Told ýa

Som sagt, sonen kan om han bara vill. I dag ville han och därmed var han blöjfri - och utan "olyckor", hela dagen. Minsann. Han meddelade till och med att han var kissnödig när han fortfarande hade nattblöjan på sig och sedan var det liksom bara smooth sailing hela vägen därifrån. Säkerligen var det väl "the potty treat" som lockade en hel del, vem vill inte ha godis när det inte ens är lördag, så lite fusk var det kanske, men nu tror jag vi fått honom på rätt väg och tänkande och då kan vi ju dra ner på belöningarna... varje liten, liten mikroskåpisk kissdroppe till exempel MÅSTE ju inte resultera i en godisbit ;-).

Tuta och kör, säger jag bara, nu packar vi ner ett mega lass med extrakläder till skolan på tisdag, så får vi se hur det går.

Annars har dagen idag ägnats åt huslig produktivitet. Jag har målat fondvägg i sovrummet (armarna höll, peppar peppar) och herr Dahlstrand har målat (oljat) teakstolar till uteplatsen. Med tanke på att ingetdera direkt var spontanprojekt (jag tror vi köpte färg till sovrummet i februari och stolarna kom i börja av april) så kändes det fantastiskt skönt att åtminstone kunna stryka dessa små projekt från den inte direkt korta "att-göra" listan. Nu är jag ivrig att ta mig an Elias rum härnäst med måleri. Där ska det bli marint tema, a la "New England style" med båtar, båttillbehör, rött, vitt och blått. Det har mamman bestämt ...

Om vi skulle ta och prata lite bajs

För sånt är ju så "roligt" när man har småbarn ;-).

Nä, men som tidigare skrivits, så har ju mellanprinsen (tänk förresten att nu inte längre är lillprinsen... Jo, det är han, Sven får vara miniprinsen, ok?) lillprinsen inte varit så där värst intresserad av potträning. Han vill för all del gärna ha "big boy underwear" på sig, men han vill inte sitta på pottan/toaletten. Eller sitter han där, så vill han sitta max två sekunder och "producerar" ingenting - och så kissar han i byxorna två minuter senare. Konsekvent. Detta har då lett till att vi tagit det lite lugnt med hela processen, eftersom det så tydligt verkat som om han inte är redo. Även om han VET exakt vad man ska göra och var.

I alla fall. Det här med napparna verkar ha satt igång nånting, för i förrgår meddelade fröken i skolan att det minsan hade bajsats på pottan! Kors i alla tak och himlar, mamman höll på att ramla baklänges. Lillprinsen själv var hur cool som helst (såklart). När så mamman frågade om han kunde tänka sig att göra om denna storartade bravad hemma, meddelade han också, lika coolt, att så inte var fallet eftersom han redan hade suttit på pottan i skolan. Detta var kanske inte det mest uppmuntrande svar mamman kunde tänka sig, men hon tänkte i alla fall att här var det bäst att skynda långsamt och vara tacksam för det lilla.

I går meddelade prinsen efter skolan (där han förresten inte hade upprepat något pottproducernade) att nu ville han ha kalsonger på sig. Både mamma och storasyster blev mycket entusiastiska och Diego-kalsongerna åkte på med farlig fart.... Och exakt fyra minuter senare var de nerkissade. Eller nerskvätta, ska man nog säga, för lillprinsen är som en liten hund - han skvätter liksom lite här och lite där verkar det som. Hmm, kan även barn kissa in sina revir tro? Mamman, som tycker att det är trist med kissiga byxor bestämde sig då för att han fick fortsätta ha dem på sig (han fick bara inte sitta i soffan ;-)), för att se om han kanske skulle tycka att det var lite äckligt med blöta, kalla byxor. Det tyckte han inte.

Så blev det baddags och läggdags och prinsen lekte naken i lekrummet ett tag och jag var på nedervåningen och pysslade. Då hörs ett glatt "Mamma! Jag har kissat i pottan!" Och mycket riktigt, det hade han. Utan minsta påminnelse, eller ståhej och återigen såg Elias ut som om han inte för sitt liv kunde förstå varför det blev så stor uppståndelse runt en sådan världlig sak (!!???). Djäkla unge, jag vet att han kan nu, och han vet att han kan. Nu gäller det bara att han ska vilja också och det är jag inte lika säker på hur fort det går. Men OM han vill, så lovar jag att han kommer att vara blöjfri på en dag, för det är sån vår lillprins är.

What are the odds?

Om det står en stor flaska med olivolja bredvid en stor blå mugg med äppeljuice i köket där man lagar mat, vad är då oddsen att man tar tag i flaskan och dricker en stor klunk med olivolja?

Svar till trött-mamma-med-uppenbar-mjölkhjärna

Annars då?

Så, man kan ju inte bara gnälla om onda armar dagarna i ända, det händer ju andra saker här i västerled också:

Mellanprinsen har ÄNTLIGEN fått en säng att sova i, och den var precis så fin som hans mamma hade trott. Han firade nya sängen med att ramla ur den det första han gjorde första natten, men peppar peppar, sedan dess har han hållit sig på plats, så vi hoppas slippa sätta upp sängsidor. Det stora som också hände i och med att han fick sin säng var dock att han slutade med napp!! Hux flux bara, så övertalade Mathilda honom till att nu var det dags att ge alla napparna till nappfen, och det var det. Fem nätter nu utan napp och inte ett pip. Det är knappt så att man tror varken ögon eller öron. Nu önskar mamman bara att det skulle gå lika lättsamt med att sluta med blöja, men där har vi inte haft samma tur. Men det är nog som herr Dahlstrand säger, att Elias är så envis av sig, vad det än gäller, att han måste bara bestämma sig 100% själv för nånting så går det på ett kick. Vill han däremot inte, så kommer det inte att ske. Uppenbarligen tillhör inte sitta på pottan kategori ett. Jaja, inga barn har väl börjat gymnasiet med blöjor, så vi har ju några år på oss...

Prinsessan har gått i simskola, som sagt, och det tyckte hon var så kul att hon fortsätter två veckor till. Den prestationsinriktade (nej, inte så värst faktiskt) mamma Dahlstrand tycker kanske inte att framstegen varit enorma, eller så är det hon som inte förstår det livsviktiga i att barnen kan flyta länge på rygg innan de får lära sig simma, men simskolan följer ju nån sorts fantastisk läroplan för simning, så i slutändan blir det säkert bra. Det som däremot ÄR bra, tycker samma mamma, är dock att de börjar med att lära sig crawla, före bröstsim. JAG lärde mig aldrig crawla, hur många baddare, grodor och simborgarmärken jag än tog, och det känns ju trots allt som det mest effektiva sättet att simma. Dottern kan i alla fall åka som en torped genom vattnet och det får väl ses som ett framsteg.

I kväll ska vi på BBQ hos våra indiska grannar. Det ska bli spännande för nånting säger mig att det inte blir de vanliga burgarna och varmkorven och tack och lov för det!

Livskvalitet

Ok, så jag ÄR gammal och jag är DEFINITIVT sist med att upptäcka saker och ting, jag erkänner. Men vad nöjd jag blir med mig själv när jag väl upptäcker nånting! Mycket har jag köpt på nätet, så som böcker, kläder och fatiskt till och med blöjpåsar i storpack, så jag är ju inte helt född i farstun, jag vet ju att man kan, men jag förväntar mig liksom aldrig att det jag verkligen behöver ska finnas när jag behöver det.

Menvisste ni, det är sant, jag lovar, att man kan köpa dammsugarpåsar på nätet! Joho minsann ;-). Istället för att släpa iväg med en stycke bäbis och två styckna kassa armar till en affär långt bort (jo för vi har en dum, svenskliknande dammsugare vars påsar bara finns på ett ställe, nämligen den affär som sålde dammsugaren.) så klickedi klackade jag lite med mina små T-rex kloliknande fingrar och vipps! så kommer det dammsugarpåsar hem i brevlådan. Förhoppningsvis.

Åh så trevligt den här dagen började, och klockan är inte ens lunch, jag undrar hur jag mer ska kunna förbättra mitt liv idag? I´m on a roll...

Lite gnäll

Kort armuppdatering, jag veeeeet ju hur intresserade alla är av att läsa om mina krämpor ;-): Höger armen är mycket bättre, tack och lov, och gör inte så värst ont längre. Mina fingrar är dock fortfarande inte riktigt med, framför allt pekfingret som liksom inte går att böja, och jag skriver också fortfarande som, om inte en kratta, så i alla fall som en sällan använd räffsa. VÄNSTER arm är däremot helt koko, och gör jätte ont, men jag knaprar väl på mina anti-inflamatoriska piller och hoppas på det bästa ett par dagar till. Allt för att slippa gå iväg till doktorn igen...

Och jag som verkligen, verkligen VERKLIGEN vill måla - Nu har vi äntligen fått möblerna till Elias rum, en riktig säng efter 6 månader på luftmadrass, bara en sån sak ;-), och jag vet precis hur jag vill göra. Men med små utvecklingsstörda T-rex armar målas här ingenting. Suck.

Åh vad det är synd om mig.

Mitt liv som armlös

Den där doktorn tror jag var lite väl optimistisk. Armen är inte direkt pigg och kry än, och nu har dessutom VÄNSTER arm börjat göra ont också, antagligen för att den fått göra allt bäbisbärande och jobb när högerarmen skulle vila. Men så KUL och praktiskt. Not. Och nog gnällt. Är det inte bättre på måndag går jag tillbaka till den optimistiska doktorn och kräver min högerarm och -hand tillbaka. Och därmed basta. Antingen det, eller jättestora, starka piller. För det förstår väl alla, att ju större piller dessto mer verkan...

Har ni förresten tänkt på hur mycket man skriver för hand? Det har jag, eftersom jag blir påmind av att jag inte kan, mest hela tiden. Allt ifrån inköpslista till mataffären, papper till barnens skola, papper hos doktorn, formulär hit och dit, födelsedagskort, telefonnummer man får osv. Det är bra mycket mer än jag trodde, även i dagens "papperslösa" ha ha ha, samhälle. Jag kan ju använda Blackberryn till en del, men emellanåt är det bara att bita i det handikappade sura äpplet och helt enkelt meddela att "jag kan inte." Jag tycker inte om att inte kunna själv, den känslan är nästan värre än själva handikappet med handen.

Häck väck våt fläck med alla inflamerade nerver. Man kan ju alltid hoppas.

Enarmad mamma

Det här blir ett en(a)handa inlägg, dvs skrivet med bara en hand (det tar lång tid det). Min högra arm har nämligen drabbats av akutinflamerad tennisarmbåge (tendonities) och helt gått ut i strejk. Inte bara gör den ont, men doktorn som jag tvingades hälsa på idag trodde även att kringliggande nerver blivit inflammerade, för jag vaknade i morse (Fel. Jag klev upp i morse, för eftersom armen gjort så ont hela natten kunde jag knappast sova nåt. Alltid lika roligt att vara vaken mitt i natten - och inte ens Sven är vaken!) och upptäckte att jag inte kunde 1) skriva ordentligt, dvs jag kan hålla i pennan, men utan tryck, så min handstil ser ut ungefär som en 5-årings med dyslexi) 2) knäppa knappar 3) hålla ordentligt i saker och ting. Då blev jag lite lätt orolig (panik någon?) och insåg att det nog var dags att gå och be att få en diagnos, även om det sedan visade sig att jag självdiagnostigserat mig själv alldeles utmärkt. Jag har haft samma saker förut, men aldrig såhär ont.

Så, vad gör man då för att läka sin arm? Jo, får en gigantisk kortisonspruta (det var det eller i pillerform, men doktorn tyckte inte att det var lämpligt att sprida ut det över flera dagar, pga amningen. Visste ni att kortison kan ge depression hos bäbisar? Inte jag heller, men det lät så hemskt att jag inte direkt ville prova heller :-/), en mitella att ha armen i och stränga order om att inte använda armen mer än absolut, absolut nödvändigt den närmsta tiden...

Hmmm... Det är ganska mycket en stackars högerarm "behöver" användas med tre barn i huset. Typ hela tiden. Har ni försökt byta blöja på en bäbis med en hand? Fläta hår? Skära bröd/frukt/laga mat? Och så vidare i all evighet. Det går inte, jag har INTE TID att ha ont på fler ställen nu. Basta, punkt, slut. Arrrrggggg, vad trött jag blir.

Arabisk mat

Jag är så sugen på att lära mig laga arabisk mat, eller mat från mellanöstern kanske rättare sagt, men eftersom jag inte för mitt liv kunde tycka att mellanöstern mat låter som riktig svenska, så fick det bli arabisk :-). Middle eastern food säger man i alla fall här.

Men jag vet inte var jag ska börja leta efter recept. Är det någon som har tips på bra kokböcker/sajter?

Lite äckligt effektiv

För att vara jag då, har jag varit idag. Jag är annars alldeles utmärkt bra på att leva enligt devisen "Gör ingenting idag som du kan skjuta upp tills i morgon", vilket, erkänner jag villigt, är ett mycket dåligt devis att leva efter. Så därför har jag bestämt mig för att bli bättre på att få "tummen ur", framför allt eftersom livet känns så mycket lättare, och framför allt stressfriare, om saker och ting är gjorda, sorterade och på sin plats... Ha ha ha, ok, nu ska jag inte ta i så att jag spricker, vad skulle jag göra utan mina allerstädes närvarande högar, men i vilket fall som helst så kan jag ju försöka beta av saker på mina to-do listor i alla fall inom rimlig tid.

Därför har jag i dag: Skrivit ut och fyllt i namnanmälan för Sven att skicka till Skatteverket (appropå det, men hur tänkte de på Skatteverket när de bestämde sig för att döpa om sig? Ok för att Skattemyndigheten inte hade jordens festligaste klang, men så är det ju inte jordens festligaste ställe vi pratar om heller. Och Skatteverket låter alldeles för mycket typ gråsosse betong-70-tal och framför allt så tänker jag bara på Televerket... Big misstake, enligt mig, big misstake. Tänk vad pengar det säkert kostade att "branda om" sig med loggor och allt - Till nånting ännu värre!), kontaktat konsulatet i NY om att ansöka om samordningsnummer till honom (Bäbisar födda utomlands till svenska föräldrar får inte personnummer, de får samordningsnummer med konstiga siffror - Elias till exempel är inte född 0708, han är född 0768... Säkert nåt bra med det också, jag har bara ännu inte förstått vad. Men så var jag ju inte med och döpte om Skatteverket heller, så jag ska nog bara vara tyst och sitta i ett hörn.), kontrollerat var jag kan åka och hämta hans födeleseattest i morgon, så att jag kan ansöka om amerikanskt pass (gudars vad mycket pass och grejer vi har att dona med. Tack och lov kan det svenska passet numera i alla fall göras i Sverige och det är ju alltid nåt. Även om han får åka "hem" till Sverige på amerikanskt pass som turist :-)), sorterat och betalat räkningar, sorterat och lagt undan en massa av barnens teckningar från skolåret, och tagit hand om all tvätt som behövde tvättas och vikas.

Men så är jag utmattad också. Jag är inte van vid att vara så här ordentlig, det tär. I morgon får jag nog skjuta upp lite saker igen...

Varmt

Man blir tacksam för det lilla med nyfödingar i huset. I dag tog jag med mig Mathilda och åkte och handlade. Mat. I en hel timme allldeles utan stress för matningar eller skrik. Lycka, är allt jag har att säga om det ;-).

Mathilda skriker förvisso lite emellanåt hon också, men det är mest om det inte inhandlas onyttigheter som hon med en ofelbar radar alltid lyckas pejla in, alldeles oavsett på vilken hög hylla sju gångar bort de råkar finnas. Och eftersom jag är en så strikt och konsekvent moder, erhm, så körde jag min lilla överlastade vagn rakt fram, förbi kex, kakor och konstiga frukostflingor, allt medan jag stenhårt sa "nej, junk food, nej, junk food, nej, junk food". Och faktiskt, under över alla under, det fungerade! Kan inte påstå att det fick dottern att vilja köpa varken mer frukt eller grönsaker, men vi kom i alla fall hem utan ett enda skriktrauma och det är alltid nåt.

Annars är det bara varmt, varmt, varmt här nu. Det är värmerekord dagarna i ända och även om vi "Texas-bor" inte tycker att det är så där förfärligt vidrigt, så vissst är det varmt. Det är bara bada som gäller för tre av familjemedlemmarna, medan den fjärde, minsta, verkar minst lika nöjd med att få ligga inomhus och sova. Den femte familjemedlemmen skulle förvisso kanske vilja bada lite också, men tycker också att det är rätt skönt att få lite tid framför datorn och så kan man ju alltid sortera tvätt om man, mot all förmodan, skulle få tråkigt...

Ok, inte riktigt på topp då

Skryter bäst som skryter sist. Ok, för att marinera kyckling, men uppenbarligen är jag inte helt redo för det "stora" världen än. Eller tja, JAG är, men inte Sven och jag tillsammans. Prinsessan får missa baletten idag till exempel, trots sin mammas alla goda föresatser... Sven sover och sover och vägrar vakna ordentligt för att äta, och jag å min sida vägrar att ge mig ut på ärenden med en bäbis som inte är mätt. Det kan bara båda för katastrof. Så vi är hemma och inväntar att den lilla kungliga högheten ska behaga börja grymta och öppna sina små melerade (han har samma outgrundliga färg på ögonen som sin stora syster hade vid samma ålder - De blev sedan exakta kopior av pappas grön/bruna, så det är vad jag tror att lillebror också kommer att få.) och komma till livs.

Jaja, en femåring kan väl knappast avlida för att hon inte får steppa i 45 minuter? Hoppas jag. Jag ska muta henne med att vi nu i alla fall signat upp henne för intensivsimskola istället, vilket hon tjatat på (inte just att den skulle vara intensiv då, men att få gå i simskola.). Och innan någon nu börjar muttra om att "Om mamma Dahlstrand inte kan komma iväg på en ynklig balettlektion, hur tror hon då att hon ska ta sig iväg en massa dagar på raken, människan!??" så ska jag bara be att få meddela att det tror hon inte. Hon är inte helt uppe i det blå, den här mamman. Men hon har en snäll granne som har erbjudit sig att ta med Mathilda, tillsammans med sin egen son, så det så. Och grannen är det ordning på!

Jag skulle faktiskt också gärna gå lite i simskola. Eller i alla fall bada, för nu är här riktigt, riktigt varmt. Inte Houston-horribelt-fruktansvärt-jag-dör-varmt, men varmt. Varmt nog att man bara ska vilja vara vid poolen om man är ute. Om man inte heter Sven. Då vill man inte vara ute alls och än mindre bada. Förresten så får jag inte bada än, så det gör ju inte så mycket då att vi är inne. Men skönt vore det onekligen. När de nu dessutom kommit med de där nya burka-baddräkterna, så är ju inte ens baddräkt och beach 2008 ett problem...

Piece of cake

Idag var första ensamma dagen som trebarnsmamma. Ingen mormor på besök längre och ingen pappa Dahlstrand hemma. Bara jag. Och TRE BARN!!

Nåja, först som sist: Det var inte så farligt. Det var faktiskt, så här när alla barn ligger badade och nattade (eller ja, i alla fall två av tre. Den minste familjemedlemmen är faktiskt inte badad och inte riktigt nattad heller, utan sover skönt i pappas famn till ekonominyheterna... Tänk vad han brås på sin mor redan i så unga dagar ;-)), inte så värst mycket svårare med tre än två. Det som är "svårt" eller hur man ska säga, är att ha en bäbis, efter att ha vant sig vid att ha två, relativt sett, självgående barn. Men det var värre när Elias föddes tycker jag nog, det var en riktig omställning. Nu är man ju så cool, ehm, att man inte får hjärtattack av att en bäbis skriker lite, om det nu råkar vara så att två andra barn sitter med schampo i håret samtidigt. Se där, fördelen med att vara flerbarnsmamma. Eller nåt.