Lördag

Så här ser det ut utanför fönstret idag och jag känner mig småförkyld (tack Sven) och lite småtrött av värktabletten (tack tandläkaren), så det blir inte många knop gjorda.

Prinsessan är på födelsedagskalas, herr Dahlstrand än ute på möbelupphämtningsuppdrag och prinsen och jag har tittat på "Toy Story" och bakat kolakakor. Nu sover båda småkillarna, vetebröd (bullar till semlor) står på jäsning och på TVn har de hamburgertävlign på Food Network. Om jag orkar borde jag dammsuga bort resterna av frukostvåfflan under lillgrisens stol. Eller så lägger jag mig på soffan, ser vem som lagar bäst hamburgare och få inspiration. Hm, svårt val.

Till eftermiddagsfika väntar Semlor och till middag blir det Ribs. Trots regnet. Det är ju herr Dahlstrand som sköter grillen...

Möblera mera

Det blev en riktigt trevlig liten shoppingtur. Vi "som bara skulle titta" kom hem inte bara med en skänk till matsalen, utan också en fotpall/puff/bord (den är stor nog att kunna användas till det mesta) till biblioteket (eller ja, det rum där det står bokhyllor och fåtöljer som man kan sitta och läsa i. Om man inte har tre småbarn. Det bedrivs inte heller offentlig utlåning). Båda saker som vi länge velat köpa.

Herr Dahlstrand och jag är annars rätt bra på att gå runt och "tänka oss" saker väldigt länge, och tycka att ingenting är bra och var det bra så var det för dyrt, men så ibland plötsligt springer vi på det vi vill ha, a la "Titta vad jag har hittat, den är ju perfekt!" och då blir det som rean ketchupeffekten; Vi måste köpa det på studs. Och som sagt, reor är alltid trevliga :-)

Fotouppvisning får komma i morgon, för nu har jag en date med mitt "tandläkarknark" och min säng.

På bettet

Nu har jag varit hos tandläkaren IGEN, för sista gången den här vändan hoppas jag. Nu sitter förhoppningsvis alla tänderna på plats som de ska, både riktiga och falska. Och inte minst ska den förbenade tandvärken försvinna, när allting lugnar ner sig. Det känns ju inte helt rätt att inte ha tandvärk innan man går till tandläkaren, men massor när man kommer ut.

Nu, fredagslunch och möbelrea!

When I get older, losing my hair - Many years from now

Är det inte konstigt, att ju äldre man blir desto längre blir krämhyllan i badrummet? Kroppskräm, celulitkräm, dagkräm, nattkräm, ögonkräm... Man skulle ju faktisk kunna fylla ett helt badrumsskåp med bara dagliga krämer för damer-som-inte-är-18-längre!

Det är verkligen inte klokt, och inte så lite sorgligt egentligen, att vi är så rädda för åldrandet.

Barnmisshandel

Min sons sons misstänkta blåmärken i panna och på kinder, är inte resultatet av barnmisshandel av mamma och pappa Dahlstrand, vill jag försvara mig med.

Det är ungen själv som vägrar att lägga sig ner i sängen, fast han är trött som en liten gnu, och istället somnar sittande, ramlar omkull och slår ansiktet i spjälorna.

It's a man's world

Jag älskar att lyssna på NPR (ung motsvarigheten till radions P1, det är public service, dvs de har ingen reklam, utan är stats- och privatfinansierade) när jag är ute och kör, för nästan varje gång lär jag mig någonting nytt eller intressant.

I morse hade de ett program om huruvida den finansiella kris vi befinner oss just nu, hade gått att undvika om det varit kvinnor som bestämde på Wall Street istället för män (Vad om det hade varit Lehman Sisters istället?)? Vanligtvis är jag lite skeptisk till sådana påståenden och sådana program, för jag tycker att det alltid blir så enahanda feministiskt, dvs ofta är budskapet att kvinnor är så mycket bättre än män, på vad det nu kan vara. Lika lite som jag tycker det, tycker jag naturligtvis det omvända, jag tror mer optimistiskt på balans.

Och balans var just vad programmets gäst, Linda Tarr Whelan - som är fd ambassadör och medlem av "The UN Commission on the Status of Women", förespråkade. Hon berättade bl.a. att av top 500 företagen i USA, så har bara 3% kvinnliga CEOs - och går man till Top 1000 företagen, så finns det endast 17%. Anledningen? I de flesta fall att män i höga positiioner,i de flesta fall antäller andra män till höga positioner - samt betalar dem därefter, eftersom det dessutom ofta är så att CEOn på ett företag är buddy buddy med de som sitter i styrelsen... Ok, i just det fallet kände jag mig lite ultrafeministisk faktiskt, för det är om, än inte direkt oväntat, rent ut sagt fördjävligt. Inte att män får bra betalt, men att det sker på de sätt som det gör.

Men det intressanta var framförallt att hon förespråkade en balans av 30% kvinnor i styrelserum och på ledande företagspositioner. Forskning har nämligen visat att vid ung 1/3 kvinligt deltagande, så förändras ton, mål och diskussioner vid möten. En ensam kvinna, eller ett fåtal, är ofta helt accepterade som jämlikar (bara hör egentligen hur det låter ;-)), men de får sällan något gehör, eller genomkraft, för sina åsikter. När balansen skiftar däremot, tar alla kvinnor större plats och rum på beslutsnivå. Hennes mål var därför inte, och det här är varför jag tyckte om att lyssna på diskussionen, inte Lehman Sisters, utan Lehman Brothers and Sisters. Det är precis så jag alltid tror; Balans och jämvikt i kombination, med the best of the best på rätt plats.

Vad gäller jämlikhet i det politiska livet, är USA i övrigt en ganska stor skam om man är kvinna. USA kommer nämligen på 69:e plats i jämlikhetsligan, vad gäller könsfördelningen inom respektive lands regeringar, riksdagar och andra beslutsfattande organ. Och inte går det uppåt heller, vilket ju kunde ha varit en ljusning. USA föll i senaste mätningen från 42:a plats. Och återigen, där hade man ju kunnat sluta, sucka och säga "ingenting är som Sverige" (eftersom de skandinaviska länderna ligger väldigt högt i dessa mätningar). Men då kommer det intressant att det land som ligger i toppen, med jag kommer inte ihåg exakta nummer, jag tror det var typ 70% eller så, är varken Sverige, Norge eller Danmark utan... Rhwanda!! Sug på den karamellen, alla vi som tror att vi lever i den jämlika västervärlden :-)!

Anledningen till den höga kvinnliga representationen i Rhwanda? Jo att när landet skulle återuppbygga sitt demokratiska parlament (och nu är jag absolut inte säker på exakt vad Rwanda har för historia, så jag kan säkert uttrycka mig oklart och fel) efter alla folkmord och allt krig, så hade man som mål att det som hänt, aldrig skulle hända igen. Därför månade man särskilt om att ta in nya grupper med människor och andra åsikter, än de redan etablerade. Och detta blev resultatet. Sedan kan säkert en annan diskussion vara huruvida Rwanda blev ett bättre land på alla plan just för detta, för det är ju inte så att kvinnor automatiskt alltid har bättre idéer eller åsikter än män.

Så var det slut på dagens feministiska utlägg. För den som inte fick nog av detta, och vill höra programmet i sin helhet, går det att ladda ner en podcast från NPR-radiostationen i Charlotte, via programmets hemsida.
+

En ny människa

Är just precis vad jag känner mig som! Lillaste sjukgrisen har, efter att ha tankats full av både pecicillin och en liten preventiv dos febernedsättande, sovit hela natten - Och sover än!

Sover barnen, sover mamma. Och känner sig så mycket mer energisk och pigg när hon vaknar, än hon gjort på flera veckor. Hon kanske till och med orkar städa av badrummen idag om man har tur!? Kanske.

Dumt helt enkelt

Kanske är jag extra trött och grinig; Men varför, i all sin värld, skulle man göra designa ett paket med pasta och inte skriva ut koktiden? Ens ungefärligt. "Cook until desired tenderness" - Ja men tack så mycket, det kunde jag väl aldrig ha tänkt på att göra utan er uppmaning. Frågan är dock hur länge eländet måste koka innan jag ens är i närheten av mitt önskade pasta-tuggmotstånd? Om jag vill värma annan mat till också och äta dessa ihop med pastan, i varmt tillstånd, när ska jag så börja tillaga dem? 5 minuter? 10? En timme?

Va!? Va!? Idiotiskt.

Jag tror att det är dags att gå och natta mig själv, innan jag hittar fler saker att hetsa upp mig över.

2010?

På förlovningspresskonferensen (jag fortsätter med mina superlånga ord), sa Kronprinsessan att de planerade bröllop till "våren, försommaren tvåtusentio"...

Men. Men? Praxis i Sverige har väl varit att köra med "tjugohundra-nånting" sedan millenieskiftet, medan man här i USA säger "Two thousand and-something". Men tar det slut när vi kommer up på 10-talet, blir det "tvåtusen-" då, eller vad händer? Eller sa Victoria fel?

Jag är förvirrad.

Morsoma nätter

Efter tredje natten med mycket begränsad sömn verkade min stackars hjärna få antydan till halucinationer; När jag precis somnat till vid halv sex (efter att ha burit runt på lillgrisen i fyra timmar. Det ÄR faktiskt lite synd om mig), vaknar jag med ett ryck, helt övertygad om att jag hört kraftiga bankningar på ytterdörren och att elaka terrorister, eller kanske Jack själv, är på väg in i vårt hus för att hämta mig. När jag lugnat ner mig själv lite, inser jag att detta kanske inte är så värst troligt, utan att det självklart är grannar som bankar på vår dörr för att vårt hus brinner.

Varför de inte säger något, fortsätter banka eller ringer på dörrklockan, kunde inte min arma hjärna svara på. Så jag somnade så småningom igen, och hade rojalistiska drömmar... Om norska drottningen Sonja, som tyckte att min blogg var så "morsom". Det kändes mycket tryggare.

Liten sjuk gris

Det bidde läkarbesök idag, då febern fortfarande var över 39 i morse. Resultatet: En akut öroninflammation med tillhörande sprucken trumhinna. Vilket betyder lillgrisens första antibiotikakur här i livet.

Ännu en milstolpe värd att fira.

Så levde de lyckliga i alla sina dar. Snip snap snut, så var sagan slut.

Så får de varandra till slut, Kronprinsessan och hennes Daniel. Tack och lov, skulle jag vilja säga, för stackars människa som hon måste ha fått gå och vänta, man ska nog vara kronprinsessa för att klara av att vänta i sju år på att ens blivande make ska göras om från "Reklamkeps" till "Prince charming".

Personligen tycker jag att Daniel verkar vara ungefär lika charmig och kul som en fondtapet, men så är det ju inte jag som ska gifta mig med honom heller. Huvudsaken är väl att Victoria är kär. Jag hade dock hejat lite mer på Daniel Collert, tror jag.

Nu känner jag mig lite extra rojalistisk faktiskt, det är roligt med bröllop! Även om det också är lite kul att vi får en "Prins Daniel, Hertig av Västergötland".

Gissningstävling

Ovanstående föreställer (solklart, givetvis) en flicka från ett land i Asien; Vilket är landet, och hur vet man det?

Den som gissar rätt, vinner en teckning av Mathilda ;-)

Soccermom

Det är bara att inse, att nu nalkas den med stormsteg (nåja). Tiden som chaufför till diverse aktiviteter. Tiden där jag ska stå utomhus i timmar vid en fotbollsplan och frysa.

Loppan började på fotboll igen idag, vilken hon var ivrig att återuppta och jag var lika glad som hon, att hon frivilligt vill ägna sig åt en sport och över att jag inte behöver dra iväg henne efter en boll. Alltigenom positivt med andra ord. Utom den där lilla faktorn att det är utomhus. På kvällen. Och det är kallt.

Så i 65 minuter stod jag idag vid en fotbollsplan och frös. Vilket hade varit helt ok, om jag inte för mitt inre öga plötsligt fått en inblick i hur min framtid ser ut. Om inte min icke-matematiskt lagda hjärna börjat räkna på hur många fler kvällar jag ska stå och frysa vid en fotbollsplan/hockeyrink/friidrottsfält, before it´s all said and done. En flicka, två pojkar, minst två sporter vardera.... Aaaarrrrggghhhhh. Dags att köpa Canada Goose jacka (eller varför inte The North Face, herr Dahlstrand?) och ullvantar. Samt koka termos med kaffe och ta med fällstol. Är allt jag har att säga om det.

Alternativt omedelbart börja propagera för sporter som bara utövas inomhus. Helst icke i simhallar där det är varmt och fuktigt. Eller i unkna gympahallar där det luktar fotsvett. Och som inte har en massa matcher som ska ta upp hela helgerna. Eller flera träningar än en i veckan. Helst färre. Som, tja... Spökboll?

Sömntuta

Nog är det nånting lite tokigt med lillgrisen alltid -Ungen sov till halv två (efter ett tag var jag tvungen att tassa upp med jämna mellanrum och kolla så att han inte var död.) och har nu 38,7 samt klet i ena örat. Vi väntar på att doktorn ska ringa oss tillbaka, men jag står nog fast vid min öroninflammationsgissning (eller så tycker jag bara att det är kul att skriva långa ord.) ändå.

Den som lever får se.

Nä hörni, nu engagerar vi oss lite!

Sprid, sprid, sprid och se till att den här lilla killen kan få komma tillbaka till sin mamma igen!

http://www.thorwang.com/

Världen (och facebook) är proppfull av saker som kräver engagemang, "the good cause", som man mår dåligt när man inte orkar/har tid/råd att engagera sig. Jag brukar försöka undvika att föra vidare uppmaningar av typen "Hjälp valar/fattiga barn i Afrika/vår planet/fattiga barn i Indien/tallarna i Hjo/fattiga barn i Ukraina/bekämpa växthuseffekten/samla pengar till krigsoffer i Afganistatn/ta bort konserveringsmedel i godis (välj själva lämpligt alternativ)". Inte för att jag inte tycker att det är behjärtansvärt, eller för att det inte gör någon skillnad om man hjälper till; Utan för att det blir för mycket. Var drar man gränsen? Om jag hjälper Amnesty, varför hjälper jag inte Greenpeace? Hur ska jag kunna välja mellan barnen i Afrika och barnen i Indien, osv? Jag tror inte på att sprida dåligt samvete. Vill man hjälpa, så hittar man nog dit ändå. Dumt tänkt, kanske. Men därför blir det i alla fall väldigt lite "sprid detta vidare" mail från mig i vanliga fall.

Men allt jag kunde se framför mig när jag läste detta, var Sven, om det var vi. Och det är en krossande tanke. Jag kan inte tänka mig ens, hur den här mamman mår. Man behöver inte skänka pengar, naturligtvis, men man kan hålla ögonen öppna och sprida efterlysningen vidare -Vi är förvånansvärt många svenskar ute i världen (för att vara ett så litet land, tycker jag att jag träffar svenskar vart jag än beger mig.)!

Oh, what a beautiful morning

Man kan sova mycket, länge och skönt. Eller så kan man försöka sova mestadelen av natten sittande i en stol, gungande liten bäbis som skriker så fort han läggs ner i sängen. Då sover man inte så värst mycket alls.

Och när bäbisen somnat, små korta stunder emellanåt, och det vinglats tillbaka till den riktiga, sköna, sängen så möts man av små sparkande pojkben som helt tagit över mammans halva av sängen. När man så ändå lyckats somna, balanserande på kanten av madrassen med typ en fot i golvet som stöd, så vaknar liten ledsen bäbis igen och allt börjar om. Då sover man inte heller så värst mycket alls.

Jag har ingen aning om vad som är fel med Sven, han har ingen feber eller kräks eller nåt, men någonting är det ju, för barn brukar ju kunna ligga ner vanligtvis utan att skrika som om de låg på nålar. När jag bäljat i mig en termos kaffe och fått upp ögonen så att jag ser att slå numret, får jag väl ringa vår doktor. Bergis att det är öroninflammation eller nåt.

Söndag

Party´d out

I dag har vi bara kalasat hela dagen - med resultatet att hela familjen var helt utmattade när klockan var 8! Det är jobbigt att ha roligt.

Solen sken och mer än halva dagen tillbringade vi på ett utomhusfödelsedagskalas (rekord i långt ord, någon?) med naturtema, där barnen fick gå på skattjakt, eller vad man nu ska översätta scavanger hunt med, efter olika saker från naturen och så grillades det korv - och åts tårta naturligtvis. Eftersom det var så fint väder blev vi kvar i parken i flera timmar efter kalasets "slutsignal", mycket trevligt!

Sedan fick vi skynda oss hem för att gå på tidig middag hos trevliga grannar. Vi var tre par och 6 barn, tillika mycket livliga och högljudda sådana, så det var stundom lite utmattande (Jo, egentligen var det sju barn, men Sven däckade ungefär en halvtimme efter att vi kommit dit och återsågs inte förrän det var dags att gå hem, så han räknas inte.). Men återigen, mycket trevligt. Däremot var nog alla väldigt nöjda med allt socialt umgänge när det var dags att gå hem, för barnen slocknade utan pip på vardera ungefär 2 minuter och själv känner jag det som om klockan vore midnatt, allra minst. Den som helt klart, utan minsta konkurrens, vinner utmärkelsen "dagens party animal", blir däremot herr Dahlstrand, som efter att ha lämpat av sina trötta barn och utmattade fru, tog på sig sex av prinsessans halsband och åkte iväg på en jobbkollegas "Mardi Gras" fest. Good for him, jag hoppas han får jättekul är allt jag har att säga. Själv tänker jag borsta tanden och hoppa ner i sängen för lite slötittande på TV.

Sök och du skall (inte alltid) finna

Jag gräver runt lite i besöksstatistiken och upptäcker att det är förvånansvärt många som hamnat här i västerled när de letat efter "baddräkter för stora magar". Just de besökarna tycker jag lite synd om, för det enda som finns skrivet om baddräkter för stora magar, är att jag också letade efter sådana, när jag var gravid med kronprinsen 2005. Och att jag aldrig hittade någon.

Så här finns tyvärr ingen information om baddräkter för varken stora, eller små för den delen, magar. Men lämna gärna en kommentar, ni som letar, om ni hittar något bra någon annanstans, så kanske de som hamnar här nästa gång slipper leta förgäves :-).

I övrigt är det tydligen också några som ville veta vad tidsskillnaden är mellan Houston och Stockholm, och där kan jag hjälpa till i alla fall. Det är sju timmar, dvs Houston är sju timmar efter Sverige och ligger därmed på central standard time (en timme efter New York och östkusten).

Tillsist var det dels nån stackars som sökte efter "fastande" och det kan jag inte heller hjälpa till med för det verkar så hemskt och hungrigt att jag aldrig prövat, och dels någon som letade efter "18"... tja, där måste jag nog ha lite mer information. 18 vaddå? Karat? Datum? År?

Nu ska jag nog ta och se efter hur många stackars besvikna sökare i cyberrymden som fått läsa om mat, när de egentligen letade efter "mat och porr". Det brukar vara en liten samling ;-). Jag vet inte exakt vad de är ute efter, men kan rekommendera filmen "9 och 1/2 vecka" för lite inspiration på den fronten...

Äntligen Fredag

Prinsessans skola bjuder på rullskridskoåkning ikväll. PTA (Parent Teacher Association), dvs Hem- och Skolaföreningen, här har verkligen noll och ingenting gemensamt med den Hem- och Skolaförening som fanns när jag gick i skolan, det är då ett som är säkert. De kräver mycket här av föräldrarna, både pengar, engagemang och frivilligarbete, men det ger en hel del tillbaka och betyder väldigt mycket för skolorna; Vår förening har till exempel dragit in närmare $30,000 i år som bl.a gått till att "försköna" utomhusmiljön runt skolan, digitala white boards till flera klassrum (tanken är väl att alla klassrum ska ha en till slut), skolkarneval, speciella frukostar och luncher för skolpersonalen och en himla massa annat. Och så nu då, när de hyr in sig på ett rullskridsko-ställe och så får alla studenter och föräldrar gratis skridskohyra. Ett trevligt sätt att bygga "school spirit" på, något som också poängteras och eftersträvas hårt här.

I alla fall (Vem vill prata om PTA på en fredagskväll, Jenny!?). Herr Dahlstrand och dottern har begett sig dit för att, som prinsessan oroligt försäkrade sig, "bara titta" (jag tror nog att det kommer att bli åkande av, jag), och ha en alldeles egen "Pappa- och dotterkväll". Lillgrisen har däckat efter att ha dammsugit av vardagsrummet och Elias och jag sitter och tittar på den nya "Planet Heroes" DVDn som kom med "Sun Commander" som han ska få om några veckor (Det vet han förstås inte om, men jag tänkte att ett nytt avsnitt kunde ju knappast skada, eftersom vi tittat på det andra typ elvatusenfemhundrasextioelva gånger), med fredagsmys... Macaroni and cheese kex (och det var inte mitt val, om nu någon trodde det).
När herr Dahlstrand kommer hem igen blir det vuxentv med, vad annat, en date med Agent Bauer. Vi är halvvägs, bara tolv timmar kvar.

Trevlig fredagkväll allihop!

9 månader

Gullgrisen har varit hos doktorn på 9-månaders checkup och uppmäts vara 76,2 cm lång samt väga 10,5 kg. En ganska stor guldklimp mao :-)

I övrigt är han nu väl vaccinerad, har fyra tänder på gång och är snorig som bara den. Samt vid gott mod.

Ny dammsugare

Vi har fått en ny dammsugare här hemma. Han heter Sven. Liten och behändig, men inte så snabb än. Det tog nästan hela förmiddagen att dra av köket, men å andra sidan drar han inte så mycket ström, så han är dessutom mycket miljövänlig.

Den enda nackdelen som jag ser det, är att barnarbete är förbjudet och att hans dammsugarpåsar måste bytas så ofta och luktar så illa.

kristidsfundering

Vi vet ju alla att USA (och resten av världen för den delen) är inne i en djup ekonomisk kris för tillfället. En kris som verkar spilla över alla kanter, över till alla delar av vår vardag mer eller mindre. Alla, läs jag, förstår kanske inte alltid riktigt hur vi hamnade i den, eller hur vi ska ta oss ur den. Men man lär sig, i alla fall jag, lite mer varje dag, genom att följa nyheter och händelser, och inte är det nånting roligt att lära sig heller direkt.

Men jag har såna problem med att allt man bara hör är negativt, negativt och mer negativt. Det förflutna var negativt (även när vi trodde att det var bra), nutiden är inte bara negativ, den är förfärlig och framtiden ska vi bara inte tala om - domedagen har kommit, eller kommer åtminstone med säkerhet innan året är slut.

Det är inte problemet, egentligen, jag vill ju inte höra ljug, är det elände så är det. Jag är inte heller så optimistisk och dum att jag tror att det här "inte är så farligt". Det är inte det, jag förstår mycket väl att vi är mitt uppe i elände just nu. Och jag är en väldigt bra "oroare"; En hur ska det gå, hur ska det bli, nu kan jag inte sova-typ. Ett tag, sedan orkar jag inte mer utan tänker alltid att "händer det, så händer det och det händer varken mer eller mindre för att jag går och oroar mig för att det ska hända.". För jag är en sån obotlig optimist i längden!

Jag vill alltid tänka att det ordnar sig, det löser sig, vi klarar det. Men jag är nog den enda och det gör mig ännu mer nedstämd. Jag känner mig lite som när jag försöker fundera över universum, jag menar verkligen fundera över begreppet oändlig - Jag blir nästan alldeles snurrig, det känns som om hjärnan får svindel lite, för vaddå oändlig det går bara inte (Dessa reaktioner kan vara en av anledningarna till att astrofysiker eller vad de nu kallas, aldrig var ett aktuellt yrkesval för mig).

Men lite likadant känner jag över all pessimism; Vad menar de, finns det intenting bra i framtiden? Kommer den här ekonomiska krisen aldrig att ordna sig? Vad ska vi göra då, då? Ska vi bara leva i missär, utan ett enda tecken på förbättring, framtidshopp och förtröstan på att saker och ting faktisk kan ordna sig? Att efter regn kommer solsken? Det måste ju bli bättre, även om det blir ett bättre som än betydligt mer annorlunda är idag. Hur ska vi någonsin kunna förbättra, förändra, om vi bara ser svart?

Jag kan inte tänka på nåt annat sätt än att natt alltid följs av dag, men jag börjar känna mig ganska ensam.

Värt ett försök

Jag försöker lura i barnen vegetariska "corn dogs" (dvs korv inbakade i nån sorts lite söt majsdeg, tänk pinnbröd fast onyttigt ;-)) till middag ikväll. Flera vänner har sagt att deras barn inte märker någon skillnad, och det är ju ungefär hundra gånger nyttigare än den vanliga varianten (som vi inte brukar äta hemma, för att det är just inte nyttigt).

Resultatet, this far? Elias äter med god aptit, inte ett pip, och ber om påfyllning. Mathilda? Ratar naturligtvis sojakorven, men äter det onyttiga (som då i den här vegetariska varianten då är mindre onyttigt) skalet. "Korven är för rosa och smakar konstigt".

Är någon förvånad?

Besatthet på liten nivå

På samma sätt som kronprinsen är besatt av sina Planet Heroes, så har vår yngsta son förnärvarande en enda stor besatthet: Det är att ta sig så fort som möjligt till vår öppna spis (gas-sådan, så det är i alla fall ingen aska och sånt jox att oroa sig för, alltid något), och då alldeles särledes spisskyddet framför, innan mamma tar bort honom. Fråga mig inte vad det är som är så underbart med det, men nånting måste det vara. När han väl kommit fram bankar han allt han kan på det, vilket ofelaktigt alltid leder till att det välter över honom (därav mammans försök att hålla honom borta).



Vi har låtit det välta över honom ett par gånger (det är inte jättetungt, men säkert tillräckligt för att det ska vara oskönt att få över sig, om man är liten) i förhoppningen att han ska lära sig, och förstå, att det är dumt att slå på det. Varje gång skriker han argt i högan sky -varpå han fortsätter banka och dra på det.

Mycket kan man säga om vår lillgris, men särskilt snabbfattad verkar han inte vara. Det är ju tur att han är så söt i alla fall.

Det är det jag alltid har sagt

Man ska akta sig för att träna och motionera. Framför allt om man inte gjort det regelbundet på ett tag. Det kan nämligen hända att om man är ute och powergår och plötsligt, överkommen av vårkänslor eller effekterna av någon ännu icke känd sjukdom (symptomerna verkar dock överensstämma mycket väl med Beach 200*-sjukan, som brukar anta epidemisk storlek i just februari/mars. Just -09 versionen verkar dessutom vara en mycket aggressiv form av denna sjuka.), får för sig att börja varva gåendet med utfall. Dessa stackars utfall kan ju verka lätta och smärta att utföra och tur är väl det. För lätta och smärta är det sista ens ben är dagen efter. De känner smärta däremot. Fruktansvärd smärta varje gång de tvingas ta ett steg i en trapp.

Fick man dessutom för sig att springa lite, blandat med gången och utfallen, eftersom man hade sån spring- och trallvänlig musik i Ipoden; Ja då kan man inte gå i trappor rakt upp och ner. Eller sätta sig eller ställa sig upp som en normal människa. Tro mig. Men det lindrar faktiskt lite att gå på snedden upp och ner i trappor. Det må se lustigt ut, men man kommer i alla fall dit man ska.

Blommor men inga bin

Här är lite bilder från gårdagens botaniska vandring. Jag har inte speciellt gröna fingrar, men jag är otroligt förtjust i att fotografera växter och blommor :-).
Alla utom den första (som är en orkidé från deras orkidéväxthus), är tagna utomhus, så visst sjutton blommar det. I alla fall där. Runt om i vardagen i förorten, blommar det inte än, vad jag sett.










Ok, nog med blommor :-).

Fast igen

Näe, nu har vi fastnat i "24" igen. Säsong fem på DVD. Det innebär återigen att hem och hus får försummas, barnen skickas i säng vid 4-tiden på eftermiddagen... Allt för att få följa Agent Bauer en vända till.
Ok, nästan så illa är det. Bara nästan. Det är faktiskt väldigt svårt att inte falla för "bara ett avsnitt till, bara ett avsnitt till".

Men i dag var vi faktiskt iväg hela familjen (det var helgdag här idag, så herr Dahlstrand var ledig från jobbet, hurra hurra!) till en botanisk trädgård. Man skulle kunna tänka att där inte finns så mycket att göra mitt i vintern, men den som sa det har tydligen aldrig varit i North Carolina mitt i vintern, för där fanns både det ena och det andra. Som fotograferades. Dagen avslutades sedan med att loppan fick feber och däckade totalt. Så nu väntar vi bara på att resten av familjen ska falla - Det är nästan lika spännande som "24".

Tyvärr får de där fotona komma upp i morgon, för just nu hör jag högt och tydligt hur Jack ropar på mig, att om jag inte kommer nu så kan han inte hitta nervgasen innan de illasinnade terroristerna tar kål på halva (minst) Los Angeles.... Och we can't have that happen, now can we ;-)?

Shopping

Vi har blivit med nya soffkuddar.

Happy Valentine´s Day

Med önskan om att ni alla har en dag fylld av kärlek, omtanke och lite extra godsaker skickar vi stora kramar från oss i Västerled!

Knark på fastande mage

Jag undrar när jag ska lära mig? Att om jag tar starka värktabletter (de härligt lulliga receptbelagda dito.) och inte har ätit någonting, så blir jag fruktansvärt illamående och kräks.

Det är vinter. Jag kräks. Men jag är inte sjuk. Jag har alltså vinterkräkosjuka. Det är lite synd om mig.

Tandläkarompyssling

Idag var det dags för tandläkarsession # 2. Lagom tills att det också skulle ta i med hårdkanskarna mot den tandvärk som jag haft sedan jag var där på julafton, försvann den i början av veckan, vilket både jag och tandläkaren var glada för. Nu är det bara att hålla tummarna för att den håller sig borta också.

Jag, som hatar att gå till tandläkaren nästan mest av allt i världen, är numera hela kär i min tandläkare. Han tar sig hur mycket tid som helst att förklara vad som ska göras och vad han gör, är väldigt mån om att jag inte ska vara nervös och framför allt - han drogar ner mig så att jag ligger och typ halvsnarkar när jag är där. I dag fick jag mig en ordentlig tupplur, för jag var där i nästan 5 timmar. Och fast det gjordes både rotkanaler och slipades ner tänder, så låg jag där på min lilla fluffiga hjärtformade kudde (jo, jag får en sån så att jag inte ska få ont i huvudet och nacken av den hårda stolen, när jag är där länge. Bara en sån sak), under en filt, lyssnade på tv (tyvärr kunde jag inte se den) och tyckte att livet var ganska lugnt och trivsamt. Emellanåt när den lugnande medicinen klingade av, så pep jag lite och genast så fick jag lite mer. Det var bara paraplydrinken och lite varma tropiska vindar som saknades, så hade man nästan (Ok, nästan) kunnat tänka att man var på semester.

Fast knark i all ära. Jag tar nog hellre med mig herr Dahlstrand på semester, än en tandläkare som står och gräver mig i munnen. Det blir nog lite tjatigt i längden.

Mot nya mål

Han är så nära så nära nu, lillgrisen. Han gungar och gungar, än så länge går det mest bakåt och ena benet vill inte riktigt. Men jag vågar mig på en mycket avancerad gissning att han faktiskt kryper köket runt innan veckan är slut. Senast.




Och ps. Oredan i förgrunden är orsakad av ingen annan än lillgrisen själv, som just upptäckt nöjet med att riva i tidningshögar. Och riva sönder mammas "Allt om Mat". Djäkla unge.

Det här med vinterkräksjuka

Någon måste hjälpa mig och förklara hur det kommer sig att Sverige verkar drunkna i hinkvis med kräks, och vinterkräksjukor, hela vinterhalvåret. Varje år. Varför? Hur kommer det sig att exakt alla svenskar man känner, med småbarn, är hemma och kräks i skift hela familjen minst en gång varje vinter?

Här har jag aldrig hört talas om dessa epidemier. Visst blir barnen magsjuka någon gång, men aldrig regelbundet och återkommande och aldrig att man hör att hela skolan/dagiset har kräksjukeepedimier. Aldrig hört talas om!

Och ändå har jag så svårt att tro att kräksjukevirus dör någonstans över Grönland och inte finns här, att amerikanare på något sätt skulle vara mer motståndskraftiga mot magsjukor. Eller är renligare på något sätt. Visst, de är noga med att hålla på och göra rent leksakern på dagis, men är det hela det enkla svaret? Och varför, i såna fall, gör man inte samma sak på svenska dagis, det är ju inte direkt raketforskning vi talar om? Eller gör man redan det, och drabbas ändå av detta kräckelvirus?

Kanske mörkar man det här, vägrar att tala om för föräldrarna när halva barngruppen ligger hemma och den andra halvan är för puckade eller upptagna med sina egna liv för att undra varför lille Joe är det enda barnet på avdelningen?

Jag vet inte svaret på detta mysterium, men jag är faktiskt väldigt väldigt nyfiken!

Must see bums

Ikväll var vi på bio och såg "Slumdog Millionaire". Gå och se den. Genast.

Besatthet

Om jag tvingas genomlida en endaste minut till av Planet Heroes dvd:n tror jag att jag få eksem.



Och när vi inte tittar på det, så krymper vi mamma med Black Hole's Neutrino ray, eller leter runt hela huset efter sagda Nuetrino ray (Varför, ack varför, görs dessa saker så förbenat små? Måste vara så att man lättare ska tappa bort dem, och därmed köpa nya. Jag är inte alls cynisk.).Och det är inte lätt att hålla reda på vem som bor i vårt hus dessa dagar. Black Hole verkar bo här och ställa till elände, för allt bus som sker är i alla fall alltid hans fel. Och i förra veckan bodde Star "Shooter" här, "Star shooter vill ha glass", men senaste dagarna verkar han ha flyttat och ersatts av "baby Sun", vilken är en helt egen uppfinning, jag tror han är besläktad med Sun Commander, men helt säker kan man aldrig vara...



Blir alla småpojkar så här besatta? Och hur länge håller det i sig? Jag hoppas innerligt att det blivit något mer, ska vi säga, balanserat, innan sonen upptäcker tjejer...

Man kan ju hoppas att vi har en blivande astronaut, eller kanske astronom här hemma. Men han kan ju lika gärna bli en skvatt galen scientist som ägnar dagarna åt att krympa alla han inte tycker om med sin Neutrino ray...

It´s a big big world. Eller inte.

Jag har en väninna som jag lärde känna i Houston. Denna väninna flyttar från Houston till Charlotte. Två år senare flyttar vi - till Charlotte. Kvar i Houston finns min väninna #2 - som nu ska flytta in i väninna #1s gamla hus. Utan att ha vetat om att det var väninna #1s hus, då de bara kände varandra lite genom mig och aldrig umgicks.

Men hallå, hur liten är världen? Egentligen.

Playdate

Vädret har fått spunk. Förra tisdagen var det -8 grader. Idag var det 22 grader. Varmt. Helt fel mitt i vintern, men vårigt härligt. Det var bara att vara ute och njuta.

Dressed for success?

Jag tittar just på en livesändning från omrösningen i Senaten av det stora krispaket som President Obama vill ha igenom, och slås av hur maktens folk klär sig. Alla manliga senatorer, ja alla män överhuvudtaget, har mörka kostymer (svarta, gråa, mörkblå), medan kvinnorna har, den minoritet av kvinnliga senatorer som det är tyvärr, iögonfallande många fall, mörka nederdelar och någon klatchig färg på kavajen (rött verkar dominera).

Och då kan man ju inte låta bli att undra varför vi ser så få av maktens män i röda kostymer? Varför är rött helt acceptablet på framgångrika/mäktiga kvinnor, men clownaktigt på samma män? Skulle man verkligen ta en man i röd kostym på mindre allvar, än om han sa samma saker iklädd en grå? Och varför i såna fall?

Why?

Pysseloverload

Jag har just klistrat fast 100 små, pytteplutt, glasstenar (som ser ut som fejkiga diamanter typ) på en tröja till prinsessan och återigen insett hur mycket jag hatar att pyssla. Jag må säga att jag tycker det är "sååå roooligt" och kul och skapande. Men då ljuger jag. Det är samma mamma, som tycker om matchange outfits som säger det och hon bör verkligen helst inte släppas ut allt för ofta. Hon är farlig och hittar alltid på en massa pyssel och don som jag måste göra. Pyssel är oftast alldeles för pilligt för mig och mest av allt hatar jag småpillande.

En gång var jag tillsammans med en mycket trevlig man som höll på med något i stil med Drakar och Demoner, tror jag, nånsorts fantasyspel, med en massa små gubbar, typ tennsoldater. Denna trevlige man målade dessa gubbar, med ansikten och hela konkarongen. Alla såg olika ut och var extremt detaljrika och mannen i fråga tyckte att detta var en jättetrevlig hobby. Avslappnande. Jag hade gått och hängt mig efter en gubbe. Eller huggit av mig armen eller nåt. Båda alternativen betydligt mer lockande än att måla hundratals av små miniansikten och dräkter. Som sagt, jag har inget tålamod för pill.

I morgon firar Kindergarten "100 days of school" och nu ska jag gå och lägga 100 små snacks i en påse för prinsessan att ta med sig, att blandas i en jättelik trail mix. Jag försökte med både craisins och cheerios, men det ska f-n till att vara mamma till en unge som hatar allt nyttigt. Hon vill ha små chocolate chips. Vi får väl se. Som tur är behöver jag i alla fall inte limma fast dessa små chokladbitar någonstans, eller måla dem.

Jag tror jag måste gå och lägga mig.

flinar bäst som flinar sist

I våras bestämde jag mig ju för att man faktiskt kan ta emot hjälp när den erbjuds, så idag när lillgrisen och jag var och handlade, körde en till synes trevlig ung kille ut vår mat till bilen.

Jag säger till synes, eftersom när vi kommer fram till Hebbe (Vår XC90 heter så. jaja, döper inte alla sina bilar?) och jag öppnar bakluckan så säger han:
"Oh, you have a net. What is that for?"
Jag tittar till på honom som om han är lite puckad, men svarar snällt
"That´s a cargo net, so that if you have to break really hard, all your stuff from the trunk doesn´t come flying and hit you in the head."
Då småskrattar spolingen och säger nåt i stil med
"Oh, you really bought it all". Inte som i, du köpte alla tillbehör som fanns till bilen, utan du gick på allt som försäljaren försökte lura i dig.
Nu kan man ju tänka att man kan faktiskt strunta i vad en grabb som packar och lastar ens matvaror tycker och tänker om bilar och säkerhet. Det skulle man faktiskt kunna och så här i efterskott så är jag benägen att hålla med. Men inte då, jag säger
"Well, if you think about it, if you have to break really hard, or get hit, the stuff in the back will fly around. And weigh alot. So, it´s really a safety issue."
På detta svarade den söte gossen, flinande dessutom:
"So you got your self a cute little net."

Men herre jösses så upprörd man kan bli över sådana saker. Stå inte och hånflina mig i ansiktet över saker där jag vet att jag har rätt. Jag lovar att om det varit herr Dahlstrand som varit och handlat hade killen aldrig gjort så där, för killar hånflinar inte åt andra killar när de pratar om bilar. De småler inte mot den andra killen, klappar dem på huvudet och använder röstlägen som i princip betyder "lilla gumman, nu är du allt ute och cyklar igen".

Jag hoppas att den här grabben är ute och kör en dag i sitt framtida liv, tvärbromsar och får något hårt farande i huvudet från bagageutrymmet (lagom hårt, det ska göra lite ont, men jag önskar ju inte livet ur honom, så farligt var det inte). Och tänker på mig. Utan att flina.

Ocker

Berätta för mig om det här låter skäligt:

Jag tänker köpa 2 st Bruce Springsteen biljetter på Ticketmaster, som är de som i princip har monopol på alla stora evenemangs biljettförsäljning (När jag tänker efter så tror jag faktiskt inte att jag ens VET om nåt annat ställe att köpa de här biljetterna på, så det var inte så mycket att välja på.). Biljetterna släppts klockan 10.00 och prick 10.00 så börjar jag söka. Jag söker på alla biljetter, bästa möjliga, till vilket pris som helst (inte värt att börja krångla tänker jag). Efter att ha suttit i kö i två minuter poppar det upp en sida som meddelar mig att tyvärr finns inga biljette för just de sektioner jag valt, men om jag trycker på tillbaka-knappen och väljer "bästa möjliga till vilket pris som helst" så finns det biljetter...

Jag är ju inte den som är den, så jag gör om alltihop igen och får nu vänta i fyra minuter - på samma dj-a meddelande! Nu börjar jag väsa lite lätt ormlikt mellan sammanbitna tänder (som jag fortfarande har tandvärk i, men det är en helt annna historia. Jag nämner det bara för att ni verkligen ska förstå hur synd det nu är om mig) och gör om samma sak, mycket långsamt och ordentligt eftersom de små slavarna som springer runt inne i Ticketmasters datorer verkar fatta skrämmande trögt. Och väntar i fem minuter. Och får samma meddelande.
Skam den som ger sig, I´m on a mission here, så jag gör återigen om samma sak för fjärde gången; Inga krav på specifika stolar inte, inga krav på att ens se nånting - jag är glad om vi typ får sitta på en liten kulle utanför stan och lyssna med stora hörlurar. Och så väntar jag. I fyra minuter till. (Under denna väntan hinner jag prata med herr Dahlstrand i telefonen, ock skälla ut honom genom mina sammanbitna tänder. Skället får han eftersom det är för hans skull som jag genomlider detta Kaftkaliknande surfande, eftersom jag personligen är jättenöjd med att höra "Born to run" nångång emellanåt, men räknar mer än två Bruce-låtar på raken som överdos.)

Då, kommer det upp en sida som erbjuder mig två biljetter. Längst upp, längst upp, alltså översta nivån typ under taket. Men i bra vinkel mot scenen, så det var väl alltid nåt att vara glad över. För denna fantastiska utsikt får vi betala 95 dollar per biljett, plus, och här kommer det bästa, 13 dollar styck i convencience charge samt, åh det är inte slut än, 6 dollar i processing charge!! Över 30 dollar för att deras förbenade system inte funkar, det fanns ju överhuvudtaget ingenting bekvämt över den här erfarenheten, om man inte råkar råkar vara masochist.

Nu har dessutom någon dommare i New Jersey bestämt sig för att utreda Ticketmaster, eftersom någon som också skulle ha Bruce Springsteen biljetter inte heller kom fram på deras sida, utan hänvisades till en sida där biljetter såldes i andra hand, och givetvis mycket dyrare - Administrerat av Ticketmaster!! Hmmm, man förstår ju verkligen vilka incitament de har att sälja biljetter "fair and square" då, när de bara kan strula till allting för folk och sedan pracka på dem biljetter för flera hunda dollar istället. Plus convenience fees.

Väääässssssssss, är allt jag har att säga om det. Och morr.

Uppdatering: Det värsta är, att nu när jag söker, finns det hur många biljetter som helst tillgängliga, visserligen inte superbra, men åtminstone inte på vinden. Så mycket för "best available", fnys!

Mix and match

Jag tittar på vårkläder till barnen och inser att det nog var tur att vi inte fick en lillasyster till vår familj, för jag börjar inse att det bor någon riktig konstig mamma i mig: En mamma som plötsligt tycker att det är sååååå gulligt att klä pojkarna likadant "storebror och lillebror" och ååååååh så gulligt det kommer att se ut när de rumlar runt i trädgården... Ja ni hör ju, jag är inte riktigt klok! Och hade jag haft flickor hade varit etter värre, det är jag säker på, för flickkläder är ju såååå söööööötaaaa...

Nä. Om man skulle gå och återgå till vanliga livet en stund. Där barnen går igenom minst ett par tröjor vardera per dag och där det är omöjligt att matcha nånting annat än möjligtvis strump-par. Och inte ens det, lyckas jag alltid med.

Inlägget om hur lugnt och skönt livet är just den här morgonen

Egentligen. EGENTLIGEN. Hade jag faktiskt tänkt skriva ett litet blogginlägg om hur sköna morgonstunderna är när, trots att jag har världens underbaraste familj, alla i familjen förutom lillgrisen och jag försvunnit till skola och jobb. Hur jag dricker morgonkaffe i min ensamhet, läser min tidning, tittar på CNBC och andas en stund.

Men det blev ingenting av med det. Inte när man har hjärnsläpp och kör iväg sin son till förskolan utan mössa och vantar och det är -6 grader kallt. Då får man vackert åka hem, hämta mössan och vantarna som man av någon ougrundlig anledning (antagligen samma hjärnsläpp) la på den andra bilen i garaget när man åkte iväg, och så får man köra tillbaka och lämna av dem. Och just när man gjort det, måste man åka till mataffären och hämta cup cakes som man, i ett svagt ögonblick, lovat bidra med till frökens födelsedagsfirande i dotterns skola (och det värsta är att det inte ens är hennes riktiga födelsedag, det är hennes halva födelsedag, eftersom hon egentligen fyller år i augusti.). Och så måste dessa lämnas av. Sedan måste man åka och hämta framkallade foton, för de har varit färdiga i flera dagar. Sen får man, kanske om man har tur, åka hem och dricka kaffe. Efter man har köpt nya löpskor och lämnat av kemtvätt, just det, glömde det. Men eftermiddagskaffe blir ju trevligt för all del.

Och vem sa att livet som hjärndöd hemmafru inte var underbart och gamlouröst? You betcha!

The age of innocence

Favoritsången här hemma för närvarande, näst efter Hannah Montana då, är "Barbie Girl" with Aqua. Prinsessan trallar den från matbordet till badkaret och lite däremellan. Framför allt när hon leker med sin Barbies.

"Vad roligt det är mamma, att de skrivit en sång om Barbies... Som "you can brush my hair, undress me anywhere" ... Så är det ju precis när man leker med Barbiesar."
Mamma, som just lyssnat in sig lite ordentligare på texten för första gången:
"Mmm, ja precis så är det ju. Och så sjunger de ju "change my clothes everywhere" också, man klär ju på Barbiesarna kläder också." (En aldrig så liten vit lögn har väl aldrig skadat en 5-åring, tänker jag)

Måtte mina barn aldrig riktigt höra vad de egentligen sjunger, utan bara tralla och dansa vidare.

Det ringer, det ringer...

Vi har årets andra snowday idag, vilken är betydligt fjösigare än den första vi hade för idag ser man till och med små grässtrån sticka upp, men nu är de ju livrädda för snö här så det är bara att gilla läget.

Den vänliga skolan ringde mass-samtal om det faktum att de har stängt idag, snällt nog - Klockan 05.15 i morse!! Jag tycker väl, i mitt något sömniga tillstånd, att det var liiiite väl överambitiöst. För det första, jag förstår att folk går upp tidigare än jag gör, som vanligtvis masar mig ur sängen först när något av barnen (oftast Elias) vaknar, och att arbetande föräldrar måste planera för en dag när de inte kan lämna barnen i skola, men var ska de ringa så dags på morgonen? Mormor? Barnvakten? Jag kan garantera att de blir ungefär lika glada som jag, av att få vakna så dags. (Utom min mormor då kanske, hon brukade vakna väldans väldans tidigt)
Och för det andra, folk har väl ögon att se med och hjärnor att tänka med!? Det är ju inte direkt så att detta inte händer ungefär varje vinter och om man då vaknar, tittar ut genom fönstret och ser att det är vitt ute, vad gör man då om man har skolbarn? Jo man tänker att "hmmm, jag undrar om skolorna har stängt idag, bäst jag kollar" och så går man till sin lilla dator och kollar, eller till sin lilla tv och sätter på nyheterna (Där rullar det en lista på botten oavbrutet - You can´t miss it!). Eller om man bor i en håla i skogen och inte har tv, så ringer man till skolan och får höra detta på en inspelning. Och kom nu inte och säg att det finns människor som inte har telefon också...



Herr Dahlstrand och jag pratade häromdagen om det faktum att det minsann aldrig var några snowdays när vi gick i skolan - Det var bara att pallra sig iväg i snöstormar och arktiskt kyla, det spelade ingen roll. Och aldrig var det plogat så dags på morgnarna heller. Men så är ju svenskar vikinga-ättande också.

En försmak av tonårstrots

Prinsesssan, så liten hon är, börjar visa tydliga signaler och tendenser på att vara på väg in i "lilla puberteten", det som många 6-åringar går igenom. Hon rullar med ögonen, suckar och stönar och försöker fräsa ifrån. Ärligt talat är hon ganska söt och ungefär lika skräckinjagande som en liten tax eller nåt, men det gör ju inte hennes beteende mer acceptabelt och det sista man vill göra är ju att skratta åt henne.

Däremot funkar det ganska bra att skratta med henne, och få henne att se hur fånigt hon beter sig. Det svänger fort, ena stunden är hon stöddig som en mycket liten Hells Angel som nog anser att hon är den som vet mest av alla i världen och egentligen skulle få sköta sitt liv själv. I andra stunden är hon den söta fem-åring hon ju faktiskt är, som pussas och kramas, vill ha hjälp med att knyta skorna, skära upp maten och sitta med snuttefilten när det läses saga.

Det är väl bara att inse att tiden går, och fort dessutom, hur gärna man än vill att de ska vara små för alltid. Och det är ju väldigt roligt med större barn, så jag tror (och hoppas, för man har ju inte riktigt nåt val här) att det bara blir roligare. Men bäva månde våra dörrar och öron, när loppisen fyller tonår. Hujeda mig.

Superbowl

Ikväll är det snacksens, gojsiga appetizer´s och chipsens förlovade kväll: Det är superbowl, finalen i amerikansk fotboll. Det sägs att det under den här kvällen konsumeras tillräckligt med guacamole i USA att fylla en stadium. Vet inte vem som kom på att lägga Superbowl på en söndag, men korkat är det, eftersom matchen inte är slut förrän vid 22-tiden och alla dricker öl till småätandet dessutom, så vore det väl skönare att få sova ut i morgon kan man tycka?

Mina lag går aldrig till Superbowl (men nån måste ju heja på de stackarna ändå), så ikväll har jag "adopterat" Pittsburg Steelers, eftersom herr Dahlstrands chef är här och tittar på fotbollen och han är jordens Steelers fan. Och så slog motståndarlaget, Arisona Cardinals, ut Charlottes lag, The Panthers, ur semifinalen och därmed var ju saken biff ;-). Annars är faktikst det roligaste med Superbowl alla reklamsnuttarna, där annonsörerna verkligen slår på stort för att försöka bräcka varandra och vara så roliga och fyndiga som möjligt. Ett tecken så gott som något på vilka ekonomiska tider vi lever i, är att ingen av de stora amerikanska biltillverkarna är med och annonserar för första gången på mer än 10 år - Och att flera av de stora jobbsökar- och bemanningsföretagen satsar stort.

Så med måttligt fotbollsintresse är det mumseli mums på chili, buffalo vingar och ost och så lite GO STEELERS!

Språklig hjärnsläpp - No more

Enligt Prismas ordbok heter det mycket riktigt "skrynkla", i pluralis "skrynklor", och detta betyder alltså oönskade veck på kläder och dyl. Det är ju helt logiskt, bara man inte säger det för många gånger... Hm.