Klagosång över liten söt gris

Solen fortsätter att skina på oss och ingen klagar för det :-). Jag klagar istället över lillgrisen:

Lillgrisen är, som tidigare konstaterats, söt som socker, men just nu är det ungefär det som är på plussidan. Han är nämligen så eländigt jobbig som bara en 13-månaders liten gris kan vara. Han vill, men kan inte, gå. Detta verkar han tro ska lösa sig genom att han större delen av sin vakna tid står vid mina ben, drar i mina byxor samt skriker argt. Tills dess att jag bär honom. Då är han nöjd i ungefär en halv minut, innan han börjar åma sig och skrika. Argt. Igen. Då sätter jag ner honom, varefter han är nöjd i en halv minut och häver sig sedan upp med hjälp av mina byxor och skriker. Argt, om nu någon fortfarande undrade.

Skulle han mot förmodan släppa mina ben någon längre stund, alternerar han mellan att dra ner saker från bord - gärna med hjälp av bordsdukar etc, eller dra ut saker ur skåp. Som han sedan antingen gör sig illa på, alternativt har sönder. Tar man bort någonting från honom, stänger en låda eller oh, hemskaste brott av alla, flyttar saker från bordskanten, kontrar han blixtsnabbt med att krypa som en iller bort mot mina ben och... ja, som sagt.

På landet kan han inte vara utomhus, därför att han envisas med att krypa huvudstupa nedför trappor, trots att han gör sig lika illa varje gång, samt får trettioelva stickor på knän, händer och fötter, så fort han ska krypa på altanen. Kryper han i gräset får han TBE (tror i alla fall hans mamma).

"Hemma" i stan har han upptäckt att det finns kakelugnar med aska i samt noll och inga barnsäkra skåp och lådor. Det temporära hemmet har därför strategiskt placerade stavar, pinnar och gummisnoddar utplacerade och instuckna mest överallt för att åtminstone försöka rädda det som räddas kan undan små kultingfingrar. Alternativt rädda kultingen själv från att gnaga i sig maskindiskmedelsbriketter och rengöringsmedel. Kakelungnarna har tejpats igen a la kassaskåpssäkra, så det är väl bara att vara tacksam för att det är så varmt som det är, så att ingen kommer sig för med att vilja elda.

Lillgrisen är säkert alldeles normal, men han känns trots det tre resor värre än något av sina storasyskon. Jag är övertygad om att det är högre makters sätt att försäkra sig om att det verkligen räcker med barn för oss. Skulle vi mot förmodan nära något endaste uns av sugenhet på en fyra (det gör vi inte, men det kanske inte Gud vet), så tittar vi bara på Sven och fylls av å ena sidan djup tacksamhet över vår minsta lillkille och å andra sidan ett dödstrött eko i hela huvudet som säger "aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer jag ORKAR inte. Inte en gång till. Aldrig mer. Guuuuuud vad skönt det ska bli när han blir lite större." Extra mycket tänker man det när herr Dahlstrand inte kommer att vara i närheten som avlastning nästkommande tre veckor. Det gör man.

Men man får väl säga att det avskräckande exemplet funkar. Absolut. We get the point: Vi lovar att inte skaffa fler barn. Nu kan den minste och sötaste väl få börja gå, sluta dra ner och förstöra hus och hem och bli lite större? Snabbt. Helst igår.

Kan inte bli vackrare

Efter midsommaraftons regnande, så har vädret här i Sverige varit så vackert som bara svensk sommar kan vara när den är som bäst. Havet glittrar, solen skiner, himlen är klarblå - ja till och med stan glittrar lite extra, eller om det bara är de ryska turisterna med för mycket bling. Hur som helst så är det vackert!

Herr Dahlstrand återvände till västerled idag, för att jobba i tre veckor innan han kommer tillbaka igen och lämnade mig och barnen 'to fend for our selves' - vilket är mycket ensamt, men också drar ner tempot på semestern till behagliga nivåer a la vardagslunk, vilket också är lite skönt. Det var varit lite mycket flänga runt i veckan som var - allt jättetrevligt och allt efterlängtat, men det märks också att barnen blir tröttare och tröttare.

Mycket "fläng" blir det ju också till sjukhuset etc, eftersom det som var tråkigt, fortfarande är det. Allt solsken till trots. Det är lite magiskt, hur ens själ klarar av att rymma så mycket dubbla känslor på samma gång - att någonting kan vara så mycket lycka och ljus och så mycket svart och sorg. Precis samtidigt.

Men det är väl egentligen just den svenska själen i ett nötskal; Den ljusa, skira sommaren och den nattsvarta vintern. Can't have one without the other liksom.

Imorgon ska jag till en annan del av den svensk själen. Förhoppningsvis blir jag en datorsladd rikare efter det. Eller så drabbas jag av "IKEAsyndromet" för att allt är så "billigt billigt" och kommer ut med en väldans massa konstigt som jag inte behöver -förutom sladd, för den var slut i lager. Det är ok det med, man kan aldrig ha för många gps:er, spikmattor eller skruvmejselset...

I österled

På en dryg veckas bloggtystnad hinner man göra mycket :-).

På midsommarafton trillade en familj, i fem olika trötthetsstadier, av flygplanet på Arlanda och möttes av, får man väl säga, ganska typiskt midsommarväder. Eftersom vi var dryga 8 timmar försenade (re-routing via Paris, någon? Säljes mycket billigt. Ingår: Fem timmars väntan med tre små barn.), så gick alla goda viloplaner omintet och de trötta barnen kastades bryskt in i väntande bil för vidare färd till midsommarstång med tillhörande dragspelare/lekledare. Något förvirrade slängdes de sedan in i ringdans och små grodor när det var 20 minuter kvar av dansandet, efter att prinsessan ekiperats i "Midsommarklänning" på parkeringsplatsen, samt fått en vacker prästkragskrans nedtryckt på det (smutsiga) håret. Efter att snällt ha gått runt enebärsbusken, belönades barnen med varsinn piggelin samt fiskdamm och verkade tycka att det här med midsommar var ganska roligt.

Mamman fick sill och mumsig jordgubbstårta och pappan sin eländiga "beska", varpå även de verkade nöjda med midsommarfirandet. Lagom till hemfärden började det spöregna, så de kände sig riktigt som hemma.

Nu väntar sju veckor Sverige, och det känns riktigt riktigt "gött".

Generalrepetition

I kväll genomled herr Dahlstrand och jag Mathildas balett-generalrepetition. Jag vet att man som förälder antagligen antas älska allt ens barn gör av kreativ natur, men helt ärligt. I´m not so sure about that.

Två timmar och 43 (ja, du läste rätt, FYRTIOTRE!!) små käcka dansnummer senare och visst, det är jättegulligt att titta på när den egna avkomman tar förvirrade steppsteg och krockar med den lika förvirrade kamraten bredvid. "För hon är ju så söt och det är ju så rörande att se vad de lärt sig.", men det är faktiskt inte lika kul att titta på 41 nummer (Loppan är med i två. Ett i början och ett i slutet. Givetvis. Det var ju inte så slugt att man skulle kunnat gå hem liksom. Ack nej.) med andras barn i mer eller mindre förvirrade stadier. Faktiskt. Är det. Tyvärr. Skittrist.

Dessutom skulle man ju kunnat tänkt sig att barnen lärt sig mer under ett års värt av hundratals balett-dollares, än att göra plié och arabesque (Ok, jag vet hur det ser ut, men fråga mig inte hur det stavas). - 6-åringar kan faktiskt röra på sig, har jag i alla fall hört, och behöver inte stå och göra typ "tå,häl,tå,häl".

Dessutom är det en aura av totalkaosöver hela föreställningen, eftersom barnen inte får vara bakom scenen hela tiden, utan måste eskorteras dit x antal nummer innan det är deras tur, samt hämtas tillbaka efter sitt nummer. Alltså springer det föräldrar fram och tillbaka, in och ut, som små tettingar i gångar och rader. Jättekoncentration och vackert blir det av det.

Dessutom har vi sån makalös tur att vi får se eländet en gång till på söndag. "På riktigt". Jag tror att skillnaden mellan i dag och då består i att de då får ha på sig de hudfärgade strumpbyxor som hör till den hysterisk knall-turkosa balettustyrseln (givetvis med tillhörande knall-turkosa fjädersak att ha på sniskan på huvudet), vilket de inte fick idag eftersom de kan gå sönder. Det känns som lite mycket att hoppas på att ett par strumpbyxor kommer att förändra läget, så jag antar att det bara är att bita ihop, ta en valium och gilla det samma da capo.

Fast söt som socker är hon förstås, vår förvirrade ballerina.

What a difference a year makes

Från den nervösa första dagen...

Till kaxig "rising 1st grader"!

Det är ett läsår och 180 skoldagar mellan bilderna och idag slutade Mathilda kindergarten, och inleder sitt livs första "riktiga" sommarlov! Det är lite vemodigt, för alla säger att 1st grade är så mycket mer allvarligt än kindergarten -nu väntar läxor och stavningsprov. Och jag som tycker att hon har lärt sig så otroligt mycket redan, bara det här året:

Hon kan läsa, skriva (men stava kan hon då inte, fast det är med flit de inte jobbat så mycket med det. De uppmuntrade dem att skriva hur som helst, och bortse från stavningen av de flesta ord, bara för att få igång dem, att tycka OM bokstäver. Och även med stavningen får man väl säga att det gått framåt nåt oerhört också.), har börjat addera och subtrahera enklare tal, samt lärt sig en väldans massa fakta om allt ifrån vad myrors kroppsdelar kallas till varför vi måste återvinna så mycket som möjligt för naturens skull. Jag är superimponerad vad en 5-åring faktiskt kan lära sig! Och tycka är roligt.

Dessutom går hon ut sitt första läsår som en "straight A student", eller i K-2 får de 1-3 betyg istället, eller omdömmen, eller vad det nu så fint ska kallas. Betyg är det nog, om än enklare sådana. Så hon är väl en "straight 3 student" då :-). Så visst är hon redo att gå vidare till första klass, och lite sugen. Även om hon grät stora krokodiltårar när det var dags att säga hejdå till fröken. Till hösten väntar ju både ny fröken och nya klasskamrater, eftersom de blandar om barnen varje läsår här.

Det är bara jag som lite sentimentalt känner det som om de där småbarnsåren så oåterkalleligen är över. Och fast hon är underbar i alla åldrar och att det är roligt att hon är större, kan mer, vet mer och förstår mer, så hugger det lite i hjärtat. Kan bara tänka mig hur det kommer att kännas när det är Sven är 6 år. Då har jag verkligen inga småbarn kvar. Än så länge kan jag ju trösta mig med att jag har både två-års trots och faktiskt två kindergartenår kvar framför mig.

Tur det.

Bajshumor

Kronprinsen är inte bara familjens blottare, han är för tillfället även den som är absolut mest intresserad av att säga kiss-och-bajsord av oss alla. Inte ens prinsessan, som brukar fnissa åt det mesta, hänger med på att upprepa "poopy-head" sexhundratrettiofem gånger på raken - OCH skratta exakt lika hysterisk efter varje gång.

Intresset svalnade dock rätt avsevärt, när han uppmanades att gå in på toaletten och säga precis, exakt ALLA variationer på bajs han kan, men att helst låta bli att nämna någon av dem vid matbordet. Glatt skuttade han iväg, hoandes "poopy-doody-booty-head". Sedan blev det tystare och tystare, och efter ungefär 90 sekunder återkom han ganska spakt och konstaterade att han var färdig. Och sedan hördes verkligen inte ett endaste bajs mer under kvällen.

Tack och lov för oss andra.

Bekännelse, från samma hörn i världen

Pssst... Jag gömmer mig här i mitt lilla, till vardags mycket osvenska hörn i världen, längst inne i garderoben för att jag vet att jag borde sitta här och skämmas. Jo men det borde jag ju. Vi säger i alla fall att jag skäms, så slipper jag få arga kommentarer om att jag borde göra det.

Titta vad snäll jag är, spar alla arga demokrat-förespråkare i världen en massa tid. Sånt är jag bra på, att vara snäll. Men det var ju inte det jag sitter i garderoben och skäms för. Tyvärr.

Okej, jag måste ju ändå ut med det. Förr eller senare måste man ju bekänna färg, fast min färg då är skämmigt grå eller nåt. För...

Jag röstade inte i EU-valet. Jag fick ett poströstningskuvert som jag gick runt och tittade på i en vecka eller nåt med dåligt samvete. Sedan åkte det i (alltid något, jag bryr mig i alla fall om träd. Säg att det räknas!?) returpapperslådan.

Jag, som faktiskt tycker att man ska rösta, när man nu får. Fast uppebarligen gällde det då inte mig själv. Men, men... Det kändes bara så ointressant och EU så, så... långt borta?

Usch. Nu är det sagt. Nu skäms jag lite i alla fall. Längst inne i mitt hörn i garderoben, där jag just grävt ner huvudet i sanden och låtsas att världen runt omkring mig inte finns.

I vårt lilla svenska hörn av den stora världen

Hade den mycket lilla klassen i svenska skolan i Charlotte avslutningsfest i eftermiddags med föräldrar och syskon. Med jordgubbstårta, den blomstertid nu kommer, majstång och diplom.

Men jag blir så trött

Om man vill titta på Sverige mot Danmark i VM-kvalet i fotboll och söker i den elektroniska tablån på vår DVR på "Sweden", vad får man upp då? Jo, "the Swedish sluts" och "Ride Swedish" - inget av vilka, känner jag mig ganska säker på, har det minsta med fotboll att göra.

Kanske inte så konstigt att amerikanarna envisas med att tjata om den svenska synden...

Man får klappa sig själv på axeln

Emellanåt slås jag av att jag ändå är rätt duktig. Jo, men visst, faktiskt. När jag balanserar
tre barn; Varav en simkunnig och modig, en feg och högljudd samt en galen gris
tre handdukar, modell övervintringstält
en jättelik badväska; Innehållande femton solkrämer, tre par solglasögon, två par simpuffar, två solhattar, en kam och lite annat smått och gott skräp nödvändigt.
En badrings-bil modell större
två par badtofflor
ett par solglasögon på huvudet
en bilnyckel som inte försvinner (och bilen är faktiskt låst!)
en mobiltelefon som jag till och mer hör när den ringer
Två vattenflaskor
Mutgodis
en badboll
samt mig själv.

Och dessutom kommer hem med tre odrunknade barn och alla pinaler, samt vettet, i behåll efter två timmar vid poolen. Hurra för mig!

No snopp please, we're American

Kronprinsen kom hem från pre-school igår med en lapp från fröken som lät som följer:

"Dear Mr. and Mrs Dahlstrand,
Today Elias received a yellow star. He and a few friends were in the construction center, showing each other their pajamas (Min anm: De hade pajama-day, eftersom det var sista "riktiga" dagen innan sommarlovet.), when Elias pulled down hi pants and underwear, showing them his private area. I asked him hat he was trying to do. He just kept saying that he was trying to sho them his pj pants. I did talk to him about only pulling pants down when we go to the bathroom and told him we can´t show people our private area.
He was a little upset that he was getting a yellow star, but I hope he understood what I was trying to explain to him about appropriate behavior in the classroom.
Thank You,
Ms. XX"

När jag hade slutat gapfnissa för mig själv över min 3-årige blottare, frågade jag Elias varför han han hade fått en gul stjärna (som betyder ungefär att de inte följt regler och instruktioner den dagen. Om man är lydig och "snäll" får man en grön stjärna och om det är riktigt illa får man en röd.), varpå han förklarade att han dragit ner byxorna. Jag frågade varför och han sa att han ville visa sina kompisar sina kalsonger. Inte snoppen, tack och lov ;-).

Eller va sjutton, här är mitt problem, de är TRE år!! Tror skolan på fullaste allvar att en tre-åring "blottar sig" av någon som helst annan anledning än att de tycker att det är helt normalt att vara naken och no big deal med en snopp!? Det fanns överhuvudtaget inget sexuellt eller opassande över situationen, annat än att de pryda amerikanarna är livrädda för nakenhet i alla dess former. Visst, jag håller absolut med om att det var både lämpligt och ett bra tillfälle att gå igenom när det är passande att ta av sig byxorna, och att det på inget vis är något man bör göra i ett klassrum eller bland många människor. Å andra sidan är ju andelen vuxna män som drar ner byxorna på kontoret för att visa snoppen för sina kollegor försvinnande liten (De som gör det i kopieringsrummet efter arbetstid för sin sekreterare räknas inte.), med andra ord så lär sig de flesta av oss vad som är socialt acceptabelt och inte, med tiden. Att ta till och ge en tre-åring en "nedgradering" för att han råkar ta av sig byxorna tycker jag är helt galet, särskilt som det ju inte handlade om att han ens menade ta av sig allt, jag tror kalsongerna bara åkte av av rena farten, och särskilt som han inte upprepade gånger gjorde om det och sprang runt och gjorde helikoptern eller nåt.

Inte heller tror jag att andra tre-åringar får men för livet av att ha sett ett annat naket barn. Det är bara vuxen världens värderingar och de, återigen, hysteriska, amerikanarnas rädsla för allt som har med sex, nakenhet och eventuella stämningar att göra. Sorgligt nog finns det säkert föräldrar där ute i världen, som skulle komma på att stämma skolan för att deras tre-åriga dotter (eller son för den delen) utsattes för "sexual harassment". Så visst kan jag förstå varför skolan reagerar som de gör, men det betyder inte att jag på nåt vis tycker att det är rätt!

En tillrättavisning och den lilla upplysningen om var man tar av sig byxorna, respektive inte, hade varit alldeles tillräckligt. Och så var det inget mer med det, liksom. Istället blir det en stor grej, som säkert alla barnen kommer att minnas som nånting mycket "bad", och så lägger vi grunden till ytterligare en generation med barn som tror att det är någonting fult att vara naken. Och stackars Elias är stämplad som blottare.

Fast han bara ville visa sina kalsonger...

Svettigt

Det är 33 grader varmt. Stora poolen öppnar inte förrän klockan 16, tur att det finns små, uppblåsbara bassänger att tillgå.

Två orätt kan omöjligt göra ett rätt

Man kan tycka precis vad man vill om aborter, och det har man rätt till. Man har också rätt att argumentera för eller emot, man har rätt att engagera sig, protestera och till och med stå med små dockor i fosterstorlek och vifta med utanför abortkliniker. I en demokrati med yttrandefrihet har man rätt till det och ganska mycket.

Men jag förstår inte hur man anser sig ha rätt till att begå, och rättfärdiga, ett mord på en person, för att han "mördade barn".

Mord som mord, om det är det man har problem med. Eller?

Things you can learn from a kindergardener

My Very Educated Mother Just Served Us Noodles

Det är alla planeterna, i ordning från solen och utåt minsann. Det har jag nog aldrig lärt mig komma ihåg. Planeterna, visst, men ordningen? "Äta ni, så laga vi", släng er i väggen säger jag bara.

Eller så har jag lärt mig det, men glömt det. My not so educated mother, hrm. Nåja, man är aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Speciellt inte på en 6-årings nivå...