar till Get ready to wiggle

Viktig agenda

Näst efter den stora "hur håller man en smörgås när man dricker te med drottningen"-frågan, så är det naturligtvis själva G-20 mötet alla pratar om, och världsekonomin.

Not. April, April. Det som givetvis diskuteras är Michelle Obamas kläder och huruvida hon kommer att ha ärmlöst när hon träffar drottningen. Jag menar, vad trodde ni? Att politik är seriöst?

You is the man

Läser om "Sveriges största insiderhärva". Mycket snygga killar som tjänade miljoner på mycket osnyggt vis. Eller det är åtminstone det de är åtalade för.

Snitsiga och svängda med aktiehandel var de förvisso. Men inte fullt lika bra på engelska.

Citat:
Nordeamannen: Ja, men det är bra. Nämen, då, då tar du fyra och en halv och jag en halv.
I slutet av samtalet är stämningen uppåt och Nordeamannen säger att han ser fram emot det här så sjukt.
Nordeamannen: You is the greatest, you is the greatest, you is the man.