Sommarfunderingar

Allting har en ände, så även dåliga nätter. Tack och lov, får man väl säga. Barnen har sovit som små änglar (mer eller mindre, men allt är ju relativt) senaste nätterna och livet känns genast betydligt trevligare. Nu gäller det bara att få prinsessan i säng i mer rimlig tid på kvällarna, nu slocknar hon inte förrän framåt 10-tiden och det är i senaste laget, framför allt eftersom hon envisas med att vakna strax efter sju på mornarna. Det hjälper säkert inte heller direkt att hon somnar i bilen varenda dag vid fem-tiden heller, men jag vet inte riktigt hur jag ska undvika det, annat än att vi väl får hålla oss hemma hela eftermiddagarna och inte åka nån bil. Blir kanske lite tråkigt i längden, men vad gör man?
Annars njuter vi bara i stora drag av att den svenska sommaren och allra mest njuter nog barnen av att kunna vara ute och bara vara. Men det är ena riktigt sorgliga stadsungar vi har fått; Lillprinsen är rädd för gräs (framför allt hårt, bränt, svenskt sommargräs) och prinsessan är rädd för myror. “Svenska myror är inte farliga, bara myror i Houston” upprepar hon likt ett mantra, medan hon går långväga omvägar runt varenda stackars svartmyra vi råkar se. Man kunde önska att Elias skulle kunna vara likdan, men han bara skriker så fort man försöker få honom att sitta i gräset. Så tillvida det inte samtidigt serveras riskakor, för då kan han tänka sig att sitta kvar tills den är slut.
Riskakor ja. Man skulle ju kunna tro att barnen aldrig ätit sådana, även fast de äts flitigt även i Houston, för de har blivit fullkomligt tokiga i det, båda två. Och visst, sämre snacks kan man ju äta, men… riskakor? Festlig har då i alla fall aldrig varit ett ord som jag satt ihop med riskaka.
Och så var det där med glass… Där är vi nog lika lyriska, både Mathilda och jag. Houstonglass i alla ära, men svensk glass är sååå mycket godare. Prinsessan har är helt såld på Piggelin, vilka går åt som smör i solsken från paktet i frysen. VARFÖR fanns inte Piggelin i storpack när jag växte upp?? Och vad har hänt med Puckstången?? Jag minns den som en liten glass. Liksom lagom för ett litet barn. Tjohonej, den är inte alls liten längre! Har den inte blivit typ dubbelt så stor, eller är det bara jag som minns helt fel?
Annars lunkar dagarna på i lugn mak. Veckans stora projekt är att försöka hitta en lagom stor plaskpool till mormors trädgård, för guldklimparna att plaska i. Det är inte så lätt som man skulle kunna tro, för de lagoma poolerna är slut överallt. Det finns pyttesmå bäbispooler och det finns jättestora dito, som typ rymmer alla barn i hela kvarteret. Men de där lagoma, för lagom små barn i lagom storlek; De är slut. Om nån vänlig själ vet var en sådan kan uppbådas, får ni gärna höra av er!

Vem behöver sova när man har semester

I måndags morse landade då äntligen tre fjärdedelar av familjen Dahlstrand på svensk mark. Den sista fjärdedelen är kvar hemma i Houston och jobbar två veckor till och är mycket efterlängtad, trots att det bara gått lite drygt två dagar!

Själva resan gick faktiskt över all förväntan bra. Barnen uppförde sig som, eh, ja barn, men snälla barn i alla fall. Prinsessan var mycket lättroad, det var bara att hiva upp lite godis och/eller nån ny målarbok eller liknande med jämna mellanrum, så var hon så nöjd och belåten att jag tror att hon nog kunnat tänka sig att flyga än. Lillprinsen var en helt annan historia. Han ville krypa, sparka, äta upp kräkpåsarna och åla sig på det sätt som bara en uttråkad, fasthållen ett-åring kan. Och fick han inte det, ville han slå sin mamma. Vilket han gjorde, På atlanten-flyget hade jag basinet till honom, vilket var en välsignelse. Inte för att jag kunde äta eller nånting sådant, eftersom ett-åringar som vill ha tag på något, typ allt som han ser som han inte vet vad det är, har märkligt töjbara armar och, inte särskilt överraskande, det disponibla utrymme som varje passagerare har på ett flygplan är rätt begränsat, och han därför fick tag på ungefär precis allting som serverades. Mindre kul, kan jag meddela, att börja en flygning med att få diet coke uthälld över hela sig, sin stol och sin kamera, dotter, kuddar och en halv filt. Den blöta mamman var dock rätt stolt över sitt beslut att klä sig mestadels i svart. Svart klarar av rätt många fläckar utan att se allt för äckligt ut och colan hade i alla fall helt kamouflerats, det var bara de där vit-bruna snor- och kexfläckarna på axlarna som inte riktigt matchade utstyrslen, när resan var slut.

Men basinetten var underbar när sonen väl somnade och sedan sov i nästan fem timmar. Jag hann till och med läsa en halv tidning själv, samt nästan precis somna, innan prinsessan vaknade och det var slut med lugnet. Sova har jag faktiskt inte riktigt gjort än, och nu är vi inne på tredje natten; Elias har nämligen inte bara jetlag av värsta grad, han är dunderförkyld, hostig, klängig och allmänt otrygg och franför allt markant övertrött och överstimulerad, och vaknar därför typ fem gånger i timmen. Jag skojar inte, fem gånger i timmen i en hel natt, det är mer än han någonsin vaknade som spädis och DEFINITIVT mer än en arm moder vill vakna när hon inte sovit på nästan 36 timmar. Men gör ändå, för om hon inte norpar åt sig skrikhalsen och börjar vandra runt med honom i vardagsrummet i samma sekund han skriker, så vaknar storasyster inom fem minuter och skriker hon också. Och två hysteriskt skrikande trötta barn är mer än den här mamman klarar av på en gång. Och tro mig, jag har försökt.

När jag la barnen vid 10-tiden i kväll var jag optimistisk om att natten av ren statistsk nödvändighet var tvungen att bli bättre än föregående, men än så länge bådar det inte gott. Prinsessan sover visserligen än så länge oavbrutet, i sin egen säng (kors i alla tak), men lillkillen sov väl en 20 miinuter innan han började skrika. Och skrika. Och skrika. Mellan skriken sover han typ fem, tio, minuter. Att försöka lägga honom bredvid sig, hjälpte inte det minsta, det enda som funkar är att gå. Och vagga, Efter en timme la jag honom på golvet i vardagsrummet och han var tyst. Trodde jag, tills det visade sig att jo, han var visserligen tyst, men det var för att han hade vaknat och satt och försökte fundera ut vilken av knapparna på DVD-spelaren, tv:n eller kabelboxen han skulle börja pilla på först. Sedan var han vaken en timme innan jag lyckades lägga honom igen, varpå han sov i en halvtimme och sedan skrek i nästan två (med små sovpauser.) Av någon märklig anledning lyckades han dessutom BARA skrika när det var nånting på tv som jag ville höra. När det var reklam var han tyst som en mus… Nu sover han dock, kors i alla tak som finns, sedan 35 minuter, mitt på vardagsrumsgolvet, men jag vågar inte gå och lägga mig, för jag orkar bara inte gå upp när jag just somnat :-)
.
Och just när jag skrev det där sista, började prinsessan yla och hade så klart kissat i sängen. Och jag har NATURLIGTVIS inte lagt på plastfrotteen än!! Varför varför varför ska det vara så svårt att lära sig att det aldrig lönar sig att skjuta upp nånting som måste göras. Jaja, ser man positivt på saken behöver jag ju i alla fall inte gå upp och kissa henne mer i natt och det är ju alltid lite mer sömn åt mig. Håhåjaja, näe, nu går jag och lägger mig tror jag. Bara 13 dagar kvar innan herr Dahlstrand kommer, bara 13 dagar kvar innan herr Dahlstrand kommer… Kan man överleva tretton dagar utan sömn? Såklart man kan! Vi är ju på semester, solen har skinit på oss och jag har ätit både inlagd strömming och färska räkor. Och jordgubbar!! Och kramat på mamma. Sämre kan man faktiskt ha det. Sömn är en världslig sak!