i västerled

Saker som man kan fundera lite över så där på en tisdag

2011-11-15T16:21:00.002-05:00

Jag är på Target, detta förfärliga ställe där man aldrig kan handla det-man-bara-skulle-ha...

På väg ut går en kvinna före mig, med en ledarhund. Anledningen till att jag över huvudtaget lade märke till henne, var för att hon hade hunden och jag först funderade över om man ens fick ha hundar inne i affären. Sen såg jag då att det var en ledarhund och då var det ju kanske inte så konstigt.

Jag går ut, sätter mig i min bil och tänker väl egentligen inte så mycket mer på det och ska köra iväg. Och då ser jag kvinnan sätta sig i förarsätet på en bil... Que!? Och ja, jag dubbelkollade tre gånger.

Nånting kändes väldigt konstigt med den bilden. Fel, skulle man kanske kunna drifta sig till att säga till och med.

Nu vill jag ju så gärna tro gott om alla och inte misstänkliggöra någon, men men men...

Jag kan inte låta bli.

Naturen inpå knuten

2011-11-12T16:00:00.000-05:00

Vi har friluftslördag hemmavid. Solen skiner och det är 17 grader varmt.

Herr Dahlstrand klipper gräset och röjer buskar och sly, Kronprinsen fiskar och av röjet eldar vi i fire pitten och rostar marshmallows. Förstås.

Hösten blir inte så mycket bättre.

100% Old School American

2011-11-11T19:51:00.002-05:00

Vi är och åker rullskridskor på en inomhusrink, ett sånt ställe som jag bara trodde fanns i amerikanska filmer.

Men nähä, om man bortser från att det åks en del inlines, så åker fortfarande majoriteten runt på ljusbruna snörsko-fyrhjulingar, till diskomusik på en stor inomhusrink med glittrande diskoboll i mitten.

Jag känner mig klart overklig och cinnematisk. Och gammal.

DJ:en spelar, jag tror den heter i alla fall, "Dance the night away", och när jag hör det samplade introt från den gamla goda 80-tals hiten "Lambada", så är det just Lambada jag tänker på och inget annat.

Mina barn har ingen aning om vad jag pratar om.

SÅ gammal är jag... eller, om man försöker se positivt på sin 40-årskris, och det gör man ju; DE är alldeles för unga, så det så.

Det funkar sådär.

Guitar Heroes

2011-10-28T13:41:00.002-04:00

Barnen har studiedag och vi firar två straight A betyg (mycket stolt mamma!!) med att åka till lekpalatset, spela laser tag (sjukt roligt!) och spendera pengar på arkadspel - Loppan spelar bara spel där man vinner biljetter som kan bytas in mot dyra, plastiga grejer.

Herr Dahlstrand och Kronprinsen äger stället och är dagens gitarrhjältar spelande Kiss. Särskilt herr Dahlstrand är märkligt lik Gene Simmons.

Eller inte.

Tack och lov.

Go 'Skins!

2011-10-23T15:53:00.001-04:00

... Eller Panthers...

Herr Dahlstrand och jag är på football i strålande underbart 20-gradigt höstväder - vårt "hemmalag" Carolina Panthers möter vårt "hjärtelag"; Washington Redskins.

Jag hejar lite åt båda hållen. Det känns liksom rättvisast så.

Guess of the day

2011-10-22T13:38:00.001-04:00

Elias hat fått tag på del av din Halloweenkostym.

Jag undrar vad han ska vara, det måste vara dagens svåraste gissning...

Tröttsamt

2011-10-02T17:41:00.001-04:00

Ibland blir jag alldeles väldigt trött på mig själv.

Som när barnens play-doo blivit så grötig och uppblandad att det mest påminner om formbara bajskorvar.

Som när jag då kommer ihåg att jag faktiskt köpte ny lera för ett tag sedan, just för att dey började se så bajsbrunt ut.

Som jag gömde på nåt slugt ställe så att lillgrisen inte skulle blanda i dem också, innan jag hann rensa ut dr brunblandade.

Som jag tydligen gömde så bra att inte jag heller kommer ihåg var.

*Andas in andas ut* Repetera

Foppa var också liten en gång

2011-09-24T11:42:00.002-04:00

På skridskoträning med kronprinsen och som den lugna, sansade och inte alls pushiga mamma jag är, ser jag redan NHL-miljonerna rulla in på kontot.

Han ska bara sluta GÅ på tårna i skridskorna så blir det bra. Och jo, han åker åt rätt håll, det är blogger som envisas med att sätta honom på sniskan. Alltid nåt, menar jag...

One-day höstmys

2011-09-17T08:12:00.002-04:00

Idag är en gråmulen morgon och 12 grader varmt (kallt, det var lääääänge sen nattemperaturen kröp ens i närheten ev under 15 grader). Så jag tänder ljus och leker höstmörker. Besvärjer sommaren att förstå att den ska hålla sig borta med sina 30+ grader och luftfuktighet.

Nästa vecka är ska det bli 27 grader varmt igen, så det gäller att passa på att mysa så länge man kan.

Som hittat

2011-09-11T13:56:00.002-04:00

Elias har hittat precis rätt båt för oss att köpa.
"Kostar den alla våra pengar och är jättedyr? Jaha, men då vill jag iallafall ha en roddbåt."
Rätta mun efter matsäck kallas det visst för

10 år

2011-09-11T09:22:00.003-04:00

Det är ett så ofattbart, mörkt och smärtsamt minne. En tung dag mitt i strandermester, barnskratt, isglassar och solkräm.
Att jag är samma människa idag, som då. Att det funnits ett liv, och en värld utan 9/11, terrorister och höjd beredskap. Att jag ens vågat sätta barn till livet i den världen som följt de senaste 10 åren. En värld som är så mörk. Och ändå så underbar och fylld av glädje.
Det är en morgon med klump i halsen, fylld av så många minnen. Och tydligast av alla minnet av hur vackert det var, den där morgonen den 11 september. Hur blå himlen var, hur hög luften var och så skönt det kändes att vandra på Manhattans gator, tidigt på morgonen.
Och hur allt förbyttes i kaos då snabbt. Hur skräck ersatte glädje. Och hur vacker dagen fortsatte att vara. Höga rökmoln mot en klarblå himmel.
Och lukten. Under de dagar och veckor som följde. Lukten av damm, betong, smuts. Och död.
Världen förändrades för alltid, för alla de som förlorade sina älskade den dagen. För de 100 ofödda barn som aldrig fick lära känna sin pappa. För de anställda på flygplatserna som checkade in terroristerna på ödesplanen. För oss som var där och för alla de som inte var.
Och ändå skiner solen idag och barnen skrattar. Och livet går vidare.
Hur ofattbart det än känns en dag som denna.

Lång dags färd mot beach

2011-09-10T16:34:00.004-04:00

Atlantic Beach och alldeles uuuuunderbaaaart med sol, bad och trevliga familjen H från Sverige.

Life is good.

Blossom your butt

2011-09-01T22:11:00.004-04:00

Jo, yoga var det alltså.Jag är ju inte direkt den som är känd för att träna ihjäl mig, men ibland får jag små ryck och nu var det tydligen dags för yoga-rycket. Igen. Sista gången var för nästan exakt nio år sedan, och om man inte är så minnesgod, så kan man läsa mer om det här. Det kan vara bra för bakgrundsinformation.

Jag själv är rätt minnesgod, eller selektivt minnesgod kanske man ska säga. För jag minns också det där yogapasset, bara det att jag mest minns att herr Dahlstrand var väldigt rolig att titta på, min egen insats måste jag ha förträngt för att inte riskera post traumatiskt stress syndrom tror jag. Inte helt dumt gjort, inser jag när jag läser hur kul jag hade det, där i New Jersey för hundratrettioelva år sedan.

Så kul att jag visst aldrig gick tillbaka.Hrm och i alla fall.

Eftersom jag som sagt inte mindes hur underbart jag tycker att det är med yoga, så mindes jag bara hur underbart alla andra tycker att det är med yoga och därför måste jag ju bara på´t igen. Bästa E, som typ är sportigheten personifierad och lite till, föreslog en nybörjaryoga som hon hittat och det tyckte jag lät alldeles fantastiskt bra. Lite oroligt frågade jag om det ingick huvudståning i bastuvärme och det lovade hon att det inte gjorde, så då blev jag lite lugnare och tackade glatt ja till att följa med.

Så i tisdags innfann jag mig, eller ja, E kom och hämtade mig och fast jag försökte känna efter riktigt ordentligt om jag inte var liiiitte sjuk i alla fall, så var jag inte det, och inte ens skavsår kunde jag väl anse vara en trovärdig ursäkt för att slippa gå, även om jag fått kalla fötter (ha ha) eftersom man ju är barfota, så blev jag ditkörd till ett litet hus mitt i en park.

Trevligt hus i trevlig park med stora fönster mot en lite sjö, very yoga-like liksom, och det var ju lovande.Yogainstruktören var mycket engegerande trevlig och började omedelbart presentera mig för alla andra deltagare som var där, varpå det blev lite AA-möte (Eller ja, som jag föreställer mig såna möten. Som man har sett på film, jag har ju faktiskt aldrig varit på nåt på riktigt) typ instruktören: "This is Jenny, she has never done yoga before" alla: "Hi Jenny" osv. En trevlig blandning av folk var det i alla fall, klart opretantiöst och oglammigt, vilket ju passade mig väldigt bra eftersom jag ju är glammig så att det räcker. Eller nåt.

Nåja, av med skorna och fram med yogamattan, jo för en sån har jag ju införskaffat mig eftersom det faktiskt känns väldigt ekonomiskt att köpa en matta som används vart 10:e år de slits så lite då och varar så länge, och så hoppsan! Alla andra satt där på stengolvet på sina mattor, men med typ jättehanddukar hopvikta under rumpan också. Eller nej, de flesta hade nog mer typ flyttfiltar och jag såg även en och annan hopvikt trasmatta. Utom jag då, som lite käckt tänkte att det såg jättelöjligt ut att sitta där och balansera när man kan sitta på sin rumpa och se ~~vältränad~~ nybörjaraktig ut. Snälla E kom snabbt dragandes med en gammal ~~häst~~flyttfilt till mig, som läraren tydligen hade med sig ett gäng av, och sa att det var för att man skulle blir rakare i korsryggen eller nåt. Jaja, om alla sitter som prinsessan på ärten, så skulle ju inte jag vara sämre, så upp och gona på filten.

Sedan började lektionen med att läraren berättade om att vi idag skulle jobba med att "free our pelvic area", och ja, mycket om frihet och annat som jag inte riktigt förstod. Så sjöng alla en lång ramsa som jag inte förstod ett enda ord av, förutom av "ooooooohhhhhmmmmm":en i början och slutet och då blev jag genast lugn och tänkte att den här yogaläraren säkert hade gått i samma skola som hon yogavikarien för 10 år sedan. Inga lotusställningar här inte.

Och faktiskt, vi slapp lotusställningarna och vi slapp stå på huvudet. Däremot fick göra många bord och hundar och när vi sen stod där på alla fyra och var bord (jag mest nåt sånt där skrangligt gammalt slagbord som man måste lägga små kilar under benen på för att de inte ska vicka) så säger ledaren "Blossom your butt".

Då dog jag. Inte. Men nästan.

Det betydde i alla fall att man skulle öppna upp bäckenet (eller ja, rumpan, men det låter så konstigt att jag inte ens kan skriva det) med hjälp av musklerna på lårens insida och svanka som bara den. "Det är väldigt svåra muskler att hitta" fick jag veta och tja, jag är faktiskt inte ens säker på att jag har några för jag hade väldigt svårt att "blomma" nåt vidare värst. Men tydligen ska man iallafall ha det.

När vi hade bordat, hundat och blommat fick vi ligga som små barn, vilket jag väl får fråga mig hur barnen som de som hittat på alla yoga i världen, har sett, för mina barn har i alla fall aldrig legat frammåtstupa med benen böjda ut från kroppen. Jag tyckte mest att det var att ligga missfoster så där, men vad vet väl jag, jag är ju inte yogaguru. "The goal is to get your legs all the way flat on the floor" viskade en välmenande äldre herre till mig när jag fnös som värst åt instruktörens käcka "this is freedom". Mhmm, absolut.

Och sen var det dags för parövning!

Johodå, då skulle vi vrida runt insidan på varandras lår.

Vaddå, sånt som man gör lite varje dag till mans sådär. Eller inte. Det var tur att jag var där med E, för tanken på att greppa en vilt främmande människa högt upp runt låren, mellan benen, kändes inte helt bekväm, det måste jag ju erkänna. Och sedan vrida runt dessutom, nä då tror jag nästan att jag hade skyllt på skoskav och stått över. Men skam den som ger sig, E och jag vred runt låren på varandra en stund och så var det bra med det.

Sen stretchade vi ännu lite till och vickade ut skinkorna för att öppna bäckenet lite till och då kom instruktören sättandes och vek ihop min flyttfilt till den minsta lilla fyrkant den typ kunde vara, och satte mig på den och då var jag tvungen att sluta vicka på skinkorna och koncentrera mig på att försöka hålla mig kvar på min, nu otroligt höga svajiga, filt istället. Och det kanske var bäst det, för det var åtminstone lättare än att vicka på skinkorna och vrida ut insidan på låren mot taket.

Så var det tack och lov slut och vi fick ligga och titta i taket en stund, vilket var en befrielse efter allt vickande, varefter vi bugade oss mot varandra och sa någonting på typ sanskritt som lät som "sabayonne sumbabumba hum", och typ betydde hej och frid med dig eller nåt liknande Jag sa inte så mycket av förståliga själ, utan bugade mig och försökte se lite extra allmänt from ut som kompensation.

Ja och det var den yogalektionen. Och eftersom jag är en mycket visare, tålmodigare och uthålligare kvinna idag än jag var för 9 år sedan, tack barnen för det, så tar jag yogaläraren på orden om att det är värst första gången och blir mycket bättre sen, och går dit nästa vecka igen och övar på att rumpblomma.

Nä men hörrni!

2011-09-01T11:12:00.004-04:00

Nu får det faktiskt vara slut på sommartorkan här i bloggen, det här går ju inte längre.

Första september och inte längre sommar.

Fast ändå.

Det är över 30 grader och då får man ju säga att det bär emot att ta på sig yllekofta och boots och leka höst, så jag kör sommarklänningen ett varv till. Enligt gammal god "typisk amerikansk" etikett så får man ha vitt (byxor etc, vita t-shirts "får" man nog ha på sig året runt. Kanske) på sig fram till Labor Day, vilket är på söndag.

Det gäller att passa på, även om min klänning nu råkar vara röd, men that's besides the point.

Nu, lite förmiddagskaffe och en tvättmaskin. Sen tänkte jag att vi skulle prata lite om yoga.

Om sanningen ska fram

2011-06-21T16:02:00.003-04:00

Så vill jag inte ligga med dig. Jag vill ha bort dig ur mitt huvud, det är vad jag vill. Bort. Bort. Bort. Häck väck våt fläck.

Det här är värre än "Manboy", för den kunde jag åtminstone gå och tralla med barnen, hur dum text den än är.

Men det här... nä, jag vet inte. Jag vill inte gå in på vem som vill ligga med vem och vad betyder ligga egentligen, mamma, varför vill han ligga bredvid henne (just det, bredvid. Det är precis där han vill ligga och ingenstans annanstans.)?

Nummer 1 på toplistan i Sverige tydligen. Vem skriver en sån här trallalalåt med precis lagom svårsjungen text för ~~mindre begåvade~~ barn med den sortens innehåll!? Va´!? Jag ser jättemycket framemot att sätta på radion i bilen i Sverige. Not. Enda positiva är väl att kronprinsen kan tralla hur mycket han vill när skolan börjar igen. Så länge han inte börjar översätta för kompisarna. "No he's not really singing about s.e.x, no he doesn't know what that is... he just wants to lay, erh, beside you... It is a Swedish summer pest song you know."

Jag tror att vi tar med oss väldigt många barnskivor eller nåt. Fast svenska barnsånger är luriga, mer om det en annan dag.

Nu måste jag gå och tvätta öronen och försöka hänga upp hjärnan på Mora Träsk eller nåt istället. Sen ska jag hämta upp gull-trallaren på hockey-camp.

Om sanningen ska fram. Fnys. Om den bara inte var så trallvänlig...

Vilda djur i förorten

2011-06-18T17:06:00.002-04:00

Ok för vilda och vilda. Men vi har kaninungar under vår klätterställning!

Det var svårt att zoma nära med mobilen, men efter att herr Dahlstrand närapå orsakat kaninmassaker på ett kaninbo med gräsklipparen av misstag, så sitter det alltså en mycket liten, mycket rädd, kaninunge längst in i hörnet. Övriga överlevande hoppade iväg och gömde sig i buskarna.

Det var dock mycket trevligare att visa barnen den lilla -levande- kaninen i hörnet, än alternativet med kaninmos.

Man känner sig liksom som en mycket bättre förälder.

End of year

2011-06-09T10:21:00.000-04:00

Sorry för rätt uselt bloggande den här veckan, men det är sista veckan i skolan.

I takt med att barnen trappar ner, så trappar jag upp. Det är end-of-year partyn som ska organiseras, insamlingar till presenter till fröknar, ceremonier att gå på och fan och hans mostrar.

Ovanpå detta är det swim team varenda dag för Loppan, intensivkurs i simlektioner för Kronprinsen, trehundrasextionfemtusenelva grader varmt OCH en lillgris som bestämt sig för att numera bajsa på golvet istället för i pottan.

Highlife med andra ord. Men imorgon är det slutfestat.

Nästa vecka blir mycket bättre! Då är skolan slut och barnen hemma, nöjda och glada över sommarlovet... och antagligen uttråkade redan på tisdagen.

Men på måndag. Då ska jag ha det lugnt och skönt och blogga så det viner.

Poolhäng

2011-06-04T14:52:00.001-04:00

Kaktusen försvann på väderkartan, så antagligen kommer vi att överleva helgen utan att förvandlas till små blöta fläckar. 32 grader funkar bra det också, no complaints.

Idag har vi slapp lördag och hänger vid poolen och har det skönt. De stora barnen hänger i den stora poolen och lillgrisen alternerar mellan vattenlek och rutschkana i den grunda poolen och att hänga på pappa i den stora. Märkligt, men tacksamt, nog är han inte så kaxig i djupt vatten, han går inte och slänger sig i hur-som-helst-galet som han gör i barnpoolen. Vilket vi är tacksamma för som sagt.

Ikväll blir det bortbjudarmiddag igen. Vi har det bra, vi.

Kaktus

2011-06-02T07:23:00.000-04:00

Min väderapp i telefonen har en jättelik kaktus över hela helgen i fem-dagarsprognosen; 96 (36 C) på lördag och 98 (37) på söndagen.

Och vi som har avslutning i svenska skolan på söndag. Och hade tänkt hoppa säck.

Jag tror vi får tänka om.

Memorial over Memorial

2011-05-31T22:11:00.000-04:00

Tiden går fort när man har roligt, och vips! så var ännu en helg, och en lång sådan, till ända. I går var det ju Memorial Day här hos oss och därför ingen skola, och inget jobb för herr Dahlstrand, och därför var det helg alldeles oavsett veckodag. Punkt slut.

Men idag är det, för andra veckan i rad, lyxliv lyxliv, tisdagsmåndag. Vårt underbara sverige-besök, som kom i fredags, drog vidare norröver (men efterlämnade en massa roliga sverige-tidningar, myyyycccket smågodis och presenter -TACK!!), barnen for iväg med bussen, herr Dahlstrand försvann i gryningen för nåt jobbmöte och minsta gullgrisen avlämnades, om än högt protesterande, på förskolan. Och huset blev tomt. Och tyst.

I lördags var det poolhäng under dagen och kvartersfest på kvällen, traditionsenligt. Det var tredje året i rad och det var lika trevligt som vanligt. Massor av god mat, mojitos (farligt goda!), mingel och massor av barn överallt. Precis som det ska vara. Och inte för varmt heller, inte minst. Herr Dahlstrand hade plockat fram vår rök (smoker), så det blev riktig Carolina BBQ "smoked butt" också - från gris, vill jag poängtera, inte av herr Dahlstrands bakdel då, även om det kanske kunde tolkas så.

Söndagen ägnade vi åt lite outletshopping, då det finaste sverigebesöket såklart ville klämma in lite sånt också. Tyvärr var det väldigt varmt och båda unga herrarna Dahlstrand hade bestämt sig för att totalt bojkotta allt vad affärsgående hette, så det blev väl inte fullt så njutbart som vi tänkt oss kanske. Men lite värme och gnäll har aldrig riktigt stoppat fru Dahlstrand från att gå i affärer - särskilt inte när de gnällande elementen kan dumpas av på herr Dahlstrand en stund (vilket förvisso gjorde att antalet gnällande Dahlstrands-män, stora som små, utökades till tre, men det är en heeeelt annan historia). Så lite snabb-shopping senare kom jag hem med.... tadaaa... en t-shirt. Och två små plastbyttor till barnens lunchlådor. Man skulle kunna kalla det antiklimax, jag väljer att kalla det för smart shopping...

Det blev i alla fall mycket trevlig bilåkning hem från outletten ihop med bästa M-L; Ett litet snabbt Starbucks besök och sedan snattrade vi oavbrutet hela vägen hem och lite till, medan herrarna fick åka i Hebbe-Volvon och prata om vad det nu är män tycker om att prata om vad gäller bilar.

Sedan blev det bort-ätar-middag igen, denna gång hemma hos trevliga grannar, med rökt gris-rumpa #2, men nu i mexikansk tappning. Lika gott och trevligt som föregående kväll och familjen Dahlstrand förvandlades återigen till värsta party-djuren och kom inte hem förrän efter midnatt (Ok, partydjur och partydjur, vi pratar väl inte direkt tigrar och lejon här, men typ party-igelkottar eller nåt.). Stackars sverigebesöket måste ha trott att vi lever så här varje helg, ha ha.

Av förståeliga skäl blev måndagen något trött och sömnig, med mycket pool igen och en lite hängigt, trött Loppa samt fortsättning av helgens största händelse alla kategorier - Lillgrisens potträning!!

Johominsann, mamma Dahlstrand bestämde sig hastigt och lustigt för att inte bara lillgrisen var redo, utan även hans mamma, för ett temporärt liv med kissiga byxor och, ve-och-fasa, heltäckningsmattor. Lillgrisen själv tyckte väl initialt att idéen var så-där bra och att han trivdes rätt bra i sina blöjor, men efter att ha kissat på sig en gång, med tillhörande "mamma-det-rinner-nånting-blött-på-mina-ben"-panik så var han plötsligt med på noterna. Nu kissar han gärna på pottan och hjälper ännu hellre till att tömma den samma (urk), så heja heja Sven! Jag ~~hoppas~~, ~~drömmer om~~, ~~fantiserar om~~, ~~önsketänker~~ tror att vi faktiskt köpt vårt sista paket blöjor!... Vilket i sig är lite bitterljuvt; Underbart att inte hålla på med fler bajsblöjor men också väldigt konstigt att efter åtta år inte ha någon med blöjor i huset längre. Att ALLA mina små barn, är så stora.

Jaa, det var väl den långhelgen i stora drag. Nu räknar vi ner till skolavslutningen nästa fredag, om vi inte dött av värmeslag innan dess, idag hade vi 98 grader F, vilket väl en 37 grader C nånting och det, mina vänner, är alldeles för varmt för mig i längden. Blä.

Sedan blir det poolhäng på heltid ett litet tag, några summer-camps, en väldans massa swim-meets väntar runt hörnet på områdets simlag där Loppan är med, ett antal isglassar ska ätas upp, en eller annan garderob till rensas ur och så om en dryg månad åker vi till Sverige!

Hej vad det går!

Hushållsnära tjänster

2011-05-26T15:00:00.003-04:00

Så här ser det ut i vår diskhon just nu och jag småkisar lite när jag går förbi, för är det nånting jag verkligen inte gillar, så är det disk sin står odiskad. Slabb och kladd och ovärdigt min innre hemmafru liksom.

Men jag tycker ännu sämre om att mina barn tycks ha fått uppfattningen att de bor på lyxhotell med 24-timmars service, så därför införde den elaka mamman ett biljettsystem i förra veckan: Små simpla saker som att klä på sig själv på morgonen, eller lägga smutskläder i tvättkorgen generar "tickets" - som sedan kan användas för att köpa sig likaledes amå simpla nöjen som exempelvis tv-tid eller wii-spelande. Har man inga biljetter, får man sysselsätta sig på annat vis och eventuellt sparade biljetter kan bytas in mot veckopeng på lördagen (en biljett kostar 25 cent).

Man kan också tjäna extrabiljetter genom att göra fler "extrasaker" hemma och det är där diskmaskinen kommer in i bilden.

Kronprinsen, som dels älskar sitt tv-spel och dels lyckas med konststycket att bli av med biljetter med jämna mellanrum för att han skriker och slåss, har visat sig en riktig hejare på att tömma diskmaskinen. Utan minsta knot. Nu skulle han visserligen nog gärna se att vi diskade en så där fem, sex, gånger per dag, men när nu diskmaskinen råkade vara färdig i morse, strax efter det att han gick till skolan, så kan jag ju inte riktigt med att plocka ur den och ställa in smutsig disk.

Jag spar så gärna det åt honom. Med betoning på gärna. Jag hatar att plocka ur diskmaskinen, nästan lika mycket som jag hatar att vika tvätt. Så jag jobbar på tvätt-incitamentet. Den kanske skulle kunna bli värd mycket. Fem, sex, biljetter, minst.

Men i alla fall. Biljettsystemet går strålande this far. Tjatet har gått ner dramatiskt och de gör mycket mera saker självmant.

Vänta bara tills vi tar bort biljetterna så småningom och bara kräver prestationer.... mooohhhaaaaahaha.

Plingplångtaxi?

2011-05-26T07:24:00.001-04:00

Igår kväll, fråga mig inte varför, dök följande upp i huvudet, och det måste läsas på värsta grymma stockholmskan känns det som:

... En tjottablängare mellan lysmaskarna så att du (man?) får åka plingplångtaxi till plåsterhuset...

Men var kommer det ifrån? Vansinnigt irriterande att inte komma ihåg, det gör ju bara att man måste gå och tänka på det och så roligt var det ju inte.

Det måste vara en film, eller tv och det måste vara från barndomen, eller möjligtvis tidiga tonår, tänker jag. Men jag har ingen aning om var eller vad det är! Av nån anledning tänker jag Trazan och Banarne, men jag är inte alls säker på att det är rätt.

Nån som vet? Snälla?

Tisdagsmåndag

2011-05-24T21:22:00.000-04:00

Ja så har det känts hela dagen -som måndag, fast det är tisdag.

Kan ju börja med att backtracka lite med det där hurtiga jag skrev angående tvätten igår; Nu hade faktiskt herr Dahlstrand varit väldigt duktig med att hålla högarna relativt små, mer Kinnakulle än Mt Everest, och det tackar vi allra ödmjukast för, men jag ska ändå få be att lägga "vika tvätt" till min all-time-trist-list(a). Isch.

Torka lite kladd har jag gjort, jag passade på att ge lillgrisen ravioli till middag för att riktigt få ägna mig åt detta, och jag har också pussat mycket barnkinder.

Packat upp resväskan är också gjort. Tråkigare tristaste trist, men det är gjort.

Dessutom har jag fortsatt mitt sysofosarbete med att rensa ut urvuxna kläder ur barnens garderober. Eftersom det också är vansinnigt tråkigt (eller ja, själva rensandet är inte trist, men det är det där med att man måste göra av eländet nånstans också. Och det är tråkigt, fråga mig inte varför), så faller det under kategorin sånt-som-man-helst-inte-gör-så-värst-länge eller ännu bättre sånt-som-man-försöker-undvika-att-göra-äverhuvudtaget-tills-dess-att-det-inte-går-att-stänga-garderobsdörren-dvs-aldrig och blir därmed aldrig färdigt. När jag har rensat klart sommarkläderna från förra året, så har ju de där eländiga dvärgarna med växtvärk vuxit ur årets sommarkläder... och så där håller det på. Jag funderar seriöst på att ~~familjen~~ barnen borde bli nudister, det verkar så stilistiskt rent och okomplicerat i jämförelse.

Jaja. Jag hann också med att ta den minsta grisen på tre-årskoll hos doktorn, något som var ytterst odramatiskt. Han äter som han ska, sover som han ska och tja, röjer som han ska. Växer gör han också som bara den. Som han bör, En spruta i benet la lite sordi på besöket, men han överlevde även detta, och det gjorde också mamman.

Jaa, och så gick den dagen och imorgon är det redan onsdag! Långhelg, efterlängtat Sverigebesök och den årliga memorial-day grannfesten väntar till helgen, bland annat.

Men först firar vi herr Dahlstrands födelsedag imorgon!

Mot södern igen

2011-05-23T16:50:00.002-04:00

Efter att ha spenderat drygt tre dagar med att faktiskt inte sakna barnen det minsta (jag tror att lite ego-Jennytid var klart overdue.), så känns resan hemmåt nu ganska lång.

Plötsligt ser jag småpojkar överallt, jag ser leksaksreklamer och hör ljusa flickröster ropa. Mammaradarn, som definivt gick ner på noll i fredags morse, mycket fortare och enklare än jag trodde, är definitivt på igen och det bästa av allt är att det känns så välkommet!

Man hör ju alltid om mammor som längtar ihjäl sig efter sina barn om de så bara åker till affären och handlar mjölk (mammorna alltså, inte barnen) och när jag då njöt så totalt av att inte ha någon annan än mig själv i New York, så började jag undra om det kanske var ett tecken på att jag egentligen höll på att bli en mamma som rymmer hemifrån och bosätter mig på hemlig ort under falskt namn och aldrig mer kommer hem.

Men jag tror inte det. Nu kan jag inte tänka mig nåt mysigare än att få komma hem till barnen - och herr Dahlstrand förstås, inte minst! Härliga, vibrerande och levande stostan i all ära, men nu vill jag hem och pussa knubbiga barnkinder, tvätta ett lass med tvätt, packa lunchlådor och torka kladd.

Kan faktiskt inte tänka mig nåt bättre underbarare just nu.

Inte ens cheesecake.

NY cheesecake

2011-05-22T16:49:00.001-04:00

Nu är jag ju jätteglad över att världen inte gick under igår.

Men om, OM, den skulle få för sig att göra det idag, så skulle jag iallafall dö lycklig.

Världens godaste cheese cake. I rest my case.

Det blir inte bättre

2011-05-21T21:51:00.002-04:00

Supertrevlig bloggträff till (lång och rose'vinig) lunch med fantastiska nya bekantskaper. Härliga, roliga tjejer hela bunten, så trevligt att få träffa ansiktena bakom orden!

Bunkring av svenskt smågodis till eftermiddagsfika och sann Manhattan-sightseeing efter det.

Nu meze-libanes till sen middag. Med gott vin.

Bra bättre bäst dag. Glad Jenny.

Det var väl på tiden kan man tycka

2011-05-20T23:31:00.002-04:00

På tjejhelg (med tillhörande bloggträff dessutom som bonus!) i New York och det var verkligen inte en dag för tidigt - varken tjejhelg eller att komma tillbaka till NY.

Herregud, det är nästan åtta år sen vi flyttade härifrån och jag har inte varit här sen dess, det är inget mindre än skandal.

Det är en mycket märklig känsla att vara tillbaka som samma, naturligtvis, men ändå en sån annorlunda, människa. Tre barn senare liksom. Och så går jag här igen, det mesta är sig ganska likt och jag är barnfri och jag tänker att "hur kunde jag nånsin flytta härifrån och vad jag älskar den här stan".

Och ändå så vill jag inte bo på Manhattan med barn, aldrig i livet. Jag älskar livet i förorten, med möjligheterna som barnen har att vara ute och det liv som vi har där. Jag skulle inte vilja byta för allt i världen!

Men hon, den lilla Jennyn inuti mig, som varken har fattat att hon fyllt medelålders och hälften av 80 och rullator eller att hon har tre små barn och att livet liksom gått vidare till en helt annan fas som är lika bra på alla sätt och vis, men annorlunda.

Hon den Jennyn, hon skulle väldigt väldigt gärna kunna tänka sig en sejour här i stan igen.

Cool dude

2011-05-19T16:34:00.002-04:00

Hos frisören med de stora barnen. Bortsett från den obligatoriska belöningsklubban som delas ut av frisören, så är Elias mest nöjd med sin stajlade "mohawk".

Varning för Gummibjörn

2011-05-17T09:13:00.000-04:00

Om, jag säger OM, ni skulle få för er att titta på deb Eric Saade direkt på Youtube (och ja, jag ska sluta tjata om honom snart, jag lovar. Tjaata.), och ni har en liten klåfingrig pilla-på-allt-pojk bredvid er, så kommer här en varning om att bredvid själva den videon ni vill se, så ploppar det upp en "rekommendation" om att också ta sig en titt på "Jag är en Gummibjörn" - illustrerad av en stor animerad godisbjörn i extremt fula Y-front kalsonger med häng...

Mmm. Om ni ser den där godisbjörnen, klicka då för allt i världen inte på den. Och klicka framförallt inte på den, om den lilla klåfingriga, smarta, pojken står bredvid er. Det är ingen bra idé.

Gummibjörns-sången kan nämligen bara och endast älskas av en 2-åring (och möjligtvis en fem-åring som tycker att det är hysteriskt att se sagda björn "skaka rumpa" i de fula kalsongerna) - men som han älskar den.

Han älskar den så mycket att han omdelbart lärde sig att klicka igång videon igen, när den tar slut. Och så står han där på en stol och sjunger "gummi gummi gummi gummi bööörn" och vickar på rumpan

Det är gulligt, men tro mig, Eric Saade är braa mycket bättre på repeat än Gummibjörns-sången.

Bäst är att dra ur slaadden.

Popular Manboy

2011-05-16T09:27:00.003-04:00

Sent ska syndaren vakna, eller tack-så-jättetemycket-eller-kanske-inte vare melodifestivalen, så har även vi här på den västra sidan av den stora pölen, i lilla södern, drabbats av den brunögde, tween-tjusaren Eric Saade.

Jo men visst, jag gjorde ju det felsteget att jag spelade Popular för barnen i Svenska skolan igår, och berättade lite om melodifestivalen och att Sverige kommit trea, och det var ju kul och roligt och hej och hå. Knappt hade jag fått på Youtube, förrän jag såg loppans ögon börja blinka som små stjärnor...

Ja och sen var det kört.

Kvällen tillbringades med trehundrasextio omspelningar på Youtube, först av Popular då, där Loppan snabbt lärde sig alla moves ("Mamma, har du sett hur han liksom gör *så här* med armen och sen liksom tittar *så här*") och sedan Manboy, som vi förvisso hade lyssnat på i Sverige förra sommaren (men då överskuggades den av Lena och Satelite. Mina barn har definitivt ärvt denna förfinade musiksmak av mig, helt klart. Herr Dahlstrand försöker indoktrinera dem med sånt där seriöst rockskit som U2 och Bruce Springsteen, men jag slår tillbaka med kraft.), så det var ett kärt återhörande. Minst sagt.

Klargörande: Jag tycker också att båda sångerna är väldigt trallvänliga, men kanske inte sexhundra gånger på raken. Efter den femhundraåttionde gången så får jag liksom så konstiga känningar av illamående, titinus och underliga visisoner av hur jag tar en av mina stekpannor och liksom drämmer den, i slowmotion, i Erics välgellade hårsvall. Hårt.

Jag ser verkligen också framemot hur Elias ska gå till skolan idag och sjunga "Manboy, manboy you can call me manboy" för sin fröken och sina 5-åriga klasskamrater i detta det härligt övermoraliska och kristna södern, där Elias kom hem med ett brev den gången som han som 3-åring ville visa sina nya kalsonger för kompisarna i förskolan. Jo men visst. Jättemycket, ser jag framemot det.

Äh, men vaddå; We are Swedish, you know. Frigjorda liksom and proud of it. Ehhh.

Man skulle ju kunna sända en önsketanke om att de som skriver texterna till dagispop-hits tänkte liiiiite på oss stackars utlandssvenskar med engelsktalande SMÅbarn som utan problem kan tralla "My body wants you, girl. My body wants you, girl" med perfekt uttal. För att inte tala om förståelse av innehåll.

Jag har en känsla av att Eric Saade bara är början. På allt möjligt.

Freaking out missinassen eller top 5 saker att fundera över vid åskoväder

2011-05-11T14:45:00.000-04:00

Natten till idag hade vi ett åskväder som verkligen var i en klass för sig - Jag är vanligtvis inte åskrädd speciellt mycket, utan brukar trösta mig med att "blixten säkert slår ner i nån annans hus och inte i mitt". Inte så värst bra för karman kanske, men man sover godare i alla fall.

Men i natt låg jag och drömde att jag var på typ rejvparty, och att jag var alldeleles vansinnig på att basen på musiken var så hög att jag inte ens kunde höra nån musik... Sen vaknade jag av att den minsta lillgrisen kröp ovanpå mig och pep "Too loud, too loud. No bang bang". Och det hade han alldeles rätt i, för rejvpartyt var i vårt sovrum! Det blixtrade och blixtrade konstant, som stroboskoplampor, och knallade och bangade och mullrade oavbrutet. Till ackompangemang av regn som piskade mot rutorna.

Efter att ha försökt få Sven att somna om i sin egen säng, så tog herr Dahlstrand över och la sig resolut i hans rum med honom, medan jag tassade runt som en annan osalig (icke extasy-fladdrig, så mycket rejvkalas hade vi då inte) i huset och var typ klarvaken och på allvar undrade över om huset skulle falla samman. När jag konstaterat att vi dessutom hade strömavbrott och att våra stackars halvtaniga, halvvuxna, lönnar på framsidan låg vikta i ungefär 45 grader av all blåst, tänkte jag gå och lägga mig igen och åtminstone försöka sova, i vårt blinkande, dånande, sovrum. Vilket inte alls gick, såklart. Särskilt eftersom de två andra barnen också kom tassande strax efteråt.

Tillsist var i allafall herr Dahlstrand tillbaka i sängen, dottern omstoppad i sin säng och kronprinsen låg ordentligt ihopkurad under täcket mellan oss i vår säng, men inte slutade det att åska för det! Det bara fortsatte och fortsatte och jag gjorde det man absolut INTE ska göra, jag började fundera över hemskheter som man varken kan göra något åt, eller hitta svaret på mitt i natten:

* I Jennys huvud, med malande, klart nojig röst*:

5. Vad händer om blixten slår ner i vårt hus? Börjar det brinna i taket? På vinden? Dör vi allihop av elektriska stötar (Kom ihåg, jag är humanist, jag tyckte inte om fysik i skolan. Så jag sov nog eller nåt på de lektionerna... Hur skulle jag kunnat förutspå att det skulle straffa sig 25 år senare när jag behövde reda ut det här med åska?! Va!?)? Och tänk om vi inte hör att blixten slår ner i huset, för att det regnar så mycket och bangar så mycket? Vad gör vi då? Litar på att brandvarnaren känner av om det blir rökigt?

4. ... Fast om vi har strömavbrott så funkar ju inte brandvarnarna! Nehej, vad gör man då då? Sover vidare och dör av rökförgiftning!?

Jag kanske borde gå upp på vinden och kolla så att det inte brinner i smyg där uppe? Fast det är så mörkt, och det kan finnas äckliga kryp på vinden... spindlar... och sån där äcklig kliig isoleringsull som man får cancer av om man tar på... ok; äckliga kryp, cancer, eldsvåda, äckliga kryp, eldsvåda, cancer... Ja men det regnar ju så mycket, det kanske inte brinner så bra i regnet!? Det vore ju tryggt...

3.... Men helt ärligt, hur dyrt kan det vara att skaffa åskledare? FINNS det ens åskledare i det här förbenade landet, där det inte ens finns dubbdäck? Kan man bygga en egen åskledare tro? Bäst att sätta det projektet på herr Dahlstrands "honey-do lista" omgående! (Och ja, mitt förtroende för att herr Dahlstrand kan allt och fixar allt och alltid räddar mig är orubbligt!)

2. ... Tänk om det kommer inbrottstjuvar nu då, när inte larmet funkar!? Jaha, det gör det säkert och då får vi ligga här uppe och inte höra nånting, för att det smäller och låter så in i h.... Bergis att det kommer mördare! Joo, mördare kommer det, och då kommer de upp här i mörkret och mördar oss allihop och vi hör ingenting!! Jo för det har jag sett i etthundratusen dumma skräckfilmer. Det åskar alltid i skräckfilmer och de dumma djävla våpen tassar alltid runt i mörkret och så kommer det en blixt och lyser upp rummet och då ser man mördaren där precis bakom ryggen på våpet med sin jättelika kniv i högsta hugg. Och hockemask. Varför man nu har det, men det har man ju om man är mördare... Jag är faktiskt inget våp (men jag tycker inte om kryp och cancer-isoleringsull. Jag erkänner!) Jag borde nog ta in alla barnen till oss i alla fall, det är väldigt läskigt om det tassar runt en hockemaskmördare och mördar barnen och jag hör INGENTING för att det mullrar så ini....

Ok, lugn nu, inte hetsa upp oss... Det kommer ingen mördare, varför skulle det komma en mördare mitt i värsta åskovädret och börja mörda? Klart ologiskt. Ja ok, men det KUNDE hända, faktiskt... om inte blixten slår ner i huset. Eller det kanske blir tornado!! Just det, det blåser ju så... och det ska ju låta som ett stort tåg som kommer skenande, men inte f-n hör jag nåt tåg i allt det här oväsendet! Hur ska vi då veta om det kommer en? OM det kommer, så måste vi gömma oss i duschen i badrummet på nedervåningen, det hörde jag på radio häromdagen... det blir förstås väldigt trångt med fem personer i en duschkabin. Varav tre trötta barn missinassen... varav en lillgris... Men, vi har inget val... Vi borde nog faktiskt gå och sätta oss i duschen nu, med det samma! Man vet ju aldrig faktiskt...

1. Eller JA! Vi går och sätter oss i bilen! Man ska sitta i bilen när det åskar och om då blixten slår ner och det börjar brinna, så kör vi bara iväg. Eller om det kommer en mördare, då låser vi i alla fall bilen snabbt! ... Fast vi har ju strömavbrott, och då får vi inte upp garageporten med garageöppnaren... tänkte inte på det... Jo, men herr Dahlstrand får upp den manuellt såklart. Han är stark... Om han skyndar sig för mördaren bara!....Zzzzz zzzzz zzzzz...

Nånstans där måste det ju ha slutat åska och blixtra, för jag somnade. X antal timmar senare vaknade jag av att strömmen kom på igen och vårt larm plingade. Och taklampan i sovrummet gick på, av oklar anledning.

Sedan somnade jag om igen och så var det morgon helt plötsligt och huset stod kvar och ingen var mördad

Oväntat.

Sorry, Kate och Will

2011-04-29T07:53:00.003-04:00

Men med risk för att också vara partisk, Victoria var en tjusigare brud och det är mycket roligare med galaklädsel än en oherrans massa, oherrans fula, hattar.

Sen är ett bröllop alltid ett bröllop och det var mycket vackert och märkligt intimt, trots storleken på kyrka och gästantal. Det var fint.

Om jag får klaga lite på herr Dahlstrand, så är det väl det att han har så ynkligt lite kungligt blod i sig - Varje kvinna borde faktiskt få åka öppen landå och vinka till sina undersåtar på sin bröllopsdag. Det är inte för mycket begärt.

Det tar vi i nästa liv.

Nu åter till detta liv och frukostbestyren. Det var ju en så okristligt tidig tid de valde att gifta sig på, så jag var ouppfostrad nog att fira bröllop i pyjamas.

Sjukdomstillstånd

2011-04-27T10:18:00.003-04:00

Ok, lillgrisen är back in business igen. Jag misstänker att om han kräks mer nu, så beror det på att han ätit för mycket Play-Doh snarare än magsjuka.
Man får vara glad för det lilla i vardagen.

Vem behöver sömn, när man blir så mycket allertare utan?

2011-04-26T21:09:00.000-04:00

I natt sov jag jättedåligt, av nån anledning, och dessutom skulle jag gå upp kvart i sex för att power walka med min granne för första gången på ett halvår (något som vi brukade göra 3 ggr i veckan, ända tills i höstas, när hon opererades och fick en massa komplikationer). När klockan ringde, efter aaallldeeeeles för lite sömn, kröp jag typ upp ur sängen, sovandes, med grusiga ögon som inte gick att öppna av trötthet, men ut kom jag.

När jag kom in igen, så kändes det som om jag skulle ha kunnat krypa ner i sängen och sovit halva dagen, men det gjorde jag förstås inte heller, för det var lunchlådor som skulle packas, barn som skulle kläs på och en buss som skulle passas (och däremellan skulle jag vinka av lillgrisen och herr Dahlstrand, som åkte tidigare). Sedan skulle jag duscha själv också, för att hinna åka iväg strax efter barnen på trevligt och gott "kaffemöte".

Och nånstans däremellan så glömde jag helt bort att jag var trött. På väg hem från mötet så blev det äntligen inköpt en kruka till mitt hibiskusträd som jag köpte för några veckor sedan, men som hade en alldeles för liten kruka och därför envisas med att blåsa omkull hela tiden, såvida jag inte lutar det mot husväggen. Det är förvisso inget fel med vår husvägg, men det ser både väldigt skumt och fel ut med blommor upptryckta mot väggen och dessutom så blir en tegelvägg väldigt varm i söderläge, så den stackars blomman höll ju på att alldeles vissna bort. Dessutom hann jag med lite kompletterande blomstershopping till rabatterna på samma gång.

Väl hemma planterade jag, rensade lite rabatter, besprutade vårt lilla fina japanska körsbärsträd mot elaka, tillika Japanska, skalbaggar som äter upp alla löv på det så här års, rensade ut två stora kassar med gamla barnleksaker och -skor, som redan blivit donerade via Freecycle, detta underbara sätt att återvinna grejer man inte längre vill ha, men som någon annan kanske behöver. I farten hann jag också slänga en massa papper och gamla McDonnalds leksaker (ve denna plast) samt börja rensa ur lillgrisens garderob (och lite nostalgiskt konstatera att han faktiskt inte passar i bäbiskläder stl 1 år längre, hur gärna jag än vill det.... Det är lite vemodigt att inte ha någon bäbis i huset längre, även om det också är skönt.).

Tills telefonen ringde.

Det var lillgrisens skola som meddelade att han satt och åt lunch, åt en tonfiskmacka och sedan kräktes över hela matbordet. Hejsan hoppsan, vet inte om jag ska säga att jag inte är förvånad över att en 2-åring kräks av tonfisksallad, eller om jag ska ta åt mig att han faktiskt hade ätit halva smörgåsen, med god aptit, innan det hände och att det kanske är magsjuka.

Fan vet. Men hem kom han naturligtvis illa kvickt och därmed tog all min fantastiska effektivitet, effektivt, slut. Resten av eftermiddagen tillbringades med den lilla, rätt slaka, grisen i knät, omgiven av tre badlakan för att skydda soffan mot eventuellt mer kräk, tittandes på... Ja just det, High School Musical. Tre.

Nåt mer kräks kom dock inte - förrän vid makaronerna till middag. Mums! Sa den lilla grisen, tryckte munnen full - och kräktes sedan makaroner och utspädd äppeljuice över hela matbordet. Måste vara nån grej han har med det där med matbord, känner jag. Å andra sidan så är den mer äckelmagade pragmatiska delen av mig glad att han inte valde heltäckningsmattan. Faktiskt.

Nu. Dags för horizontalläge i soffan (utan handdukar) och lite av favorit-hemmafruarna i New York på inspelning. Sedan sängen och en mycket stark, intensiv, aftonbön om att ingen mer av familjen ska kräkas. Inte i natt. Inte alls, aldrig, never helst, tack. Amen.

Glad Påsk

2011-04-23T11:50:00.000-04:00

Många påskpussar från oss i Västerled, som skippade Blåkulla och åkte till stranden och fick fräknar på näsan istället!

Stor tjej

2011-04-21T14:31:00.002-04:00

Loppan har tjatat sedan hon var fem år gammal och jag har stenhårt svarat "När du fyller åtta". Det kändes lite lagom avlägset och långt borta så där.
Tills nu då. Nu är hon åtta och har små diamanter i örsnibbarna.
Slipping through my fingers all the time.

På väg till påsklovssemester på beachen

2011-04-17T08:49:00.002-04:00

I dag för 8 år sedan del II...

2011-04-15T23:05:00.000-04:00

Så kom hon då med buller och bång och akutsnitt; Med navelsträngen runt halsen och en stor kalufs mörkt hår -vår Loppi-plopp Fia Lotta Larsson Gull-fia!

En mycket snäll och vän själ, men med rätt ordentligt med skinna på näsan emellanåt. Modig pojkflicka som gillar att spela land-hockey och fotboll, går på karate och åker roller blades utan att blinka. Målar tånaglarna och älskar skor över allt i världen. Är duktig i skolan, omtyckt och har aldrig fått något annat än positiva kommentarer från lärare och andra föräldrar, men kan också vrida på pip- och gnäll-kranen hemma emellanåt.

Himlar ibland med ögonen som vore hon 14 1/2, slarvig och glömsk, men inte om det verkligen gäller. Gör alltid läxor utan att gnälla och tar väl hand om andras grejer. Är fortfarande petig med vad hon gillar att äta - om det inte gäller godis, för hon har en socker-tarm som få! Älskar att läsa och slukar böcker, tycker mindre om att skriva, men är fena på muntlig rättstavning. Hon är ingen social butterfly, har färre men nära vänner och kräver inte att vara gruppens medelpunkt. Gillar att titta på "Tween program" på Tv, gärna iCarly och Good night Charlie, men ser gärna på barn-tv också.

Har drömt om att få ta hål i öronen sedan hon var fem, och nu ska det äntligen bli av (Mamma tyckte att åtta år lät lagom långt bort i tiden och hoj vad hon bedrog sig ;-)). Gillar långt hår och hårspännen, men är mycket håröm. Önskade sig både ipads och ipods i födelsedagspresent, för att inte tala om en iPhone och en egen dator. Hon fick ingetdera.

Är otroligt snäll med sina småbröder, och blir väldigt ledsen och frustrerad om de inte lyssar på, eller lyder henne. Tycker inte om att slåss, men kan till nöds nypa till lillebror så att det känns. Retas emellanåt lite i smyg och klarar inte av tillsägelser på skarpen, då bryter hon ihop totalt. Mammor, pappor och fröken är, tack och lov, fortfarande totala auktoritärer. Hon har en stark känsla för moral och rätt och ljuger aldrig.

Dessutom är hon rolig, har en kvicktänkt humor som växlar mellan britiskt torr och hysteriskt fnissande pajkastningsblöt. Ville bli tandläkare ett tag, eller skådespelare, men oroar sig mest numera för att hon inte vet vad hon ska bli alls.

Idag för 8 år sedan...

2011-04-14T16:42:00.001-04:00

var detta inlägget i dåvarande graviddagboken (herregud, jag har "bloggat" i över 10 år!! Oregelbundet, men sant!).

Lite visste jag, vad som väntade nästa dag...

måndag 14 april (v 39+2): Hej och hå... ingen bäbis i sikte och sisa veckan (jaja, av de "ordinarie" 40 då). Men jag är som sagt inte särskilt förvånad heller, jag skulle bli bra mycket mer förvånad om mini-ulfsson kom utramlande förtidigt, snarare än försent. Och fortfarande är det lika overkligt och jag blir lika förvånad när jag tänker på hur nära det ändå är.

I dag pratade Claes och jag om vad som skulle hända nästkommande månad, när våra föräldrar ska komma på besök etc. och jag säger att "ja planeringsmässigt vore det ju bäst om mini-ulfsson inte kom allt för sent, så gärna inte senare än en vecka för sent. Nångång runt den 25:e eller så.... vilket är nästa vecka... NÄSTA VECKA!!!"

Det känns som ett år bort eller nåt, jag måste ha jordens förträngningsmekanism i gång, för jag kan inte för mitt liv få ihop att det ska födas barn väldigt, väldigt snart. Det är säkert därför jag är så bombsäker på att det kommer att gå långt över tiden också, för då kan jag ju förtränga det hela ytterligare ett tag. Och ändå, det är ju inte så att jag inte VILL ha barn, eller att mini-ulfsson ska komma ut, jag kan bara inte få ihop hur det ska hända och ATT det ska hända mig. Varianten med storkleverans känns i nuläget bra mycket mer trovärdigt, än det där med förlossningar och epiduraler ;-).

Men nu är nog det mesta fixat och färdigt inför litens ankomst, så gott det nu går. Till och med blöjor har införskaffats och JÖSSES så små de är. Men söta förstås också. Skötbordet har vi inte "bäddat" än, för det blir så fort dammigt i badrummet, men allting finns införskaffat och klart. Vagnen är bäddad (fattas bara annat, så som jag har tjatat om den där stackars vagnen den senaste månaden :-).) och "åka-hem" kläder från BB utvalda. Här lämnas minsann ingenting åt slumpen. Inte för att herr Dahlstrand på nåt vis har dålig klädsmak, men kontrollfreaken i mig var ändå tvungen att plocka i ordning vad JAG tycker är bra kläder :-).

Usch, det är också nån ny graviditetssida av mig själv som jag inte riktigt känner igen, men just nu känns det verkligen som om allting måste ske som jag har tänkt mig, på mitt sätt, annars är det stor risk att världen går under ;-). Jag skyller det på boar-hormoner...

Det börjar bli lite tungt att vara gravid nu också, men det är verkligen bara senaste veckan som det har börjat kännas så. Orken finns i huvudet och i händerna, men det är som om underkroppen, och framför allt fötterna, inte alls är på samma våglängd som resten av kroppen, för den orkar ingenting. Jag VILL promenera i solen -men blir trött efter 200 meter, jag VILL baka matbröd och bullar -men får ont i fötterna innan jag ens hunnit börja. Så lite stånk och stön blir det emellanåt, men herr Dahlstrand är märkvärdigt tålmodig och hjälpsam, så det går väldigt bra ändå. Han masserar händer och fötter så att det står härliga till och hjälper till och knuffa upp mig ur soffan när jag inte kommer upp (pinsamt men sant, så konstigt baktungt det blivit. Och framtungt. På samma gång.). Och så pratar han mycket med och om magen, och hur mycket han längtar efter att mini-ulfsson ska komma ut, så det känns tryggt. Det räcker ju med att en av oss har konstiga "blivande-mamma"nojor och tycker att det är lite läskigt. Mini-ulfssons pappa är kolugn och tycker bara att det ska bli mysigt. Då blir jag också, om inte kolugn, så i alla fall mindre nervös, och framför allt längtar jag efter att få träffa den som bor där inne i magen! Det SKA bli otroligt mysigt!!

Om det bara nu gick att beställa en stork...

Det kan bara bli värre

2011-04-09T08:08:00.000-04:00

Så lillgrisen är två och tio månader och inte pottränad det minsta. Vilket vi inte har någon större brådska, eller ångest för.

I morse ville ha gå runt nakenfis när jag tog av nattblöjan och det tänkte jag att det väl var en bra idé, det värsta som kunde hända var väl att han kissade på golvet och i bästa fall så använde han pottan (vilken han gillar).

Det värsta som hände var att han två minuter senare bajsade på heltäckningsmattan (ve och förbannelse över dessa heltäckningsmattor ibland), klampade runt på av nedervåningen och lämnade små bajsspår och sedan kom och visade upp sina kladdiga händer för mig och sa "yucky".

Det kan man ju säga.

Kattmat?

2011-04-01T18:55:00.000-04:00

Ok, så allting ravioliartat, inklusive detta ovan, är lillgrisens definition av gourmetmat. Framförallt de varianter som innehåller "töttboulla".

Töttboulla som luktar som kattmat när man öppnar burken. Jag vågar inte ens titta på innehållsdeklarationen för att se vad de egentligen består av, för jag är rädd att de ska vara gjorda av gamla råttor som dog av Tsunamin i Japan under kärnkraftverket, typ-inte-riktigt-och-man-ska-inte-skoja-om-katastrofer-men-you-get-the-picture. Jag är helt ärligt för feg för att se efter, och alldeles för ägd av min son för att neka honom denna hans kulinariska lycka. Särskilt när det är ~~måndag, tisdag, torsdag,lördag~~ fredag och allt.

Jag försöker trösta mig med att kattmat faktiskt är riktigt nyttigt, och ätbart även för människor i nödsituation (eller 2-åringar). Men lukten....

Spring cleaning

2011-03-31T10:22:00.000-04:00

Jag är ju inte bara mamma; Jag är städersta, kock (jag vägrar att vara kokerska, då får jag storköks-feel och ser framför mig mattanterna i lågstadiet med hårnät och träskor, oskalad kokt potatis och nassi goreng, med Findus frysta blandade grönsaker som det mest exotiska inslaget.), chaufför, buttler, hembiträde, barnvakt, studievägledare, spirituell vägledare (aftonbönen), personal shopper, bank, consierge, sekreterare och ja, en miljon andra saker.

Med ovan sagda törst jag konstatera att jag defnitivt är en hemmafru, om än inte desperat, och har stenkoll på vårt hem och familjen. Men en sak som jag inte fattar, finns det riktiga 50-tals hemmafruar kvar? För nu yrar alla tidningar och tv här om spring cleaning - vårstädning - och jag står som ett levande frågetecken.

Ok, så i dagens moderna samhälle med skurmedel för varenda vrå i huset och mer därtill, dammsugare som kan tvätta heltäckningsmattor och även små dammsugarrobotar, så vårstädar vi? Lever alla andra i dammiga råttbon hela vintern och bryr sig inte om det förrän solen tittar fram? Städar folk badrummet en gång i halvåret, när toaletten typ blivit gul istället för vit (uäck!)? I am not getting it. Vårstädning för mig är min farmor, som var hemmafru när jag var liten åtminstone, och som hade ett perfekt välstädat hem. Hon skakade lakanen i sängen varje morgon, lagade frukost till farfar och hade städrock. Hon vårstädade.

Men jag, jag städar ju liksom hela tiden, när det behövs. Med en Sven i huset, dammsuger jag typ tre gånger om dagen i köket, eftersom jag avskyr att få smulor under fötterna. Jag torkar lister och persienner när jag tycker att det ser dammigt och kladdigt ut, inte för att det är vår, eller höst eller jul. Kanske städar jag inte alltid grundligt från källare till vind, men även i etapper så blir ju allt regelbundet ordentligt städat under året ändå. Jag tycker att det verkar förfärligt att behöva tänka att "nu är det vår, nu åker hucklet på och så måste jag städa hela huset till det är skinande". Bättre att ta lite här och lite där, är min melodi. Jag är helt inne på 15-minuters metoden: 15 minuter städa/annat tråkigt, och så 15 minuter något mindre trist osv.

Jag kanske inte är så hemmafru-ig som som jag trodde? Men det känns faktiskt ganska bra.

Generation E

2011-03-28T18:37:00.001-04:00

Idag regnade det ganska ordentligt när det var dags att kliva upp. När jag drog ífrån gardinerna i Loppans rum, som vetter mot gatan, och mot vår del av områdets skolbusshållplats fick jag se följande utspelas:

Av de ca 10, 11 - 13-åringar som bor runt oss och åker till Middle School vid den tiden på morgonen, så stod ett, just det, ETT barn och väntade på bussen i regnet, med huva dragen djupt ner över huvudet och händerna i jackfickorna.

Övriga barn? Jo de satt i bilar, körda till busshållplatsen av sina föräldrar -När inget barn har mer än 100 meter, max, att ta sig till bussen!

Nu är jag ingen barnplågare, och med risk för att låta som etthundrasju år gammal och "på min tid gick man trettio mil genom skogen i fem meter hög snö för att komma till skolan"... Men... På min tid gick jag till skolan, en km eller nåt drygt, eller cyklade, alldeles oavsett väder! Jag har inget minne av att jag blev körd till skolan annat än om jag försovit mig kanske, och inte någon av mina kompisar heller. Man hade gummistövlar och regnjacka så länge man nu var liten och inte brydde sig om att mån måste se cool ut (Personligen hade jag Barbapappa sydväst också, minst halva mellanstadiet och var mycket stolt över det. Notera stolt, inte snygg) och sedan hade vi paraply. Och blev blöta.

Vad är det för himla ultracurling vi vuxna av idag håller på? Tror vi att vi gör våra barn en jättetjänst genom att låta dem åka bil 75 meter till skolbussen för att inte bli blöta? Men helt ärligt!?

Generation Entitlement var det.

-s eller s'?

2011-03-21T21:29:00.000-04:00

När kronprinsen började i Kindergarten i höstas, så kom han hem med sin "daily communication folder" märkt med ett tydligt "Elias's folder".

Märkligt tänkte jag, att inte fröken kan engelska bättre än så, för det borde ju stå "Elias' folder". Men hon kan ju ha gjort ett slarvfel, så vi tänkte inte mer på det.

Men genomgående över året har Elias fortsatt att komma hem med saker märkt "Elias's" och varje gång hoppar jag nästan till, för enligt min inlärda engelska så sitter det stenhårt fast i ryggmärgen att genitiv 's blir s' på personnamn som slutar på s. Det piskades in i ryggmärgen som undantaget till det vanliga "Jenny's, Jill's och John's."

Jag glömmer hela tiden bort att fråga Elias fröken om varför hon envisas med detta totala gramatiska klavertramp, men eftersom jag funderat över det så bestämde jag mig för att leta på internet efter vad som egentligen gäller... Och hör och häpna! Det heter Elias's, eller Claes's!!

Jag tror jag smäller av! Varenda gramatik-sida jag letat upp säger precis samma sak. 's är vad som gäller, utom möjligtvis på historiskt gamla namn (Man säger Jesus' och inte Jesus's)! Fast de är inte speciellt överens heller, för tydligen kan man även använda s', men det verkar mer ovanligt.

Varför i hela friden envisades med att banka in denna felaktika gramatikregel i skallen på oss i skolan då i Sverige?? Gör de det fortfarande, eller är det bara ännu ett bevis på att när man fyllt 40 så är man så lastgammal att allt man lärde sig i skolan är gammalmodigt och fel (Jag har inte alls nån 40-års kris, nehej då.)?

Är det så att reglerna är olika mellan amerikansk och brittisk engelska? Det undersökte jag också och fick de solklara beskeden att det var det; i brittisk engelska är det vanligare med 's än i amerikans engelska... när det inte är tvärtom.

Finns det ingen engelskafröken där ute som har lärt sig vad det är som gäller?

Besatthet

2011-03-14T18:14:00.000-04:00

Andra två-åriga pojkar är besatta av tåg och bilar. Kanske tittar de som besatta på "Thomas the tank engine" eller "Bilar". Elias var besatt av "Kalle och chokladfabriken", vilket ju var lite underligt, men om man bortser från det.

Sven är besatt av "High School Musical", denna Disney-helylle-musical som var superduperpopulär här för en 4,5 år sedan typ. Yep. Vi pratar inte bara lite besatt, vi pratar totalt, vi-behöver-snart-en-exorsist besatt. Det är det första han frågar efter på morgon när han vakar, och det enda som övriga familjen får titta på på tvn under dagen, om man inte ska riskera totalt bryt från hans sida. Numera trallar övriga familjen på musikalsångerna oavbrutet och turas om att kunna alla repliker.

En av huvudpersonerna heter Gabriella, och hon verkar vara den stora idolen. "Ballella pilmen" kallar han filmen för och så fort hon inte är med i en scen frågar han bekymrat "Where Ballella go?".

Nämnde jag förresten att Svens favoritfärg är rosa också? Jag vet inte om det är viktigt i sammanhanget eller inte... ;-).

Så kroknar vi så småningom

2011-02-18T18:51:00.000-05:00

Förra helgen var Kronprinsen febrig, sedan blev han hostig a la lungcancerstadie på 100-årig kedjerökare - men feberfri, och det har han förblivit. Sedan blev Herr Dahlstrand febrig (han fick säkert 38 graders feber, vilket för honom är nära döden, och det säger jag inte för att vara elak (det orkar jag inte), frossig och hostig. Så blev jag sjuk, febrig (nära 41 graders feber någon? Nu talar vi heavy feber som gör att det känns som om ögonhålorna ska brinna upp), frossig och hostig. Och tillsist i går så kroknade Loppisen, och hon har inte bara feber och hosta, hon klämmer till med lite kräkning också. Som pricken över i:et.

Lillgrisen? Ja, ehm... Han var den enda i familjen som tog influensavaccin detta år, så han är... lite hostig, men i stort sett som vanligt. Go figure. Jag vet vad vi gör nästa år i alla fall. I samlad familjetropp, för det här är bara värre än värsta helvetet.

Återkommer när jag slutat förbanna mig själv.

Somliga...

2011-02-15T20:02:00.001-05:00

...tycker om att gå på hockey och titta på spelet.

Andra är mer för förtäringen.

Samboni

2011-02-15T19:47:00.001-05:00

... är ismaskin på engelska, och äntligen kom den, till Elias stora glädje.

Men vad står det på den!?? Det är ju så att man blir riktigt patriotisk för mindre...

Hockey

2011-02-15T19:24:00.001-05:00

Det må vara farmarlag och inte coola NHL, men man får vara glad för det lilla när man bor i småstad.

För roligt är det oavsett. Det är första hockeymatchen för (de två äldsta) barnen och halvvägs in i första perioden så verkar väl tyvärr de jättelika rosa sockervaddarna (som de inte fått. Än) vara betydligt intressantare än själva matchen.

För att inte tala om ismaskinen. Den har Elias väntat på sedan vi kom hit.

Jag går och curlar nån annanstans en stund

2011-02-13T15:57:00.000-05:00

Just i detta nu håller Loppan och bästisen J som bäst på att städa upp på nedervåningen efter att ha lekt med "vattensand", dvs nån konstig mix som är som små minikulor i torrt tillstånd, men som sand under vatten. Naturligt förekommande så där, eller inte.

I alla fall. De har skvätt vatten och de har spillt sand (som salt typ i konsistensen) över halva köket. Och jag har tagit det stora beslutet att det är dags för att ta ett steg tillbaka. Jo, det är sant ;-). Hur mycket jag än lider av att inte få städa "på mitt sätt" så insåg jag ju också att varför SKA jag städa, när det inte på något endaste sätt är mitt stök? Det är dags för fågelungen att flaxa lite med sina sju-åriga vingar och ta ansvar.

Så jag sitter på övervåningen och hör dammsugaren brumma där nere (ber till gud att de i alla fall torkade upp vattnet innan de dammsuger), hör små tjejiga "iiiihs" emellanåt, mycket diskussion och ganska mycket skratt . Dottern har helt klart kommandot, vilket jag är lite stolt över.

Nu hörs det lite "Ooops, help!" också... Jag sitter där jag sitter, det låter inte som om det är kris och det luktar inte bränt. Det blir nog bra det här också.

Det går en galning lös

2011-02-10T10:08:00.003-05:00

Längd: Ca 1 meter
Vikt: Ca 15 kg
Hår: Blont och lite för långt
Ögon: Stora, blå och spjuveraktiga
Ålder: 2 år, 8 månader

Speciellt utmärkande drag:
Talar mycket, oavbrutet och relativt otydligt.
Går helst runt iklädd pyjamas hela dagarna och vägrar ta på sig vanliga kläder.
Äter endast burk-ravioli till frukost. Och lunch. Och middag.
Bedriver ovetenskapliga undersökningar av närmiljön, som dock mest verkar gå ut på att demolera den samma.
Bedriver en sällan skådat envis kampanj för rätten att dricka läsk. Och bara läsk.
Bär runt på en mycket stor rutig filt mest hela dagarna, och samlar på nappar.
Är besatt av elefanter, tåg och ett rött monster, sk Elmo.
Är livrädd för brandlarm och alla andra okända ljud.
Kastar allt han inte tycker om i golvet, inklusive mat och vätska.
Ligger själv ofta på golvet och skriker över livets orättvisor
Har stor förkärlek till fjärrkontroller och mobiltelefoner
Utomhus syns han klampa runt i tre nummer för stora rödprickiga gummistölvar, på fel fot, och fleecejacka.
Saknar total empati, i det att han gärna sjunger högt och mycket glatt om apor som ramlar ur sängen och slår sig.
Kräver att bli buren av sin mor och ingen annan, största delen av sin vakna tid.
Har ett mycket stort intresse för bajs och andra saker som hamnar i toaletten. Dock inte sitt eget.
Slår sig någonstans på kroppen i genomsnitt två gånger per dag.
Är mycket familjekär och kärvänlig, men skallar gärna familjemedlemmar ofta och mindre kärleksfullt

Sågs senast pratande i en rosa leksaksmobil med prinsessmotiv. Anses inte vara farlig för allmänheten, dock bör han inte släppas ur sikte om han skulle återfinnas på plats utan inhägnad. Han lockas lämpligen till närmsta vagn eller bil med en sk "pop" eller "koko", dvs godis i största allmänhet, och gärna en klubba.

Återlämnas emellanåt helst inte. Beroende på omständigheterna kan viss ersättning för att behålla honom för begränsad tid, utgå.

Superbowl

2011-02-06T23:13:00.000-05:00

Så, nu har vi gjort vår medborgliga plikt och gjort som ett par hundra miljoner andra amerikaner och avnjutit årets Superbowl, finalen i amerikansk fotboll.

Eller kanske rättare sagt så har vi avnjutit en massa appetizer; Buffalovingar, chili, chips, dip och en eller annan malplacerad liten grönsak, tills magen står i hundra hörn. Allting nedsköljt med olika former av alkohol. Gott gottigottgott, men man går ju inte direkt och lägger sig och känner sig fräsh och hälsosam...

Nåja, det kan det vara värt en gång om året, om så är fallet. Vi hade i alla fall trevliga grannar och vänner över och det var roliga reklamfilmer.Vilket, om jag ska vara helt ärlig, och är det bästa med Superbowl. Själva fotbollen är väl verkligen sådär intressant, och alla fanatiker får ursäkta hädelsen av den amerikanskaste av alla amerikanska nationalsporten, men hur mycket jag än lär mig om den sporten, så är det väldigt svårt att komma ifrån det ursprungliga intrycket att det är ett gäng mer eller mindre gödiga män som springer runt i trikåer och slänger sig i en hög på varandra i tid och otid.

Nu, dags att gå och lägga sig och idissla. Varför de envisas med att lägga ett sådan här stor mat- och framförallt kanske drickevenemang klockan halv sju på en söndagkväll är även det obegripligt. Men så är de ju lite som de är, di där amerikanarna.

Lördagsmorgon

2011-02-05T09:54:00.001-05:00

Det har regnat här i pricip de senaste 24, om inte 36, timmarna och imorse när jag vaknade vid halv sju, hörde jag det där härliga småsmattrandet mot fönstret, det var fortfarande mörkt ute och framförallt, det var lördag, vilket betyder att jag egentligen inte behöver gå upp än. Jag älskar helgmorgnar, just för den känslan av att bara kunna kura ner sig igen och somna om.

En halvtimme senare vaknade jag till igen; Det småsmattrade fortfarande mot fönstret, det var halvmörkt och.... Det hoppade ~~ett minimonster~~ en son på mina ben, med en Nerf-pistol i näven som lät "klick klick klick" följt av arga "mammma, den funkar inte, den är trasig, stupid poopy gun, mamma den funkar inte, den är trasig, stupid stupid poopy POOPY STUDPID... arrrrggggggg". Upprepat gång på gång på gång med allt högre volym, ifall nu någon missade budskapet första gången.

Detta följdes snart av ytterligare ~~ett minde minimonster~~ en son som damp ner på min mage, som i sin tur följdes av ett ständigt återkommande bråk mellan monstren om 1) Vem som skulle ligga närmast mamma 2) Vem som hade pistolen/mammas mobiltelefon/fjärrkontrollen/välj-själva-vad-som-helst-som-det-bara-finns-en-av, först och 3) Vem som kunde skrika högst.

Det hela avslutades med att någon satt på mitt hår, skrek "I HAD IT FÖÖÖÖÖÖT (first)", smockade till pappa på näsan och skallade mig i pannan.

Härliga lördagsmorgnar.

Teknikens under och så jag

2011-02-03T23:03:00.000-05:00

Med risk för att låta ungefär lika teknikkunnig och mossig som min mormor, om inte värre, men sent ska tech-nörden vakna och jag har äääääntliiigen lyckats med det fantastiska, oerhört svåra (johodå, jättesvåra) konststycke att .... trumvirvlel trumvirvel... ladda ner en ny ringsignal till mobilen... Från nätet via min dator!!

Med facit i hand skulle man kunna säga att det inte var direkt svårt, snarare pissenkelt. Och man skulle kunna tillägga, om man var lagd åt det lätt skadeglada hållet, att det är nåt jag kunde ha gett mig på för så där en, tja fem, tio år sedan. Minst. MEN, det säger vi inte. Vi firar istället de små framstegen i livet, tycker jag. Glädjen i vardagen.

Oooooohhhh.... så stolt och så...eh... behind my times. Kanske. Lite. Hrm.

Häggis hjärta Kicken

2011-01-28T20:48:00.000-05:00

Ok, så Carola Häggkvist, som kallar sig själv för "Häggis", är inofficiellt (om man inte dementerar frågan, utan "ler hemlighetsfullt" till en kvällstidningsjournalist, så är man kär. Eller möjligtvis publicitetshungrig.)tillsammans med Christian Lundqvist - som kallas för "Kicken".

Good for them och allt sånt. Men.

Häggis+Kicken=Sant.

Kanske är det bara jag, men det känns så tonårsnostalgiskt... högstadiet på 80-talet i förorten-aktigt. Liksom. Typ. Ba´.

Snowday

2011-01-10T14:25:00.000-05:00

Idag har vi snowday, dvs skolorna är stängda, och snön faktiskt fullkomligt vräker ner (vilket inte är en allt för vanlig syn här i södern. Charlotte har ju trots allt ett ytters blygsamt årligt snöfall på i genomsnitt 10 cm, drygt) och det är riktigt riktigt mysigt. Jag förstår att det kanske inte har fullt samma charm för er som sitter i Sverige och får snö vecka ut och vecka in, men för oss som aldrig vet om "this is it" för vintern, så är det underbart!

Barnen har varit ute sedan i förmiddags i grannskapets pulkabacke och det snöar till och med så mycket att herr Dahlstrand tog fram snöskyffeln och skottade garageuppfarten! Ok, det sista lät lagom hysteriskt, vi har ju trots allt bara fått knappt 10 cm hitills eller så, men vädergubbarna förutspår att snön så småningom ska övergå i ett inte fullt lika underbart isregn, och sedan bli kallt i natt. Och då är det ju lagom halvkul att försöka ta sig ut med bilen i morgon, därav skottningen.

Nu tror jag iochförsig att skolorna kommer att vara stängda i morgon också, för man har helt enkelt varken kapaciteten att röja vägar, förutom de stora då, i den takt man skulle behöva, men framför allt så finns ju varken dubbdäck eller förare vana vid vinterväglag. Det sistnämnda framförallt då. Vi kan ju faktiskt till och med gå till skolan, till fots, utan några som helst problem, eftersom vi bor så nära, men här gäller "en för alla och alla för en" när de beslutar att stänga skolorna; Det är hela skoldistriktet eller ingen. Förståligt, när man betänker hur alla bussar etc ska koordineras, men oftast ytterst irriterande när norra Charlotte får en "massa" snö och vi vanligtvis får ytterst minimalt, eller bara regn -men ändå får ha snowday.

Men som sagt, idag var det klart motiverat med en snödag, även här i de södra förorterna. Isen kan vi ju gärna vara utan, men vi njuter verkligen av snön så länge det varar!

Nu är glada julen slut slut... eller?

2011-01-04T13:01:00.000-05:00

Ok, mitt nyårslöfte om att bli otroligt mycket bättre på att blogga har väl, eh... inte riktigt börjat så bra kanske. Men skam den som ger sig, bättre ett blogg inlägg lite sent än inget alls.

Vardagen har återvänt här i alla fall. Ingen kräks mer, tack och lov, och i söndags åkte julpyntet ner och granen ut och lika skönt var det. Konstigt det där, med hur mysigt det kan kännas med ljus, rött och gran före jul, och lika dammigt och "plottrigt" det plötsligt känns det på nyårsdagen. Häck väck! Känslan av att det är "förra årets" jul som hänger sig kvar är stor, och tillsist ids jag knappt titta på en elljusstake av ren leda.

Fast sedan blir det lite mörkt när allt är nerpackat, det måste ju erkännas, även om man vänjer tillbaka sig fort.

Och så tänker jag: "Inga mer barr". Ha ha ha. Inga mer barr!??? Herregud, jag har dammsugit barr över halva, förlåt hela, huset i två dagar nu! Här utspelar sig skräckfilmen "Revenge of the dead Christmas tree" i jag-vet-inte-hur många delar. Man skulle ju kunna tänka sig barr på mattan där granen stod, absolut. Och i hallen där granen bars ut, stendöd, jag är med på det också... Men i badrummet på övervåningen? I garderoben och i diskmaskinen!??

Jag misstänker att vi kommer att hitta barr fram till påsk. Minst. Revenge, som sagt.

Man kan ha det väldigt mysigt på jul och mellandagar

2010-12-29T17:48:00.000-05:00

Man kan ha lata, sköna dagar på jullovet. Man kan äta mycket god mat och godis, leka i snön och spela sällskapsspel. Det har vi haft och gjort och den största behållningen hitillis måste ju vara att Loppan klådde herr Dahlstrand i Monopol (skrattar skadeglatt)! Och så snön förstås, hela de 10 cm eller så som vi fick natten till annandagen. Underbart!

Man kan också ägna sig åt att ha magsjuka, även om det inte är fullt lika mysigt som de första alternativen. Det har vi också haft, både kronprinsen, lilla grisen och jag. Mest jag. Definitivt mest jag, och mest synd om mig är det givetvis.

Merry Christmas!

2010-12-25T00:12:00.000-05:00

Jag bara undrar...

2010-10-25T08:48:00.001-04:00

... Om man har för många kokböcker, om man en dag upptäcker att de har fått hyllan de står på, att börja rämna?

Eller kanske det bara är det att böckerna innehåller för många kaloririka recept?

Det är kanske rent av dags för en kokboksdiet?

Tandfeen finns visst!

2010-10-15T09:48:00.000-04:00

Loppan befinner sig ju i den ålder när det börjar bli lite si och så med att tro på tandfeer, jultomtar och andra knytt. Åtminstone bland kompisar, och framför allt bland dem med äldre syskon. Men fröken Lopp har hitills inte uttryckt något tvivel, vilket jag bara tycker är gulligt. Man tror om man vill tro, är mitt motto och jag tror på tomten, så det så.

I alla fall. Igår rök den femte tanden och då var det givetvis dags för tandfeen att göra ett besök. Dottern deklarerade att tanden skulle läggas i ett glas med vatten, "som man gör i Sverige", istället för under kudden, för det hade hon läst i en bok (Gör man det i Sverige förresten, jag minns inte alls, eller rättare sagt, jag tror att det var rätt tunnsått med tandfeer i mitt socialrealistiska tandtappande 70-tal överhuvudtaget, oavsett var man la sina tänder?). Sagt och gjort.

Tanden placerades i vattenglas bedvid sängen, och dottern somnade nöjd och belåten. Kvällen gick och mamma Dahlstrand glömde totalt bort sin viktiga uppgift, att agera tandfe. Tills hon skulle gå och lägga sig, och pappa Dahlstrand, som redan lagt sig, mumlade något om "Kom du ihåg tanden?". Man skulle, som en liten bi-historia, även kunna utveckla frågan om varför tandfees-bestyren fallit på mammans lott, och varför inte på pappa Dahlstrands, men det får vi göra i ett annat inlägg...

I alla fall. Tur var det ju att Herr Dahlstrand kom ihåg, för det hade varit mycket illa nästa morgon om samma gamla tand legat i vattenglaset utan minsta skymt av någon peng, då kan man snacka om svårt att tro, vare sig man vill eller inte.

Så jag ner efter plånboken, på jakt efter en dollar. Som jag inte hade. Varken jag, eller herr Dahlstrand, hade minsta lilla endollares liggande någonstans och hur fantastiskt det än är att tappa tänder, så tyckte jag att en $20-sedel kändes liiiiiteeee mycket för en endaste liten uschlig tand. Om dottern mot förmodan skulle tappa hela tandgarnityret skulle det kanske vara en annan sak, o hemska tanke, men vår tandfe var inte så givmild att en liten underkäkstand var så värdefull.

Så vad gör man då, mitt i sena kvällen, när man står i köket iklädd pyjamas och med ett desperat behov av pengar i låga valörer? Jo, man kommer på att vi ju har en påse liggande med växel. Ingen har sagt att tandfeen bara har sedelpengar heller, så det borde ju gå lika bra med mynt. I småpengspåsen hittade jag dessutom två gulddfärgade dollar-mynt - Kunde inte bli bättre.

Bort med tanden, bort med vattnet, i med mynten och fram med en herrans massa glitter överallt som en liten extra bonus.

Succée! Den tandlösa Loppan var så imponerad i morse att det var en fröjd att se. Tänk, guldmynt hade hon fått. Och tandfees-glitter!! Det enda som väl var ett litet bekymmer var det faktum att tandfeen verkade ha druckit upp vattnet i glaset, vilket ju var väldigt äckligt, "Tänk om hon drack upp min tand, mamma!? Vad äckligt!". Denna mindre fräsha fundering råddes dock bot på, genom att jag talade om för henne att jag trodde att allt glittret var magiskt, som liksom sög upp tanden ur glaset och då torkade väl vattnet bort. Och med detta lät dottern sig nöjas och så var det bra med det.

Pengarna, och glittret, packades ner i en påse för att förevisas i skolan, och dottern avslutade sedan med att deklarera att "See, the toothfairy does exist!!!"

Mission accomplished.

Hur vet man att det är höst?

2010-09-28T20:29:00.001-04:00

Jo det är väldigt enkelt; Fru Dahlstrand drabbas nämligen av sin årliga inredningsnoja.

Det slår faktiskt väldigt sällan fel. Så fort affärerna börjar fyllas av tjocktröjor, filtar, värmeljus och stövlar, så drabbas jag av akut göra-om-hemma-feber. Jag vet inte varför, men kanske är det det att man inte är inne (och vi inte ens är så mycket hemma, eftersom så stor del av tiden tillbringas i Sverige) om sommaren, men då känns alltid hus och hem väldigt ointressant och "lagom". Inga problem, vi tar oss väl en margherita och grillar lite rejäl biff på den. Typ.

Men så är då inte fallet någonstans runt månadsskiftet september/oktober. Då är det plösligt väldigt lite som är bra; soffkuddarna är för somriga, sofftyget för smutsigt, väggarna för vita, lakanen för trista, lamporna för få, värmeljusen för våriga, bordstabletterna för ljusa osv osv osv. Då är det också väldigt dåligt att vara odesperat hemmafru, för var tillbringar sin mesta tid som sådan, jo nämligen hemma!

Så där knallar jag runt och noterar. Noterar och smyger in på diverse favoritbutiker och suktar. Och suckar. Om det inte var för att jag egentligen tror att det jag drabbats av är höstens första förkylning, så skulle jag vara övertygad om att jag blir sjuk av habegär.

Den här hösten är det dessutom extra illa, för sedan typ nyår, har jag sugit på en rokad-flyttnings-karamell; Kronprinsen till kontoret, Lillgrisen till Loppans rum, Loppan till Kronprinsens rum, kontoret till Lillgrisens rum, bort med lekrummet som ingen leker i -Och sim salabim har man skaffat sig ett tv-spelsrum/gästrum! Ett tag funderade jag på att flytta tvättstugan till köket och köket till vårt sovrum. Men det lät som lite överkurs ;-).

Hur enkelt som helst alltså... Fast alla dessa beslut, allt detta arbete; Vem ska ha en ny säng, Lillgrisen eller Loppan (Lillgrisen tar sig numera med lätthet ur sin spjälsäng och Loppan önskar sig en "full size" säng, så frågan är om hon ska få en större säng och Lillgrisen ta över hennes gamla, eller han få en ny? Decisions, decisions.)? Lillgrisen ska väl kanske inte ha ett rosa rum heller, men vad ska han ha för färg och tema? Loppan vill inte ha ett marin-inspirerat rum heller, hon vill ha lila väggar (över min döda kropp och utspillda färgburk) och om vi flyttar alla leksaker så har vi inga möbler för ett tv-rum, varken soffa eller tv...

Tja, det hör ju vem som helst att det här slänger man ihop på en helg, hur lätt som helst. Eller en fem, sex veckor. Lagom till Påsk lär det i alla fall vara klart.

Tror jag.

Självinsikt?

2010-09-26T13:41:00.000-04:00

Jag tror bara att jag kan blogga när det är icke-sommar. Det är som att när det blir för varmt och somrigt så får jag idétorka och måste sitta under en korkek, eller i alla fall ett av våra små lönnträd, och äta isglass och bara tänka fram bloggar i huvudet som sedan ingen får läsa.

Idag har vi under 30 grader varmt för första gången sedan, ja, inte vet jag, Jesu födelse eller nåt. Det känns i alla fall så. Och för att fortsätta på det bibliska temat så regnar det idag också för första gången sedan mitten av augusti, men då regnar det å andra sidan á la vi-måste-bygga-ark.

Så det här bådar ju gott för framtida bloggande, vädret alltså, inte det bibliska. Jag tar nya förenade krafter med mig själv och tar och börjar med att uppdatera matbloggen så länge, sorgligt eftersatt som den är. Men jag har ägnat mig mycket åt recept här på sistone, när jag inte bloggat, så där borde ju finnas lite mat, haha, nyttigt snart.

Bio

2010-09-12T16:41:00.001-04:00

Vi har bioeftermiddag och popcoen med halva grannskapets barn i vardagsrummet.

Ganska mysigt.

The male version of shopping

2010-09-05T16:21:00.003-04:00

De elaka föräldrarna har släpat med telningarna på outlet shopping. I Georgia.
Drygt halvvägs, eller ok efter första fem minuterna, utkristalliserade sig klara skillnader mellan könen;

Lillgrisen,som sitter i vagn, avskyr varje stund som vagnen inte rullar och skrek "I go, I go" innan han kapitulerade och somnade i vagnen.

Kronprinsen ömsom grät, ömsom bönade om att få åka hem, medan skulle skolekiperas i Ralph Laurens storreande barnaffär. Sedan la han sig på en parkbänk och somnade av utmattning.

Dottern skiner som en sol så länge vi håller oss till barnklädesaffärer, eller ännu hellre skodito.

Jag vågar mig nästan på att påstå att det är nåt genetiskt. Herr Dahlstrand varande det shoppande undantaget. Men han shoppar å andra sidan effektivt, till skillnad från den småstrosande frun som gillar att pilla, känna och botanisera.

Gärna i skoaffärer.

*Och om någon läste det här inlägget innan jag hann hem och redigera om alla ord som min telefons ordbok bestämde sig för att stoppa in istället för vad jag verkligen skrev, så vill jag bara meddela att det var telefonen, inte jag som blivit totalt förvirrad och ordblind. Mobilbloggande är bra on-the-run, men det har sina brister ibland.

Kronprinsen lär sig alfabetet. Eller nåt.

2010-09-02T15:40:00.001-04:00

Vid frukostbordet:
Kronprinsen till storasyster: "What letter starts with ssttt, ssssttt, ssstttt?"
Storasyster: Inget. Det är ju s och t, inte en enda bokstav.
Kronprinsen: Jo, det är det visst! One letter sssssttttttt *tar riktigt sats och skjuter iväg sitt "st" i ansiktet på storasyster*
Storasyster: Sluta! Det är inte en bokstav som låter så. Mamma!
Mamma: Det är faktiskt sant, lillebror. Det du säger är två bokstäver ihop, s och t.
Kronprinsen *djupt förnärmad*: Det är det visst en bokstav, sssssttt... sssstttt.... STUPID! Ha!

Potträning

2010-09-01T10:37:00.001-04:00

Lillgrisen beslöt sig just för att det tydligen var dags att börja potträna sig.

Möjligtvis kan det vara att vi just hade läst "Max Potta" fem gånger på raken, för han är ju ändå bara 2 år och 3 månader och det känns lite tidigt för att vara pojke. Men hej, inte mig emot. Alla försök skall uppmuntras.

Så av med byxor och blöja och så marcherade vi iväg till pottan. Jag uppmanades att sätta mig på toaletten, "mamma potta" och Sven satt på sin lilla. Där satt vi och hade det ganska mysigt, men så värst mycket kissande blev det just inte (föga förvånande, eftersom jag ju faktiskt satt på toalettstolen och råkar vara pottränad sedan sisådär ett århundrande sedan.)

Sedan beslöt sig den lilla grisen för att han suttit färdigt, varpå att försökte sig på att sitta bak och fram på bottan och sedan stå upp vid pottan (har man storebror så har man, och det var väldigt gulligt att se). Sedan förklarade han pottbesöket avslutat och jag försökte ta på blöjan igen.

"NO" skrek den plötsligt mycket ilskna grisen, här skulle ingen blöja på inte minsann. Hela hans ansikte uttryckte ett djupt förakt för den där knäppa mamman som tänkte behandla honom som en bäbis. Eftersom vi faktiskt hade bytt blöja en liten stund tidigare, så tänkte jag återigen att alla egna initiativ är värda att uppmuntra, så jag satte inte på någon blöja.

Vem vet, tänkte jag stolt. Han kanske faktiskt är redo att börja kissa på pottan. Så utomordentligt tidigt och förståndigt. Vilket praktexemplar till tvååring jag har, tänkte jag sedan. Möjligtvis log jag också, lite lätt så där moderligt stolt över att jag närt ett sådant försigkommet barn vid min barm.

Varpå det försigkomna praktexemplaret, sekunden efter, stänger in sig i storebrors rum och kissar på mattan.

Jag tror att vi väntar lite med just själva blöjborttagandet ett tag till. Åtminstone tills geniet till son börjar producera någonting i själva pottan först.

Så duktig och nöjd med mig själv att det nästan är odrägligt

2010-08-31T16:11:00.001-04:00

Idag är jag en dån där duktig, totalt odesperat, hemmefru som jag vanligtvis bara drömmer om att vara.

Barnens mellanmål - och ett hyfsat nyttigt dito t.o.m, står och väntar på dem, middagen puttrar på spisen så förberedd den går att få den, tvättkorgen är tom och köket rent.

Herregud, det saknas bara nybakade kanelbullar och ett rent förkläde.

Var är mitt vanliga, småvimsiga och lagom oorganiserade, jag och när kommer jag tillbaka?

Svar till "Misstänkt lik en Stepford wife"

Nämen, om vi skulle ta och köra en liten blogglista då

2010-08-30T22:23:00.000-04:00

Nämn något som gjorde dig glad igår: Att svenska skolan ser ut att kunna bli superkul i år och att den överhuvudtaget finns är fantastiskt roligt.
Vad gjorde du kl 08 i morse: Laddade dagens första tvättmaskin

Vad gjorde du för 15 min sedan: Såg på när herr Dahlstrand "jagade" en mycket stor, lurvig spindel med jättelika tänder som hans fru hade sett i garaget. Den fantastiska spindeljagaren fann sitt byte och gjorde därefter processen kort med det ~~stora~~ lilla livet. Jag upphör aldrig att imponeras över människor som inte drabbas av akuta lustar att ställa sig på närmsta stol och skrika "iiiiiihhhhhh" när de ser ett kryp.

Det sista du sa högt: "Vad var det sista jag sa högt?" (Närminnet börjar likna guldfisksnivå)

Det senaste någon sa till dig: Nånting om svenska telefonväxlar, vilket var avslutningen på en liten diskussion om varför inte amerikaner har svenska telefonväxlar/telefoner där de kan knappa in saker som "personen du söker är på tjänsteresa och återkommer vecka 37." Typ.
Vad har du druckit idag: En kopp kaffe och en massa vatten med lite äppeljuicesmak.

Vad var det senaste du åt: Ugnsstekt lax med mangosalsa

Vad var det senaste du köpte: Mat tror jag, storhandling i lördags.

Vad är det för färg på din ytterdörr: Svart och glas. Om nu glas kan vara en färg.

Vad är det för väder hos dig nu: Varmt och fuktigt. Lite halvmolnigt var det tidigare idag, nu är det mest mörkt.

Godaste glassmaken: Godivas vaniljglass med små karamellfylda chokladhjärtan. Jag vet inte om den ens görs längre, men den var så sjukt god att den inte gick att ha hemma. Annars är jag ingen jätte glassfantast, faktiskt.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja. Fast jag tror att det är vanligare med lust vid första ögonkastet, om jag ska vara helt ärlig.

Sover du tungt: Det varierar, men om det inte är för varmt och alla barn sover, så visst.

Drömmer du mardrömmar: Ja, men inte så ofta tack och lov.

Trivs du med ditt jobb: Nu har jag ju inget jobb i traditionell mening, jobbet som heltidsmamma gillar jag skarpt.
Favoritklädsel: Top och byxor

Favoritlåt just nu: Satelite, med hon som vann melodifestivalen. För oss som inte hört den oavbrutet sedan i början av maj eller nåt, så har den fortfarande viss charm :-)

Vad ser du om du tittar till höger: Herr Dahlstrand som sitter vid sin dator och jobbar

Vad gör dig glad just nu: Just nu på sekunden är det väl inte nånting speciellt, men idag i allmänhet att Elias äntligen fått veta vem hans fröken ska vara i kindergarten och att han verkar nöjd med att börja skolan.

Vad ska du göra härnäst: Gå och lägga mig.

Höger eller vänsterhänt: Höger.

Humör just nu: Lite trött, men i övrigt alldeles förnöjd med livet

Favoritgodis: Svenskt blandat smågodis

Kläder just nu: Jeanskjol och röd tröja

Sommarplaner: Nej men herregud, NÄSTA sommar då eller? Åka till Sverige antar jag. Men vem planerar sånt redan nu?

Hur många kuddar sover du med: Två.

Spelar du något instrument: Nej. Jag har spelat piano och skulle gärna ta upp det igen, för det är inte på den nivån att jag tycker att jag minns ett dugg och kan spela nåt.

Morgon eller nattmänniska: Jag gillar morgnar, men jag kan greja båda, bara jag slipper vara uppe sent och gå upp tidigt. Jag behöver sömn.

Vad är viktigast för dig: Barnen och min familj, givetvis. Men även min egen lycka får jag väl säga kommer rätt högt upp.

Är du kittlig: Ohyggligt, precis överallt.

Snarkar du: Definitivt aldrig, jag snusar tyst och försynt... Ok då, det händer väl har jag fått mig berättat, men det är inget jag lider av själv, tack och lov.

Stjärntecken: Så ultimat Fisk(ig) som det bara går att bli. Jag personifierar alla beskrivningar av Fisken.

Äckligaste insekten: Alla. Men äckligast är kackerlackor. Blä!

Stökigt eller välstädat: Välstädat, men jag är alldeles för slarvig och har alldeles för många ohyfsade barn för att det ska vara verklighet några längre stunder tyvärr. Så bitvis välstädat är väl så bra som det blir.

Längtar du mest efter just nu: Att vardagen ska komma igång på riktigt

Back to school

2010-08-29T20:59:00.002-04:00

Jag har varit helt absorberad av skolstarter den senaste veckan.

Först ut var en duktig liten nybliven andraklassare, som började i onsdags, utan större dramatik, men med lite pirr i magen. Mamma fick till och med följa med hela vägen till klassrummet första dagen, vilket mamman gjorde mer än gärna, trots båda småbröderna i släptåg, eftersom hon med viss oro i hjärtat tänkte att det faktiskt kunde vara sista gången som gulldottern kanske skulle vilja det. Who knows hur tuff hon är när hon börjar trean!?

Skolan har i år fått en alldeles egen ~~hiskelig~~ tjusig skolmaskot, som inledde sin karriär med att posera med alla barn första dagen i skolan. Jag är förvånad över att de inte sprang iväg från skolan istället, skrikandes, i samlad tropp.

I fredags var det så dags för den betydligt mindre coola, men av stundens allvar samlade, kindergarten-pojken att tillbringa en dag i skolan. Eftersom vår skola har en sorts inskolning för alla barn i kindergarten, så blev det bara en skoldag första dagen och då tillsammans med en tredjedel av barnen och alla fröknar.

I morgon, måndag, får vi veta vem som blir den "riktiga" fröken, med besök i just hennes klassrum, och inspektion av den alldeles egna bänken, samt avlämpning av den relativa jättehögen med school supplies som vi beordrades inhandla före skolstart. På tisdag hoppar han på bussen tillsammans med storasyster för första gången, och då börjar det på riktigt. Om man frågar Elias vad som ska bli roligast med skolan svarar han omedelbart "lunch" och "åka buss".

Det bådar gott för fortsatta akademiska studier.

Nej, sonen gör inte honnör, även om det ser väldigt mycket ut som det. Han har solen i ögonen och försöker skugga sig.

Så här glatt skuttade han i alla fall av skolbussen i fredags. Det återstår att se hur glatt han kommer att kliva på densamma på tisdag.

Fullastat

2010-08-17T12:16:00.001-04:00

Frukostbuffet till 90 skolpersonal instuvat i bagageluckan. I 35-gradig värme.

Tack och lov för stor bil. Och luftkonditionering.

Tillbaka till ordningen

2010-08-12T18:06:00.000-04:00

Så var vi hemma igen. Sex resväskor fullastade med Sverige senare, vilket betyder sex resväskor av kaos att rensa/tvätta/organisera sig igenom. De som läst den här bloggen ett tag, vet vad jag tycker om att packa upp och hur fort det brukar gå.

Jag har fortfarande inte kommit till att sätta på den första maskinen tvätt än, om vi säger så.

Men vi har ätit polarkakor från Sverige (rostade så smöret smälter, som moster K gjorde en gång. Det är väldigt viktigt. Tydligen) till frukost klockan fem på morgonen och nu, dryga 13 timmar senare har de två pojkarna däckat för natten sedan länge. Loppan leker sömnigt med sina Barbies, som verkar ha fått en nytändning av att ha varit efterlängtade i fem veckor, och jag ~~packar upp~~ tittar på mina högar och är ganska trötter jag med.

Men, jag ska väl få till den där stackars maskinen ändå ikväll. I morgon ska jag tömma kameran.

Hej sa Petronella

2010-07-24T15:50:00.000-04:00

Sedan vi kom till Sverige för två och en halv vecka sedan har det regnat ungefär tio regndroppar på oss.

Faktum är att det har regnat så lite att man nästan glömt bort hur det känns med ostadigt väder. Frågan har mer varit om det ska vara helt soligt, eller lite enstaka stackmoln, samt exakt hur varmt det kommer att vara.

Idag åkte vi till Gröna Lund med barn och kusiner.

Idag fick vi en riktigt "knäpp-på-näsan"påminnelser om vad ostadigt väder innebär.

17 grader och gradvis ökande spöregn, typ.

Inte så värst ostadigt egentligen heller, om man tänker efter. Mest kallt, blött och lätt humörsänkande.

Men barnen hade kul ändå, och det var ju huvudsaken.

Istid

2010-07-23T16:33:00.000-04:00

Idag var det 19 grader, blåsigt och halvmulet ute när vi ~~vaknade~~ tog oss ut på förmiddagen.

Då höll barnen och jag på att frysa ihjäl och byltade på oss jackor och långbyxor. Jag övervägde även på allvar att ta på oss alla strumpor också, när jag ändå var i farten.

Vanliga Stockholmssomrar känns det som om det brukar vara typ tvärtom; Att man tar på sig shortsen och hurrar över det fina vädret när termometern visar uppemot en 20 grader.

Ur led är vädret.

Fast det var lite skönt att slippa svettas en dag, det var det.

Vad är sent eller tidigt egentligen?

2010-07-21T17:54:00.000-04:00

I morse körde jag bil i Stockholm vid pass halv fem, och såg solen gå upp över ett par kvart-i-tre-raggningspar som vinglade omkring vid Nybrokajen. Det var bara jag, några taxibilar och en massa gatusopare ute. Plus de krogvingliga. Jag varken gatusopade eller körde svarttaxi.

Och jag var helt utan desperatragg, inte minst viktigt att tillägga.

Jag var på mycket legitimt uppdrag att köra min medpassagerare till Arlanda Express-tåget vid centralen för en tidig flygavgång.

Men, när jag satt och samsades vid ett rödljus med en ytterst ohyfsad gatusopar-bil (jag vet faktiskt inte alls vad de kallas, men ni vet såna där som är ganska små och fyrkantiga och har borstar under.) som mest av allt verkade vilja sopa bort mig också, så slog det mig att jag nog faktiskt inte har varit UTE i Stockholm, vare sig promenerande eller bilburen, på säkert nästan minst 15 år.

Jag har varit vaken vid halv fem, såklart. Framförallt jet lag tenderar ju att generera en eller ett par mycket sena nätter, och likaså ammande bäbisar. Men jag har nog inte varit någon annanstans än i hemmets lugna vrå vid tidiga mornar.

Och plötsligt kände jag mig väldigt gammal. 15 år, det är lång tid, och ändå så känns det inte så länge alls. Jag tycker det känns som igår, förra året, typ.

Jag skulle väl visst kunna slänga på mig partyskorna, slå klackarna i taket och hångla lite i soluppgången på Dramatens trappa. Tänkte jag, lite upproriskt, där jag satt.

Om jag nu inte var gift, utan hade lust att hångla offentligt med nån jag knappt känner. Tänkte jag sedan.

Eller om jag inte hade tre barn som nog skulle undra vart mamma tagit vägen och framförallt varför mamma var så trött när de ville kliva upp vid sju-tiden.

Och inte minst, den lilla världsliga saken att jag inte skulle ha den minsta aning om vart jag skulle gå ut någonstans.

Men ja. Annars skulle jag kunna göra allting sånt. Om jag ville. Fast jag vill inte, men det är skillnad.

Jag är ju inte gammal.

Inte så hemskt.

Hoppades jag, där jag satt vid mitt rödlyse med gatsoparen.

Sedan styrde jag bilen tillbaka hemåt, kröp till kojs och beklagade mig sedan resten av dagen till vem som ville höra, över hur tidigt jag klev upp, och hur trött jag var. För att inte tala om hur nära det var att en något överförfriskad, o-uppraggad, man höll på att kliva rakt ut i gatan framför mig. Att folk inte kan se sig för, fulla eller inte.

Som sagt, jag är inte alls gammal. Jag är bara en ung tant. Och det är skillnad.

Så det så.

Det blir inte mer sommar än så här

2010-07-20T16:52:00.000-04:00

Varmt

2010-07-11T13:03:00.000-04:00

Jag vet inte vad jag skylla på att det går så trögt med bloggandet här på sista tiden... Jag hittar på nåt och skyller på värmen här i Stockholm för närvarande.

Eller all värme faktiskt. För det var väldigt varmt i Charlotte också, innan vi åkte för en vecka sedan. Uppenbarligen är jag mycket minimalt kreativ när det är varmt. Eller nåt.

Fast här i Stockholm är det nästan lite värre, för inte bara är det varmt, jag har en mycket taskig internetuppkoppling, kombinerat med en mycket dyr amerikansk surf-telefon, som jag inte kan använda här för att då måste vi ta nytt lån på vårt hus ungefär. Så jag kan inte mobilblogga och jag kan bara vanlig-blogga om jag sitter på nedersta trappsteget i vår hall.

Jag får samla bloggar på hög eller nåt. Och så leva på hoppet att varenda kotte ändå är på semester, så att det inte finns nån som läser här ändå och saknar mig.

Slugt

2010-06-20T13:01:00.001-04:00

Bästa morbror J och moster K på besök och snälla som de är, har Kronprinsen lyckats lura till sig en Star Wars clone trooper hjälm i leksaksaffären. Med tillhörande gevär naturligtvis.

De får gärna komma hit oftare.

Märklig åska

2010-06-15T17:17:00.001-04:00

Vi hade just jordens värsta åskoväder, regnet vräkte ner, soptunnor som välte i vinden - samtidigt som solen sken. Mysko.

Och det här trädet vet jag inte vad det heter, men det blommar otroligt vackert överallt här just nu.

Wordpress

2010-06-07T19:41:00.001-04:00

Wordpress gillar inte mig.

Jag läser några bloggar på WP med lösenord, men på senare tid, typ senaste veckan kanske, så godkänner aldrig WP mina lösenord. Alla WPsidor ser bara ut som stora frågetecken och laddar om sig, när jag skriver in löseord. Och detta gäller alla WP och alla lösenord. Utan undantag.

Så jag emailar bloggskrivarna och frågar om de möjligtvis bytt lösenord utan att jag märkt det och alla svarar snällt att nehej, det har de inte, det är samma xxxxx som jag skrivit in. Men det funkar i alla fall inte.

Förrän jag går in på samma blogg en eller par dagar senare. Då är allt löseordsskyddat "öppet" för mig och jag har inga problem. Detta kan man ju leva med, har jag tänkt, fast det är obegripbart och vansinnigt irriterande.

Men idag har WP eskalerat sin ovilja mot mig och min IP adress. För i dag laddar sidorna sig så snällt -fast de laddar helt tomma. Inga felmeddelanden, inga "denna sida kan inte hittas". Nej. Bara helt vitt och så det där lilla "done" nere i vänstra hörnet. Som om bloggaren suddat bort hela sin blogg och försvunnit från jordens yta. Kul. Not.

Är det bara jag, eller är det nån annan som också har problem?

Poollördag

2010-06-05T12:01:00.002-04:00

Nu är sommaren verkligen här: Poolen har öppnat och det är perfekta 30 grader med en lite svalkande vind.
Kylväskan är laddad med frukt, snacks, vatten och juice och solkrämen påsmord.

Det finns egentligen inget bättre ställe (förutom beachen då kanske) att vara på idag vad jag kan komma på.

Veckan i bild och lite text

2010-06-04T14:44:00.000-04:00

Jahaja. Nä men eftersom jag är så urkass på att uppdatera, MEN har hittat sladden till kameran (eller så hade vi en likadan till, jag förstår fortfarande inte hur den hamnade där den hade hamnat??) så kör vi lite snabb fotouppdatering från senaste veckan.

Vi har varit på graduation...

... Närmare bestämt Kronprinsens Pre-K gradutation. Det inofficiella slutet på småbarnsåren, när han nu blir "stor" (nybliven 5-årig) skolpojke till hösten. det sjöngs i alla fall små söta sånger och visades bildspel så att den stolta mammans ögon tårades något alldeles väldeliga.

Och så har vi haft vår traditionsenliga kvartersfest med alla grannar. Det börjar verkligen bli en tradition, för det var tredje året i rad som vi körde Memorial day BBQ. Alltid lika trevligt - och varmt. Lillgrisen skötte sig förhållandevis duktigt och satt och käkade korv som de stora barnen. Notera även det tjusiga lillfingersspretet, det märks att hans mamma är från Lidingö, ha ha...

I övrigt regnade det mycket den gångna långhelgen, till och med på oss i vår konstiga icke-regns zon, vilket faktiskt var rätt skönt. Själva Memorial day, måndagen, regnade det i stort sett oavbrutet, vilket gjorde att galonbyxorna fick komma fram för de som ville gå ut. Samt att majoriteten av familjen ägnade sig åt sin nya passion...

Nämligen Star Wars! Eller egentligen är det kronprinsen som har blivit besatt av allting SW, men syrran och pappa hänger gärna på. Vi hann med både en massa Lego SW på Wii:n samt de två första SW filmerna från 70-talet. Bara för att det regnade så infernaliskt :-).

I går vad det dags för mamma hjärtat att svämma över lite extra av stolthet, då Loppan fick ta emot en utmärkelse för att hon som enda första klassare (och det var bara fyra andraklassare) fått ihop över 50 poäng det sista kvartalet på sina läsuppgifter. Det går i korthet ut på att barnen läser böcker på olika "läsnivåer" som bestäms varje kvartal, och så gör de prov på datorn på boken de just läst och får då poäng (Vanligtvis 0,5-3 poäng/bok för de nivåer som förstaklassarna läser på). Alla har sedan individuellt satta poängmål för kvartalet, och för förstaklassarna brukar det ligga på ung 5-10 poäng, för vissa något mer, för vissa något mindre.

Mathilda har läst så otroligt mycket under året, att hennes mål var satt till 30. Hon läste dock ihop till 67 poäng och blev därmed den första förstaklassaren som nått 50 poäng. Helt otroligt vad hon läser, och snabbt! Såå stolt var mamman. Och såå sur för att kamerabatteriet hade laddat ur så att det bara blev mobilfoton. Morr.

Så avslutar vi den lilla bildkavalkaden på Loppan i full action på skolans field day idag. Jag vet inte riktigt vad jag ska översätta det med, som en blandning av friluftsdag och typ lekdag. Under två timmar håller barnen på med olika grenar av typen femkamp, vattenlek, spring och lite lagtävlingar. Men meningen är att barnen ska ha roligt, de äter glass och får små priser och grejer, och det är bara en gång om året, någon av de sista skoldagarna.

Det kanske inte är förorten...

2010-05-28T20:11:00.001-04:00

... Det kanske bara är vårt hus det inte regnar på?

Jag är och hämtar mat i mataffären typ två km bort och här regnar det också. Lite, men dock.

I don't get it.

Förorten som regnet glömde

2010-05-28T18:47:00.000-04:00

Alltså det är något väldigt mysko med där jag bor.

Idag, tex, är det åskoväder över typ precis hela Charlotte; det varnas för översvämmningar, herr Dahlstrand kör bil i spöregn hem från jobbet. Mathilda får sitta vid poolen och inte doppa minsta tå på simträningen för att det åskar och blixtrar i fjärran och när det hörs åska säger alla regler att man måste vänta 30 minuter innan man får gå i poolen.

Vi. Har inte fått en droppe. Inte. En. Enda.

Det är inte första gången det händer heller, det händer ofta. Vad är det för konstig icke-regn+förortszon vi bor i?

Dessutom, nåt som inte har med saken att göra, men finns det nån som vet hur man kan ta en skärmdump och klistra in i bloggen? Jag kan inte få det att funka alls.

A good hearty breakfast

2010-05-27T08:27:00.002-04:00

Ibland, och det händer förvisso inte så ofta, så ger jag efter för mina amerikansk hemmafru på 50-talet lustar och gör pancakes och bacon till frukos till barnen (herr Dahlstrand skulle så gärna också få, men han envisas med sin slemgröt. Dag ut och dag in). Med lönnsirap och apelsinjuice.

Idag var en sådan dag, men jag drog gränsen vid att gå upp och locka håret och ta på mig ett litet sött förkläde. Nån måtta får det ju vara på eländet. I morgon blir det flingor igen.

Förresten

2010-05-25T22:07:00.000-04:00

Sladdeländet till kameran är fortfarande borta.

Det finns bara två misstänkta; men den minste misstänkte babblar bara om "kanka" (anka) och svarar glatt "mamma bil"? när förhörsledaren försöker klämma ur honom "sladd... var är mammas sladd?"
Och den andra, något större, misstänkta, har tydligen drabbats av något sorts förstadie till demens, alternativt total förträngning på grund av traumatisk sladd upplevelse.

Det ser inte lysande ut. Vad kostar en ny sladd?

The source of evil

2010-05-25T21:46:00.000-04:00

Efter en hel del huvudvärksframkallande tankearbete och slug slutledningförmåga, enade jag mig själv om vad jag tror att lillgrisens "magsjuka" berodde på: Gammal välling.

Vi har ju släpat välling över Atlanten allt sedan Loppisen drack det (måååånga kilon blir det) och så givetvis även till den minsta gullgrisen. Som dock äter så pass bra, kombinerat med betydligt mindre aptit, numera att hans vällingdrickande minskat avsevärt de senaste månaderna.

Senaste dagarna har grisen ätit välling till frukost, och en eller annan gång däremellan också, eftersom han varit så hängig (hängigheten tror jag är en vanlig förkylning som egentligen inte hade med saken att göra, fast jag trodde det först). Varje dag en pava till frulle och varje dag en kräkning så där ett par, tre timmar senare.

Jag tror helt sonika att mjölkpulvret i vällingen surnat, eller härsknat eller vad det nu gjort, och att det var därför han kräktes. Uppenbarligen har det ju inte smakat illa, för han har ju slukat varje flaska, men det har inte varit fräsht. Jag vet att det var långt före bäst-före datum på paketet jag senast öppnade... Frågan är bara hur länge det fick stå öppnat sedan dess? Inte månadsvis, men säkert upp emot en månad nästan i alla fall.

Idag blev det ingen välling till frukost. Och inte heller någon kräkning.

Tada!

Elementärt, min käre Watson. Om jag får säga det själv.

Familjemiddag

2010-05-25T19:42:00.001-04:00

Eftersom det ar herr Dahlstrands fodelsedag ar vi ute och ater middag.

Medan vi vantar pa maten ar ovriga familjemedlemmar och kollar in en narliggande fontan.

Tur att restaurangen bjussar pa ritmaterial och kritor.

En liten historia om äckliga lukter - som man inte ska läsa om man är äckelmagad

2010-05-24T22:10:00.000-04:00

I går när lillgrisen drabbades av sin mitt-på-dagen-kräkning, befann han sig i lekparken en bit bort. Med herr Dahlstrand och syskonen, men utan mig eftersom jag var på möte.

Det var ju inga större konstigheter med detta, herr Dahlstrand är en rådig och roddig man, trebarnsfar som han ju är har han ju vana av en eller annan kräkning, sonen torkades av, placerades i bilen, kördes hem, duschades av och sov middag. Friden rådde.

Idag när jag skulle ut och köra samma bil, tyckte jag nog att det luktade lite skumt i bilen efter ett par minuter. Som kräks. Jag muttrade till dottern om att den där kräkslukten måste ju komma ifrån lillgrisens bilstol. Kanske var hans tröja kräkig och det kletade av sig på bältet, vad vet jag? Dottern, som håller med sin mamma om det mesta fortfarande, höll med och höll för näsan.

Vi hämtade Kronprisen, vi körde till simträningen... och ständigt denna lilla lukt. Som dessutom kändes som om den blev starkare, vilket jag fortsatte muttra över.

Jag muttrade på herr Dahlstrand och jag muttrade över det faktum att jag inte har en aning om hur man sanerar kräklukt från bilbälten. Mutter mutter mutter hela resan, men alla tre barnen är glada och satt och åt kex i baksätet (som liten minirevoltshämnd från min sida mot herr Dahlstrand som inte tycker om att det äts kex i bilen, eftersom det, vilket han har helt rätt i, blir smulor överallt. Så vi brukar inte göra det annat än i akuta hungerundantagsfall. Eller om då mamma Dahlstrand känner att hon fått kräkiga barnstolar på halsen. Moget, jag vet.)

Vi kommer hem, de stora barnen hoppar ur bilen och jag lyfter ur lillgrisen. På bältet syns inga spår av kräks, men det hade jag å andra sidan inte väntat mig heller, eftersom det säkert torkat in. Däremot syns många kexsmulor och lite kexklet överallt.

På väg in i huset noterar jag att den lilla grisen är helt blöt i rumpan på jeansen... och att jag är blöt på armen... av bajs. Lillgrisen är förvandlad till en bajsgris långt upp på ryggen och ner på benen. Genom byxornar... och det är då det slår mig! Det var nog ingen gammal kräkslukt där i bilen, det var en alldeles färsk lukt av nånting helt annat...

Så nu har jag inte bara en nerbajsad bilstol att sanera. Jag har två kilo kexsmulor att dammsuga upp. Plus ett par kexkladdiga barnstolsbälten. Som jag inte vet hur man får rena.

Sensmoralen i denna historia, mina vänner, är att man aldrig ska anklaga någon för något utan att först noga ha undersökt eventuellt närvarande blöjbarn.

Och nej, man ska inte heller äta kex i bilen, herr Dahlstrand, jag vet....

Myskokräk

2010-05-24T13:44:00.000-04:00

Lilla grisen verkar ha drabbats av någon mycket mysko "magsjuka". I tre dagar nu, har han kräkts en gång om dagen. Mitt på dagen, vid ungefär samma tid.

Däremellan är han visserligen lite mer gosig och klängig än vanlig, men dock i stort sett sitt vanliga jag som springer omkring. Ingen feber eller nåt annat heller, mer än det vanliga snoret, men snorar gör han ju typ året runt känns det som.

Har aldrig hört talas om såna magsjukor, har nån annan?

Skrivovningar

2010-05-23T22:52:00.001-04:00

Ska man borja kindergarten till hosten sa ska man.

Vadda svart med bokstaver? Tss, an sen da? Vadda detta ar det forsta lasliga jag nagonsin skrivit, eller mitt forsta rattvanda "s"? Vad du ar fanig mamma, jag hade val bara inget intressant att skriva tidigare...

Den som söker skall inte alltid finna

2010-05-23T15:59:00.000-04:00

Nu har jag ägnat över en halvtimme till att leta efter sladden mellan datorn och vår kamera som alltid brukar ligga i en kökslåda.

Om jag hittat den? Naturligtvis inte.

Ve och förbannelse över små klåpfingriga två-åringar vars enda mening med livet för närvarande verkar vara att bära "bort" saker, flytta dem från ett ställe till... ja, det var just det.

Eventuellt, som sista utväg, ve och förbannelse över mammor som tänker att de ska vara smarta och lägga undan saker för den lille flyttgubben så att man vet var man har dem. Och sedan... ja, det var just det.

Hur som haver så blir resultatet det samma och ni får inte se några bilder och jag får fortsätta leta.

Simma lugnt

2010-05-19T11:31:00.001-04:00

Jo vi (eller ja, dottern då.) simmar. Det blev ändå så tillsist, där mamman inte riktigt kunde motivera sin egen bekvämlighet mot Loppans (förhoppningsvis) vinst.
Faktiskt, trot eller ej, men gårdagens första träningspass avlöpte så väl att den lilla simmande Loppan kom hem strålande nöjd, himlande lite extra med ögonen, på det där jag-tror-att-jag-är-fjorton-och-inte-sju-sättet, och konstaterande att hon var "totally pooped", dvs utmattad (inte nerbajsad, tack och lov) men att det hade varit jätte roligt!

Och jösses vad de får kämpa, det var typ "Hej jag är coach vad-hon-nu-hette och hoppa i poolen nu" och sedan körde de för fulla bananer i 45 minuter. På sätt och vis önskar jag lite att jag också hade gått på swim team när jag var liten, för attans vad nyttigt och lärorikt det verkar vara ändå. Kanske hade jag till och med kunnat crawla och inte envisats med att simma bröstsim a la svensk simskola som en wanna be svan som är rädd för att drunkna, med halsen envist sträckt upp ur vattnet.

Så, skam den som ger sig, jag förstår fortfarande inte varför det ska tränas varje dag, men ska det det så ska det, det kan vi ju inte riktigt ändra på, men we're in.

Att simma eller inte simma, det är frågan

2010-05-16T21:41:00.000-04:00

I vårt grannskap finns ett sk swim team, vilket, om jag förstått det rätt, är en sorts korpen-serie under ett par sommarmånader med olika lag från olika grannskap som tävlar mot varandra i just simning.

Lagen består av barn och alla får vara med, så länge man kan simma, eller ta sig i vilket fall, en bassänglängd, på egen hand. De tränar och så är det, tror jag, tävlingar en eller par gånger i veckan så småningom. Både "hemma" och "borta".

I går kväll hade en av våra grannar BBQ och bland gästerna var ett annat grannpar, som är superinvolverade a la vi-var-de-som-startade-swim teamet. Eftersom Loppan nu ägnat hela året åt att simma och dessutom leker rätt mycket med deras son, föll det sig rätt naturligt att just simning kom upp.

Det hela lät ju himla roligt och framför allt nyttigt för fröken Loppa, eftersom det skulle bli en bra intensivkurs i simning, som nog skulle ge henne den skjuts hon liksom behöver för att verkligen börja simma ordentligt och framförallt längre (jag tänker kommande simborgarmärken här). Hon simmar både crawl, ryggsim och faktiskt lite fjäril, hjälpligt, men jag vet inte hur lång hon orkar.

Men, här kommer men:en: Det är träning varje dag, måndag till fredag. Och föräldrarna förväntas vara aktiva volontärer och ställa upp och hjälpa till framför allt på tävlingar.

Varje dag. Varje dag med Sven i poolen bland tretusen galna skrikande, springande barn. Det känns inte lockande. Tack och lov har snälla grannen erbjudit Mathilda att få åka med dem på träningarna, så det kanske inte är det största hindret egentligen. Det är väl kanske mer att varje dag simträning betyder också aldrig lekträffar så länge skolan håller på och varje vardags-eftermiddag uppbokad fram tills vi åker till Sverige. Mycket lite utrymme för spontanitet, men stort utrymme för både motion och utveckling för loppisen.

Å ena sidan, å andra sidan... Jag känner mig ambivalen, men frågan är om det är för min egen del, eller för Mathildas?

Nåja, vi får väl gå på kick-off träffen i morgon och se vad vi tycker i alla fall.

Respektingivande

2010-05-16T11:47:00.000-04:00

Ibland önskar man att barnen aldrig ska bli stora (och klokare).

Som när kronprinsen får sig en liten avhyvling för att han knuffat omkull lillebror uppe i klätterställningen, vilket han inte trodde att jag såg genom köksfönstret. Jag säger till honom att mammor ser allt. Och hör allt och vet allt. Man kan aldrig ljuga för sin mamma, eller hitta på bus i smyg. För mammor har super powers.

Jaaa, fyller kompisen L i, min mamma kan läsa tankar också.

Jag nickar bistert och kronprinsen ser storögt imponerad och lite rädd ut.

Nu håller vi bara tummarna för att vi kan köra samma grej i si så där en femton år till framöver också, tills de värsta tonårsfarorna över.

Röka? Dricka? Knarka? Busköra mopeder och snatta? Nej tyärr, min mamma ser allt, så det är inte värt jag provar ens.

Tjatig morsa

2010-05-13T07:48:00.000-04:00

Appropå gårdagen...

När jag nu i morse frågade Loppan vad 6 plus sju är, tittade hon på mig som om jag vore helt rubbad och den mest tjatiga, korkade mamman i världen. Sedan himlade hon med ögonen på äkta 14-års vis (och jag fick en glasklar föraning om vad som väntar down the road) och sa "Meh åååååh, mammma. Tretton."

Trägen vinner. Sen får hon himla så mycket hon vill. Vänta bara tills vi börjar med multiplikationstabellen...

Ett plus ett blir aldrig mer än två

2010-05-12T21:02:00.000-04:00

Loppan är på bättringsvägen och i stort sett back to her old self, så vi har ägnat dagen åt skolarbete som fröken skickat hem.

Framför allt har vi ägnat oss åt matematik och addition och då speciellt addition upp till femton. Jag förstår att det var vääääldigt länge sedan jag gick i ettan och lärde mig räkna (Eller ja, försökte. Jag är fortfarande mycket taskig på räkning, men upp till tjugo brukar det gå hyfsat i alla fall ;-)), för när vi har räknat 8+5 och 6+7 framlänges, baklänges och tvärsdäremellan och dottern fortfarande ser lika fundersam ut varje gång jag frågar, håller jag på att få både mjäll och gråa hår samtidigt för att det är ju så lääääättttt och jag förstår inte hur jag ska kunna förklara det hela på nåt annat sätt än jag gör...

Men skam den som ger sig; Loppan gnäller och klagar, men jag sitter där med stenfejs och låter som en gammal stenkaka som hakat upp sig: "Åtta plus fem är... Åtta plus fyra är... osv osv osv" och här på kvällskvisten tror jag att dottern var så hjärntvättad att hon faktiskt svarade rätt varje gång. Minsann! Nu funderar jag även lite på att väcka henne mitt i natten, tända en lampa i ansiktet på henne och skrika "SEX PLUS SJU ÄR TRETTON!!!". Så där som drill seargants gör i filmer, ni vet.

Tortyr må vara förbjudet enligt varenda konvention som finns i världen, men jag börjar inse tjusningen och dess effektivitet...

Eller så kan jag ju låta bli mitt-i-natten-övningen och istället överlåta alla framtida matematiska hemläxor och övningar på herr Dahlstrand istället. Han är ju faktskt ingenjör och håller på med en massa excel-blad dagarna i ända... Nåt straff ska han väl ha för det också?

Visst kan Lotta cykla!

2010-05-11T11:46:00.001-04:00

Glömde ju helt bort att berätta att mitt i sjukstugeriet så gick kronprinsen ut med pappa och cyklade. Och plötsligt cyklade han utan stödhjulen också!

Sedan cyklade han in i en bil också, som tack och lov stod parkerad och inte körde. Fast det var med stödhjulen på och berode mest på att han envisas med att titta bakåt och inte framåt. Vi avskriver det som olycksfall i arbetet.

Eventuellt riskerar det tyvärr att bli fler arbetsmissar, eftersom den lille cyklisten än så länge varken kan starta eller stanna utan hjälp. Men som sagt, rakt fram går det alldeles utmärkt.

Och frågar man Elias så är det bästa av allt att han lärt sig cykla före bästisen J - och ett helt år tidigare än storasyrran lärde sig!

Sjukstuga

2010-05-10T20:08:00.001-04:00

Vi tillbringade en helg med att Loppan var hängigare än jag sett henne på länge och med feber som pendlade mellan knappa 38 och uppåt nästan 41 grader.

Idag fick vi svaret på varför -Den gulligaste lilloppan har fått Mono, eller Körtelfeber som det heter på svenska. Kissing-desease kallas det också för här, eftersom det smittar i huvudsak genom (utbytande av) saliv och därför är ganska vanlitg bland tonåringar.

Eftersom jag med bestämdhet tror mig veta att det inte utövas utbytande av munsaliv i min 7-årings värld, tack och lov, har jag efter lite detektivarbete enat mig om att den skyldige smittobäraren antagligen är den ännu mindre kyssande lillgrisen. Han må inte kyssas så mycket, men han är däremot mycket för att dricka ur alla syskonens glas och muggar (ifall de mot all förmodan skulle tänkas få sig serverat något gott som han går miste om) samt även borsta tänderna med samtliga familjemedlemmars tandborstar. I rest my case.

Små barn kan nämligen väldigt ofta få körtelfeber men då i så lindrig form att man inte vet om att de har det. Smittar gör de däremot med oförminskad styrka. I slutet av mars var den lille grisen mycket hängig och utan matlust i en tio dagar, med en mycket låg feber. Sedan blev han bra igen och vi avskrev det som typisk-barnsjuka-som-man-inte-vet-vad-det-är-men-som-går-över-fort. Och tänkte inte mer på det.

Förrän nu då. Dryga fem veckor senare då det det visar sig att inkubationstiden för körtelfeber är 4-6 veckor.

Nu har vi en liten hängig lopptrasa som ligger i soffan, eller i vår säng, med mycket mycket trötta ögon och ont över hela huvudet och i halsen av alla svullna körtlar. Inte vill hon läsa och inte ens isglass lockar fram någon större entusiasm.

Och då vet man att det är illa.

Förhoppningsvis går det fort över.

Nostalgi... eller ett bevis på att det är dags att städa lite oftare

2010-05-05T16:39:00.002-04:00

Idag fick jag för mig att rensa en av ett par kistor som vi har stående i vår matsal. När sådana lustar kommer över mig har jag lärt mig att det bara är att sätta igång, för de försvinner ofta(st) precis lika fort som de uppstod - för att inte återkomma inom överskådlig framtid.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, hävdat att ovanstående är elakt förtal, så blev jag kanske lätt överbevisad om sanningshalten idag.

Kistan, som inte är vansinnigt stor till att börja med, har nämligen varit till bredden fylld av... tja, det var väl just det som var frågan. Överst låg i alla fall diverse halvfärdiga pysselprojekt tillhörande dottern. Pillepetiga grejer som är så bra och fiffiga födelsedagspresenter att ge bort till pyssliga småtjejer man går på kalas till. Jag vet, för jag har nog gett bort lika många som vi fått. Problemet med dem är dock nästan alltid de samma; 1) Barnen tröttnar innan de är färdiga 2) De kräver minst lika stor insats av föräldern, som också tröttnar, som av barnet och inte minst 3) De innehåller alltid en massa småplock, som klistermärken, kritor, glitter, special pennor och papper etc som alla ramlar ut, försvinner eller beter sig allmänt osamarbetsvilligt.

I alla fall. Dessa pyssel-lik viste jag låg i kistan, och det var väl främst de som jag tänkte få bortrensade. men under dem låg en helt annan köckenmödding; gamla tidningar, ritpapper med halvfärdiga teckningar, döda tuschpennor, halva kritor, akrylfärger, utspillt glitter, halvfärdiga målarböcker, urrivna recept, bruksanvisningar till spel... Och alla gratulationskort vi fick när Mathilda föddes och döptes! Fråga mig inte hur de hamnat där, men det hade de. Tillsammans med bandet som man får runt armen på BB, både mitt och Mathildas, samt diverse foton.

Mathilda fyllde alltså sju, ja sju, år härom veckan och ungefär så länge sedan har det väl då varit sedan den stackars kistan blev städad. Hrm. Det är nästan så att jag skäms, men istället tänker jag vända på det hela och vara stolt över att den istället numera är städad och respektabel även om folk som man inte känner skulle få för sig att öppna den. Det känns mycket bättre och mer motiverande än att sitta och skämmas!

Men vilken trip down memory lane jag fick! Så mycket fina kort vi fick, så mycket kärlek och välönskningar vi fick ta emot! Och så liten hon en gång var. Och så naturligtvis vad fort tiden går! Var tar dagarna vägen, var det inte igår hon var så liten!?? Den allra mest älskade lilltjejen i världen som har blivit så stor!

Plötsligt förstår jag väldigt väl när mamma alltid sa att hon fortfarande såg mig när jag var fyra, när hon tittade på mig, och inte alls kunde förstå att jag var vuxen.

Det är ju precis så det är.