I morse var jag i Loppans skola och volounteerade (jobbade frivilligt låter ju så mycket mindre hemmafru-piffigt och nu har jag ju förstått att alla svenska hemmafruar i USA är mycket lyxpiffiga. Så numera "volounteer" jag, iklädd nån Armanitrasa och 17 miljonersdollars halsband givetvis. Jo minsann, I have a reputation to live up to! Fråga damerna i Hollywood om du inte tror mig, även om jag tvivlar på att någon av dem besöker just bibliotek så där vansinnigt ofta. Host.) i biblioteket så blev det brandövning.
Brandövningar har barnen en gång i månaden och nu började det alltså tjuta, pipa och stroboskop-blinka, varpå vi alla omedelbarn ombads lämna byggnaden. Inklusive svenska hemmfruar i biblioteket, vilket jag naturligtvis tyckte var såå pinsamt och ogamouröst att jag övervägde att avskeda en liten mexikansk lokalvårdare som stod i ett hörn och dammsög, bara för att jag tyckte att det gick lite långsamt. Men eftersom jag inte är en anka, så gjorde jag inte det.
Istället marcherade jag ut tillsammans med de två söta bibliotekstanterna (och städtanten) längs skolans parkeringsplats bort mot fotbollsplanerna. Jag och 851 studenter, minus de som ev ligger hemma med svininfluensa. Tysta, klassvis på led gick hela skolan, inklusive all personal och diverse lösa hemmafruar som av någon anledning råkat befinna sig där. På strax över 2 minuter (2 minuter och 16 sekunder, meddelade rektorn som stod med stoppur) så var hela skolan utrymd och genomsökt och alla barn stod tysta i raka led uppställda klassvis längs hela planen med en lärare längst fram.
Jag blev sjuuuuukt imponerad, och lite rädd för det var så hemskt strikt, tyst militärisk disciplin över det hela att jag började undra vad de egentligen gör med barnen när vi inte ser, men. I alla fall. Jag skulle vilja se vilken kontorsbyggnad med närmare 1000 människor i som utrymmer på två minuter. Utan kaos.
Mycket elände kan hända i skolan, men numera är jag rätt övertygad om att Loppan inte kommer att brinna inne i alla fall.
torsdag 24 september 2009
tisdag 22 september 2009
Avd. lastgammal
Loppan: Mamma, vad skrev du på när du gick i skolan?
Mamma (undrande): Vad jag skrev på? Papper?
Loppan: Jaha. Jag tänkte att du kanske skrev på bark eller så.
Mamma (undrande): Vad jag skrev på? Papper?
Loppan: Jaha. Jag tänkte att du kanske skrev på bark eller så.
söndag 20 september 2009
Mängdrabatt?
Hur kommer det sig att de två terrorister som Sverige har bidragit med till världshistorien, båda ser ut som om de köpt lösskägg respektive löshår på Buttericks?
Inte för att Bin Laden är så där strålande stilig han heller, så kanske är det någon mutation i terroristgenen; Du kommer att vilja förgöra västvärlden och förresten, här har du din supertaskiga skäggväxt, men en vansinnigt massa hår? Eller så får de alla "Al Quaeda"-mängdrabatt på Buttericks, Halloween året runt liksom. Även om just långt, tufsigt skägg och hår väl inte dirkt känns som om de satsade ihjäl sig på förklädnad. Men det kanske är terroristmode?
Inte för att Bin Laden är så där strålande stilig han heller, så kanske är det någon mutation i terroristgenen; Du kommer att vilja förgöra västvärlden och förresten, här har du din supertaskiga skäggväxt, men en vansinnigt massa hår? Eller så får de alla "Al Quaeda"-mängdrabatt på Buttericks, Halloween året runt liksom. Även om just långt, tufsigt skägg och hår väl inte dirkt känns som om de satsade ihjäl sig på förklädnad. Men det kanske är terroristmode?
Morgonmarodör
Han vaknar först av alla i familjen, ofta vid 6-tiden, och han vaknar smått ilsk, hungrig och sällskapssjuk. Vilda hästar kan inte få honom att gå upp ensam och leka, eller titta på barnprogram. Han vill ha frukost och han vill ha sällskap. Av mamma. Punkt slut. Försöker mamma få honom att gå upp ensam, eller oh hemska tanke, pappa försöker sig på att gå upp med honom, protesterar han med stora ord och höga rösten, "Jag vill ha mamma".
Mamma vet att han inte alls ska få som han vill bara för att han skriker, men mamma vet också att om hon låter honom "skrika av sig", så är hela huset vaket innan han är färdig och det är inte heller ett bra alternativ.
Cought between a rock and a hard place. Milt sagt.
fredag 18 september 2009
Dagens Ankeborg eller tänk om vi skulle vända på steken
Idag tänkte jag vara riktigt vågad och ta fru Anka lite i försvar.
Ju mer jag läser den massiva kritik som hon väcker, ju mer får jag också en liten undring över om kritiken bara gäller det faktum att hon är puckad och säger dumma saker (för det gör hon) eller om det är så att det liv hon lever, och förespråkar, som väcker sådana starka reaktioner i det jämlika och jämställda Sverige.
Ingenting kan försvara de dumma uttalanden och generaliseringar fru Anka gör om kvinnor, amerikaner och vad annat dumt det nu kan vara. Men. Men. Om man nu bortser från dem, och istället vänder på det och ser det som att hon faktiskt lever det liv som hon har valt, hur konstigt man än tycker det är, och att hon faktiskt är en självständig och modern kvinna som valt bort att arbeta för att hon inte vill/behöver, inte för att hon inte får? För mig handlar det lika mycket om jämställdhet som att kunna vara ute i arbetslivet och göra karriär.
Ibland får jag nämligen känslan av att begreppet "hemmafru" är jämställt med någonting mycket förlegat, förtryckande och något att göra sig lite lustig över, i dagens Sverige. Hemmafruar är beroende av sina män, fastkedjade vid spisen iklädda förkläden och djupt förtryckta. Typ. Eftersom jag nu är ohyggligt partisk i frågan, måste jag ju får göra ett litet inlägg i den frågan (Debatt kan det ju knappast kallas).
För mig handlade i allra högsta grad om ett val; Jag, tex, vill vara hemma med mina barn eftersom jag har möjlighet att vara det. Massor av kvinnor väljer att vara hemma i USA, liksom massor av kvinnor väljer att jobba. Det pågår förvisso ett konstant debatterande mellan "Stay at home moms" och "working moms" om vad som är bäst för barnen, men det är ingen som ser det som något konstigt, eller annorlunda, det är snarare ett av flera val.
Förvisso är vi, som familj, beroende av herr Dahlstrands lön, eftersom det är han som arbetar. Men å andra sidan så sparar vi ju en del pengar på att jag "jobbar" hemma och vi därför inte behöver ha dagisplats, städhjälp eller vad det nu kan vara. Jag lagar mat eftersom jag tycker om att laga mat, dock ej iklädd förkläde, vilka jag hatar men nog borde använda eftersom jag alltid får kladd på mig. Jag lagar också mat eftersom jag annars skulle få mjäll av att konstant äta herr Dahlstrands mätträtts-repertoar vilken jag tror i princip består av slemgröt, kokt korv med bröd samt köttfärssås. Jag ser det som att vi som familj har gjort det valet att jag ska vara hemma som ett gemensamt val. Jag måste inte, men jag vill. Och då är det väl rätt naturligt att jag också gör det mesta hemma, som laga mat, tvätta och ta hand om barne, för vad skulle jag annars göra hemma? Det är väl en jämställdhet i sig, att man delar på det man måste göra för att få en familj att fungera; Dvs i det här fallet ser herr Dahlstrand till att familjen har pengar, och jag ser till att företaget Familjen får runt till varddags. Om jag låg på soffan och käkade praliner hela dagarna och herr Dahlstrand både jobbade heltid och sedan kom hem och skulle laga mat, tvätta och städa så skulle det ju inte vara särskilt jämlikt heller? Möjligtvis trevligt för mig, men klart omvänd sexism, vilket jag inte heller är en stor förespråkare av.
Det är fortfarande möjligt att leva på en lön, förutsatt att den är hyfsat hygglig, här. I Sverige tror jag för det första inte att det går ekonomiskt, om man inte är gift med en VD eller nåt liknande, och för det andra så har samhället helt anpassats för att dubbelarbetande hushåll. Jag får också en känsla av att om du är hemma med lite större barn, dvs efter föräldraledigheten är slut, så skulle du vara rätt ensam på dagarna, eller vad säger ni?
Jag känner mig också otroligt priviligierad som får vara hemma med mina barn och som framförallt slipper stressen som jag vet att många som både jobbar och har barn känner över att få ihop allting i vardagen. Det är givetvis helt självklart att man ska få både jobba och ha familj som kvinna, om man vill det. Handlar inte jämställdhet och kvinnors frigörelse om rätten att välja, även om det innebär att alla kvinnor inte alltid väljer samma sak?
När jag läser kommentarer om fru Ankas liv som slår ner på hennes val av liv (inte på det hon kvackat ur sig, det är en helt annan sak. Inte bli upprörda :-)!), hur det är en "förlegad kvinnosyn", och "hur hon för hela jämställdhetsdebatten tillbaka till 50-talet", så måste jag ju undra varför? Om hon nu vill (och framför allt har råd) att inte jobba utan istället springa runt och kolla hur städhjälpen ställer tillbaka parfymflaskorna när hon har dammat, så är det möjligtvis något neurotiskt, men det är ju hennes val. Om hon vill suga av sin man varje morgon liksaså (även om jag rent praktiskt funderar över hur det går till, med tanke på att de har skillda sovrum och han sover till 3-tiden på eftermiddagarna? Låter inte överdrivet sexuellt.). Det är ett val hon, som fri kvinna, valt att göra för att hon vill. För att hon ser någon form av utbyte, betalning eller tillfredsställelse i det. I don't know what and I don't care.
Om hon var inlåst och tvingad till dessa saker vore det en helt annan sak, men hon framstod inte som en hunsad kvinna. Eller jo, det gjorde hon väl på sätt och vis, eftersom hon verkade ställa upp på en hel massa, i mina ögon helt obegripligt knasiga grejer, men då är det väl inte heller mer än rätt att hennes man "betalar" henne så att hon får det hon vill ha i utbyte. Enligt min åsikt har hon själv valt det livet, inklusive hunset, vilket därför gör henne till en, om än korkad och ytlig, men ändock, ypperlig representant för den moderna kvinnans valfrihet.
Ju mer jag läser den massiva kritik som hon väcker, ju mer får jag också en liten undring över om kritiken bara gäller det faktum att hon är puckad och säger dumma saker (för det gör hon) eller om det är så att det liv hon lever, och förespråkar, som väcker sådana starka reaktioner i det jämlika och jämställda Sverige.
Ingenting kan försvara de dumma uttalanden och generaliseringar fru Anka gör om kvinnor, amerikaner och vad annat dumt det nu kan vara. Men. Men. Om man nu bortser från dem, och istället vänder på det och ser det som att hon faktiskt lever det liv som hon har valt, hur konstigt man än tycker det är, och att hon faktiskt är en självständig och modern kvinna som valt bort att arbeta för att hon inte vill/behöver, inte för att hon inte får? För mig handlar det lika mycket om jämställdhet som att kunna vara ute i arbetslivet och göra karriär.
Ibland får jag nämligen känslan av att begreppet "hemmafru" är jämställt med någonting mycket förlegat, förtryckande och något att göra sig lite lustig över, i dagens Sverige. Hemmafruar är beroende av sina män, fastkedjade vid spisen iklädda förkläden och djupt förtryckta. Typ. Eftersom jag nu är ohyggligt partisk i frågan, måste jag ju får göra ett litet inlägg i den frågan (Debatt kan det ju knappast kallas).
För mig handlade i allra högsta grad om ett val; Jag, tex, vill vara hemma med mina barn eftersom jag har möjlighet att vara det. Massor av kvinnor väljer att vara hemma i USA, liksom massor av kvinnor väljer att jobba. Det pågår förvisso ett konstant debatterande mellan "Stay at home moms" och "working moms" om vad som är bäst för barnen, men det är ingen som ser det som något konstigt, eller annorlunda, det är snarare ett av flera val.
Förvisso är vi, som familj, beroende av herr Dahlstrands lön, eftersom det är han som arbetar. Men å andra sidan så sparar vi ju en del pengar på att jag "jobbar" hemma och vi därför inte behöver ha dagisplats, städhjälp eller vad det nu kan vara. Jag lagar mat eftersom jag tycker om att laga mat, dock ej iklädd förkläde, vilka jag hatar men nog borde använda eftersom jag alltid får kladd på mig. Jag lagar också mat eftersom jag annars skulle få mjäll av att konstant äta herr Dahlstrands mätträtts-repertoar vilken jag tror i princip består av slemgröt, kokt korv med bröd samt köttfärssås. Jag ser det som att vi som familj har gjort det valet att jag ska vara hemma som ett gemensamt val. Jag måste inte, men jag vill. Och då är det väl rätt naturligt att jag också gör det mesta hemma, som laga mat, tvätta och ta hand om barne, för vad skulle jag annars göra hemma? Det är väl en jämställdhet i sig, att man delar på det man måste göra för att få en familj att fungera; Dvs i det här fallet ser herr Dahlstrand till att familjen har pengar, och jag ser till att företaget Familjen får runt till varddags. Om jag låg på soffan och käkade praliner hela dagarna och herr Dahlstrand både jobbade heltid och sedan kom hem och skulle laga mat, tvätta och städa så skulle det ju inte vara särskilt jämlikt heller? Möjligtvis trevligt för mig, men klart omvänd sexism, vilket jag inte heller är en stor förespråkare av.
Det är fortfarande möjligt att leva på en lön, förutsatt att den är hyfsat hygglig, här. I Sverige tror jag för det första inte att det går ekonomiskt, om man inte är gift med en VD eller nåt liknande, och för det andra så har samhället helt anpassats för att dubbelarbetande hushåll. Jag får också en känsla av att om du är hemma med lite större barn, dvs efter föräldraledigheten är slut, så skulle du vara rätt ensam på dagarna, eller vad säger ni?
Jag känner mig också otroligt priviligierad som får vara hemma med mina barn och som framförallt slipper stressen som jag vet att många som både jobbar och har barn känner över att få ihop allting i vardagen. Det är givetvis helt självklart att man ska få både jobba och ha familj som kvinna, om man vill det. Handlar inte jämställdhet och kvinnors frigörelse om rätten att välja, även om det innebär att alla kvinnor inte alltid väljer samma sak?
När jag läser kommentarer om fru Ankas liv som slår ner på hennes val av liv (inte på det hon kvackat ur sig, det är en helt annan sak. Inte bli upprörda :-)!), hur det är en "förlegad kvinnosyn", och "hur hon för hela jämställdhetsdebatten tillbaka till 50-talet", så måste jag ju undra varför? Om hon nu vill (och framför allt har råd) att inte jobba utan istället springa runt och kolla hur städhjälpen ställer tillbaka parfymflaskorna när hon har dammat, så är det möjligtvis något neurotiskt, men det är ju hennes val. Om hon vill suga av sin man varje morgon liksaså (även om jag rent praktiskt funderar över hur det går till, med tanke på att de har skillda sovrum och han sover till 3-tiden på eftermiddagarna? Låter inte överdrivet sexuellt.). Det är ett val hon, som fri kvinna, valt att göra för att hon vill. För att hon ser någon form av utbyte, betalning eller tillfredsställelse i det. I don't know what and I don't care.
Om hon var inlåst och tvingad till dessa saker vore det en helt annan sak, men hon framstod inte som en hunsad kvinna. Eller jo, det gjorde hon väl på sätt och vis, eftersom hon verkade ställa upp på en hel massa, i mina ögon helt obegripligt knasiga grejer, men då är det väl inte heller mer än rätt att hennes man "betalar" henne så att hon får det hon vill ha i utbyte. Enligt min åsikt har hon själv valt det livet, inklusive hunset, vilket därför gör henne till en, om än korkad och ytlig, men ändock, ypperlig representant för den moderna kvinnans valfrihet.
torsdag 17 september 2009
Livet i Ankeborg
I förrgår kväll tittade jag på det så omtalade "Svenska Hollywoodfruar", med bl.a. Anna Anka, om nu någon kan ha missat henne och programmet (ingen jättestor förlust i sig). Det var, eh, intressant.
Efter att ha hört och sett dessa damer, och främst då Anna, under en timme så tänkte jag - eftersom jag alltid måste ge folk a benefit of a doubt, att hon nog var väldigt "edited", dvs att programmet visste vad de ville ge för bild och därför klipps allting ihop för att passa in på att hon ska vara "lyxig, puckad och glamorös". Jag undrade om hon tex sa vissa saker med ironi, och så fick producenterna det att se ut som om hon var allvarlig. Typ. Det är ju inte direkt första gången man klipper och vinklar i reality tv.
Men så läste jag uttalanden från henne igår, där hon kvackade ur sig både det ena och det andra, så dumt att det nästan inte går att återberätta och då var det ju kanske bara att inse att hon nog inte riktigt har alla lysen på uppe på vinden. Eller ja, det kanske hon har för hon har ju uppenbarligen fått det liv hon önskade och det har säkert krävt viss planering, men hennes liv tillbringas i alla fall inte på den planet som jag bor på.
Två saker som slog min under programmet starkare än någonting annat, var att ingen av de tre kvinnorna, som alla hade barn, pratade svenska med sina barn. Nada. Nothing. Lite ledsamt tycker då jag, som jobbar så hårt med tvåspråkigheten. Det andra var att då framförallt Anna, som var den som hade små barn, inte verkade tillbringa någon tid tillsammans med sina barn. Med all tid i världen och massor av resurser att verkligen kunna ägna sig åt barnen, använder hon istället alla sina pengar ät att köpa bort dem. I don't get it, men jag tror å andra sidan inte att hon är unik. Tyvärr.
Tyvärr så tror jag att det är mycket i Annas liv som, sorgligt nog, inte är unikt för henne. Paul Anka är varken den första, eller sista, äldre man som "köper" sig en ung, vacker fru. Jag vet inte hur det funkar, kanske kan man blanda ihop kärlek till pengar och ett liv i lyx men kärlek till en person och kanske är det lite av båda. Jag vet inte och för att hålla sig på annan nivå än Annas, så tycker jag också att det är "none of my business" varför och hur de är gifta. Jag kan inte heller ha synpunkter på att hon köper dyra kläder, flyger privatplan och mycket annat. Det hör väl till, på nåt sätt.
Det man kan och bör ha synpunkter på, är att hon gör sig till någon sorts taleskvinna för amerikaner, hemmafruar och kvinnor i största allmänhet. Det är hon inte kvalificerad till, det har hon visat med all önskvärd tydlighet. Det hade ju varit en sak om hon sa det hon sa, som sin sanning, som sina upplevelser. Men eftersom hon inte lever i verkligheten, utan på den mycket glest befolkade planeten Hålldamsurnus så blir det mycket sorgligt -och fel- när hon säger saker som "Här i Amerika..." och "Alla amerikanska män...". Hon bor inte i Amerika och hon är inte gift med en en amerikansk man. Hon bor i Ankeborg, och är gift med Kalle Ankas kusin, Paul.
Samtidigt som man kan bli upprörd och tokig på dumma människors dumma uttalanden, så är de inte värda att ödsla tid på (trots att jag gjort just det här. Duh.). Anna och hennes likar kommer antagligen inte att ändra sig, men tack och lov verkar det som om resterande mänsklighet förstår att de är alldeles fnattiga (och Knattiga och Tjattiga ;-)). Hon behöver inte bemötas, därför att hon förgör sig själv och sin trovärdighet alldeles på egen hand, ungefär varje gång hon öppnar munnen. Att titta på henne och hennes liv blir därför lite som att gå på zoo och titta på aporna; De är lustiga och roande att se på, men inte någon gång får de en att önska att man själv vore en apa.
Efter att ha hört och sett dessa damer, och främst då Anna, under en timme så tänkte jag - eftersom jag alltid måste ge folk a benefit of a doubt, att hon nog var väldigt "edited", dvs att programmet visste vad de ville ge för bild och därför klipps allting ihop för att passa in på att hon ska vara "lyxig, puckad och glamorös". Jag undrade om hon tex sa vissa saker med ironi, och så fick producenterna det att se ut som om hon var allvarlig. Typ. Det är ju inte direkt första gången man klipper och vinklar i reality tv.
Men så läste jag uttalanden från henne igår, där hon kvackade ur sig både det ena och det andra, så dumt att det nästan inte går att återberätta och då var det ju kanske bara att inse att hon nog inte riktigt har alla lysen på uppe på vinden. Eller ja, det kanske hon har för hon har ju uppenbarligen fått det liv hon önskade och det har säkert krävt viss planering, men hennes liv tillbringas i alla fall inte på den planet som jag bor på.
Två saker som slog min under programmet starkare än någonting annat, var att ingen av de tre kvinnorna, som alla hade barn, pratade svenska med sina barn. Nada. Nothing. Lite ledsamt tycker då jag, som jobbar så hårt med tvåspråkigheten. Det andra var att då framförallt Anna, som var den som hade små barn, inte verkade tillbringa någon tid tillsammans med sina barn. Med all tid i världen och massor av resurser att verkligen kunna ägna sig åt barnen, använder hon istället alla sina pengar ät att köpa bort dem. I don't get it, men jag tror å andra sidan inte att hon är unik. Tyvärr.
Tyvärr så tror jag att det är mycket i Annas liv som, sorgligt nog, inte är unikt för henne. Paul Anka är varken den första, eller sista, äldre man som "köper" sig en ung, vacker fru. Jag vet inte hur det funkar, kanske kan man blanda ihop kärlek till pengar och ett liv i lyx men kärlek till en person och kanske är det lite av båda. Jag vet inte och för att hålla sig på annan nivå än Annas, så tycker jag också att det är "none of my business" varför och hur de är gifta. Jag kan inte heller ha synpunkter på att hon köper dyra kläder, flyger privatplan och mycket annat. Det hör väl till, på nåt sätt.
Det man kan och bör ha synpunkter på, är att hon gör sig till någon sorts taleskvinna för amerikaner, hemmafruar och kvinnor i största allmänhet. Det är hon inte kvalificerad till, det har hon visat med all önskvärd tydlighet. Det hade ju varit en sak om hon sa det hon sa, som sin sanning, som sina upplevelser. Men eftersom hon inte lever i verkligheten, utan på den mycket glest befolkade planeten Hålldamsurnus så blir det mycket sorgligt -och fel- när hon säger saker som "Här i Amerika..." och "Alla amerikanska män...". Hon bor inte i Amerika och hon är inte gift med en en amerikansk man. Hon bor i Ankeborg, och är gift med Kalle Ankas kusin, Paul.
Samtidigt som man kan bli upprörd och tokig på dumma människors dumma uttalanden, så är de inte värda att ödsla tid på (trots att jag gjort just det här. Duh.). Anna och hennes likar kommer antagligen inte att ändra sig, men tack och lov verkar det som om resterande mänsklighet förstår att de är alldeles fnattiga (och Knattiga och Tjattiga ;-)). Hon behöver inte bemötas, därför att hon förgör sig själv och sin trovärdighet alldeles på egen hand, ungefär varje gång hon öppnar munnen. Att titta på henne och hennes liv blir därför lite som att gå på zoo och titta på aporna; De är lustiga och roande att se på, men inte någon gång får de en att önska att man själv vore en apa.
onsdag 16 september 2009
Övertid
Eftersom alla våra barn kommit före utsatt tid, så är jag ytterst ovan vid att vanka runt på övertid. Men någon gång ska ju vara den första; Kamerabäbisen har inte kommit än!!
Den har varit ute på vägarna för leverans sedan sju i morse, men tror nån att UPS orkat masa sig hit än? Nej. Tror någon att UPS levererar saker vid 22-tiden på kvällen? Nej. Har jag börjat få tvångstankar om att någon har stulit min baby, fast jag varit hemma hela dagen mer eller mindre? You bet!
Nåja. Jag har ju ett objektiv att roa mig med under tiden, om inte annat. Vrida hit och vrida dit. Tja... Jag tror att jag går och lägger mig istället. Som tur är så innebär inte shopping-graviditeter att man måste springa på toaletten trehundrasjuttionelva gånger per natt. Alltid något.
Den har varit ute på vägarna för leverans sedan sju i morse, men tror nån att UPS orkat masa sig hit än? Nej. Tror någon att UPS levererar saker vid 22-tiden på kvällen? Nej. Har jag börjat få tvångstankar om att någon har stulit min baby, fast jag varit hemma hela dagen mer eller mindre? You bet!
Nåja. Jag har ju ett objektiv att roa mig med under tiden, om inte annat. Vrida hit och vrida dit. Tja... Jag tror att jag går och lägger mig istället. Som tur är så innebär inte shopping-graviditeter att man måste springa på toaletten trehundrasjuttionelva gånger per natt. Alltid något.
I väntans tider
Min nya bäbis kommer inte med storken, men med UPS. "Out for delivery" är den. Tur att köp-graviditeter inte är så långa.
tisdag 15 september 2009
The little things in life
Här har jag gått i alla år och aldrig tänkt på min kaffekokare. Den är gammal och ful, men kokar kaffe som den ska, när den ska, och därmed så har det ju inte varit så värst mycket mer med det. Vidare har jag gått och morgonmuttrat på herr Dahlstrand, för att han bara tänker på sig och sin slemgröt på morgnarna och aldrig kommer ihåg att sätta på kaffe åt mig, när han går upp först.
Men nu, NU, är husfriden räddad! Jag har upptäckt kaffekokarens timer (Eller alltså, det har jag ju vetat förut, jag har bara inte använt den)! Maj gadd, livet har fått ny mening! Plupperi plupp bubbeli plupp slurp låter den nu varje morgon och så börjar det dofta kaffe hela vägen upp till sängen och när jag har duschat och tassar ner i köket finns där färdigt kaffe att bara hälla upp.
Hur kunde jag leva så länge utan denna förträffliga lilla detalj, det frågar jag mig. Och hur kunde herr Dahlstrand låta bli att komma på den före mig!? Tänk så mycket mutter han skulle ha sluppit!
Men nu, NU, är husfriden räddad! Jag har upptäckt kaffekokarens timer (Eller alltså, det har jag ju vetat förut, jag har bara inte använt den)! Maj gadd, livet har fått ny mening! Plupperi plupp bubbeli plupp slurp låter den nu varje morgon och så börjar det dofta kaffe hela vägen upp till sängen och när jag har duschat och tassar ner i köket finns där färdigt kaffe att bara hälla upp.
Hur kunde jag leva så länge utan denna förträffliga lilla detalj, det frågar jag mig. Och hur kunde herr Dahlstrand låta bli att komma på den före mig!? Tänk så mycket mutter han skulle ha sluppit!
måndag 14 september 2009
Babysitter
Vad jag har svårt ibland med det faktum att jag är vuxen, har barn och därmed barnvakt. Det är ju jag som är 16 och sitter barnvakt. Inte är det väl jag som är uppdragsgivaren, den där gamla, vuxna människan som gör... ja, inte vet jag, v u x n a saker, som att gå ut på middag eller nåt?
Nåja. Ålder har ingen betydelse. Om man inte råkar vara en gammal ost.
Nåja. Ålder har ingen betydelse. Om man inte råkar vara en gammal ost.
fredag 11 september 2009
Teknikens under 2
Men förbenade #$$&%%@@** skit iTunes back-up. Nu har jag upptäckt att på gamla pensionärsdatorn finns det 1216 låter - I nya, back-upade datorn, finns det nu... tada! 1200!???
Ok, så 16 låtar försvann på vägen? I luften? uppätna av CD-skivorna? Vem bestämde vilka låtar som fick följa med? Baserat på vad? Och vem orkar sitta och gå igenom exakt vilka de här 16 är och lägga till dem??
Men gaaaaaahhh!
Ok, så 16 låtar försvann på vägen? I luften? uppätna av CD-skivorna? Vem bestämde vilka låtar som fick följa med? Baserat på vad? Och vem orkar sitta och gå igenom exakt vilka de här 16 är och lägga till dem??
Men gaaaaaahhh!
A minute of remembrance
I dag håller jag en tyst minut för mig själv klockan 08.46 lokal tid.
En minut för att minnas de som dog den där obeskrivligt klara höstmorgonen. En minut för att minnas hur det tog mindre än en minut för världen att aldrig mer bli den samma. En minut för att minnas det jag upplevde den dagen och veta att det alltid kommer att finnas kvar inom mig. En minut för att minnas vem jag var då, och vem jag är idag. En minut för att minnas att livet trots allt går vidare.
En minut.
En minut för att minnas de som dog den där obeskrivligt klara höstmorgonen. En minut för att minnas hur det tog mindre än en minut för världen att aldrig mer bli den samma. En minut för att minnas det jag upplevde den dagen och veta att det alltid kommer att finnas kvar inom mig. En minut för att minnas vem jag var då, och vem jag är idag. En minut för att minnas att livet trots allt går vidare.
En minut.
onsdag 9 september 2009
Familjen svininfluensa
Två barn av tre har hosta. Tre barn, av tre, är snoriga. Inga barn har feber. Jag har feber och ont i kroppen, men ingen hosta.
Tillsammans utgör vi ett perfekt exemplar av svininfluensa. Gillas det?
Tillsammans utgör vi ett perfekt exemplar av svininfluensa. Gillas det?
Teknikens under
Jag gav mig på det lilla, mycket eftersatta, projektet att flytta över iTunes (och därmed iPoden) till den nya datorn, som inte är så ny längre, men jag aldrig fått tummen ur att göra.
Nu vet jag varför jag aldrig fått tummen ur; Antingen är jag den mest puckade idioten i världen som inte förstår vad som är superenkelt (varsågoda att hålla med om ni vet nåt jag inte vet om sånt här) eller så är det helt enkelt urbota puckat dumt.
Jag läste och läste på Apples hemsida och kom tillsist fram till att det fanns två alternativ; Antingen använda själva iPoden som en hårddisk och föra över iTunes från den ena datorn till den andra, eller så ladda ner backup cd:s från den första datorn och sedan installera allting på den andra. Det första alternativet gick bort därför att det inte fanns tillräckligt mycket utrymme på iPoden för att duplicera sig själv, och jag orkade inte alls sitta och sudda bort låtar. Så det fick bli alternativ två. Lät inte så krångligt och tidskrävande, bara backa up och så plopp ominstallera.
Haha, då hade de nog inte räknat med att den datorn som har själva iTunes på sig, och dit alltså iPoden är länkad, är byggd någon gång på yngre järnåldern, eller i alla fall 2002, och alltså är mycket mycket, sa jag m y c k e t, långsam. Den datorn är typ farfar, om inte farfarsfar till den jag har nu och har fört en behaglig pensionärstillvaro i garderoben de senaste åren (och hm, nej, jag har inte uppdaterat iPoden på ungefär lika länge). Nu kom jag på varför.
För det första var jag tvungen att ladda ner senaste iTunes och bara det tog typ en timme. Eller nej, vänta, först var jag tvungen att sätta på datorn - DET tog en timme. Sedan när allt var nedladat och uppdaterat så var jag tvungen att starta om datorn... Ytterligare tid förflöt och jag började bli lite orolig för den stackars datorn, den surrade och brummade sig så att jag trodde att det verkligen var de sista dödsryckningarna. Jag fick mycket associationer till att be en mycket gammal pensionär resa sig ur rullstolen och börja springa och hoppa i korridorerna på ålderdomshemmet. En pensionär med astma och syrgasslangar i näsan.
I alla fall. Så var det dags att börja kopiera cd skivor. Jag trodde att jag kanske skulle kunna lura iTunes och istället för att ladda ner allt på trehundratusen cd-skivor istället ladda ner det på vår externa hårddisk... Jenny the hacker. Ha ha igen, jag var nog inte den första som tänkt på detta och det gick klart och tydligt inte, så lätt och roligt skulle det ju inte vara. Så det var bara att ploppa cd-skivor och börja kopiera. Pensionären, som knappt återhämtat sig från sin sista skutt-runda och nu satt och flåsade i sin rullstol, tvingades upp igen. Inte en gång. Inte två gånger. Utan sju gånger fick han springa runt. Vilket han (den, datorn) gjorde utan större knot och faktiskt utan att börja ryka heller. Det tog förvisso större delen av dagen, men tillsist var det gjort.
Nya datorn har, till största del, glatt tuggat i sig back-up skivorna. En eller annan spottade den ut med ett arg "blip" och en ruta som surt talade om att jag inte hade tillräckligt med befogenheter på c:-disken för att installera någonting över huvud taget. Detta ignorerade jag glatt och sköt in cd:n igen och då gick det hur bra som helst. Go figure. Jag tror att datorer måste ha lite krångligheter för sig emellanåt, för att må bra. Då är det ofta bara attslänga dem i golvet och hoppa på dem klappa lite snällt på dem och säga "såja, såja, jag förstår hur det känns. Life sucks" och så fungerar det igen.
Nu är allt installerat och väntar bara på att jag ska våga mig dit med iPoden också. Om eländet inte funkar, utan iTunes raderar allt på iPoden och istället fyller den med barnvisor från Tjeckien som någon pillemarisk programerar gömt undan i nån kod, så har jag i alla fall back-uper. Sju stycken.
Nu vet jag varför jag aldrig fått tummen ur; Antingen är jag den mest puckade idioten i världen som inte förstår vad som är superenkelt (varsågoda att hålla med om ni vet nåt jag inte vet om sånt här) eller så är det helt enkelt urbota puckat dumt.
Jag läste och läste på Apples hemsida och kom tillsist fram till att det fanns två alternativ; Antingen använda själva iPoden som en hårddisk och föra över iTunes från den ena datorn till den andra, eller så ladda ner backup cd:s från den första datorn och sedan installera allting på den andra. Det första alternativet gick bort därför att det inte fanns tillräckligt mycket utrymme på iPoden för att duplicera sig själv, och jag orkade inte alls sitta och sudda bort låtar. Så det fick bli alternativ två. Lät inte så krångligt och tidskrävande, bara backa up och så plopp ominstallera.
Haha, då hade de nog inte räknat med att den datorn som har själva iTunes på sig, och dit alltså iPoden är länkad, är byggd någon gång på yngre järnåldern, eller i alla fall 2002, och alltså är mycket mycket, sa jag m y c k e t, långsam. Den datorn är typ farfar, om inte farfarsfar till den jag har nu och har fört en behaglig pensionärstillvaro i garderoben de senaste åren (och hm, nej, jag har inte uppdaterat iPoden på ungefär lika länge). Nu kom jag på varför.
För det första var jag tvungen att ladda ner senaste iTunes och bara det tog typ en timme. Eller nej, vänta, först var jag tvungen att sätta på datorn - DET tog en timme. Sedan när allt var nedladat och uppdaterat så var jag tvungen att starta om datorn... Ytterligare tid förflöt och jag började bli lite orolig för den stackars datorn, den surrade och brummade sig så att jag trodde att det verkligen var de sista dödsryckningarna. Jag fick mycket associationer till att be en mycket gammal pensionär resa sig ur rullstolen och börja springa och hoppa i korridorerna på ålderdomshemmet. En pensionär med astma och syrgasslangar i näsan.
I alla fall. Så var det dags att börja kopiera cd skivor. Jag trodde att jag kanske skulle kunna lura iTunes och istället för att ladda ner allt på trehundratusen cd-skivor istället ladda ner det på vår externa hårddisk... Jenny the hacker. Ha ha igen, jag var nog inte den första som tänkt på detta och det gick klart och tydligt inte, så lätt och roligt skulle det ju inte vara. Så det var bara att ploppa cd-skivor och börja kopiera. Pensionären, som knappt återhämtat sig från sin sista skutt-runda och nu satt och flåsade i sin rullstol, tvingades upp igen. Inte en gång. Inte två gånger. Utan sju gånger fick han springa runt. Vilket han (den, datorn) gjorde utan större knot och faktiskt utan att börja ryka heller. Det tog förvisso större delen av dagen, men tillsist var det gjort.
Nya datorn har, till största del, glatt tuggat i sig back-up skivorna. En eller annan spottade den ut med ett arg "blip" och en ruta som surt talade om att jag inte hade tillräckligt med befogenheter på c:-disken för att installera någonting över huvud taget. Detta ignorerade jag glatt och sköt in cd:n igen och då gick det hur bra som helst. Go figure. Jag tror att datorer måste ha lite krångligheter för sig emellanåt, för att må bra. Då är det ofta bara att
Nu är allt installerat och väntar bara på att jag ska våga mig dit med iPoden också. Om eländet inte funkar, utan iTunes raderar allt på iPoden och istället fyller den med barnvisor från Tjeckien som någon pillemarisk programerar gömt undan i nån kod, så har jag i alla fall back-uper. Sju stycken.
tisdag 8 september 2009
Summa summarum
Två barn av tjugoen i Loppans klass "befriades" från Obama-talet och slapp därmed lyssna på hur viktigt det är med undervisning och att att aldrig ge upp tron på sig själv (Och det hör vi ju alla hur läskigt kommunistiskt indoktrinerande det låter). Istället fick de undervisa sig själva på datorn.
Tack och lov och det var lite för många. Hade det varit fler hade jag blvit riktigt beklämd.
Tack och lov och det var lite för många. Hade det varit fler hade jag blvit riktigt beklämd.
måndag 7 september 2009
Två gånger bakning
Jag är faktiskt lite nöjd med mig själv; Huset doftar både nybakad sockerkaka OCH nybaktmatbröd. Köket är dessutom inte i ett stadie av kaos och alla smulor efter middagen är bortdammsugna.
Jag tror faktiskt att jag går och lägger mig och knåpar med mitt Sudoku. Ja, det gör jag. Nog med arbete för idag, är det arbetsfri dag så är det.
Jag tror faktiskt att jag går och lägger mig och knåpar med mitt Sudoku. Ja, det gör jag. Nog med arbete för idag, är det arbetsfri dag så är det.
Det här med svininfluensa
Är det bara runt där jag bor, eller är folk i allmänhet något mindre hysteriska över denna stackars "Svinis" (förlåt, men jag tycker att det är är rätt hysteriskt ironiskt roligt på något vis, att en sjukdom som alla är livrädda för, kallas för något som låter som ett barns borttappade gosedjur) här i USA jämfört med Sverige? Vad säger ni andra som bor här?
Vi hör givetvis varningar om det i skolan, hur de tar all ev smitta på stort allvar, och visst pratas det om det på TV och så där. Men när jag läser svenska tidningar så är det som om den nya böldpesten har brutit ut och det skrivs vitt och brett om hur man ska skydda sig mot denna döds-smitta. Bland annat har nu apoteken sålt slut på den nya uppfinningen handsprit (aka alkogel. Eller hand sanitizer, som det heter här), hrm hrm. Och jag tänker i mitt stilla sinne att antingen så är svenskar jordens snuskigaste, "till vardags", för det är ju inte så att det finns kräksjukor, influensor och förkylningar alla andra år också, och borde inte god handhygien vara en självklarhet, eller så har massmedia lyckats skrämma upp folk något helt otroligt?
Jag säger inte alls att svininfluensa inte är att ta på allvar, det är inte det. Men jag är inte säker på att drabbas mindre, bara för att man sitter och hetsar upp sig så till den milda grad? För inte amerikaner mindre hysteriska än svenskar till vardags, snarare tvärt om tycker jag nog, men jag får inte alls samma domedagsvibbar här som i Sverige, och ändå har vi ju redan vår beskärda del av smittan här.
Vi hör givetvis varningar om det i skolan, hur de tar all ev smitta på stort allvar, och visst pratas det om det på TV och så där. Men när jag läser svenska tidningar så är det som om den nya böldpesten har brutit ut och det skrivs vitt och brett om hur man ska skydda sig mot denna döds-smitta. Bland annat har nu apoteken sålt slut på den nya uppfinningen handsprit (aka alkogel. Eller hand sanitizer, som det heter här), hrm hrm. Och jag tänker i mitt stilla sinne att antingen så är svenskar jordens snuskigaste, "till vardags", för det är ju inte så att det finns kräksjukor, influensor och förkylningar alla andra år också, och borde inte god handhygien vara en självklarhet, eller så har massmedia lyckats skrämma upp folk något helt otroligt?
Jag säger inte alls att svininfluensa inte är att ta på allvar, det är inte det. Men jag är inte säker på att drabbas mindre, bara för att man sitter och hetsar upp sig så till den milda grad? För inte amerikaner mindre hysteriska än svenskar till vardags, snarare tvärt om tycker jag nog, men jag får inte alls samma domedagsvibbar här som i Sverige, och ändå har vi ju redan vår beskärda del av smittan här.
söndag 6 september 2009
End-of-summer-party
Det är ju långhelg här den här helgen, eftersom måndag är Labor Day (Motsvarigheten till vårt 1:a maj, minus någon form av socialism och demonstrationer givetvis ;-)), så ikväll var ytterligare ett "låt oss fira att sommmaren är slut"-block party. Jordens härligaste väder, ingen fukt och lagom varmt, när alla grannarna samlades i vår närmsta cul-de-sac (vändplan skulle det väl heta på svenska, eller?).
Som vanligt var det barn, mat och dryck i massor och överflöd. I mitten av bilden syns den på nästan alla knytkalas obligatoriska mac-n-cheesen, som någon släpar med. Den här var med bacon och var faktiskt riktigt god, för att vara vad det var.
Herr Dahlstrand och jag hade slängt ihop fläskkarré-bitar marinerad i svensk hederlig Santa Marias grillsås med chilismak, vattenmelons-klyftor och vitlöksbröd med mozzarellaost. Köttet blev helt klart kvällens hit - Jag tror jag hade fem personer frågandes efter det "hemliga" marineringsreceptet". Haha, jag skulle ha skakat hemlighetsfullt på huvudet och mumlat något om "en nypa ditt och en nypa datt men tyvärr kan jag inte avslöja mer... Gammalt familjerecept, ni vet".
Barnen höll ut tills det var så mörkt att de knappt såg att cykla och myggen anföll dem i massor, men till och med då fick vi smått släpa dem hem. Herr Dahlstrand fick njuta (om man nu kan säga det) av både cigarr och ett par öl, och själv mixade bästa grannen och jag Absolut Hallon och Sprite från hennes kylväska. Med andra ord gick det ingen större nöd på någon av oss...
lördag 5 september 2009
Och så gick det
Sex timmar akutmottagningsbesök och åtta stygn senare kom det hem en något smärtstillad och nästa apatiskt trött gris. Då gör det ont i mammahjärtat.
Så kan det gå
Liten gris är och leker i poolen med familjen och har roligt.
Liten gris kommer hem och badar av sig kloret.
Liten gris far runt som en skållad ål och får för sig att stå upp i badkaret.
Liten gris halkar till och slår hakan i badkarskanten.
Liten gris biter sig i överläppen.
Liten gris blöder som en stucken, just det, gris.
Liten gris befinner sig just nu på barnakuten för att sys.
Liten gris kommer hem och badar av sig kloret.
Liten gris far runt som en skållad ål och får för sig att stå upp i badkaret.
Liten gris halkar till och slår hakan i badkarskanten.
Liten gris biter sig i överläppen.
Liten gris blöder som en stucken, just det, gris.
Liten gris befinner sig just nu på barnakuten för att sys.
fredag 4 september 2009
So not fair
Stora tjejer får ha ha bästa kompisen på övernattning och åka med pappa på rullskridsko-kväll med pizza middag och kanske till och med läsk.
Det får inte små killar. De får nöja sig med mamma och ännu mindre lillebror, hemmagjord pizza. Mamma överväger att försöka sig på lite hemmagjorda rullskridskor också på uteplatset, men avstår av säkerhetsskäl. Det får bli en mutglass istället och en film.
Livet är så orättvist, så orättvist.
Det får inte små killar. De får nöja sig med mamma och ännu mindre lillebror, hemmagjord pizza. Mamma överväger att försöka sig på lite hemmagjorda rullskridskor också på uteplatset, men avstår av säkerhetsskäl. Det får bli en mutglass istället och en film.
Livet är så orättvist, så orättvist.
Obama, barnindoktrinerare
Ibland är folk (läs amrisarna) så konstiga så att jag undrar vad det är för land jag bor i.
Jo för nu har President Obama tänkt hålla ett tal till alla skolbarn på tisdag, direktsänt på Vita Husets hemsida och även via TV, tror jag. Han ska, så vitt jag förstår, välkomna barnen tillbaka till ett nytt skolår och poängtera vikten av utbildning.
Men detta får han inte göra oemotsagt! Nu diskuteras det vilt huruvida detta, att tillåta landets president, att tala direkt till skolbarn (små, oskyldiga, lättpåverkade barn) inte egentligen är förklädd indoktrinering? Om man inte kan misstänka att Presidenten egentligen har en dold, politisk agenda och framför allt, vilken bortkastad tid för barnen att lyssna på Presidenten - när de borde ägna den kvarten åt studier (Samhällskunskap någon?). Vissa skoldistrikt vägrar helt sonika att erbjuda barnen att titta på det, andra, som vårt, ber föräldrar som motsätter sig att deras barn ska delta att meddela skolan detta så att barnen kan lämna klassrummet och ha andra aktiviteter under den tid talet varar.
Jo, jag råkar faktiskt vara en rätt stor Obama-anhängare generellt sett, men i just det här fallet hör det inte hit det minsta. Jag skulle gladeligen låta mina barn lyssna på en republikansk President också! Är det inte bättre att barnen lär sig vad deras President heter och hur han ser ut, och känner sig lite speciella över att han talar till DEM för en gångs skull, än att de är helt ointresserade och ovetande om vem det är som leder deras land, och vad han har att säga. Jag tror att det finns tillräckligt av det sistnämna bland vuxna som det är, för att vi inte ska vilja involvera den yngre generationen.
I ett demokratiskt land känns det rätt viktigt, om man nu ska dra det hela till sin yttersta spets. Annars kan man ju nöja sig med att låta bli att göra allt till partipolitik, och konstatera att Presidenten ska tala till skolbarnen - Hur många av barnen kommer att minnas vad han sa, vid den här tiden nästa år tror ni?
Jo för nu har President Obama tänkt hålla ett tal till alla skolbarn på tisdag, direktsänt på Vita Husets hemsida och även via TV, tror jag. Han ska, så vitt jag förstår, välkomna barnen tillbaka till ett nytt skolår och poängtera vikten av utbildning.
Men detta får han inte göra oemotsagt! Nu diskuteras det vilt huruvida detta, att tillåta landets president, att tala direkt till skolbarn (små, oskyldiga, lättpåverkade barn) inte egentligen är förklädd indoktrinering? Om man inte kan misstänka att Presidenten egentligen har en dold, politisk agenda och framför allt, vilken bortkastad tid för barnen att lyssna på Presidenten - när de borde ägna den kvarten åt studier (Samhällskunskap någon?). Vissa skoldistrikt vägrar helt sonika att erbjuda barnen att titta på det, andra, som vårt, ber föräldrar som motsätter sig att deras barn ska delta att meddela skolan detta så att barnen kan lämna klassrummet och ha andra aktiviteter under den tid talet varar.
Jo, jag råkar faktiskt vara en rätt stor Obama-anhängare generellt sett, men i just det här fallet hör det inte hit det minsta. Jag skulle gladeligen låta mina barn lyssna på en republikansk President också! Är det inte bättre att barnen lär sig vad deras President heter och hur han ser ut, och känner sig lite speciella över att han talar till DEM för en gångs skull, än att de är helt ointresserade och ovetande om vem det är som leder deras land, och vad han har att säga. Jag tror att det finns tillräckligt av det sistnämna bland vuxna som det är, för att vi inte ska vilja involvera den yngre generationen.
I ett demokratiskt land känns det rätt viktigt, om man nu ska dra det hela till sin yttersta spets. Annars kan man ju nöja sig med att låta bli att göra allt till partipolitik, och konstatera att Presidenten ska tala till skolbarnen - Hur många av barnen kommer att minnas vad han sa, vid den här tiden nästa år tror ni?
Thank god for Starbucks
Den stora nackdelen med att ha barn som alla börjat sova bra på nätterna, och man därmed sover gott själv, är att när de inte gör det så blir man dubbelt så trött som när man brukade gå upp trettioelva gånger.
Gääääässspppp.
Gääääässspppp.
torsdag 3 september 2009
Jo, men just det!
Det HAR ju hänt något annat sedan sist; Tanden har ramlat ut!
Och tandféen kom, med pengar och en klämkäck uppmaning om att ta riktigt väl hand om den nya tanden och borsta ordentligt. Tydligen hade hon inte tillräckligt mycket pengar med sig, eller lika mycket som kompisen L:s hade. Dottern hördes nämligen missnöjt konstatera till L att
"Lucky you, you have a rich toothfairy! I got the poor one."
Jag som inte ens visste att det fanns fler än en? Ajaj :-).
Och tandféen kom, med pengar och en klämkäck uppmaning om att ta riktigt väl hand om den nya tanden och borsta ordentligt. Tydligen hade hon inte tillräckligt mycket pengar med sig, eller lika mycket som kompisen L:s hade. Dottern hördes nämligen missnöjt konstatera till L att
"Lucky you, you have a rich toothfairy! I got the poor one."
Jag som inte ens visste att det fanns fler än en? Ajaj :-).
Klutta på lite då
Jag har målat. Man skulle kunna tro, med tanke på hur länge sedan det var jag uppdaterade, att jag målat ett mycket stort rum. Det har jag inte, jag har målat en ganska liten garderob. Ett förråd. Tak, väggar men inte minsta lister eller karmar.
Så ok, jag måste ju ha gjort något annat också. Kanske, men mest har jag varit besatt av färg och målerier. Fast lite fegt och lagom så där, för jag vågar inte riktigt börja "provmåla" och det måste man ju, om man ska veta hur färgen ser ut på väggen. Istället går jag runt och håller upp mina små färgprover mot väggar och gardiner i olika ljus, hmm:ar, nickar och låssas att jag har nån aning om hur en hel vägg skulle se ut. Så går jag och målar min vita garderob igen. Jag känner mig i desperat behov av en inredningsarkitekt med samma smak som jag!
Jag tror att herr Dahlstrand har skrämt mig lite. Herr Dahlstrand tycker nämligen om våra benvita väggar - samma väggar som jag tycker är kala, ohemtrevliga och omysiga - Han gillar det enhetliga och rena och har inte alls mycket förståelse för min färgbesatthet. Så jag är rädd att jag aldrig ska kunna bestämma mig för någon färg, och så får jag bo i ett hus fullt av en massa olika färgfläckar överallt, varpå herr Dahlstrand kommer att säga "Det här var ju inte direkt snyggare än vitt, nu bor vi i ett lapptäcksfärgat hem istället" och så får jag skämmas. Och det är ju inte riktigt det jag är ute efter.
Men hur illa kan det bli egentligen? Färg är ju som hår; Det är inte för evigt. Jag tror jag får gå och klutta på lite färg här och var och se vad jag gillar. Skulle jag sedan aldrig hitta någon färg jag gillar så får jag väl måla över alla kluttar med det vackra, rena benvita (urk) och sedan för alltid tiga still om interiörmålning, i evighet, amen.
Tss... Så fånigt. På´t bara. Every day do something that scares you. Just idag är jag lite rädd för olivgrönt.
Så ok, jag måste ju ha gjort något annat också. Kanske, men mest har jag varit besatt av färg och målerier. Fast lite fegt och lagom så där, för jag vågar inte riktigt börja "provmåla" och det måste man ju, om man ska veta hur färgen ser ut på väggen. Istället går jag runt och håller upp mina små färgprover mot väggar och gardiner i olika ljus, hmm:ar, nickar och låssas att jag har nån aning om hur en hel vägg skulle se ut. Så går jag och målar min vita garderob igen. Jag känner mig i desperat behov av en inredningsarkitekt med samma smak som jag!
Jag tror att herr Dahlstrand har skrämt mig lite. Herr Dahlstrand tycker nämligen om våra benvita väggar - samma väggar som jag tycker är kala, ohemtrevliga och omysiga - Han gillar det enhetliga och rena och har inte alls mycket förståelse för min färgbesatthet. Så jag är rädd att jag aldrig ska kunna bestämma mig för någon färg, och så får jag bo i ett hus fullt av en massa olika färgfläckar överallt, varpå herr Dahlstrand kommer att säga "Det här var ju inte direkt snyggare än vitt, nu bor vi i ett lapptäcksfärgat hem istället" och så får jag skämmas. Och det är ju inte riktigt det jag är ute efter.
Men hur illa kan det bli egentligen? Färg är ju som hår; Det är inte för evigt. Jag tror jag får gå och klutta på lite färg här och var och se vad jag gillar. Skulle jag sedan aldrig hitta någon färg jag gillar så får jag väl måla över alla kluttar med det vackra, rena benvita (urk) och sedan för alltid tiga still om interiörmålning, i evighet, amen.
Tss... Så fånigt. På´t bara. Every day do something that scares you. Just idag är jag lite rädd för olivgrönt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)