Alla kungens män

Mamma har liten samhällskunskapslektion med dottern, så där helt appropå ingenting,

Mamma: Så Mathilda, du vet att vi har en kung i Sverige, eller hur?
Loppan: Japp. Sverige är en monarki.
Mamma *stolt*: Ja, just det, jättebra. Och motsatsen till monarki är...
Loppan: Republik.
Mamma *ännu mycket stoltare*: Duktigt! Ok, men vem bestämmer i Sverige?
Loppan *tvärsäkert*: Det gör kungen!
Mamma *pedagogiskt och vänligt som en irriterande sagotant*: Neej, det gör han faktiskt inte. Han brukade göra det... blablabla...1973...blablabla...riksdagen...blablabla....blabla...folkvalda... Så nej, kungen bestämmer just ingenting längre. Vem kan det då vara som bestämmer?
Loppan rullar med ögonen åt den dumma mamman, sedan*tvärsäkert*: Kungens medhjälpare.

Vi jobbar vidare och ber att få återkomma i saken.

Nu var det där med skäggen igen

Nu är de här igen.

Terrorister-wannabees, eller kanske rentav terrorister bara. Med sina skägg. Särskilt han i mitten

Och inte vilka skägg som helst. Skägg som ser konstigt påklistrade ut. Glesa och konstiga.

Förlåt, alla talibaner/al-Quida/alla andra små terrorceller-terrorister. Raka er. Det är ok. Ni ser betydligt mycket mindre suspekta ut också, utan skägg. Och det måste väl vara bra?

Terroristdömda britter  källa: Expressen.se

Food.inc

Idag ska vi vara lite alvarliga och pekpinneaktiga och prata mat. Jomen, det är viktigt.

Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Idag dessto tidigare och märkligt sjukare, än för kanske 50 år sedan. Alltså inte dör, det gör man nog på i samma utsträckning, men äter och dör. Eller dör för att man äter. Äter fel, äter genmanipulerat, äter fettfritt, äter sockerstint, äter tommar kalorier och kolhydrater, äter fort, äter fabrikslagat, äter sånt som faktiskt inte är mat, utan mer matprodukter - sålda med bilder av bondgårdar, dukade bord och mammor i förkläde.

Allt det här har jag funderat mycket över senaste månaden, och i takt med funderandet, förändrant och lagt om stora delar av västerledsfamiljens matvanor. Inte direkt enkelt med petmaja och petolle i familjen, som är av uppfattningen att allt som mamma lagar är äckligt och allt som kommer ur en färgglad förpackning från affären är gott. Sött, fett och gott.  Så Festina Lente, skynda långsamt, är vad som gäller hos oss.

Nu åt vi ju faktiskt ganska bra redan tidigare, men kanske inte just alltid organiskt (ekologiskt) och rent. Eller så åt vi ekologiskt kött -vars bidrag till ekologin var att de fortfarande proppades fulla av majsfoder, men inget gräs. Eller ekologiska ägg, som visserligen också lagts av hönor som åt ekologiskt foder. Majsfoder. Och stod i trånga burar. Så halvbra, men inte värst bra.

Jag tänker inte förvandla mig till nån matpolis, och säkerligen kommer det att ätas en hel del skräp i den här familjen framöver också. Men jag känner starkt att barnen får nog med skräp i sig i vardagsvärlden; Hos kompisar, i skolan, på aktiviteter, utan att jag måste bidra hemma. 90/10 koncept kanske, eller 80/20. Äter man bra för det mesta, så kan man nog äta mindre bra övriga tiden.

Kakor är gott. Tårta och lördagsgodis likaså. Det är inte sockret i goda saker som äts ibland, som är boven, det är sockret i mat som vi inte ens vet är söta, eller som behöver sötas, som man kan försöka ta bort. Eller det amerikanska okynnessnacksandet, där barnen alltid belönas med socker och godis. Till exempel.

Vi kan äta närodlat, ekologiskt och mindre. Jag hinner laga mer mat från scratch. Alla kan inte det, det är dyrare i många fall och alla affärer har inte ens ekologiskt mat i större utsträckning, här i USA. Det är hemskt, men sant och helt förståligt. Men vi är bortskämda nog att kunna och därför är det nästan ännu värre att inte göra det, känner jag.

Det handlar om hur vi odlar vår mat. Hur den manipuleras och skördas. Hur vi behandlar de djur vi äter. Och vad de äter, före vi äter dem. Vi är vad det vi äter, ätit. Hur mat förvaras, förvanskas och hur allting paketeras för att vi inte ska förstå att det vi kallar mat, i mångt och mycket inte är ren mat, utan en massa tillsatser.

Titta på filmen Food.inc
Läs boken In defence of food
Bli inspirerad på 100 days of real food

Det mesta sett ur amerikanske perspektiv. Kanske är det bättre i Sverige och Europa, lite grand.

Så. Nu har ni att suga på en stund. Så pratar vi om nåt annat nästa gång. Kanske blir det en egen följetång, om hur man får petiga barn att äta fullkorn. Det är svårt, mycket svårt :-).

Instagram var det ja

Eh... Ni som undrade om jag är på Instagram ja... Tack för intresset och med risk för att avslöja mig som riktigt tråkig och urmossig så nej, det var jag inte. Har liksom inte riktigt hängt med och fattat vitsen, men så var jag ju typ den sista människan på norra halvklotet som upptäckte Twitter också (Jag veeeet, jag förstår inte riktigt heller varför det nu skulle ta så lång tid, det är ju inte direkt svårt.)VAR var i alla fallordet, för nu ÄR jag. Och nu är jag på Insta också. Såklart. Herregud, om ni alla ska hänga där, så vill jag ju vara med i klubben också.

Så, nu hittar ni mig med "ivasterled" såklart. Vad annars?

Fast det finns inget där än. Jag kom inte så långt i min lilla tutorial innan jag var tvungen att ägna kvällen åt Alla hjärtans dag-gosande. Men det kommer. Det också.

Kanske blir den första bilden en bild på världens bästa bröd som serverades till den, aningens, oromantiska linssoppan med Chorizo, som vi åt ikväll.

Fast soppan var väldigt god och brödet tar typ en dag att baka. Det får också räknas som kärlek.

Festina lente. Mitt nya moto och baske mig ett av de bästa också.

Mer om det en annan gång.

Nä hörni, back in business

OJ vad jag har börjat sakna att blogga. Det gjorde jag ju, erhm, inte alls ett ganska långt tag, som märks, men så, så här efter jul så har sugenheten liksom kommit smygande. En gång dagboksskrivare, alltid dagboksskrivare. Tror jag.

Så nu får jag väl börja smygblogga lite då, försiktigt, så att jag inte inser att jag tycker att det är jobbigt, tråkigt, oinspirerande eller alldeles, alldeles underbart...