Det går frammåt lite långsamt

Uj uj uj vad det varit magert med uppdateringar här, det är nästan så dammet börjar lägga sig :-).

Uppdatering på armfronten är att jag fortfarande är inpaketerad med en gipsskena (dvs halvt gips), men sedan igår kan jag i alla fall ta av det och duscha (vilket känns som en halv seger bara det. Det är helt enkelt bara måttligt snyggt med en jodfläckig tass), samt göra små böjövningar för att inte armeländet ska rosta ihop alldeles. Det var de positiva nyheterna; De negativa är att jag måste ha gipspaketet på (OCH Schweizerost. Och högläge.), och alltså fortsätta vara enarmad, i två veckor till, tills de tar bort stygnen. Under tiden får jag inte heller bära någonting typ tyngre än en penna -vilket ju känns helt lätt och görligt med en liten grisbäbis. Not. Men men, det får gå, det finns ju inte mycket annat att göra liksom. Det blir till att bli innovativ, så går det säkert bra. Det finns ju faktiskt barn som börjar gå tidigt, eller hur...

Jag får börja videoblogga eller nåt under tiden. Eller så får det helt enkelt bli små korta uppdateringar, som inte tar så lång tid.

På torsdag är det iallafall Thanksgiving, denna myshögtid som i alla fall för mig symboliserar början på "The Holidays" och åååååh vad jag är sugen på jul!! På söndag är det väl dessutom 1:a advent, och det måste vi ju ha lite lussebullar till! Och julpynt... Hujedamig vad herr Dahlstrand kommer att vara slängd i matlagning, bak- och julpyssel när det här är över. Vare sig han vill eller inte, he he. Jag får väl återkomma med bildbevis... Om jag bara nu kan fotografera enarmad...

Mitt liv som schweizerost

Nu sitter jag här, något mer inpacketerad än jag trodde. Hela armen har ett bandage (var de egentligen skar har jag ingen aning om, det gör ont mest överallt) och bandaget är i sin tur inklämt i en stor gul ostliknande kub av skumgummi med många hål. Barnen tycker att det är jättekul att jag har en ost på armen. Tur att de är lättroade.

Så här ska jag sitta tills på måndag, gärna med armen upp över huvudet dessutom (inte skönt och inte praktiskt). Att försöka använda högerhanden kan jag glömma, för den är spjälad i vinkel. Tur att mamma är här och att herr Dahlstrand kan jobba hemifrån. För att inte vilken tur att han kan skriva fort åt mig *vinke vink från herr Dahlstrand som inte har något att säga till om vad gäller texten*.

Nu ska jag gå och ta mig ett trevligt smärtstillande piller, man sover ju så bra på dem så det är inte klokt. Det är tur att jag inte har anlag för läkemedelsmissbruk. Tror jag i alla fall...

Operera mera

Idag bär det av till doktorn - igen. Nu har faktiskt den eländiga urinvägsinfektionen verkat vikt hädan, vilket inte var en dag för tidigt, och då var det dags att operera armen.

Jag har inte riktigt koll på exakt hur handikappad jag kommer att bli, annat än att jag inte får lyfta med armen på ett tag, men jag har verkligen inte tid att vara enarmad allt för länge; Här ska lagas Thanksgiving kalkon och julpyntas (jaja, snart då), för att inte tala om julklappshandlas. Baske mig.

Men om det blir tyst igen ett par dagar beror det på att jag skriver så förfärligt långsamt med vänster hand, samt att jag inte lyckats muta herr Dahlstrand att ta anställning som spökskrivare.

Putsa benen och ta bort hår på silvret?

Idag putsade jag vår väldigt fina "knuten" ljusstake från Svenskt Tenn, som vi fick i bröllopspresent men aldrig använder just därför att den är ett sånt litet helvete att putsa. I alla fall, nu var det dags. Och inte för att jag någonsin tyckt att silverputs luktar gott, men den här varianten luktade precis som... hårborttagningsmedel.

En stilla fundering; Känns det helt tryggt att ett medel som man använder på kroppen (och kan använda både lite här och lite där) luktar precis som ett medel som man gnuggar på silver med och som man helst ska ha handskar på sig när man fipplar med? Not so much, eller?

Sjukstuga

Kronprinsen, som mormor lite gulligt döpt honom till för att det blev så många småprinsar, är sjuk. I falsk krupp och med hög feber.

Som en liten het kamin låg han och "skällde" och väste hela gårdagsnatten - med mig bredvid sig, för annars sov han inte överhuvudtaget (Själv sov jag väl, mellan tröstande av skällande säl och konstant nappspottande bäbis, hela två timmar eller nåt. Attans vad pigg och alert jag varit idag.). Idag har han kamperat på soffan framför barntv i stort sett hela dagen, när han inte krupit in under soffbordet (?) för att sova lite. Eller hade en liten bajsolycka i mysbyxorna mitt på vardagsrumsgolvet. Över 39 grader hade han hela dagen -Ända fram tills ungefär en timme före sängdags, när han plötsligt blev feberfri och helt sprallig. Om än hostig. Förklara det den som kan.

De snälla föräldrarna försökte sig på att ge honom lite hostmedicin före sänggåendet, men det hade vi inte mycket för, för efter att ha fått tvinga i honom den (jag får väl erkänna att jag förstår honom, jag tycker också att flytande hostmedicin är fruktansvärt äckligt. Det säger jag dock inte till barnen.) så satt han en minut ynkligt snyftande. Sedan kräktes han upp den ihop med en halvsmält chicken nugget och otaliga klementinklyftor över hela herr Dahlstrand och halva badrumsmattan.

Det är kul med barn nästan jämt.

Skrivtorka

Det är lite trögt i skrivtarmen just nu, för det händer liksom ingenting att skriva om.
Det regnar. Det är höst. Min trista, lömska, urinvägsinfektion gör comeback. Jag tillbringar en och en halv timme på lilla sjukhuset för att göra ett ultraljud på mina njurar (njurinfektion, någon?). Själva ultraljudet tar 4 minuter, resten är väntan och pappersarbete. Jag äter en massa mer antibiotika. Vi har gäster på middag. Jag lagar en päronpaj med ingefära som jag inte tänker lägga ut receptet på, för det var inte speciellt märkvärdigt. Jag tvättar och viker tvätt och tvättar lite till. Barnen är glada och ingen är förkyld.

Typ. Nu går jag och lägger mig och väntar på inspiration att skriva lite fylligare. Lite intressantare. Lite roligare. Lite mer.

Sussi gott!

Fula tankar

Jag har ett moraliskt dilemma.

I vår villaägarförening (HOA=Home Owner´s Association)så står det klart och tydligt med stora bokstäver att man får absolut inte, icke på några villkor, ha en studsmatta/trampolin i trädgården. Punkt slut. När vi flyttade hit, eller rättare sagt letade hus, var detta en av de saker vi verkligen, verkligen ville ha; en studsmatta. Det var då lite surt att få reda på att det var något som vi aldrig skulle kunna ha, men eftersom vi älskar både huset och området mer än vi älskade tanken på en studsmatta så har vi förlikat oss med vårt öde.

Tills jag en vacker dag kom körande i en annan del av området, råkar kasta en blick in på tomten jag passerade (Ok ok, jag glodde. Jag är sjukligt nyfiken och tittar därför alltid in i alla trädgårdar och gärna in genom upplysta fönster om det är mörk ute. Man vet aldrig vad för roligt ens grannar kan ha för sig ;-)) och vad skådar jag! En trampolin! En stor blå trampolin mitt i trädgården utan minsta tillstymelse till att försöka gömma undan den. Det hoppade dessutom barn på den, som om det inte var illa nog att den bara fanns.

Det här grämer mig. Jag tror ju väldigt mycket på karma, och försöker verkligen leva enligt "Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig". Och om jag hade satt upp en trampolin som den natzinitiska villaägarföreningspolisen råkat missa (och de missar då inte mycket; Har du en liten liten död buske i din rabatt? Brev på posten! Har du din soptunna ute en dag för länge? Brev på posten!), så skulle jag verkligen inte vilja att någon skvallrade för dem, så att jag var tvungen att ta bort den och böta en massa pengar. Det är så enkelt egentligen; Jag har inte med deras dumma trampolin att göra, good for them, sköt mig själv för jag får ju ändå ingen studsmatta bara för att grannarna måste ta bort sin, grannsämja och allt annat yada yada yada... Och ändå, ändå: JAG VILL JU OCKSÅ HA EN STUDSMATTA OCH BARA FÖR ATT JAG ÄR DUM OCH LAGLYDIG SÅ HAR JAG INGEN OCH DÅ SKA BASKE MIG INTE GRANNARNA HELLER HA DET!!!

Så. Nu var det sagt. Nu mår jag lite bättre. Jag kan nog leva med att det finns grannbarn som får studsa och hoppa, när mina barn bara får gunga. Kanske. Vad skulle ni gjort?

Onsdagrecept: Chicken Tikka Masala

Receptet finns som vanligt här

A travelling we go

Vi har inte trillat av jorden de senaste dagarna, utan istället tagit oss en tur upp till Washington, DC för att träffa nära och kära, och hunnit hem igen.

Det var en ganska dryg resa upp i fredags, på nästan 7 timmar i bilen, men mycket berodde det på att vi inte kom iväg förrän mitt i rusningstraffiken och det oss därför nästan en timme bara att komma från södra till norra Charlotte. Det var väldigt segt, men sedan tutade vi på bra. Lite middag på vägen och sedan däckade barnen i baksätet till Happy Feet på DVDn (givetvis hann vi med en omgång Kalle och chokladfabriken också, annars hade det inte varit likt Elias) och då körde vi i princip nonstop efter det.

Lördagen spenderade barnen med mormor och tant Kate först bland rymdraketer och austronauter på National air and space museum och sedan med dinosaurerna på Museum of natural history, så de hade en riktig heldag. Herr Dahlstrand och jag fick också en riktig heldag tillsammmans, där vi först åkte runt memory lane och återupplevde alla gamla ställen där vi bott och gjort saker tillsammans. Det var ju i Washington vi träffades, så det blev otroligt mycket nostalgi :-). Det är helt otroligt att vi inte varit tillbaka här på över fyra år! Nu ska det förhoppningsvis bli lite oftare, eftersom vi faktiskt kan köra nu och inte behöver stoppa in hela familjen i flygplan, bara för att vi bodde i jordens avkrok (Houston).

När vi hade myst runt och hunnit med att äta en god lunch, så blev det en utflykt till lite shopping, där vi faktiskt hittade en stol till vårt köksbord, som vi varit på jakt efter (Vi har fyra stolar, vilket ju är i alla fall en för lite om vi vill kunna sitta hela familjen tillsammans i framtiden, och stolarna görs inte längre, så därför åker vi runt som tossingar och letar på outlets efter den :-)), så det var en lyckad shoppingexpedition. Kvällen avslutades inte på något vis sämre heller, eftersom mormor satt barnvakt åt barnen på hotellet så att vi fick gå ut ensamma och äta middag! Oh, denna lyx när släkten är på besök!

På söndagen prommenerade vi runt "The Mall" först, på väg för att visa Mathilda Vita Huset. Hon är ju väldigt intresserad av allt Obama just nu, inte minst för att han har små flickor som hon identifierar sig med. Jag vet inte hur stort intryck det verkligen gjorde på henne när vi väl kom dit, för då hade vi knallat runt ganska bra och var både trötta i fötterna och hungriga, men hon tittade snällt i alla fall. Kanske fick hon en överdos av sightseeing dock, för på vägen hem försökte sig herr Dhalstrand på att peka ut Kennedy Center och berätta lite om det, varpå dottern gav en klockren immitation av sig själv om 10 år och i princip satte händerna för öronen och deklarerade att det här behövde hon inte lyssna på. Det finns nog en gräns för fem-åringars intresse för att turista...

Söndagskvällen tillbringade vi i alla fall med en mycket god lite för tidig födelsedagsmiddag för mamma med många trevliga nya och gamla bekantskaper, hemma hos "Tant Kate". Barnen skötte sig exemplariskt och åt sin vanliga gamla trista pasta (deras eget önskemål. För min del hade de gärna fått äta vad som helst nästan utom det.) före de vuxna åt, slukade med glädje varsin stor bit Lemon Meringue Pie till efterrätt och återvände till sin älskade Kalle och chokladfabriken för hundrade gången, efter det. Förutom minsta grisen då, men han sov å andra sidan mest, så det får väl anses väluppfostrat nog ;-).

I går blev det en sväng förbi IKEA innan det bar iväg hemmåt. Eftersom vårt IKEA här nere inte öppnar förrän till våren, var jag ju tvungen att bunkra lingonsylt och pärlsocker, för att inte tala om sill och julmust inför julen! Och allt fanns hemma, vilket alltid känns som en mindre seger när man pratar om IKEA. Så med bilen fullastad till bristningsgränsen med 24 julmustar tuffade vi lyckligt söderut.

Idag har det varit Veteran´s Day, vilket betyder att både herr och unga fröken Dahlstrand varit lediga från jobb och skola respektive, så det har varit en lat skön dag, där vi inte åkt bil en enda meter (tack och lov) och jag faktiskt knappt stack näsan utanför dörren, förutom att gå ut en sväng i trädgården. Det var jätteroligt att vara iväg, och som sagt, det lär inte dröja fyra år innan vi åker upp igen, men det är skönt att vara hemma och få vardag igen. Också.

Ett första försök

Prinsessan har skrivit sin första egna berättelse, helt på egen hand, och modershjärtat är så stolt. Den är inte så lång, så alla kan ju lätt läsa vad det står:




För de som av någon mystisk anledning inte har en 5-åring hemma som lär sig skriva enligt devisen "skriv som det låter", så står det alltså "First mom went to the park. Than she saw a little tree."

Sjukhusväntan

Om ett par veckor har jag fått tid för operation för att försöka hjälpa tillrätta min stackars arm som ju fortfarande är i strejk med omvärlden, hjärnan och mig. Det ska skäras lite och "lätta på trycket" av vad det nu är som ligger och trycker på den nerv som lagt av. Ok, fullt så förvirrat uttryckte sig då alltså inte neurologen som ska operera mig, tack och lov, men eftersom jag är så där vansinnigt svängd med kroppsdelar och medicin på engelska, så var det ungefär så mycket jag uppfattade. Det, och att det ska bli ärr samt inte ska kunna bli värre även om det inte blir bättre av operationen, i värsta fall händer ingenting. Mer än att jag får ett snyggt ärr då.

Men i alla fall. Det var inte det jag skulle prata om. Det jag funderade över var igår, när all operationsinfo damp ner i brevlådan. Bland annat stod det då att eftersom jag ska sövas, så måste jag ha någon som kör mig hem. Det hade jag kunnat räkna ut själv, eftersom jag vet hur jag brukar må när jag har fått narkos (jag kräks något så in i bomben och det tar tid innan jag blir normal), så det hade herr Dahlstrand och jag redan planerat. Men så stod det att alla patienter måste ha någon som väntar på sjukhuset under operationen också och hade man inte det så kunde man lika gärna låta bli att komma för då blev det ingen operation (ungefär så i alla fall). Och då undrar jag förstås vad de tror normala människor gör på dagarna? De allra flesta jag känner att andra saker att göra, för att inte säga barn att passa, än att sitta en fem, sex timmar i väntrum och vänta.

Det är ju inte som när man föder barn, när ens man till exempel faktiskt har nåt med saken att göra och ska vara med. Nej, här handar det ju om att det ska opereras i en arm och såvida inte herr Dahlstrand har tagit neurologikurser och surgery 101 i smyg, så har han absolut ingenting med operationen att göra och får ändå inte träffa mig förrän jag är uppvaknad och redo att åka hem, så varför ska han då sitta där hela tiden (med Sven dessutom)?
Ifall nåt händer? Ja men tänk, då är jag säker på att de inte kommer att komma utspringande till herr Dahlstrand och be honom om hjälp (hoppas jag i alla fall. Om de tänkte göra det, så tror jag att jag ska tacka nej till den här operationen ändå och söka mig till nåt annat sjukhus). Inte heller tror jag att de kommer att springa ut till honom för att fråga om de får återuppliva mig eller vad det nu är de måste göra, om någonting skulle gå galet. Det är jag säker på att de 1) antagligen gör ändå, eftersom de flesta läkare trots allt vill rädda liv, inte ta kål på folk och 2) har mig att skriva under sextioelva papper om innan operationen. Detta är trots allt Amerika där absolut inte ens ett blodprov tas utan att man gett sitt skriftliva medgivande till att man inte ska stämma sjukhuset om man dör/svimmar/blir godissugen. Så vad är poängen med att ha honom där?

I don´t get it. Och ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag veta varför. Jag skulle ju kunna låssas att jag inte läste det finstilta och de skulle säkert inte veta skillnaden ändå (Hur ska de kunna veta vem herr Dahlstrand är? Ska de fotografera honom också, så att de kan springa runt sjukhuset och kolla att han verkligen är där?), men då kan de ju komma och säga att jag inte får operera mig, och det vill jag ju, så nu tror jag att jag får gå och ringa och fråga.

Smaker som inte passar in

Har ni någonsin smakat barntandkräm? Jag tycker det smakar så vidrigt så det finns inte. Tror att det har att göra med att den smak man associerar med tandkräm är frisk, mintig sådär och så får man munnen full med jolmigt frukttuggummi eller nåt liknanade. *Ryser*. Jag är säker på att tänderna bli minst lika rena, men det känns absolut inte så. Det är som om man skulle få en kanelbulle som smakade köttbulle eller nåt.

Påminner om den gång jag blev serverad en stor grön glasskula med hallonsås på en fest. Överlycklig var jag övertygad om att det måste vara min favoritglass, pistage, och tog därför en stor tugga. Det var avokadoglass...

The perfect fit

Sarah Palin (fd hon-vars-namn-inte-bör-nämnas, men nu är hon inte så farligt längre. Lite demaskerat spöke sådär ;-)) har fått erbjudanden om att få sin egen talkshow.

Det tycker jag låter jättebra. Där kan hon sitta och prata om hur det är att vara en hockeymom, vad det nu är, hur det är att vara en hårt yrkesarbetande fembarnsmor med en gravid 17-åring och ett utvecklingsstört barn och hur man håller alla bollar i luften när ens man åker iväg och jobbar på oljeplattform. Det är bra om hon skapar mer uppmärksamhet runt handikappade barn (ärligt), om hon kan personifiera den stressande, kompetenta (kvinnan "driver" ju trots allt en delstat. Om än en liten avlägsen obetydlig sådan), yrkesarbetande kvinnan. Det blir jättebra. Så får alla kristna konservativa mammor, som älskar henne, sin dagliga dos av SP och de kan ringa in, få prata med henne och vinna björnskinn och hockeyhjälmar från Alaska. Så behöver de inte rösta på henne igen. Och så håller hon sig borta från politiken och alla oss andra som får lite, lite ont i magen när hon öppnar munnen.

Perfekt. Fram med kontrakten!

YES WE CAN!!

Det här är så sjukt stort att jag sitter och tittar på tv:n, på folkmassorna som skriker av glädje i Chicago, på kommentatorerna som snubblar över orden i sina försök att beskriva vidden och storheten av det vi just ser ske, på en underbart ödmjuk John McCain (vilket consession speach han just levererar!) och jag har gåshud över hela kroppen. Det är inte gåshud av att just en demokrat vann (även om det var på tiden), eller att en svart man just skrivit historia (fast det hjälper naturligtvis) - Det är gåshud över att jag får vara med om detta, som är så mycket större än jag nästan kan förstå.

Det är gåshud över att det här landet, som jag älskar, har kunnat visa sig vilja ta en ny väg. En väg som åtminstone en tid framöver, vill vidare, frammåt, andra stigar än den kristna ultrakonservativa högerns väg, som i så mångt och mycket styrt USA de senaste 8 åren och som gjort så mycket mer skada än nytta, både inrikes och givetvis, utrikes.

Jag får ibland frågan varför jag älskar USA så mycket och jag vet aldrig vad jag ska svara, för jag vet inte. Det har ingenting med Sverige att göra, eller integöra. I mycket är det som att fråga en förälder varför han älskar ett av sina barn. Eller varför man älskar en av sina föräldrar. Därför att man gör det. När jag vänder på frågan så, så tycker jag alltid att det är en konstig fråga; Man älskar alla sina barn, kanske på olika sätt, men inte mer eller mindre och inte vet man varför, man bara gör. Men ikväll är en av anledningarna till att jag älskar amerika. Den kraft som fick ut disillusionerader minoriteter att rösa, den kraft som det ligger i att en minoret som, rätt eller fel, bestämt sig för att de sitter fast och allt är andras fel och plötligt får en förebild. En symbol för att alla kan, vad livet kan erbjuda framtida barn, att peka på och säga "Yes we can" och därmed kanske ändra framtida historia till midre kraftlöshet, mindre selfpitty och mer framåtanda. Den kraft som ligger i att man kunde tvärvända ur en återvändsgränd och ta en annan väg -the road less travelled. Den styrka som folkmassor kan visa och den glädje som ryms i stora massors entusiasm för någonting annat, någonting nytt. Den vidd och rymd och möjlighet som finns i att låta tanken bli verklighet. Det stora som ryms i de första orden av den amerikanska konstitutionen; "We the people..." I kväll blev vi verkligen ett folk, ett enat folk som valde och röstade (alldeles oavsett vad vi röstad på till viss del) och för en gångs skull valde någonting främmande, någonting stort som vi trodde på, men inte vet vad det är i detalj. Som känns mycket större än vad demokraterna eller republikanerna står för. Som känns större än röstadet självt.

I kväll blev stora tankar både handling och verklighet. Däri ligger en del av gåshuden. This will be a very interesting ride.

This far, this good

Det ser inte för illa ut det här valet än så länge, men jag tittar för säkerhets skull på CNN för de är extremt försiktiga med att deklarera segrar i olika delstater där det verkar vara nära i procent mellan de två kandidaterna, och för alla oss som kommer ihåg Florida 2000 så känns det ganska bra. Jag vägrar att gå och lägga mig och tro en sak, för att vakna upp till någonting annat nästa morgon - eller oh hemska tanke; en re-count!

Men som sagt, för en försiktigt optimistisk pessimist - It´s looking good. Till och med Florida.

Obama vann!

... I två små hålor i New Hampshire ;-). Sorry, no news yet i övrigt, så det är inte jag som tar ut segern i förväg, det törs jag inte

I alla fall. De här två små byarna, för nåt annat är det ju knappast, har som grej att alltid rösta först i landet och räkna sina röster först också. Inte så svårt verkade det vara direkt heller, och inte tog det lång tid; Inga krångliga elektroniska votingmachines som inte funkade, inga jobbiga datoriserade kartor som skulle zoomas in och ut för olika scenarier och kommunder. Nej här var det fram med en white board, en penna och två kolumner när pappersrösterna lades fram. Resultatet?

stad 1) Obama - McCain 10-5
stad 2) Obama - McCain 17-10

Sååå sött! Och förhoppningsvis indikativt. All finger´s crossed.

Lyxröstning

Det är ett speciellt val, det märks. Till och med på mina lilla röstlokal var det över en timmas kö. Men det var ok, för jag röstar nämligen i den posha delen av förorten, i ren och skär lyx, så det var kaffe och/eller juice vid ingången, tyst vandring på tjocka heltäckningsmattor i korridorer och festrum under kristallkronor till klassisk musik bland så homogent WASP samling, att det nästan blev lite kusligt. Tydligen är det skillnad på folk och folk; De som röstar i den fattiga stadsdelens nedgångna grundskola för första gången är inte riktigt lika värda gratis juice och kaffe under sin väntan, som säkerligen är minst dubbelt så lång som vår.

Det känns inte alltid helt enkelt att hantera de känslor sådana här upplevelser väcker. När orättvisor och skillnader, som inte alltid går att göra någonting åt dyker upp; Det finns ju inte tillräckligen många Country Clubs för alla att rösta på, och även om det säkerligen finns mer än tillräckligt gamla, dåligt underhållna skolor, så är jag inte helt med på devisen "spread the misery", eller att det skulle vara några som helt fördelar med att köra in alla där heller. Svårt att lösa och svårt att leva med utan att beröras.

En mugg gratis kaffe till alla däremot. Eller ingen. Det är görbart.

V Day

Att vänta på resultatet ikväll är lite som att vänta på resultatet från ett cellprov, var det någon som sa. Antingen är det bra och man blir jätteglad, eller så är det dåligt och man får en väldigt väldigt jobbig tid framöver med osäker framtid.

Det är sant. Så det är bara att gå runt med den där oroliga klumpen i magen. Men först; Off to the votingbooth I go!

Mysmåndag

En lugn hemmadag blev det idag, då Mathilda är ledig från skolan idag och imorgon för kvartsamtal (alltså inte om henne i två dagar, hela skolan är stängd i två dagar). Vi började morgonen med att lämpa av barnen hos våra grannar, så att herr Dahlstrand och jag kunde åka iväg på vårt kvartsamtal. Det var snabbt avklarat, och Mathilda har seglat genom sin första termins"kvart" i kindergarten med glans; på skalan 1-3 som de mäter barnens kunskaper med i KG (och då pratar vi typ "kan de göra en triangel", "känner de igen sitt eget namn" och "fortsätt mönstret gul, blå, gul...") så var hon en solid 3:a hela vägen igenom, dvs "consistently meets kindergarten expectations". Det blev vi glada av :-)! Även om man då kan tycka att vilken unge som helst som gått i pre-school klarar av de målen, något som fröken också höll med om.
Men ändå, inte för att förringa Mathildas insats alls, hon är jätteduktig faktisk.

Efter att ha hämtat hem barnen igen, kom det en drös med små mexikanska gubbar som skulle fixa vårt golv, som har utvecklat en sån lustig lite kulle mitt i köket. Det stackars golvet blev därför uppnbrutet och nytt golv blev ditlagt och förhoppningsvis blev det bättre av det, vem vet. Samtidigt kom vår playdate för dagen, en svensk 6-årig kille som faktiskt båda barnen (även om det såklart är Mathilda mest) leker jättebra med. Och lekte gjorde de, med endast ett avbrott för att inhalera ungefär 15 plättar vardera, över 4 timmar! Helt fantastiskt och jätteroligt. Framför allt att Elias fick vara med och tyckte att det var roligt så länge.



Efter allt detta lekande blev det sedan en mycket lugn eftermiddag, med lite film på tv (Elias är för närvarande besatt av "Kalle och Chokladfabriken", vilket egentligen är en fasansfullt makaber och rätt mörk film, något som verkar ha gått barnen helt förbi. Det första Elias säger när han vaknar på morgonen, näst efter "jag vill ha ost" (Fråga inte, det är hans andra last i livet just nu.) är "jag vill se filmen när de gör choklad!!!") medan regnet smattrade mot rutan. Rätt höstmysigt faktiskt.



Dagen avslutades med lite massage, nu är det dags att krypa till sängs och det var den dagen det.

Dagens drag-lärdom-av-detta

Saker jag hade tänkt göra den här helgen:
Gå och trick-or-treat:a med barnen, lägga ut foton från Halloween, sätta upp tavlor och foton på väggen, baka, städa och vara ute med barnen i det vackra höstvädret (som verkligen varit uuuunderbaaaart!)

Vad jag har gjort:
Haft 40 grader feber, legat och huttrat under ett täcke eller två, "lekt" zombie bakom nerdragna persienner, gått runt som en zombie, inte kunnat ta mig ur sängen, huttrat och sedan frusit, uppenbarligen inte tagit hand om en urinvägsinfektion (den hade faktiskt inte gjort sig påmind på över en vecka, so who was I to know att den var så lömsk och satt där och bidade sin tid!??), fått blod i urinen, fått penicillin och nu, plötsligt mått lite lite bättre - Klockan 22 på en söndagskväll. Grattis.

Summa sumarum, mina vänner, en klart bortkastad helg och en påminnelse om att man inte ska ignorera urinvägsinfektioner ty de försvinner inte i första taget. De bara vandrar uppåt njurarna i tysthet och bidar sin tid innan de slår till med full atombombskraft. Och det är absolut inte kul. Tro mig.