Vad mycket bra man kan tänka sig att blogga om, som omvärden går miste om när man bara möts av "Too many connections". Men eftersom jag nu inte längre minns nånting av vad små visdomsord som jag hade tänkt frälsa världen med kanske det inte var så viktigt...
På det stora hela har dagen utvecklats till en sjukdag: Lillprinsen rosslar och kraxar som hade han tömt en flaska Lagavulin och rökt sig ett par tre cigarrer under lördagskvällen (Note till barnavårdsnämnden: Det var bara en liknelse. På intet och inget vis får min 2-årige som dricka whiskey och röka. Han behöver mao inte omhändertagas enligt någon LVU paragraf) och prinsessan fick feber här under kvällen. Happy life och framför allt happy night, ser trötta mamman framför sig.
Så jag tror att jag går och administrerar lite prinsessalvedon och prinsinhalator. All in the name of a good nights sleep for everyone. Godnatt.
måndag 20 augusti 2007
Separationsångest
Mammapressen är tillfälligt löst. De har tagit bort de eländiga collagen i skolan. Just när jag började få schwung på dem ;-).
Prinsen kommer att få en lite jobbig tid här framöver, han tyckte inte ens om att vara på "hälsa på"-stund i sitt klassrum. Han ägnade i princip hela tiden åt att försöka hålla koll på att jag inte gick upp i rök, alternativt se till att ingen av de andra barnen försökte ta just den lilla brandbilen som var dagens förälskelse. Men imorgon är det bara att bita ihop tänderna och glädjas åt att lilleman i alla fall har röstresurser, då han iltjut lär eka över hela skolan. Han får samma fröknar i år som prinsessan hade för två år sedan och med tanke på hennes skrikkapacitet, så lär de väl inte bli förvånade ;-).
Prinsen kommer att få en lite jobbig tid här framöver, han tyckte inte ens om att vara på "hälsa på"-stund i sitt klassrum. Han ägnade i princip hela tiden åt att försöka hålla koll på att jag inte gick upp i rök, alternativt se till att ingen av de andra barnen försökte ta just den lilla brandbilen som var dagens förälskelse. Men imorgon är det bara att bita ihop tänderna och glädjas åt att lilleman i alla fall har röstresurser, då han iltjut lär eka över hela skolan. Han får samma fröknar i år som prinsessan hade för två år sedan och med tanke på hennes skrikkapacitet, så lär de väl inte bli förvånade ;-).
Back to school
Kort sjukdomsstatus: Prinsessfebern är lägre men närvarande. Inget lite alvedon inte kan råda bot på. Prinsrosslet verkar vara på bättringsvägen. Skulle kunna bero på den ansenliga mängd hosmedicin han inmundigade under natten, men det lär väl visa sig.
I dag börjar skolan för båda barnen. Visserligen bara med 45 minuters besökstid för att hälsa på fröknarna och antagligen överösa mamman med den sedvanliga massa n av papper och information. Gånger två nu då också. Med feber och krax kan det ju bli riktigt kul. Jag tror att vi tassar dig, sticker in huvudet och säger hej, rofar åt oss pappersexicisen och därefter snabbt åker därifrån för att trösta "oss" med en glass i värmen. Sedan börjar allvaret på riktigt i morgon. Även för mamman, som ska lämna TVÅ barn och därmed göra TVÅ lunchväskor, packa TVÅ ryggsäckar och se till att TVÅ barn kommer i hyffsat rent och helt skick till respektive klassrum. I tid dessutom. Ack och ve, det kan bli riktigt intressant. Punktlighet brukade aldrig vara något problem innan jag fick barn, men nu tror jag inte att det ordet finns i mitt vokabulär längre...
Dessutom vet jag ju vad jag ska ägna de nästkommande dagarna åt, eftersom varje skolår börjar med att varje barn ska ha med sig en "jag och min familj"-poster, med lite foton och grejs. "Let your children participate in this exercise and help decorate" står det också, vilket då omedelbart varje slug förälder förstår innebär att det inte på något vis är menat att barnen själva ska sitta och klistra och klippa detta colage, utan det är vi (i 99% av fallen mammorna) som ska göra det och så kan barnen kanske tänkas kladda lite i nåt hörn. Och så blir det en sjuk tävlan om vilken mamma i klassen som är mest kreativ och därmed bryr sig mest om sitt barn... Varpå alla andra mammor får ångest och mindervärdeskomplex. Jaja, jag har ju tre tidigare års vana på detta, så det är ju bara att börja framkalla lite foton och ta fram sax, klister och scrapbooking-kittet.
I dag börjar skolan för båda barnen. Visserligen bara med 45 minuters besökstid för att hälsa på fröknarna och antagligen överösa mamman med den sedvanliga massa n av papper och information. Gånger två nu då också. Med feber och krax kan det ju bli riktigt kul. Jag tror att vi tassar dig, sticker in huvudet och säger hej, rofar åt oss pappersexicisen och därefter snabbt åker därifrån för att trösta "oss" med en glass i värmen. Sedan börjar allvaret på riktigt i morgon. Även för mamman, som ska lämna TVÅ barn och därmed göra TVÅ lunchväskor, packa TVÅ ryggsäckar och se till att TVÅ barn kommer i hyffsat rent och helt skick till respektive klassrum. I tid dessutom. Ack och ve, det kan bli riktigt intressant. Punktlighet brukade aldrig vara något problem innan jag fick barn, men nu tror jag inte att det ordet finns i mitt vokabulär längre...
Dessutom vet jag ju vad jag ska ägna de nästkommande dagarna åt, eftersom varje skolår börjar med att varje barn ska ha med sig en "jag och min familj"-poster, med lite foton och grejs. "Let your children participate in this exercise and help decorate" står det också, vilket då omedelbart varje slug förälder förstår innebär att det inte på något vis är menat att barnen själva ska sitta och klistra och klippa detta colage, utan det är vi (i 99% av fallen mammorna) som ska göra det och så kan barnen kanske tänkas kladda lite i nåt hörn. Och så blir det en sjuk tävlan om vilken mamma i klassen som är mest kreativ och därmed bryr sig mest om sitt barn... Varpå alla andra mammor får ångest och mindervärdeskomplex. Jaja, jag har ju tre tidigare års vana på detta, så det är ju bara att börja framkalla lite foton och ta fram sax, klister och scrapbooking-kittet.
söndag 19 augusti 2007
Stark själ städar bättre
Jag vet inte varför, men jag städar (och rensar typ skåp och garderober) så väldigt bra till "Gabriellas sång" med Helene Sjöholm. Bortsett från att den är vacker och att hon sjunger så att man får ståpäls, så får jag otrolig energi och mår så bra av den. Jag tror att det är en sorts hejaramsa för själen, en påminselse om vad jag vill med livet och kärleken. Och en stark själ städar bättre tydligen.
lördag 18 augusti 2007
Orkanen Dean och Lille Skutt
Jag är jordens sucker för skrämseljournalistik - suger i mig alla farligheter som en liten svamp, blir stressad och går sedan in i Lille Skutt-mode, dvs vill bara krypa in i min stubbe, helst under sängen, blunda hårt och knapra morot(skaka). Men till och med jag är lite skeptisk till de hysteriska rapporter som tv-nyheterna nu roar sig med med anledning av årets första riktiga orkan, Dean, som fn förpestar livet nånstans i östra Karibien. Den KAN ju komma till Houston och det måste vi nu ägna varendaste liten nyhetssändning (lokala nyheter då, men det är ju vad det mesta är.) åt i en väldans massa dagar här framöver.
Och visst, den KAN komma på oss, det är definitivt möjligt och ingen vill väl det och definitivt inte jag, som tillbringade 36 surrealistiska timmar i bilen på en resa som borde tagit 4 för två år sedan, men måste vi börja tanka bilen, sätta upp playwood och köpa vatten redan IDAG, 6 dagar typ i förväg? Och vad är det med de här galna amerikanarna emellanåt, så fort de hör ordet "prepare" börjar de bunkra toapapper, vatten, ägg, tonfisk och mjök helt hysteriskt. Slutsatsen måste ju bli att alla tänker laga tonfiskomeletter -på VAD? Om elektriciteten inte funkar sitter man ju liksom där med sina tonfiskburkar, sura mjölk och salmonellasmittade ägg och ser lagom glad ut. Det är väl då man behöver allt toapapper antar jag... Eller så får alla jätte stressmage och IBS på kuppen, jag vet inte och är inte säker på att jag vill veta :-/.
Själv håller jag fast vid min slutsats från förra gången (Rita): If the shit hits the fan, finns det bara en sak att göra och det är att evakuera. Jag tänker INTE sitta i mitt garage, sugande på ett ebolaägg, undrande om taket flyger av. Inte heller tänker jag sitta i ett hus utan luftkonditionering i 35+ gradig värme med två små barn. Som dessutom, som om inte det vore illa nog, varken äter ägg eller tonfisk. Eller någon annan form av konserv heller, det ska fan till att ha barn som är petiga med maten när det är orkan. Näpp, visar det sig att det kommer en monsterstorm på oss blir det Dallas igen. Men den här gången åker vi baske mig tidigare. Hellre sitter jag ett par dar extra och vilar mig, än fastnar i köer ute i bushen och får räcker-bensinen-tänk-om-vi-fastnar-här-i-skogen-ångest.
Dessutom ska jag faktiskt åka till Las Vegas på Onsdag på min första barnfria semester på över fyra år och dricka paraplydrinkar, spela bort en tia eller nåt och framför allt SOVA, så jag har inte TID med några orkaner, så det så.
Nej nu börjar nyheterna igen, bäst att se om de har kommit på nåt nytt att oroa sig över under reklampausen. Jag menar, tanka bilen och bunkra vatten kan väl nästan vem som helst, men tejpa skorstenen eller så, innifrån, DET är nånting att bita i för riktiga Lille Skutt proffs!
Och visst, den KAN komma på oss, det är definitivt möjligt och ingen vill väl det och definitivt inte jag, som tillbringade 36 surrealistiska timmar i bilen på en resa som borde tagit 4 för två år sedan, men måste vi börja tanka bilen, sätta upp playwood och köpa vatten redan IDAG, 6 dagar typ i förväg? Och vad är det med de här galna amerikanarna emellanåt, så fort de hör ordet "prepare" börjar de bunkra toapapper, vatten, ägg, tonfisk och mjök helt hysteriskt. Slutsatsen måste ju bli att alla tänker laga tonfiskomeletter -på VAD? Om elektriciteten inte funkar sitter man ju liksom där med sina tonfiskburkar, sura mjölk och salmonellasmittade ägg och ser lagom glad ut. Det är väl då man behöver allt toapapper antar jag... Eller så får alla jätte stressmage och IBS på kuppen, jag vet inte och är inte säker på att jag vill veta :-/.
Själv håller jag fast vid min slutsats från förra gången (Rita): If the shit hits the fan, finns det bara en sak att göra och det är att evakuera. Jag tänker INTE sitta i mitt garage, sugande på ett ebolaägg, undrande om taket flyger av. Inte heller tänker jag sitta i ett hus utan luftkonditionering i 35+ gradig värme med två små barn. Som dessutom, som om inte det vore illa nog, varken äter ägg eller tonfisk. Eller någon annan form av konserv heller, det ska fan till att ha barn som är petiga med maten när det är orkan. Näpp, visar det sig att det kommer en monsterstorm på oss blir det Dallas igen. Men den här gången åker vi baske mig tidigare. Hellre sitter jag ett par dar extra och vilar mig, än fastnar i köer ute i bushen och får räcker-bensinen-tänk-om-vi-fastnar-här-i-skogen-ångest.
Dessutom ska jag faktiskt åka till Las Vegas på Onsdag på min första barnfria semester på över fyra år och dricka paraplydrinkar, spela bort en tia eller nåt och framför allt SOVA, så jag har inte TID med några orkaner, så det så.
Nej nu börjar nyheterna igen, bäst att se om de har kommit på nåt nytt att oroa sig över under reklampausen. Jag menar, tanka bilen och bunkra vatten kan väl nästan vem som helst, men tejpa skorstenen eller så, innifrån, DET är nånting att bita i för riktiga Lille Skutt proffs!
Fredag i hemmafrulivet
I dag var det glassar-fredag i hemmafrulivet. Först var jag visserligen tvungen att klara av prinsens 2-års läkarbesök (Där i princip intet nytt under solen uppdagades, prinsen är frisk som en nötkärna, beter sig som en exemplarisk 2-åring och är precis lika kort och lagom tjock (ehm) som sin mor. Rund, go´ och söt som socker. Åtminstone enligt hans mamma.) och så blev det en tripp till Costco för att fylla kylen med bl.a mjölk i storpack. Men där tog de husmoderliga uppdragen slut för dagen, tack och lov.
Lunch avnjöts med medmamma, och tillika god vän, på favoritstället Mission Burritos. Det var dock i varmaste laget för barnen, och lekplatsen var rätt blöt efter allt regnande igår, så vi beslöt oss för att åka hem till oss för en avslutande lek- och kaffestund. Barnen lekte exemplariskt självständigt och förvånansvärt konfliktfritt, så det blev tid att avhandla både det ena och det andra i vuxenlivet för oss. Sådant är livet för hemmafrun, it´s a dirty job, but someone´s gotta´do it...
Ikväll blir det köttbullar och potatismos till middag. För de små. Maken ska iväg på "pappa-kalas"(=pokerkväll), så jag tröstar mig med sushi. Bäst att sätta fart
Lunch avnjöts med medmamma, och tillika god vän, på favoritstället Mission Burritos. Det var dock i varmaste laget för barnen, och lekplatsen var rätt blöt efter allt regnande igår, så vi beslöt oss för att åka hem till oss för en avslutande lek- och kaffestund. Barnen lekte exemplariskt självständigt och förvånansvärt konfliktfritt, så det blev tid att avhandla både det ena och det andra i vuxenlivet för oss. Sådant är livet för hemmafrun, it´s a dirty job, but someone´s gotta´do it...
Ikväll blir det köttbullar och potatismos till middag. För de små. Maken ska iväg på "pappa-kalas"(=pokerkväll), så jag tröstar mig med sushi. Bäst att sätta fart
Effektiv lördagsmorgon
Efter allt kladd med frukost, vaknade tillsist den sömntutiga maken och masade sig upp. Eller nä, herr D masar inte; Han vaknar, han går upp, han är PÅ.
Jag: (tass, tass i pyjamas) "Godmorgon älskling, är du uppe?" (Rent retoriskt givetvis, jag kunde ju faktiskt se att han inte låg i sängenlängre.)
Herr D: "Godmorgon. Ska vi skynda oss på till 8.30-passet?"
Jag hatar att behöva gå och träna, bara tanken att ta mig ut ur huset och bli svettig ger mig svettningar (klart kontraproduktiv symptom mao). Men efter dryga 7 veckor i Sverige, med därtillhörande smågodis, fika och mackor, insåg även jag nödvändigheten av att något sundare vanor. Och framför allt motion. So off we went.
Lika mycket som jag inte tycker om att masa mig iväg till gymmet, lika mycket tycker jag om att vara där och framför allt mig själv när jag går därifrån. Barnen var väl lite skeptiska till barnklubben efter så lång tid, men när vi hämtade dem var de hur glada som helst. Själv var jag väl något ringrosting *host host*. Inte bara har det varit ett långt gymuppehåll, men jag hade också en inflamerad hälsena innan det, så det var DEFINITIVT ett tag sedan jag satte min fot på en stepbräda. Men jag överlevde även detta, om än i mycket svettigt skick.
Som belöning för vårt flit åkte vi iväg och åt frukost på fettiga Denny´s. Barnen fick ännu mer pannkakor (Eller ja, de åt ju faktiskt inget av dessa på morgonen, så det var väl inte så illa) och maken och jag fick ägg och bacon. Och grits. Jag har ingen aning om vad grits egentligen är, jag tror att det är majsmjöl/korn i nån form som kokas ihop till nåt grötliknande, men gott är det -med smör och salt. Herr D tittar på mig som om jag beställt in tapetklister, men jag får i alla fall det ifred :-).
Efter frukosten var det dags för frisörbesök för 3/4 av familjen. Prinsessen vill spara till långt hår, så hon klippte mest luggen för att kunna se nånting, prinsen fick jordens sötaste lilla poppfrilla och herr D... Tja, han fick sig en trim och har nu om möjligt ÄNNU kortare hår. Nästa steg blir definitivt helrakad skalle, men det känns så oåterkalleligt på nåt vis :-(. Den som tror att jag tänkte släppa mitt hår i närheten av äldre, trevlig med ytterst klippmedioker, tant på liten frisörssylta trodde helt fel. Inte för att jag är så mycket för fräsiga frisyrer, pagen hänger med, men jag har så kääääänsliiiiigt hår. Jo det är sant, det är smygkrusigt. Inte lockigt, inte rakt, jag tror nån vänlig själ kallat det självfall. Själv kallar jag det, åtminstone i det här klimatet, bad hair. Och klipps inte detta lilla skötebarn rätt, ja då kan jag inte gå ut. Tragiskt men sant. Åtminstone om man frågar mig. Frågar man herr D får man säkert något helt annat i stil med "Fjomp och fjös" till svar. Så vi frågar inte honom
Jag: (tass, tass i pyjamas) "Godmorgon älskling, är du uppe?" (Rent retoriskt givetvis, jag kunde ju faktiskt se att han inte låg i sängenlängre.)
Herr D: "Godmorgon. Ska vi skynda oss på till 8.30-passet?"
Jag hatar att behöva gå och träna, bara tanken att ta mig ut ur huset och bli svettig ger mig svettningar (klart kontraproduktiv symptom mao). Men efter dryga 7 veckor i Sverige, med därtillhörande smågodis, fika och mackor, insåg även jag nödvändigheten av att något sundare vanor. Och framför allt motion. So off we went.
Lika mycket som jag inte tycker om att masa mig iväg till gymmet, lika mycket tycker jag om att vara där och framför allt mig själv när jag går därifrån. Barnen var väl lite skeptiska till barnklubben efter så lång tid, men när vi hämtade dem var de hur glada som helst. Själv var jag väl något ringrosting *host host*. Inte bara har det varit ett långt gymuppehåll, men jag hade också en inflamerad hälsena innan det, så det var DEFINITIVT ett tag sedan jag satte min fot på en stepbräda. Men jag överlevde även detta, om än i mycket svettigt skick.
Som belöning för vårt flit åkte vi iväg och åt frukost på fettiga Denny´s. Barnen fick ännu mer pannkakor (Eller ja, de åt ju faktiskt inget av dessa på morgonen, så det var väl inte så illa) och maken och jag fick ägg och bacon. Och grits. Jag har ingen aning om vad grits egentligen är, jag tror att det är majsmjöl/korn i nån form som kokas ihop till nåt grötliknande, men gott är det -med smör och salt. Herr D tittar på mig som om jag beställt in tapetklister, men jag får i alla fall det ifred :-).
Efter frukosten var det dags för frisörbesök för 3/4 av familjen. Prinsessen vill spara till långt hår, så hon klippte mest luggen för att kunna se nånting, prinsen fick jordens sötaste lilla poppfrilla och herr D... Tja, han fick sig en trim och har nu om möjligt ÄNNU kortare hår. Nästa steg blir definitivt helrakad skalle, men det känns så oåterkalleligt på nåt vis :-(. Den som tror att jag tänkte släppa mitt hår i närheten av äldre, trevlig med ytterst klippmedioker, tant på liten frisörssylta trodde helt fel. Inte för att jag är så mycket för fräsiga frisyrer, pagen hänger med, men jag har så kääääänsliiiiigt hår. Jo det är sant, det är smygkrusigt. Inte lockigt, inte rakt, jag tror nån vänlig själ kallat det självfall. Själv kallar jag det, åtminstone i det här klimatet, bad hair. Och klipps inte detta lilla skötebarn rätt, ja då kan jag inte gå ut. Tragiskt men sant. Åtminstone om man frågar mig. Frågar man herr D får man säkert något helt annat i stil med "Fjomp och fjös" till svar. Så vi frågar inte honom
Jag är så glad att jag har barn
Det är så kul att gå upp halv sju på en lördagmorgon och först sätta på kaffe och göra välling som inget av barnen dricker upp, avnjuta femtio tjat om lördagsgodis, sedan rosta snabbvåfflor som dottern inte äter (Kan jag väl gott ha för att försöka peta i barnen lite mer fibrer i halvfabrikatsform. Jag får baskemig börja göra våfflor själv och frysa in. Säkerligen billigare och nyttigare. Men mer tidskrävande), muta henne med panncakes istället, , torka kladdig jordgubbssylt över halva matbordet och sonen, lyssna på dotterns gnäll om vad hon inte vill äta och dricka, avnjuta "Anki och Pytte" tre gånger och känna öronmjällen svälla och sedan försöka sätta mig ner och läsa morgontidningen samt avnjuta kallt kaffe.
Livet som hemmafru är underbart, jag saknar inte alls mitt liv som det var innan jag fick barn.
Livet som hemmafru är underbart, jag saknar inte alls mitt liv som det var innan jag fick barn.
fredag 17 augusti 2007
Så sant som det var skrivet
Läser Jens Petersons krönika och skrattar gott. Det är faktiskt sant det han skriver, och värst av alla brukar översättarna på TV vara, när de ska översätta aktuella amerikanska komediserier. De må vara hur bra på engelska och engelsk grammatik som helst, men de har då inte riktig koll på amerikansk populärkultur och slangord/uttryck.
Vem har förresten sagt att vi MÅSTE anamma alla engelska/amerikanska uttryck i svenskan? Vore det inte både mer originellt och framför allt roligt, att fortsätta hitta på våra egna? Och förresten vore det inte nästan bättre att använda uttryck och meningar på engelska, än att knasöversätta dem? För om man inte förstår dem på engelska, hur stor är chansen att man ska förstå en galen svengelsk översättning?
Bara mina två ören.
Vem har förresten sagt att vi MÅSTE anamma alla engelska/amerikanska uttryck i svenskan? Vore det inte både mer originellt och framför allt roligt, att fortsätta hitta på våra egna? Och förresten vore det inte nästan bättre att använda uttryck och meningar på engelska, än att knasöversätta dem? För om man inte förstår dem på engelska, hur stor är chansen att man ska förstå en galen svengelsk översättning?
Bara mina två ören.
Städsång på svenska
Jag trodde att jag tassade upp till ensamheten. I alla fall ännu en liten stund. Men det trodde jag väl inte på riktigt, egentligen, eftersom prinsessan har bosatt sig i vår säng den senaste tiden och har en osviklig tendens att vakna exakt när jag vaknar. Varför är ännu inte uträtt.
I alla fall hann jag knapps sätta på kaffebryggaren, innan jag fick sällskap i köket. Sällskapet sög i sig lite välling, och öste sedan ut en STOOOOOR burk med träklossar. Frid och ro, uppmandade jag mig själv, barn behöver skapa och vara kreativa och kreativitet föds ur kaos (Det vet jag visserligen inte om det är sant, men det låter bra när hela huset ser ut som ett bombnedslag)... Kreativiteten bestod i att mamma fick bygga ett hjärta av klossar (Till pappa.) och sällskapet lade ungefär tre små klossar på varandra. Sedan var hon färdig och ville spela Barbiespel. "Tar du undan klossarna då först." uppmanade jag, som just hällt upp mitt kaffe och inte alls var sugen på att ha klossar över hela köket. Sällskapet, som var ovanligt medgörligt, försökte påstå att det var jag som borde städa, eftersom jag ju byggt hjärtat, men gav sig snabbt och började plocka upp, alltmedan hon sjöng "Clean up, clean up..." En städsång, som jag tror varenda amerikansk unge kan och används överallt när man ska städa bort leksaker. Men finns det något liknande på svenska? Sjunger barnen i Sverige när de städar? Jag vet inte. Vet någon?
I alla fall hann jag knapps sätta på kaffebryggaren, innan jag fick sällskap i köket. Sällskapet sög i sig lite välling, och öste sedan ut en STOOOOOR burk med träklossar. Frid och ro, uppmandade jag mig själv, barn behöver skapa och vara kreativa och kreativitet föds ur kaos (Det vet jag visserligen inte om det är sant, men det låter bra när hela huset ser ut som ett bombnedslag)... Kreativiteten bestod i att mamma fick bygga ett hjärta av klossar (Till pappa.) och sällskapet lade ungefär tre små klossar på varandra. Sedan var hon färdig och ville spela Barbiespel. "Tar du undan klossarna då först." uppmanade jag, som just hällt upp mitt kaffe och inte alls var sugen på att ha klossar över hela köket. Sällskapet, som var ovanligt medgörligt, försökte påstå att det var jag som borde städa, eftersom jag ju byggt hjärtat, men gav sig snabbt och började plocka upp, alltmedan hon sjöng "Clean up, clean up..." En städsång, som jag tror varenda amerikansk unge kan och används överallt när man ska städa bort leksaker. Men finns det något liknande på svenska? Sjunger barnen i Sverige när de städar? Jag vet inte. Vet någon?
torsdag 16 augusti 2007
En gummiflotte någon?
Det regnar fortfarande och nu måste jag alldeles snart ge mig ut och hämta barnen på dagis. Eller ut och ut, jag ska gå ner till garaget och sätta mig i bilen, öppna garageporten och sedan köra till downtown där jag ska köra in i garaget, öppna bildörren och gå in i byggnaden. Summasumarum ska jag alltså inte tillbringa en sekund utomhus i regnet. Jag är bortskämd.
Men faktiskt är det inte regnet i sig som gör mig olustig, det är det faktum att det har regnat typ en decimer bara idag och alla vägar är smått översvämmade och de stora bayouerna sjuder av forsande vatten. Och alla utom jag kör som idioter. Jag, å andra sidan, kör då fullkomligt lugnt, sansat och förberedd på det värsta. Jag är ju min fars dotter, remember, som från första övningskörningen fått inpräntat att "alla andra är idioter i trafiken". På tv visar de fullt av översvämningsbilder från tunnlar och vägar och jag VET att det är skrämseljournalistik på högsta nivå, att avbryta alla ordinarie tv program hela långa dagen och rapportera om högt vatten timme ut och timme in, och ÄNDÅ köper jag hela konceptet och är livrädd för att hamna med bilen i en stor pöl som visar sig vara typ två meter djup.
Fnys år mig själv. It´s a djungle out there, but someone´s gotta do it. Jag återkommer med vidare rapporter om mitt farliga liv...
Men faktiskt är det inte regnet i sig som gör mig olustig, det är det faktum att det har regnat typ en decimer bara idag och alla vägar är smått översvämmade och de stora bayouerna sjuder av forsande vatten. Och alla utom jag kör som idioter. Jag, å andra sidan, kör då fullkomligt lugnt, sansat och förberedd på det värsta. Jag är ju min fars dotter, remember, som från första övningskörningen fått inpräntat att "alla andra är idioter i trafiken". På tv visar de fullt av översvämningsbilder från tunnlar och vägar och jag VET att det är skrämseljournalistik på högsta nivå, att avbryta alla ordinarie tv program hela långa dagen och rapportera om högt vatten timme ut och timme in, och ÄNDÅ köper jag hela konceptet och är livrädd för att hamna med bilen i en stor pöl som visar sig vara typ två meter djup.
Fnys år mig själv. It´s a djungle out there, but someone´s gotta do it. Jag återkommer med vidare rapporter om mitt farliga liv...
Regn
Det är sant. I Texas är allting stort. När det är soligt och varmt får man värmeslag, och när det regnar, som idag, regnar det alldeles kolosalt. Det är skymningsljus ute och höststämning. Jag får lust att börja tända brasor och kura upp mig i soffan med tända ljus och en kopp te. Tills jag inser att det också är 28 grader varmt ute. Urk. Ljus, te och tända brasor får packeteras ihop med täckbyxorna i väntan på bättre tider.
Istället borde jag jobba. Hårt, för barnen är på dagis och jag har fruktansvärt mycket att göra. Men jag blir lat av regn och får ingenting gjort. Jag tror jag roar mig med att gå och sätta på en tvättmaskin, DET brukar ju alltid pigga upp...
Istället borde jag jobba. Hårt, för barnen är på dagis och jag har fruktansvärt mycket att göra. Men jag blir lat av regn och får ingenting gjort. Jag tror jag roar mig med att gå och sätta på en tvättmaskin, DET brukar ju alltid pigga upp...
Farligheter
Tidigare idag, när jag stod och sorterade ut prinsessans urväxta höstkläder, hör jag värdens gräl och skrik utanför fönstret. Först tog det ett tag innan jag ens registrerade det, jag antog bara att det var tv´n - tills jag kom på att tv´n inte ens var på. Så jag kikar ut genom fönstret och ser ett gäng med mycket arga byggarbetare av något slag stå och skrika på varandra mitt i gatan. Det verkar som om den enda ödetomten i kvarteret, mitt emot vårt hus, nu äntligen ska bebyggas och någon form av schaktning av jord (ehm, jag ska nog inte ge mig in allt för mycket på byggtermer, för jag avslöjar mig som totalt okunnig på typ en tiondels minut då) påbörjades idag och det var till detta bygge de arga männen hörde. Eller några av dem. Eftersom jag inte tagit del av diskussionen från början, befann mig tre våningar upp med mycket begränsad medhörning, samt det inte helt oväsentliga faktum att sagda arga män dessutom kryddade sitt språk med mycket fula ord som börjar på f, eller har f instoppat någonstans, samt, som en liten extra krydda och bara för att den här meningen ska bli extremlång, även pratade spanska (nu måste jag bara sätta punkt. Min svenskalärare skulle ha avlidit av denna gramatiska misshandel, men jag tröstar mig med att den här bloggen ändå har en kvällstidning som domännamn och det vet ju alla vad det innebär i form av grammatik ;-)) så var det svårt att uppfatta vad grälet rörde sig om. Men arga var de i alla fall.
Nu är ju grälande byggarbetare kanske inte det mest spännande man kan intressera sig för, men den som säger det bor inte på min gata, det hör jag det. Och det gjorde jag inte heller. Om det inte varit så att jag började få tvångsfantasier av typen "Tänk om de börjar skjuta på varandra och råkar skjuta mig genom fönstret."... Mmm, jag vet, jag är skadad. Någonstans i min uppfostran blev jag en liten rädd hare som tror att alla i världen är ute efter att skada mig. Jag tror det är pappas fel, men jag är inte säker.
Pappa är en mycket klok man som i allra största välvilja varnar sina barn för livets faror. Allt från motorcyklar till hästar tillhör livets farligheter, på ett eller annat sätt. Inte just att farorna som sådana är överdrivna eller så, det är inte det, det är väl mer så att jag alltid lyssnar på vad min pappa säger. Jo, det är säkert :-). När jag åkte till New York t.ex. så sa pappa till mig att alltid gå mitt på trottoarerna, för att minimera risken för att bli rånad, eftersom gangsterna hade förkärlek till att antingen köra bil förbi dig - och rycka av dig handväskan, alternativt stå och kura i portar och andra skrymslen - och rycka av dig handväskan. Jag skrattade ju lite åt denna varning, så där kaxigt som bara 19-åringar kan, men tro inte att jag gjorde annat än att marchera runt stan som en stor bromskloss mitt i vägen för allt och alla, misstänksamt ögnande alla suspekta medmänniskor, med handväskan ordentligt diagonalt över bröstet - med blixtlåset innåt naturligtvis. Å andra sidan så blev jag inte rånad heller. Coinsidence, I think not :-).
Ja, så där har vi hållt på. Jag skrattar fortfarande lite kaxigt ibland, men jag har nog ärvt denna oro för livet i största allmänhet och identifierar mig ett hundra procent med Lille Skutt :-). I alla fall, tvångsfantasier kan ju emellanåt vara lite underhållande också, så jag ägnade en god stund åt att fundera om kulor kan gå genom ytterväggar, om jag vågade gå ner på undervåningen och om jag (seriöst) borde ringa polisen ... Detta föll dock på att jag inte riktigt kunde komma över att det lät extremt menlöst och tvångsfantiserande att ringa 911 och säga "Kom fort, det står ett gäng med medelålders byggarbetare på min gata och skäller på varandra, det är läskigt." Det är ju inte direkt så att jag bor i värsta ghetto-området, eller att dessa stackars män på minsta vis såg ut som duellerande gängmedlemmar. Innan jag riktigt hann gräva ner mig i alla detaljer över hur jag skadeskjuten skulle hasa över golvet till telefonen, så slutade alla gräla, några åkte iväg och resten återgick till det de var där för att göra, nämligen gräva i jorden eller vad de nu höll på med. Och min vardag blev återigen lite gråare och mindre actionfylld.
Nu är ju grälande byggarbetare kanske inte det mest spännande man kan intressera sig för, men den som säger det bor inte på min gata, det hör jag det. Och det gjorde jag inte heller. Om det inte varit så att jag började få tvångsfantasier av typen "Tänk om de börjar skjuta på varandra och råkar skjuta mig genom fönstret."... Mmm, jag vet, jag är skadad. Någonstans i min uppfostran blev jag en liten rädd hare som tror att alla i världen är ute efter att skada mig. Jag tror det är pappas fel, men jag är inte säker.
Pappa är en mycket klok man som i allra största välvilja varnar sina barn för livets faror. Allt från motorcyklar till hästar tillhör livets farligheter, på ett eller annat sätt. Inte just att farorna som sådana är överdrivna eller så, det är inte det, det är väl mer så att jag alltid lyssnar på vad min pappa säger. Jo, det är säkert :-). När jag åkte till New York t.ex. så sa pappa till mig att alltid gå mitt på trottoarerna, för att minimera risken för att bli rånad, eftersom gangsterna hade förkärlek till att antingen köra bil förbi dig - och rycka av dig handväskan, alternativt stå och kura i portar och andra skrymslen - och rycka av dig handväskan. Jag skrattade ju lite åt denna varning, så där kaxigt som bara 19-åringar kan, men tro inte att jag gjorde annat än att marchera runt stan som en stor bromskloss mitt i vägen för allt och alla, misstänksamt ögnande alla suspekta medmänniskor, med handväskan ordentligt diagonalt över bröstet - med blixtlåset innåt naturligtvis. Å andra sidan så blev jag inte rånad heller. Coinsidence, I think not :-).
Ja, så där har vi hållt på. Jag skrattar fortfarande lite kaxigt ibland, men jag har nog ärvt denna oro för livet i största allmänhet och identifierar mig ett hundra procent med Lille Skutt :-). I alla fall, tvångsfantasier kan ju emellanåt vara lite underhållande också, så jag ägnade en god stund åt att fundera om kulor kan gå genom ytterväggar, om jag vågade gå ner på undervåningen och om jag (seriöst) borde ringa polisen ... Detta föll dock på att jag inte riktigt kunde komma över att det lät extremt menlöst och tvångsfantiserande att ringa 911 och säga "Kom fort, det står ett gäng med medelålders byggarbetare på min gata och skäller på varandra, det är läskigt." Det är ju inte direkt så att jag bor i värsta ghetto-området, eller att dessa stackars män på minsta vis såg ut som duellerande gängmedlemmar. Innan jag riktigt hann gräva ner mig i alla detaljer över hur jag skadeskjuten skulle hasa över golvet till telefonen, så slutade alla gräla, några åkte iväg och resten återgick till det de var där för att göra, nämligen gräva i jorden eller vad de nu höll på med. Och min vardag blev återigen lite gråare och mindre actionfylld.
Täkbycksor
Jag har skrivit dagbok sedan jag fyllde åtta år och fick en dagbok i födelsedagspresent. En riktigt hederlig en, grön i nån sorts hårdplast, med en häst i motljus på omslaget och hänglås med minimal nyckel naturligtvis. Där skrev jag troget "kära dagbok" - fast med bakvänt g då. Ett av de tidigaste inläggen löd (ordagrant) "I dag läkte vi i snön jag hade blåa täkbycksor". Vardagsinformation har liksom alltid varit min melodi...
Idag har jag inga täkbycksor. Det har varit närmare 40 grader i Houston de senaste dagarna, så just täckbyxor känns minst av allt nödvändigt. Men det är kul att skriva igen!
Idag har jag inga täkbycksor. Det har varit närmare 40 grader i Houston de senaste dagarna, så just täckbyxor känns minst av allt nödvändigt. Men det är kul att skriva igen!
Housewifing
Nu har jag varit en riktigt duktig housewife i en timme nåt sånt... Vikt ren tvätt, strukit lillprinsens fem skjortor (de är än så länge så små, och kortärmade, att det faktiskt inte ens känns betungande) och hängt upp alla kläder som låg slängda i prinsessans rum (Och nej, jag hävdar fortfarande att 20 klänningar omöjligt kan vara för många... När ens dotter ENDAST och alena vill ha på sig klänning. So much for all the shorts I bought.). Avslutade med att rensa ut gammalt smink och gamla krämer ur badrumskorgen och funderatdeöver hur det kommer sig att det som hamnar på botten av korgar alltid ser äckligt ut, vare sig det är det eller inte. när andan tröt, konstaterat att jag inte orkar rensa i min garderob. I dag heller. Så jag stängde dörren. Out of sight, out of mind.
Sedan läste jag Linda Skugges blogg bok och konstaterade att hur duktig skribent hon är, verkar hon ha drabbats av akut Martha Stewart komplex. Jag får också den sjukan med jämna mellanrum, och det är svinjobbigt. Eller så är Linda helt enkelt bara enormt mycket bättre än mig på att multitaska, prioritera och få tummen ur.
Sedan läste jag Linda Skugges blogg bok och konstaterade att hur duktig skribent hon är, verkar hon ha drabbats av akut Martha Stewart komplex. Jag får också den sjukan med jämna mellanrum, och det är svinjobbigt. Eller så är Linda helt enkelt bara enormt mycket bättre än mig på att multitaska, prioritera och få tummen ur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)