Språkligt hjärnsläpp

Nu har jag tydligen bott utomlands för länge, men hjälp mig...

Kläder är ju skrynkliga, men vad heter själva vecken som gör plagget skrynkligt? "Wrinkles" på engelska, men heter det rynkor på svenska? Skrynklor är det kanske? Men det var då själva... Hur kan allting låta konstigt till slut? Det känns som att det skulle heta rynkor, men rynkiga kläder? Aaahhh...

*Läses med Victoria Silvstedt brytning* Jag har, what do you call it, apparently been här too länge, you know.

Suck.

Tack - eller det är ju alltid bra med en anledning att städa!

Tack för kommentarerna med tips och förslag till bloggskrivande! Det som är mest uppenbart är att det bara är att ta fram kameran och börja fota :-). Fast först måste jag nog städa. Det har jag redan börjat med, det har dammats (inte en dag för tidigt måste jag erkänna. Dammar man för sällan månne, när man dammar upp gamla barr från i julas?), dammsugits och tvättats badrum här idag. Eftersom jag ju tänkte fokusera mitt fotograferande på närbilder på våra handfat och toaletter.... Eller nåt.

Faktiskt så är jag himla bra på att städa. Fast inte så ofta. Och bara på vissa saker, nämligen sådant som jag tycker är kul att göra. Men visst är det väl så, att vissa saker är roligare att städa/göra än andra? Jag är bra på att tvätta just badrum och toaletter (dels för att jag tycker att det är så äckligt när det är smutsigt där, och dels för att det faktiskt syns att man har gjort rent), kök (samma anledning, jag har grov OCD på att torka av bänkytor och bord.) och tvätta. Inte vika tvätten och lägga undan den, det faller under kategorin supertrist. Inte heller damma och dammsuga kan räknas som "kul", men dammsuger gör jag ändå nästan varje dag i kök och matplats i alla fall eftersom vi annars skulle drunkna i kladd och smulor. Och stryka ska vi bara inte tala om... Så det gör vi inte. Varken talar om eller gör alltså.

På det stora hela tycker jag att livet med barn är en väldans massa städande. Plocka fram, plocka bort, torka av, torka bort, sopa upp, plocka bort, plocka fram, torka av, torka bort... Inte för att klaga, det kommer ju med paketet liksom, men jag hade nog ingen aning om exakt hur mycket städning ett barn kan generera innan jag fick barn.

Nåja. Nu var det ju inte städning jag skulle skriva om, jag skulle ju skriva om att jag ska fotografera. Vardagsreflektera. Och laga mat. Amerikansk mat (vilket faktiskt roar mig, så det är ju inte direkt en uppoffring). Fast om just mat skriver jag ju mest på http://matporr.blogspot.com. I alla fall. Inspirationen är på uppgående och det blir alltid roligare med tvåvägskommunikation, så fortsätt gärna komma med tips och förslag!

idétorka

Det är lite dåligt med skrivinspirationen här i västerled... Vad vill ni läsa om? Vad vill ni se kort på? Vad vill ni veta?

Kom igen nu!

Self centered is my middle name, inte Sara Lidman

Note to self: Gå inte och klipp dig hos hårfrisörer som just fått veta att de ska opereras för lungtumörer. De fokuserar, av förståliga skäl, nämligen mycket dåligt på ens hår och det är då lätt hänt att man kommer ut och ser ut som en rotborste i håret. Som en lite lätt uppspiffad Sara Lidman ungefär. Detta kunde ju vara trevligt och lyckat om man var just Sara Lidman, och helst inte död då, eller om man önskade sig en frisyr som Sara. Om så icke är fallet så är det rätt trist. Och fult.

Innan jag blir fullkastad med lera för att jag är egoistiskt blasé och okänslig för andras problem och sorger, vill jag få tillägga att bortsett från viss missnöjdhet över min nya rotbortsfrilla (men det är bara hår, det växer ju ut), så blev jag faktiskt helt otroligt berörd av att få höra min frissas historia.

För ett halvår sedan fick hon reda på att hon har glutenallergi, så skulle hon röntgas innan nyår för gallproblem och då hittar de, av misstag, en tumör i hennes ena lunga (som bara råkade komma med på magröntgen, snacka om tursamt), som hon nu alltså ska opereras för. Nu tror och hoppas de förstås på att det inte ska vara en cancertumör, utan nånting ofarligt, men stackars stackars människa! Hur mycket hälsoproblem kan man drabbas av på en gång? Och hon är naturligtvis jätteorolig för sitt jobb såklart, eftersom allting handlar om att bygga upp en trogen kundbas i hennes yrke; Folk som kommer tillbaka till just henne varje gång de ska klippa sig. Skulle hon nu bli borta ett par månader efter operationen så vet hon ju att folk kommer att gå och klippa sig under tiden hos någon annan och den stora frågan är då om de kommer tillbaka till henne sedan igen? Plus att hon ju förlorar massor av pengar på att vara borta i ett par månader, eftersom den sjukpeng via sin arbetsgivare som hon har rätt till, är baserad på hennes grundlön, vilken är pytteliten eftersom det antas att hon får upp lönen med dricks. Men dricks får man ju bara om man jobbar...

Jag kommer i alla fall att gå tillbaka till henne igen, jag brukar vara himla nöjd i vanliga fall, och jag skulle inte klara av att gå till nån annan på samma ställe, om/när här hon är tillbaka. Snacka om dålig karma (och Jenny, att klaga på sin frisör när frisören är sjuk är.... Vad? God Karma? Hm, ja, nej. Inte bra. Ingen karma där.). Fast jag vill verkligen inte bli rotborste igen. All things considered. Nej. No way.

Historisk dag

Så är han insvuren och vederbörligt firad; Vår nye President Obama. Ja egentligen är han långt ifrån slutfirad, så här vid 18-tiden på kvällen, för han har enligt uppgift bl.a. kvar att besöka de 10 officiella inaugurate balls. På dessa baler ska han dessutom inte bara visa sig och vinka lite, han ska tala och dansa med sin fru. Puh, han har att göra ett tag till tror jag ;-). Personligen blir jag trött bara av att tänka på tanken att efter en lång dag och, som de gör nu, "tvingats" sitta igenom en parad med marching bands med totalt 13,000 deltagare marchera förbi honom (zzzzz.... Jag hoppas det i alla fall är roligare live än på TV, för det är makalöst trist att titta på.), klä upp mig och hasa runt stan för att tala och dansa halva natten. Jag är defintivt alldeles för lat och stugsittig för att finna nåt nöje i det, när jag istället kan få krypa upp i soffan med ännu ett avsnitt av SATC. Men så är jag ju inte President heller, tack och lov (kanske).

Själva insvärningen (insvurningen? Herr Dahlstrand...?), med de enorma folkmassorna gav mig ståpäls. Både för stundens allvar, Obama som sådan givetvis och det han representerar både för mig och så många andra, men också inför den kraft som strömmar ut när sådan enorma massor av människor samlas. Samlade för att de alla tror på en gemensam sak, en annorlunda väg in i framtiden. En god sak, ska jag kanske tillägga, för det är inte direkt så att jag skulle få samma ståpäls av en miljon samlade Ku Klux Klan-medlemmar. Gåshud, ja. Men av ett helt annat slag, that´s for sure.

Godnight, Mr President, congratulations and enjoy your first evening and all the celebrations, you´ve earned it. Och, eftersom jag inte blev insvuren till Amerikas fyrtiofjärde President idag, och därmed därför inte är inbjuden till ens minsta lilla pensionärsdans (surt sa räven?), medan the Obamas klär om sig för sina tretusen baler och lång kvälls färd mot natt, tänker jag läsa godnattsagor och sätta en maskin tvätt, för att sedan krypa upp i soffan med SATC, en skål varm hemlagad chili och en gosig man. Thank god for the simple life, all things considered.

Titta, det snöar!

Utanför huset:

Vilket betyder:

No SCHOOL!

Let it snow, let it snow, let it snow

I går när jag tittade på vädret var det inte ett pip om någon snö. I morse när vi vaknade ylade alla stationerna om "Worst winter storm in five years coming"!

Nu ska man kanske inte ta just det som värsta vintervädret, eftersom den snö som förväntas falla (eventuellt kanske, om vi har tur) i denna "winterstorm" är mellan 5 och 10 centimeter under ca 12 timmar, och det kanske inte direkt är nånting att bli hysterisk för - om man bor i normala snötrakter.
Men nu gör vi ju inte det, vi bor i södern och visserligen så får Charlotte i genomsnitt nånstans runt 13 cm snö om året, (Men den statistiken är inte direkt genomsnittlig per år, verkar det som, istället så verkar de få en sjudundrande snöstorm nångång vart annat, tredje, år som då slås ut på nån sorts snitt. Förra året, vårt första här, snöade det väl ungefär 3 milimeter. På hela vintern.) men i princip börjar alla bete sig som om det skulle komma snö i västindien; TV-stationerna försöker klå varandra i "extreme snow warnings" och "följ snön på radarn-uppdateringar" och när jag var i affären i dag så var det hysteriskt mycket folk -och mjölk-, ägg-, toapappers- och vattenhyllorna hade stora gapande hål. Här bunkrades det som om om vi ska vara insnöade i tre veckor. Minst. Dessutom, slutar jag aldrig att förundras över vad folk har tänkt sig att äta under dess tre potentiella veckor (för det var likadant när det vankades snö i Washington, DC och likadant när det vankades orkaner i Houston): Uppenbarligen massiva omeletter, nedsköljda med stora kvantiteter vatten på flaska? Denna underliga diet måste ju tydligen (och åtminstone i mina ögon helt självklart) åtföljas av akut diarré och andra magåtkommor, för vad ska man annars med så mycket muggpapper till? Stackars små insnöade söderbor...

Barnen är överlyckliga och räknar nog kallt med att ha "snowday", dvs ledigt, från skolan i morgon (eftersom ingen faktiskt varken kan eller bör köra bil när de aldrig kör i vinterväglag eller har hört talas om dubbdäck, så stänger skolorna så fort det vankas snö). Och det är bara att hålla med, det vore jättemysigt med lite snö en dag!

Så Halleluhja, här håller vi alla tummar och tår!

Söndagsbilder

Jag fick hem två rödrosiga, mycket nöjda barn samt en inte så rödrosig, men icke desto mindre mycket nöjd, herr Dahlstrand. De verkar ha haft en jättefin dag, så det lär definitivt bli en snöresa (Jaja, två timmar bort) snart igen!

Söndagsro

Herr Dahlstrand tog barnen och rymde till fjälls (nåja, bergen då) i morse kl 6 för skidåkning, så lillgrisen och jag är ensamma hemma. Små grisar åker nämligen inte skidor så bra och inte heller är de välkomna i pulkabacken, så då får de bli hemma. Med sin mamma som inte heller åker skidor så värst bra, och därför egentligen skulle behöva vara med i backen och som gillar att åka pulka. Men det får bli nästa gång, eller nästa år, när Sven är stor nog att lämna på nån barnpassning eller nåt. Loppan ska iallafall gå heldag i skidskola och herr Dahlstrand ska åka pulka, eller stora däck som det är egentligen, med prinsen. Det snöar i bergen och verkar lagom kallt, så jag tror att de får en jättemysig dag.

Faktum är att vi har det så lugnt och skönt hemma så det inte är klokt dock. Vi har tagit en långpromenad med grannen K (heja mig som pälsade på lillgrisen och tog regnsskydd istället för att lata mig i soffan och säga "för kallt och regnigt".) och Sven leker nu så ovanligt snällt på golvet så att jag kan både äta sen frukost och dricka kaffe i lugn och ro. Och jag får titta på vuxenTV samt höra detsamma. På samma gång. Bara det är värt alla skidskolor i världen!

Nu ska jag gå och sätta en bröddeg samt dra ut Sven från under bordet dit han rullat in sig. Detta artar sig att bli en mycket skön Söndag!

Vilsen Viking

Ok, ett litet klargörande om kyla. Jag vet att -10 egentligen inte är så hiskeligt kallt. Det är kallt, men typ kom igen vid -30. Så jag ska inte gnälla. Dessutom är väl detta vår enda dag på hela vintern när det kommer att vara under nollan, så så farligt är det inte med det heller.

Men när man bor nånstans där det aldrig blir så här kallt regelbundet, då är det som om kroppen vänjer av sig. Man fryser hur mycket som helst för ingenting innan man vänjer sig. Jag fryser vanligtvis inte ofta (tillräckligt mycket underhudsfett, någon?), men ni ska se mig de första dagarna i Sverige på vintern, man skulle kunna tro att jag besöker Sibirien utan värme eller nåt...

I alla fall. Den här vilsna vikingen har legat av sig med vinterkyla. Så är det. Herr Dahlstrand, med sina kollikock-tendenser, dansade yster vinterdans i morse vid åsynen av termometern, och meddelade att det här var det bästa han hört på länge. Men så är han inte riktigt riktig heller ;-). Personligen tycker jag om lagom kallt, som den lagomsvensk jag ju ändå fortfarande är. Gärna ett par, tre minusgrader och absolut gärna kyla här i söder, så att alla äckliga kryp dör, men inte för mycket och inte för länge framförallt.

Kanske törs jag pälsa på barnen 11 tröjor och en åkpåse och ge mig ut i eftermiddag, då ska det i alla fall vara riktig värmebölja med bara ett par minusgrader. Det är ju tur att de är helekiperade i gammal hederlig Po.P från topp till tå ;-)...

Brrrr

Det. Är. 10. Minusgrader. Ute.

Det är för kallt för mig.

I'm on to something

Våra barn är, som bekant, minst sagt matpetiga. Det är m y c k e t svårt att få i dem nyttiga saker, alldeles oavsett om det är frukt eller grönsaker. Framför allt är det väl prinsessan, men lillebror hakar ju gärna på, även om han faktiskt tycker mycket om frukt egentligen och inte heller är så himla kinkig med grönsaker, om han äter själv.

I dag kom jag på att ta fram de minstaste små kakformarna och ta ut gubbar, björnar och hjärtan ur gurka och äpple och barnen åt som om de aldrig gjort annat! Jag kunde knappt tro min smala lycka över detta intresse, och vi kom snabbt på andra frukter och grönsaker (även om prinsessan nogsamt påpekade att morot, det tyckte hon inte om alldeles oavsett i vilken form den presenterades.) som man skulle kunna göra roliga former med.



Kan det vara så enkelt att vi bara behöver leka lite mer med vår mat?

Lightning McQueen

Sonen är smått besatt av "Cars" och då framför allt Lightning McQueen förstås. I julklapp av snälla AL fick han Cars-kritor, vilket var en stor hit. Dessa togs fram här på morgonen av den korkade mamman, i förhoppning om att sonen skulle avledas från att kluttra ner varenda Post-It lapp som huset äger.

Korkad, säger ni, varför då? Det är väl en mycket snäll och pedagogisk mamma som uppmuntrar sitt barns konstnärliga kreativitet? Jo vars, säger den snälla mamman.
Sonen blev förvisso avledd (Inte dock utan en liten tur in i "time out" för att han skrek så att väggarna höll på att rämna, avledningen till trots.), men någon större konstnärlig kreativitet visade han dock inte tecken på. Däremot uppmanades mamman att rita. "Rita Lighting Queen" löd uppmaningen. Eller rättare sagt, krävdes det. "Och den blå bilen." Mamman, tittade på kritasken och tänkte att "hur svårt kan det vara att rita av en bil?"

Ha ha ha HA, är allt jag har att säga. Den här mamman kan inte rita en Volvo som skiljer sig från en, eh, lådbil, än mindre rita tecknade racerbilar. Eller bärgningsbilar för den delen. Elias konstraterade krasst att "Du kan inte rita Lightning Queen mamma. Han ser inte ut så. Gör igen." Och mamma gjorde igen. Och igen. För att inte snacka om stackars ´Mater, han såg inte klok ut han heller och då är han ändå rätt konstig och ful till att börja med.

Mamma konstaterar att hon nog får anmäla sig till en teckningskurs. Snarast.

Jag är inte en myra

Sven släpade ut mig i morse igen; Mulet, kallt och förfärligt var det, men vad gör man inte för sin son? I alla fall, ut med oss, med stegräknare, återigen noga inställd. Promenera, promenera, promenera, mina stackars fingrar var små stelfrusna prinskorvar men jag kämpade på, meter efter meter, minut efter minut -you get the picture. Kommer hem, nöjd och belåten, tittar på stegräknaren och... Anfäktar och Anamma! Enligt den har jag då orkat med 413 steg! Och gått typ 150 meter. På 50 minuter! Vad tror den att jag är, en @##$%**& myra? Sven hade tagit sig längre än det, för egen maskin om han fått, på den tiden för i jösse namn!

Den där *fler fula ord* stegräknaren ska få bekanta sig mycket nära med botten av vår soptunna om den inte skärper sig.

Begin the Begun

Idag prommenerade jag Sven i en god timme. Solen sken, det var riktigt kallt och härligt och jag tänkte att det här, det här är bra motion för Sven det. Och många steg för mig, om än inte så många för Sven just. Jag glömde visserligen den förbenade stegräknaren hemma (som jag nu ställt in enligt alla konstens regler. Det var inte så svårt.), men en timma i god takt måste väl i alla fall bli lite? Väl? Sven och jag var i alla fall väldigt nöjda med vår promenad när vi kom hem igen.

I morgon ska det tyvärr inte regna minsta droppe, så då går vi ute igen. Med stegräknare. Och kamera.

det är måååååndaaaag mooorgooon

...Och mitt huvud känns så tungt...

Nej, jag har inte partat varken med eller utan lustgas, det tunga huvudet kan 100% härledas till den minsta lille gullegrisen som valde just den här natten att sova som en kråka. När våra gäster hade rest hem för 10 dagar sedan satte jag honom på "här-vankas-det-bara-mat-en-gång-om-natten"-avvänjning, vilket gick förvånansvärt smidigt, och han sov hur bra som helst från kanske 18.30 till nånstans runt 4-snåret på morgonen, slurpade i sig en flaska och fortsatte sova. Så där som en nästan perfekt bäbis ska göra (Den perfekta bäbisen struntar i att vakna överhuvudtaget på natten och äta, sover en hel natt, vaknar, byter sin egen blöja, kryper upp och fixar till sig en pava välling, äter denna samt underhåller sig själv tyst och lugnt tills dess föräldrarna kommer upp. Än så länge har inga av mina barn visat minsta tendenser till denna perfektionism och kag kan inte förstå varför.).

Så dock inte i natt. Det grejades och grejsades, åts med 3 timmars mellanrum (till sist sparkades den snarkande pappan upp, för då var den icke snarkande mamman såå trött. Till pappans heder ska sägas att han gick upp alldeles utan knorr.) och jag vet inte allt vad som var med lillgrisen, om det var fullmåne eller nåt. So much för min lilla avvänjning.

Nåja, det är det som trots allt är underbart med barn också. Inte att de håller en vaken halva nätterna då kanske, men att de är fullkomligt oförutsägbara och i konstant förändring. Just som man tror att man har klurat ut hur de "är", så vänder de på klacken och är nånting helt annat. Det är rätt fantastiskt att få vara med om den resan, när de växer och prövar sig fram för att så småningom bli de personer och personligheter som vi så småningom blir. Må så vara att man förlorar lite sömn på vägen, det håller en ung (eller nåt).

Det kallas visst Tough Love

Minsta gulleprinsen är inte särskilt festlig att mata för tillfället. Anledningen är att han har kommit på hur skoj det kan vara att blåsa ut saliv (typ som man blåser bubblor under vatten.) Funkar ju bra, förutom att han är dyngsur av dreggel på två sekunder, när han inte äter. När han har mat i munnen är det en helt annan femma. Säkert minst lika kul för den lättroade bäbisen, men när man själv sitter där med dagens andra ombytta tröja nersprutad av kyckling och morötter och dessutom får en dos med äppelmos över halva nyllet är det ganska lätt att hålla sig för skratt.

Det är det däremot inte för storasyskonen. De skrattar högt och hjärtligt varje måltid de är med, vilket givetvis bara gör att eländet upprepas om och om igen, eftersom lillgrisens högsta lycka i livet är när de stora ger honom uppmärksamhet. Mamma, ja hon kan sitta där och morra "Nej. Inte. Spotta. Mat" allt hon orkar, så länge storebror flinar, så sprutar det mat.

Storebror ska definitivt få lära sig fläckborttagning, läsa tvättråd samt vika och lägga tillbaka kläder. Detta dessutom omgående, om han inte slutar flina. Sven, han får helt sonika sluta äta. Visserligen kanske han blir lite mager och undernärd, men det får han faktiskt leva med om han inte kan lära sig förstå vad ordet "nej" betyder. Han är ju ändå sju och en halv månad och jag är trött på matsprut.

Och hur gick det då?

Nä men. Vaddå? Asså. Nä.
Det regnade halva morgonen idag också och blåser fortfarande så att man tror att taket ska flyga av. Fast nu skiner visserligen solen, men nu är ju kronprinsen hemma idag och han är känd för mycket, men inte raskt promenerande. Så vi har handlat istället. Mat. Jag menar, om man nu inte motionerar benen, så kan man i alla fall motionera magen. Igen.

På´t i morgon då igen. Då lovar de sol och kallt. Sven kommer att stortrivas!

Svens nya liv on hold

I går, när juldemolerandet blev allt för traumatiskt, öppnade jag min julklappsstegräknare för att leka lite med den och se hur mycket gående det blir en vanlig tråkig dag. Men det var inte bara att knäppa på den inte, nej istället var jag tvungen att ställa in steglängder, vikt, månfaser och antal dammtussar under sängen. Typ. Och så kunde jag inte klura ut exakt hur långa steg jag tar generellt sett... Jag menar, det beror ju på om jag bara såsar runt och småplockar, om Sven skriker eller om någon gråter hysteriskt. Alltså går jag ju alltifrån lattripp till långa benet före och hur långt ska jag då säga att ett genomsnittssteg är? Plötsligt blev det genast mycket roligare att rulla ihop fejkiga grangirlanger...

Men jag förberedde mig hela dagen mentalt för Svens nya liv som skulle börja idag. Livet som sovande-i-vagn-som-rullar-utomhus bäbis minsann. Vi ska ut och promenera en god stund varje förmiddag hade jag tänkt mig. Bra för oss båda och framförallt för stegräkningen. Åh, jag gick och peppade mig honom hela dagen och tänkte att "Åh vad skönt det ska bli att komma ut. Och äntligen kommer jag att få tid att lyssna på SR podcasts igen. Det här blir så bra och oj vad nyttigt för oss och heja mig och heja Sven och.." ja, så där höll jag på och somnade riktigt nöjd med mitt Svens nya liv och min, visserligen inte konfigurerade men dock, nya stegräknare.

Idag spöregnar det. Massivt jättespöregn. Ack så synd. Inte kan jag dra ut Sven i sånt busväder. För att inte tala om hur dåligt det måste vara för lilla stegräknaren att bli blöt och fuktig. Det går ju bara inte att gå ut och gå i sånt väder, det förstår ju vem som helst, även om jag, personligen, aldrig aldrig någonsin drar mig för en tur i friska luften; Friluftsälskare och fd Mulleelev som jag är, nej minsann.



Näe, tyvärr. Jag får lov att tänka på min sons välbefinnande och istället ta mig en kopp kaffe till ta och ge mig på stegräknaruslingens inställningar igen. Och så på´t imorgon istället. Om det slutat regna.

Julstjärnor

Nu är julen utstädad, så när som på granen som jag hoppas få hjälp av herr Dahlstrand att klä av och bära ut (liten Jenny + stor gran = mindre lyckad kombination) och faktiskt var det inte såå hemskt som jag föreställt mig. Det var mest dammigt (vilket ledde till storstädning... Är det inte det ena så är det det andra). Lite hjälpte det nog också att det var nästan 20 grader varmt ute och småsoligt, det kändes betydligt mer vårlikt än jullikt i alla fall.

Men, vad ska jag göra med mina, i allra högsta grad välmående, julstjärnor? De är ju helt fel och känns bara gammal jul, men samtidigt bär det mig emot något otroligt att slänga levande växter. Visst, men skulle ju kunna plantera om dem i lite mer neutrala krukor och låssas att man bara tänkt sig lite dekorativa krukväxter. Men det hjälps ju inte för det bara osar jul om dem (om de åtminstone varit vita!). Utomhus kan jag inte plantera dem heller, även om jag velat, vintern må vara något varm här för tillfället, men det är trots allt bara januari och gott om tillfällen för frostnätter och, hoppas vi, lite snö)

Så vad gör man? Vad gör ni?

Livat hos tandläkaren

Jag kommer väl aldrig att förstå kallet att bli tandläkare (Prinsessan nämner ibland detta som kommande yrkesval, och jag tittar varje gång på henne för att vara säker på att hon är mitt barn och ingen bortbyting), men jag måste säga att för att just ha tillbringat en ansenlig tid med någon annans händer grävande i min mun och mina tänder, så känns det inte för illa. Det är nämligen en mycket förstående tandläkarmottagning, som erbjuder både lugnande och lustgas för såna vekmesar som jag.

Förra gången jag var där fick jag lugnande intravenöst och det fungerade så bra att jag trodde att jag var där i 45 minuter när jag varit där i 2 1/2 timme. Lullilull är allt jag har att säga om det. Idag blev det lustgas och Halleluja vilken skillnad. Tequilashot har aldrig kunnat göra mig så glad och avslappnad... Och det bästa av allt var ju att så fort jag andades genom munnen istället, så blev jag helt normal på en sekund. Detta måste ju vara sättet att parta på, varför hälla i sig en massa sprit och få baksmälla, när man bara skulle kunna koppla på sin lilla tub på ryggen (förklädd ryggsäck) och göra stan. Ok för att man kanske inte är sitt allra snyggaste jag med en stor mask över nyllet, så är man ute för just raggandets skull så kanske det inte är att rekommendera. Å andra sidan, fem i tre brukar ju alla få napp så... ;-)

Synd också att jag verkligen aldrig, med betoning på aldrig, är ute och partar längre. Men ändå, vilka möjligheter!

Appropå barnaskarans decimerande, inlägg från herr Dahlstrand

På min kära hustrus inmodan: Barnaskaran har reducerats från fem till tre, d v s med 40%.

Nedräkningen har börjat

Nej. Vi ska inte. Ha fler barn. :-)

Men den 18 februari öppnar IKEA i Charlotte!! Inte en dag för tidigt om man frågar mig. Hello Billy my dear friend. För att inte tala om lingonsylt i stor burk...

Nu är glada julen slut slut slut, bloggarJenny tittar ut ut ut

Ok, någon Ingela Pling blir jag aldrig, men faktiskt, det är skönt att julen är slut. Gästerna, underbara och saknade, har åkt hem och huset känns, om än mycket tystare eftersom barnaskaran reducerats med nästan hälften (här skulle herr Dahlstrand, om detta vore hans blogg, lätt och snabbt kunnat tala om exakt hur mycket, i procent, barnaskaran är reducerad. Men eftersom detta är min blogg och matte och jag aldrig kommit överens, ens i de enklaste former, så får ni nöja er med "nästan hälften"), som vårt igen och jag tassar runt och återställer vardagen. Tar ner tomtar och småljus, plockar bort krubban och änglarna.





Det är trist att ta ner julljusen däremot. Och jag drar mig i det längsta, för när granen, alla mysiga lampor och småljus tas bort, så känns huset väldigt tomt och kalt ett tag. Sedan vänjer man sig vid det med och kanske kan man till och med få en eller annan idé om var man borde ställa fler lampor, när det inte är jul. Men som sagt, det blir väldigt mörkt och vardagskalt där till en början. Och samtidigt så tycker jag alltid att julpynt känns så fel i januari, det är som om det blir dammigt och passerar bäst-före datumet i och med att klockorna ringer in det nya året. Där står man full med fräsha föresatser och goda intentioner, omgiven av förra årets pynt. Nä, gotta love Christmas men till nästa år igen kommer han vår gamle vän, är allt jag har att säga om honom nu.

Jag, däremot, lovar att återkomma betydligt snarare än så. Kanske med en sen nyårskrönika och definitivt med foton. På måndag börjar skolorna igen och jag inleder vardagsveckan med en liten käck rotfyllning. Ska det vara vardagslunk, så ska det och då ska det inte vara lustigt längre, inte minsann.