Man glömmer

Man glömmer fort. Man glömmer hur ljuvligt nyfödda bäbisar luktar när man snusar dem i håret. Man glömmer hur allvarliga och fulla av visdom små nyfödda bäbisar ser ut när man möter deras blick. Hur underbart det är med en mycket mycket liten hand som håller krampaktigt runt ens lillfinger och aldrig vill släppa. Hur mysigt det är att sova middag en regnig eftermiddag med en liten nyföding snusande på magen. Hur små de är, hur närhetstörstande och hur vansinnigt mycket man kan älska någon första gången man ser dem.

Man glömmer också hur irriterande det är med bajsblöja nr 63 klockan halv fyra mitt i natten. Hur ont man får i bröstvårtorna av att amma en gång i halvtimmen. Hur lätt det är att bli lite grinig när man inte får sova mer än en, eller ett par timmar i sträck flera nätter på raken. Man glömmer lätt hur slafsig man känner sig när man inte kommer i duschen förrän vid lunchtid, eller hur märkligt det är att små nyfödingar ALLTID skriker och vaknar just när man ska sätta sig och äta. Sånt glömmer man också. Tack och lov.

Note to self: Fånga de där underbara nyfödingsögonblicken och lås in dem i hjärtat - Att tas fram vid behov vid två-årstrots, tonårsuppror eller allmänt surt barns beteende. Glöm resten. Det är värdsliga saker.

Sven is here

Han kom så planerat och 0rdentligt som helst, : Vår Sven Sverker Ulfsson, 4008 gr (Huff!) och 51 cm lång!

Sedan dess har vi ägnat oss åt diverse mindre roliga saker som konstiga smärtor i (mammas) mage, som visat sig antagligen vara nerver i kläm/mosade, mjölkstockning som sedan övergick i försvunnen bröstmjölk och därpå följande megapumpning och annat kul. Men vi tar oss så smått på fötter och njuter av att ha kommit hem och att vara en - HEPP!!- trebarnsfamilj :-)!!

Dan-före-dan

Man skulle ju kunnat tänka sig att jag idag suttit i min lilla fåtölj, klappat på (den snart inte längre existerande) magen och riktigt "gått in" i mig själv och mitt stundande moderskap - Ha! Då känner man varken mig eller mina barn :-)! Idag har mamma (s0m med mycket bra tajming kom inflygande igår) och jag varit i tygsaffärer och letat gardintyg (Ja, för när ska vi annars hinna göra det, jag får ju bilkörningsförbud sen!?), jag har handlat mat så att familjen ska slippa svälta under mina tre dagars frånvaro... Eh, ja ok, de skulle ju kunna handla själva, men är man nu hönsmamma av naturen så går det inte att riktigt lita på att de ska klara detta... , jag har inhandlat det sista i baby-förberedelseväg och tja, lagat middag.

Den här dagen gick ganska fort :-)

Nu ska jag bara packa färdigt väskan och vika ihop resten av tvätten som är tvättad, äta min sista måltid som gravid - och äta MYCKET, för jag har fortfarande inte fått nån rätsida på när jag måste sluta äta, för även om allting är framflyttat så vet jag inte om det betyder att jag får äta frukost till exempel. Jaja, å andra sidan så känner ju inte sjukhuset mig och min mage; Jag är en mycket laglydig människa, men don´t get between me and my food, jag tror jag tassar upp tidigt i morgon bitti och äter lite frukost ändå ja, den måste ju ändå ha försvunnit frammåt halvett-tiden, eller? Sedan får man ju bara äta Jell-O och äppelmos tills de tycker att magen fungerar...

Sen är det dags. Vi får väl se om jag kan få herr Dahlstrand att göra en liten uppdatering här, annars så är jag tillbaka på fredag. Oj vad det känns konstigt att skriva det, och att ha allting planerat. Very, very strange. Men skönt.

Riktigt i tagen

Riv och rafs... Det tvättas spjälsängkläder, bilstolsskydd, filtar, handdukar, tvättlappar (varför man nu ska tvätta nånting som man ska tvätta med? Duh. Men de fick hänga med!). Det sätts ihop babysitters, lekmattor och hängs pling-plång-prassel-spel leksaker. Det fixas. Emellanåt måste jag sätta mig och vila lite och ta mig en bit smågodis. Man blir så konstigt matt och trött och har konstigt lite ork när man bara har... TVÅ DAGAR kvar :-).

Konstigt nog är det rörigare överallt än när jag började. Och herr Dahlstrand har tagit med sig barnen till lekparken och flytt fältet. Lika bra det kanske...

Professionell sparkcyklare

Dottern ska cykla ner för garageuppfarten och över på trottoaren på sin sparkcykel. Jag varnar henne för att åka för fort, så att hon inte kan svänga, utan fortsätter ut på gatan.
- "Don't worry, mommy" säger min fem-åring och svänger elegant höger på trottoaren som om hon aldrig gjort annat , "I'm a trained professional."

When did that happen?

Kan själv

Ibland undrar jag varför det är så svårt att ta emot hjälp från människor. Eller kanske snarare varför jag har så svårt att göra det. Jag tror det är mitt svenska bondearv; Själv är bäste dräng. Man ska inte vara besvärlig och krånglig. Eller sticka ut.

I vår mataffär till exempel. Där erbjuder de sig VARENDA gång jag handlar, att köra ut vagnen och lasta i bilen. Och hur många gånger har jag tackat ja till detta? Svar: 0 gånger. Det spelar ingen roll hur höggravid jag är och vankar runt som en äggsjuk anka, köra min vagn och lasta mina varor ska jag göra själv. Som en annan trotsig två-åring SKA jag göra det SJÄLV: "Oh but I´m parked so close, that´s ok". Sedan kan jag stå parkerad en halv kilometer bort, längst ned i det bortersta hörnet, det spelar ingen roll. "Inte behöver du...Det går så bra så. Tack, tack" Varför? Är jag rädd för att de ska sno alla mina matvaror och springa iväg med dem? Fnys. Nej. Det skulle vara jätteskönt med lite hjälp, när jag verkligen tänker på saken, och om de nu erbjuder sig så får man väl anta att det ingår i deras jobb också - hur trist det än verkar. Och att jag som kund har rätt att vara "besvärlig".

Nästa gång jag handlar ska jag sluta trotsa. Kanske.

Vem har kladdat i soffan?

Det är väldigt nyttigt för familjen att jag har ENORMA mängder med graviditets-boar-hormoner. I dag till exempler, har jag projekt "tvätta soffkuddsöverdrag och dammsuga soffan". För att ha barn som inte får äta i vardagsrummet, eller soffan, så är där väldigt kladdigt och smuligt. Mystiskt. Jag skyller allt på herr Dahlstrand, för det kan väl ändå inte vara så att det är JAG som är dålig på att torka händer och munnar, eller som inte "ser" när det äts kex.... Nä, tänkte väl det.

Gardinerna i Gollums rum har fortfarande inte kommit upp, illa illa. Däremot har vi två nyuppspikade tavlor och det är ju nästan lika bra. Nästan. När två personers prioriteringar skiljer sig åt, vinner alltid han med hammaren och vattenpasset...

Ps. Svaret på rubrikfrågan skulle, om man frågar Elias, bli "Det är mig!" . Och det har han rätt i, ärlighet varar längst.

This is what I´m saying

Eftermiddagstillägg: Det har börjar faktiskt bli ganska roligt, det här med att ingenting funkar som det ska för mig, om det inte vore så frustrerande. Nu har till och med förlossningen fått "om lördag"s-attityd gentemot oss. De ringde just och sköt fram hela kejsarsnittet en halv dag. Inte för att det gör just så mycket att jag slipper kliva upp klockan fem på morgonen, det är inte det, men nu blir jag så nervös att de ska ringa i morgon och skjuta upp det till dagen efter. Eller dagen efter det. Eller så bidde det helt enkelt aldrig nån bäbis. Det bidde en vante.

Världen är emot mig. Det finns ingen annan förklaring. Eller har alla det så här?

Det bidde en vante

Ok, just när traumat med luftkonditioneringen börjat falla i glömska, har jag vi fått nästa dumma grej på halsen. Eller två, faktiskt. Jag är inte förvånad, jag stressar inte upp mig (just nu kan jag för övrigt bara stressa upp mig över sparkbyxor och gardinstänger. Go figure.) - Nej jag inser helt enkelt att hela mitt liv är som sagan om farbrorn som aldrig fick nånting sytt av sitt tyg hos skräddaren. "...Och när är byxorna färdiga? Om lördag. Och veckan gick och det blev lördag..."

Vi har nu i två veckor varit utan vår skafferidörr. Detta pga att klantiga budkillar skrapade upp halva dörren när de levererade vårt kylskåp - I Januari. Nåja, inget vi inte kunde leva med i några månader, right? När de så äntligen skulle fixa denna stackars dörr kom de och hämtade den en måndag, och skulle komma tillbaka med den "om lördag", nej inte riktigt, men på onsdagen. Onsdagen kom, och då ringde de och sa att de inte visste vad det skulle vara för färg på den, och skulle vi kunna ge dem information om vilken färg som använts. Så klart. Dörren skulle då vara färdig "på fredag". Fredagen kom, fredagen gick. På onsdagen förra veckan ringer jag dem för att få veta när vi ska få hem vår dörr. Ja, nä, då är de inte nöjda med hur dörren ser ut, målaren som har sprutmålat den var inte bra, bla, bla, bla, men vi ska få den på fredag. Fredag kommer, ingen ringer. Jag ringer (igen). Nä, målaren har inte hunnit måla den, den kommer på måndag. Nu är det då onsdag IGEN och jag ringer (om ni tycker att det är tjatigt att läsa detta är det inget emot hur tjatigt det är att hålla på och ringa, jag lovar :-))... Och som om det vore den naturligaste saken i världen meddelar de då att dörren målades för 30 minuter sedan!! Och kommer imorgon. Fan tro´t. Jag är säker på att "det bidde ingenting", de har typ sandat sönder vår dörr och vi får tillbaka en kökslucka eller nåt. You just wait and see.

Det andra som inte kommer är en bänk som vi beställt till vår uteplats. Som beställdes i mars, skulle komma i början av april och, såklart, fortfarande inte har kommit. Och det lustiga med allt det här är att folk inte har vett att åtminstone be om ursäkt, eller låta som om de har viss förståelse för att man blir frustrerad av att vänta. Näe då, istället låter de smått irriterade över att man stör dem med sina frågor.

Jaja, livet är inte bara väntan. Idag kommer faktiskt elektrikern som vi väntat på i två månader. Alltid nåt!!

Inte än

Härmed lugnas alla: Inga barn i västerled. Än. I går köpte jag blöjor, nappar, babytvål, snuttefiltar och tvättade barnkläder. I dag måste herr Dahlstrand sätta upp gardinerna i bäbisens rum, det känns mycket viktigt. Själv ska jag fortsätta knapra mina halsbränne-piller.

Hej och hå, 7 days and counting…

Happy Mother's Day

I dag firades alltså mors dag här i västerled. Det är lite förvirrande med att varken mors- eller fars dag infaller på samma dag som i Sverige (Fars dag här firas 2 söndagen i juni tror jag, medan det väl i Sverige är i november nån gång), det gör att vi är väldigt dåliga på att fira far- och morföräldrarna i Sverige, men för egen del är jag väldigt nöjd med atta bli firad ordentligt :-).

Herr Dahlstrand var upp med barnen och de kom sedan och väckte mig med nygräddade pannkakor. Nu ska väl erkännas att pannkakorna var mest för barnen, men jag måste säga att pannkakor går väldigt bra att äta även till frukost för min del också- särskilt med hemlagad jordgubbssylt. Sedan klarade vi av lite småärenden, och en snabb lunch, för att bege oss till ett närliggande nöjesfält; Carowinds. Återigen, det var kanske inte just för den höggravida mammans skull, men vi hade tänkt inhandla oss seasonpasses, eftersom det ju ligger så nära oss, och då blev ju dagens besök ändå "gratis" för mig.

Vi hade verkligen en superlyckad eftermiddag! Parken har en "Nickolodeon"-avdelning för mindre barn, där vi av naturliga skäl tillbringade vår tid med, för barnen, anpassade åkattraktioner. Det var allt ifrån slänggungor via en jättestor karusell till en snällare variant av berg-och-dalbana. Och barnen åkte som bara den. Mathilda var väl inte så där jättesåld på saker som snurrade runt fort, eller berg-och-dalbanor, till att börja med. Men hon åkte det och jag tror att ju fler gånger hon gjorde det, desto roligare tyckte hon att det var. Elias var den stora överraskningen; Bortsett från att han bara hade sovit en knapp 45 minuter i bilen och var på ett uruselt humör så snart han tvingades vänta mer än 2 sekunder i nån kö, så fullkomligt ÄLSKADE han att åka precis allting. Ju fortare desto bättre! Naturligtvis ville han absolut inte gå hem när det var dags, men med lite glassmut gick det också. Det gjorde inte heller saken mindre lyckad att vi hade jättetur med vädret, regnet hängde i luften, men det var behagligt varmt och bortsett från lite stänk så höll vi oss torra. Risken för regn gjorde dessutom att det inte alls var packat med folk, så köandet blev minimalt.

Själv så vaktade jag mest barnvagn och var entusiastisk åskådare, det är inte direkt många grejer man varken får eller ska åka när man är höggravid. Men hur fånigt det än låter, så var det faktiskt nästan den bästa mors dagspresenten att få se barnen ha så roligt - OCH få vara tillsammans hela familjen! Även om man vaggar omkring som en annan ankmamma.

Nu ska vi avsluta dagen med lite grekinspirerad middag, vitlök-, citron- och oreganomarinerat grillat karrékött, tsatsiki, grillad sparris och stekt färskpotatis. Lite "Desperate Housewives" på det och sedan lär i alla fall den här mamman vara färdig firad för idag och framför allt färdig för sängen.

Gräsoro

I dag är det en bättre dag, det var väl det jag trodde. Inte så att jag vaknade smärt, vacker och lätt som en gasell, men jag sov i alla fall bättre och det gör mycket, även för en vattenbuffel.

Morgonen ägnades annars åt att muttra över att det inte regnade värst mycket i natt, trots att "heavy storms" hade utlovats. Jag har ju förvandlats till en trädgårdsnörd utan like sedan jag fick gräsmatta - Jag är så bekymrad över denna stackars gräsmattas varande (eller snarare icke varande) att jag emellanåt nästan skulle kunna sätta mig och kamma den med silkeskam - om jag bara visste med säkerhet att jag kunde ta mig upp igen, om jag nu satte mig ner ;-). I alla fall så vill ju gräsmattan ha vatten och eftersom vi inte får vattna annat än på söndagar, så läser jag numera väderrapporterna som en evangelical born-again kristen läser bibeln. Regn är bra och framför allt, om det INTE regnar så kanske de tar bort vår veckoliga bevattningsranson och vad ska jag göra då?

Fast regn är annars mitt näst största problem just nu; Det största är att gräsmattan har fått små döda fläckar överallt och nu tror vår "gräs-kille" (som kommer och duttar och donar, ger näring och allt vad man nu gör, varannan månad) att vi kan ha fått "grubs". Grubs är tydligen små illasinnade maskar som äter gräsrötter, så nu måste jag ut och gräva lite i gräsmattan och se om jag ser några maskar - inte för att jag vet just hur grubs ska se ut, men jag antar att om jag ser nån mask som räcker ut tungan åt mig och ser illvillig ut så vet jag att jag hittat rätt.

När jag har slutat leta maskar ska jag och herr Dahlstrand gå på bio. Sista chancen på ett tag... 11 days and counting.

Vattenbuffel

I dag var det en tung dag att vara gravid på. För det mesta har jag ju faktiskt mått (och mår) väldigt bra, men idag var verkligen dagen då allt kändes tungt.

Först kunde jag inte sova ordentligt i natt, för att jag dels måste kissa var 10:e minut, känns det som i alla fall, och dels vaknar varje gång jag behöver vända mig eller nånting, eftersom all eventuell smidighet som jag någonsin ägt (och, måste det erkännas, det var mycket begränsat till att börja med) försvunnit och kvar bara blivit en vattenbuffel som typ vänder sig och orsakar jordskalv flera mil iväg. Ungefär. Sedan hade jag en hel serie med små milda sammandragningar, som visserligen inte gjorde så ont, men som kändes som om någon stoppat upp mig med en basketboll, så då var jag obekväm för det.

Sedan var det det där med svullna fötter och vader, där jag upptäckte att om jag inte hämtar barnens pall och lägger upp fötterna på när jag sitter och jobbar, så får jag jordens, och då menar jag verkligen JORDENS, feta gammal-tant vader, dvs inga vader alls kvar. Och så hade jag ont i fogarna varje gång jag reste mig, och en "kokosnöt" som dunsade på min stackars kissblåsa med varje steg. Eller nä, jag har slutat att gå steg, jag vaggar... vaggande vattenbuffel.

Och så envisas barnen med att slänga leksaker och grejer på golvet, som jag måste böja mig ner och plocka upp... Vilket ger mig kräkkänslor varje gång. Jag skulle ju kunna böja mig rakt ned, i hukande ställning, istället för att försöka låssas att jag fortfarande kan vara dubbelvikt (hahaha), men se då får jag så ont i ljumskarna, att av alternativen, så mår jag hellre lite illa. Illamående, vaggande vattenbuffel. Nä men usch vad jag gnäller. jag låter ju riktigt kul :-/.

Jag tror att det är dags att gå och sova och sluta gnälla, för i morgon blir det en bättre dag det känner jag på mig. 12 days and counting...

Flashback

Jag står i köket och Mix Megapol spelar "Sweat A la la la la long". Plötsligt är jag förflyttad till Gotland och det är sommaren -91 eller kan det vara -92. Och jag tänker på dem jag var där med, dem jag kände i ett helt annat liv. Och jag tänker på att jag inte längre känner någon av dem, eller umgås med dem snarare. Sedan mååååånga år. Inte tänker jag ofta på dem heller direkt , men i minnet lever de ju kvar när jag gör det, frusna i tiden som var och ändå levande. Vad många människor det är som gör det, som man möter genom livet och sedan försvinner ifrån, av olika anledningar.

Undrar vad de alla gör idag?

I've done my duty

Så var det dags att rösta igen. North Carolina är ju inte direkt heta på gröten när det gäller att ha valdag där resultatet räknas, men i år gjorde det ju faktiskt det - åtminstone på den demokratiska sidan. Så det var ju lite kul, även om jag måste säga att jag i det längsta stått som åsnan mellan de proverbiala hötapparna, för egentligen, EGENTLIGEN, är det ju ingen skillnad mellan Clinton och Obama, åsiktsmässigt. Den ena är kvinna och den andra är svart. Which is a big deal, men kanske inte just politiskt inom det demokratiska partiet. Det är ju inte direkt deras demografiska skillnader som man ska rösa på. Så det var svårt.

Min röstlokal visade sig ligga i en väldans tjusig Country Club, i ett väldans tjusigt område, där vi fick rösta under kristallkronor och till klassisk musik. Jag har svårt att tänka mig att (stackars) Obama fick så värst många röster från just den vallokalen. Det var väldigt väldigt WASP:igt allting, med bara en massa BMW och Mercedes på hela parkeringsplatsen -förutom herr Nilsson då, som var både dammig och tja, barnvänlig i största allmänhet. Men han höll ställningarna utmärkt, när jag vaggade gick in och röstade.

Precis som i Texas, förra gången, var det elektroniska skärmar och precis som förra gången var det också trehundra elva namn på personer i possitioner som jag aldrig hört talas om. Egentligen är jag alldeles förfärligt pinsamt oinsatt i lokalpolitiken, och egentligen borde jag nog inte få rösta, eftersom jag inte har någon aning om vad eller vem jag röstar på. Men röstar gjorde jag ändå och det går så bra att välja och vraka baserat på namn också. Emellanåt körde jag lite könskvotering också, för att åtminstone göra nånting vettigt.

ag var mycket nöjd med mig själv när jag körde därifrån. Min medborgerliga plikt var uppfylld. Eller nåt.

The final countdown

Så var det dags för den veckoliga besiktningen hos doktorn. Till skillnad från sin storebror verkar i alla fall Gollum inte ha någon större brådska ut i förskott, vilket i sammanhanget är trevligt. Lite förvärkar, men egentligen ingenting som gör ont, det är mer obehagligt, när man plötsligt får en stenhård basketboll till mage emellanåt.

Men nedräkningen har definitivt börjat... 14 days and counting.

Gåsakollektiv

Hm. Det var gulligt när Milla och Toffel, "vårt" Canadagäss-par byggde bo, ruvade och så småningom presenterade sina fem små söta gässlingar. Nu är jag mer osäker på gullighetsfaktorn, för nu har de startat kollektiv i vår lilla damm; Ytterligare två gåspar, med vardera fem eller sex gässlingar har flyttat in och de verkar hur chummy chummy som helst och hela storfamiljen aktiverar sig tillsammans. Inklusive har picnic på vår "strand" - samt små utflykter till grannarnas gräsmattor. Vår låter de bli, än så länge, tack och lov för staketet är allt jag har säga om det.

Men nu kommer jag också ihåg hur äckliga jag tycker att Canadagäss är. Och stora. Egentligen. När de inte föder gåsbäbisar och jag är gravid. Dessutom håller de på och väsnas hela nätterna och det säger jag bara, att gäss som "skriker" eller vad de nu gör, är nästan lika illa som högljutt partande grannar. Nä. Nu får de nog skaffa sig en annan damm att bo i, jag tror jag säger upp kontraktet.

Och helgen gick och det blev måndag

Man skulle kunna tro att vi haft långhelg här vi också, med klämdagar och allt... Ha,ha,ha är allt jag har om säga om det. "I think I am going to take a squeeze-day on Friday." Nä, tyvärr, finns inte här. Men busy har vi lyckats vara i alla fall.

I fredags hade i alla fall herr Dahlstrand lyxen av att få gå på golftävling halva dagen och solen sken på honom, det var honom väl unt. Barnen och jag hämtade upp honom efteråt och det får väl ändå räknas som lite "squeeze day" att få komma hem vid 16-tiden, så vi klagade inte. Däremot gav vi oss av på liten bil-tittar utflykt, vilket vi ju gör med jämna mellanrum, utan att det just leder till nånting. Hm. Men nu MÅSTE vi verkligen köpa en bil, för när Gollum kommer får vi inte plats allihop i Herr Nilsson, så det är bara att bita i det sura äpplet.

Damerna i familjen är väl måttligt roade av detta bil-shoppande, men den som verkligen gillar det är Elias. Han "kör" iväg och trycker på alla knappar han kommer åt, samt försöker låsa in sig i bilen om han kan, så att vi inte ska ta ut honom. Prinsessan är mer för att prova lastutrymmena, där hon gärna knölar in in sig och ser glad ut. Så alla är väl glada och nöjda. När vi dessutom klämde in lite pizza efteråt på Costco, så hade vi i allafall två trötta och nöjda barn i bilen.

I lördags var vi hembjudna på middag till en arbetskamrat till herr Dahlstrand. Både han och hans fru är från Grekland, så naturligtvis fick vi shish kebab grillspett och spinakopita till middag. Bland annat. Jag som ju inte direkt är någon fantast av fetaost var lite orolig för att där skulle vara grekiskt sallad också, men det visade sig att herr Dahlstrand varit förutseende nog och meddelat värdfolket att det inte direkt var favoriten. Bless him. Som tack för det, serverades han istället en kall pastasallad med orzo, tomat och grillad äggplanta. Med parmesan ovanpå! Och alla vet vi ju hur mycket herr Dahlstrand gillar varma (även om de svalnat) grönsaker... Men jag tyckte det var jättegott och det är väl huvudsaken, eller ;-)?

Framemot kvällen tog en av de andra gästerna, som var musiker, fram ett dragspel och spelade grekisk och annan musik. Barnen sprang runt och dansade, åt jordgubbar, jagade grodor och undvek att ramla i poolen, vid vilken vi satt. Prinsessan var dessutom i himmelriket, för värdfolket hade en 11-årig dotter, som tog sig an henne och de dansade balett och gjorde allt möjligt. När vi tillsist bröt upp vid 22-tiden, ville hon absolut inte gå hem. Så det få väl anses vara ett så gott betyg som något åt värdparet.

Igår, slutligen, hade vi bara en lugn hemmadag med en massa fix. Herr Dahlstrand oljade vårt nya trädgårdbord, så att vi kanske kan ha en chans att få sitta ute också innan det blir för varmt ;-). Barnen invigde nya plaskpoolen för året och hade hur kul som helst och jag pulade lite i trädgården och annat. Att vara just höggravid och sitta i gassande solsken och rensa ogräs och klippa gräs är däremot inget att rekommendera. Man blir väldigt varm först, sedan blir man lite snurrig och tror att man har fått solsting. Slutligen har man inga anklar kvar, för att kroppen svullnar upp av värmen. Jag tror jag ska låta bli att göra det nåt mer på ett tag :-).

Jaa, och så idag är det måndag igen. Herr Dahlstrand är på jobbet, prinsessan är i skolan och lillprinsen och jag roar oss på egen hand. Dagens stora mission är att hitta ett par "balerinna skor", såna där platta, åt fröken Mathilda som hett önskar sig just detta. "Om du hittar gröna, rosa eller blåa - Köp dem. Eller med mönster. Eller bruna med rosa hjärtan. Köp dem!"

Det är bara att lyda order.

Not so mycket Valborg over here

Nu har jag surfat runt och tittat på diverse bilder av gårdagens Valborgsmässofirande hos favoriterna. Samtliga med paraplyer i bild.

Det är konstigt med det där att vara utlandssvensk, för man glömmer bekvämt bort vissa delar av hur det är att leva i Sverige."Åhhhh, Valborgsmässofirande..." tänker man nostalgiskt "Middag med vårprimörer, kanske grillad korv, studentsång, blånande vårskymning och KÄNSLAN av att 'Nu är det vår'". Ja visst, allt det finns, men återigen, hur många Valborgar har man inte tillbringat i 5-gradigt duggregn? Eller ännu tidigare i åren, med alldeles för mycket sprit? Och så är det lerigt och djävligt runt elden, som dessutom alltid lyckas blåsa rök och gnistor åt just det håll man står, oavsett VAR man står, "manskören" är nån halvdan lokal kör med gulnande studentmössor där hälften av deltagarna har slutat (eller dött?) så man absolut inte hör ett dugg av vad de resterande 10 gubbarna sjunger om man inte står precis bredvid ,och där det alltid slutar med en kolsvart korvstump, eftersom man tappade den f-bannade korven i glöden trettiofem gånger. Så kan det ju också vara och det är väldigt mycket mindre lockande, om man tänker efter. Även om det kanske har sin tjusning det med, som minnen betraktat.

I alla fall så firade vi inte det minsta Valborg här (tyvärr, för här hade det varit perfekt - underbar vårkväll!), även om vi verkligen hade behövt elda brasa. Herr Dahlstrand, i sin nitiska och (nu protesterar han högljutt, det vet jag) viss ormparanoia, har nämligen röjt bort en väldans massa kvistar, små buskar och sly från vattenkanten vid vår lilla damm. För si så där en månad sedan. Sedan dess har detta lilla berg av kvistar legat där det låg och sett ut just precis som ingenting annat än en valborgsmässoeld i vardande. Vad som har flyttat in och nu bor i den vågar nog ingen av oss tänka på. Vi hade ju kunnat leka svensk valborg,och skrämt slag på alla grannar, genom att göra vår egen lilla eld och tja, herr Dahlstrand sjunger faktiskt riktigt bra, så han hade ju kunnat vara manskör, och barnen hade säkert velat grilla korv också. Om det inte var så att jag tror att vi fått både polis och brandkår på halsen. Jag misstänker starkt också att vår nitiska villaägarförening hade kommit och botfällt oss dessutom, för något galnare än att elda i sin trädgård har de nog aldrig hört talas om. Dessutom är det vattningsförbud, för vi är mitt inne i en "draughtperiod" (vi får dock vattna på söndagar, alltid något), så jag kan se hur det hela skulle kunna sluta i mindre katastrof.

Fast, det skulle väl också vara ett Valborgsmässominne, på sitt eget lilla sätt. "Minns ni barn, den Valborg när vi eldade upp vårt hus och fem andra närliggande? DET kan man kalla brasa."