Eftersom det tvättas MYCKET i det Dahlstrandska hemmet, så kan man ju inte låta bli att fundera över just tvätt.
Vi tvättar i genomsnitt två gånger i veckan och nästan varje gång blir det exakt samma maskiner:
En vittvätt
En blå/mörk kulörtvätt
En röd kulörtvätt
En beige tvätt
Hur tråkigt som helst! Inga nya, roliga färger kommer och blandar sig i, aldrig att vi väl har kört en hel maskin gult tex. Nä, de få gula plaggen får snällt finna sig i att tvättas med vitt (ljusgult som inte fäller), rött (mer orange-gult) eller beige. Men röda kläder verkar vi äga en hel drös av, hela familjen, för det fyller upp nästan en full maskin. Ok, i det röda får också rosa räknas in och prinsessan råkar ju äga en massa rosa grejer,.
Men ändå, det gör det ju inte roligare att tvätta direkt, när det är så förutsägbart. Man skulle förstås kunna variera sig lite och typ slänga med nån liten röd strumpa i vittvätten, så skulle man ju kunna tvätta helrosa maskiner ett tag. Mamma fick nåt ryck när jag var liten och färgade en massa lakan rosa (med flit alltså), som sedan i sin tur färgade en massa andra saker rosa... Vi hade en väldigt rosa period där ett tag på 80-talet :-). Så kul var det inte. Så nä, inga röda strumpor i fel maskin.
Det enda annorlunda som händer på tvättfronten, är väl när nåt klädesplagg inköpts som är, ve och fasa, tvåfärgat! Typ röd/vit randigt, eller blått med vita ärmar... Då blir det lite spännande att försöka reda ut med vad eller hur detta plagg ska tvättas och om det ska komma ut lika tvåfärgat som när det åkte in. Lite spännande, sa jag, tvätt kan nog aldrig bli riktigt nagelbitande tyvärr. Ibland livar dock prinsessan upp det hela genom att placera små stenar och grejer i tvättkorgen som sedan får åka med av rena farten, eller så glömmer jag att ta fläckborttagningsmedel på prinsessans tröja med fruktfläckar, så att en vit t-shirt kommer ut med en massa "snygga" bruna fläckar. Har man inte att göra, så tar man sig. Tack och lov för den lilla klorinpennan, säger jag bara. Alla barnfamiljers stora räddare! Den skulle jag ha haft den gången för läääänge sen då jag av misstag slängde ner den ökända röda strumpan ihop med dåvarande pojkvännens innebandyuniform. Tröjan som, om jag inte minns helt fel, inte hade det minsta röda i sig utan var grön med vita ärmar, kom ut och var grön med rosa ärmar och pojkvännen var, om man säger det snällt, inte glad. Jag lyckades undvika singellivet genom att med en liten brödpensel PENSLA klorin på ärmarna, som faktiskt, trot eller ej, blev vita igen. Nöden är uppfinningarnas moder heter det ju, men inte uppfann jag nån blekpenna för det. Däremot fick jag köpa en ny brödpensel eftersom klorinet gjorde att alla hårstrån i borsten ramlade ur...
Roligare än så blir det inte när vi tvättar. Hur kul blir det hos er? Tvättar ni några roligare färgkombinationer? Slänger ni ner en röd strumpa på pinkiv? Nyfiken!
söndag 28 augusti 2005
torsdag 25 augusti 2005
Nog
Man skulle ju kunna tänka sig att vi har haft nog med sjukdommar i den här familjen den här sommaren, först med Elias och sedan en svåger som fick körtelfeber (ajajaj vad sjuk man verkar bli av det!) medan de var på besök, men ack nej, fru Dahlstrand ska tydligen däcka också, och det rejält, innan det kan anses färdigsjukat. Eländigt djup hosta och 40-gradig feber gör att det inte blir många knop gjorda i det Dahlstrandska hushållet för närvarande. Dessutom är det väl bara en tidsfråga innan herr Dahlstrand och barnen blir sjuka också... Hej, vad vi har det kul. Nästan jämt ;-)!
söndag 21 augusti 2005
Små och stora barn
Senaste dagarna har Elias bestämt sig för att regelbundna måltider är klart överskattade, framförallt när man kan äta mellanmål hela tiden och dessutom sova lite gott på maten. Bokstavligen. Han äter med andra ord mycket glupskt i ungefär fem minuter, varpå han somnar som en sten och är omöjlig att väcka, sover i kanske 30 minuter (om man har tur), innan han upptäcker att vem kan sova när man är så fasansfullt hungrig som han är, varpå alltihop börjar om igen. Själv har jag seriöst börjat fundera på bröstlyft när allt ammande är över, för jag misstänker allvarligt att jag kommer att ha taxbröst ner till typ knäna. Framför allt eftersom det dessutom ingår i Elias matritual att man bör dra bort huvudet så långt som möjligt från bröstet minst gäng gånger varje gång man äter -samtidigt som man behåller bröstvårtan i munnen. Mamma gör ju nämligen såna skojiga ljud varje gång det händer, så jag måste ju se hur långt det går att dra den... Typ.
Helgen har på grund av allt detta ammande varit väldigt lugn och fridfull. Gårdagens stora händelse var väl typ att ta med båda barnen till mataffären. Eller rättare sagt, alla tre barnen, för herr Dahlstrand tycker INTE om att gå i mataffärer och framför allt inte med mig tror jag, som faktiskt tycker att det är ganska kul att strosa och få inspiration. Så mycket strosande blev det alltså inte igår, eftersom lillemannen bestämde sig för att han, eftersom han nu också är man, om än en mycket liten sådan, avskydde mataffärer i samma sekund vi kom in genom dörrarna och man (läs mamma Dahlstrand) alltså fick myrstega sig fram genom gångarna bredvid kundvagnen (där Elias bilstol satt) för att hela tiden se till att lille prinsen hade nappen i munnen. Då och endast då, kunde han slumra till lite och finna sig i att vara på ett sådant avskyvärt ställe. Herr Dahlstrand skulle roa lilla prinsessan, som ville köpa ungefär allting hon såg i hela affären från typ festis-paket till inlagda gurkor (Det förstnämnda kunde vi ju gå med på att köpa för det är faktiskt nånting som hon ju dricker, men det sistnämnda... Ha ha ha...), samtidigt som han skulle hjälpa mig att hämta grejer som fanns på inköpslistan. Till saken hör att affären är helt nyrenoverad, omorganiserad och STOR, så vi hittar ingenting längre och jag tror att herr Dahlstrands gräns nåddes av att springa runt och leta efter majsstärkelse som han inte ens vet hur det ser ut. Efter att slutligen ha hittat det, såg han ut som en mycket trött liten pojke och frågade mig med bedjande ögon om "Vi var färdiga nu? Ska vi betala och gå hem nu?" Om han bara ätit sötsaker hade jag mutat honom med en eller annan kaka ;-). Men, men, klara blev vi, tillsist, och hem kom vi också. Varpå den lille prinsen lugnade ned sig i samma sekund som vi svängde in på vår gata och sedan sov i en timme utan ett knyst. Sådan far, sådan son, antar jag, men måste det börja så tidigt??
Helgen har på grund av allt detta ammande varit väldigt lugn och fridfull. Gårdagens stora händelse var väl typ att ta med båda barnen till mataffären. Eller rättare sagt, alla tre barnen, för herr Dahlstrand tycker INTE om att gå i mataffärer och framför allt inte med mig tror jag, som faktiskt tycker att det är ganska kul att strosa och få inspiration. Så mycket strosande blev det alltså inte igår, eftersom lillemannen bestämde sig för att han, eftersom han nu också är man, om än en mycket liten sådan, avskydde mataffärer i samma sekund vi kom in genom dörrarna och man (läs mamma Dahlstrand) alltså fick myrstega sig fram genom gångarna bredvid kundvagnen (där Elias bilstol satt) för att hela tiden se till att lille prinsen hade nappen i munnen. Då och endast då, kunde han slumra till lite och finna sig i att vara på ett sådant avskyvärt ställe. Herr Dahlstrand skulle roa lilla prinsessan, som ville köpa ungefär allting hon såg i hela affären från typ festis-paket till inlagda gurkor (Det förstnämnda kunde vi ju gå med på att köpa för det är faktiskt nånting som hon ju dricker, men det sistnämnda... Ha ha ha...), samtidigt som han skulle hjälpa mig att hämta grejer som fanns på inköpslistan. Till saken hör att affären är helt nyrenoverad, omorganiserad och STOR, så vi hittar ingenting längre och jag tror att herr Dahlstrands gräns nåddes av att springa runt och leta efter majsstärkelse som han inte ens vet hur det ser ut. Efter att slutligen ha hittat det, såg han ut som en mycket trött liten pojke och frågade mig med bedjande ögon om "Vi var färdiga nu? Ska vi betala och gå hem nu?" Om han bara ätit sötsaker hade jag mutat honom med en eller annan kaka ;-). Men, men, klara blev vi, tillsist, och hem kom vi också. Varpå den lille prinsen lugnade ned sig i samma sekund som vi svängde in på vår gata och sedan sov i en timme utan ett knyst. Sådan far, sådan son, antar jag, men måste det börja så tidigt??
onsdag 17 augusti 2005
En mjölkgrötig hjärna funderar
När man sitter och ammar kan man göra två saker: 1. Titta på tv, 2. Fundera över saker och ting eller 3. Sova. Jag brukar göra #1, men eftersom jag hela tiden måste hitta program som inte kräver att jag sitter kvar och tittar när amningen är färdig (inte särskilt troligt att man sätter sig och ser en film liksom med en 2-åring i huset) och eftersom det ammas nåt väldeliga i det Dahlstrandska hemmet för närvarande (måste vara nån 5veckors växtspurt eller nåt, för lilleman växer samtidigt som jag får taxöron till bröst efter varje amingstillfälle, som knappt hinner återhämta sig innan det är dags igen.) och många stunder på dygnet är det verkligen bara skräp på tv, så blir det även en hel del av #2. Att sedan #2 har en tendens att övergå i #3 kan vi låta bli att låssas om just i det här sammanhanget.
Med mjölkmos i hjärnan, blir tankarna inte alltid de mest avancerade (Jag har insett att det inte blir nåt Nobelpris i varken kemi, fysik eller nåt annat heller för den delen de närmsta åren för min del. Något som jag visserligen sörjer, men accepterar. Så länge jag hinner få till det i tid till 40-årskrisen så...), men dock. Ett axplock av dagens funderingar:
Var kommer uttrycket "djävlar (djäklar?) i min lilla låda" ifrån? Finns det överhuvudtaget ett sånt uttryck? Eller har jag hittat på det? Om inte, vems låda åtsyftas och måste den nödvändigtvis vara liten?
Varför skriker alla bäbisar så fort mammorna tänker sätta sig ner och äta? Är nyfödda barn tankeläsare?
Är Brad och Angelina verkligen tillsammans, eller är alltihop ett påhitt av skvallerpressen? Och om de är tillsammans, var det Angelinas fel att Brad och Jennifer skiljde sig eller är det Brads fel eftersom han var den som var gift och vänsterprasslade och Angelina inte har några skyldigheter gentemot hans fru?
Vad är minnen? Alltså rent kemiskt/fysiskt i hjärnan, vad är de och kan man se minnen (alltså hos nån annan)? (Jag vet, här börjar det bli lite borderline Nobelprisvarning, men jag lovar, jag slutade ganska snart att tänka på just detta och somnade återgick till mer lättsamma tankar.)
Varför ska det vara så svårt att få en 2-åring att äta vanlig mat? Kan ett barn överleva på en diet till 90% bestående av yogurt, makaroner, korv, flingor och en eller annan liten frukt och grönsaksbit? Var hittar man recept på barnvänlig mat, inte för att jag egentligen vill laga sån mat, men ändå?
Varför suddade jag bort hela mitt musikbibliotek på min Ipod och var kan jag ladda ner gamla favoritlåtar utan att bli ruinerad/få äckliga virussjukdommar i datorn/bete mig allt för olagligt?Nån som vet svaren?
Med mjölkmos i hjärnan, blir tankarna inte alltid de mest avancerade (Jag har insett att det inte blir nåt Nobelpris i varken kemi, fysik eller nåt annat heller för den delen de närmsta åren för min del. Något som jag visserligen sörjer, men accepterar. Så länge jag hinner få till det i tid till 40-årskrisen så...), men dock. Ett axplock av dagens funderingar:
Var kommer uttrycket "djävlar (djäklar?) i min lilla låda" ifrån? Finns det överhuvudtaget ett sånt uttryck? Eller har jag hittat på det? Om inte, vems låda åtsyftas och måste den nödvändigtvis vara liten?
Varför skriker alla bäbisar så fort mammorna tänker sätta sig ner och äta? Är nyfödda barn tankeläsare?
Är Brad och Angelina verkligen tillsammans, eller är alltihop ett påhitt av skvallerpressen? Och om de är tillsammans, var det Angelinas fel att Brad och Jennifer skiljde sig eller är det Brads fel eftersom han var den som var gift och vänsterprasslade och Angelina inte har några skyldigheter gentemot hans fru?
Vad är minnen? Alltså rent kemiskt/fysiskt i hjärnan, vad är de och kan man se minnen (alltså hos nån annan)? (Jag vet, här börjar det bli lite borderline Nobelprisvarning, men jag lovar, jag slutade ganska snart att tänka på just detta och somnade återgick till mer lättsamma tankar.)
Varför ska det vara så svårt att få en 2-åring att äta vanlig mat? Kan ett barn överleva på en diet till 90% bestående av yogurt, makaroner, korv, flingor och en eller annan liten frukt och grönsaksbit? Var hittar man recept på barnvänlig mat, inte för att jag egentligen vill laga sån mat, men ändå?
Varför suddade jag bort hela mitt musikbibliotek på min Ipod och var kan jag ladda ner gamla favoritlåtar utan att bli ruinerad/få äckliga virussjukdommar i datorn/bete mig allt för olagligt?Nån som vet svaren?
måndag 15 augusti 2005
Första dagen
Som jag är hemma själv (utan minsta släkting på besök :-)) med båda barnen en hel dag. Fast Elias inte gör så mycket väsen av sig, så är jag utmattat förvånad över att det kan kännas så mycket jobbigare med två barn än ett. Kanske var det det faktum att de lyckades med konststycket att sova i skift, dvs Elias sover ju mest hela tiden, men just de timmar som Mathilda sov middag tyckte han att det var lämpligt att vara vaken och få uppmärksamhet. Förklara det den som kan...
Mathilda hjälper gärna till med Elias, hon hämtar nappar och snuttefiltar när han är ledsen och säger (med mystiskt lika tonfall som mamma Dahlstrand ;-)) "Okej, okej, okej, jag kommer, jag här." när han gråter. Jag blir så stolt när jag ser henne, att hon är så snäll med sin lillebror (inte för att jag inte tror att hon inte kommer att bli trött på honom också). Det enda man måste passa på är HUR snäll hon är, hon vill väl men emellanåt täcker hon över hela honom med tre filtar och kastar nallar i huvudet på honom. Med största välvilja ska poängteras.
Elias har annars en ganska rolig egenskap; Han bräker som ett litet får! Framför allt om han får en rap på tvären eller nåt, då ligger han i sängen och låter "bäää" "bäää" med så uppmanande tonfall en femveckors bäbis kan uppbåda, tills dess han antingen rapar/kräks av sig självt, alternativt att man tar upp honom och hjälper honom på traven. I natt bräkte han i stort sett hela natten kändes det som, när han inte åt. Eller pruttade och bajsade, något han också ägnade en beskärd del av nattens timmar åt att göra. Jag blir ju lite hönsig när det gäller hans mage, eftersom den nu har varit så sjuk som den har, så jag funderade förstås över varför han var så "luftig". Tills jag kom på att jag själv kände mig lite lagom "luftig" också och att anledningen var den goda portion med bönor jag åt till middag i går... Håhå, stackars Elias, det är kanske inte konstigt att det lät som en liten utombordsmotor i hans blöja hela natten, mamma Dahlstrand kanske borde försöka komma ihåg att det hon äter, det äter också Elias. Men bönor som är så gott...
Mathilda hjälper gärna till med Elias, hon hämtar nappar och snuttefiltar när han är ledsen och säger (med mystiskt lika tonfall som mamma Dahlstrand ;-)) "Okej, okej, okej, jag kommer, jag här." när han gråter. Jag blir så stolt när jag ser henne, att hon är så snäll med sin lillebror (inte för att jag inte tror att hon inte kommer att bli trött på honom också). Det enda man måste passa på är HUR snäll hon är, hon vill väl men emellanåt täcker hon över hela honom med tre filtar och kastar nallar i huvudet på honom. Med största välvilja ska poängteras.
Elias har annars en ganska rolig egenskap; Han bräker som ett litet får! Framför allt om han får en rap på tvären eller nåt, då ligger han i sängen och låter "bäää" "bäää" med så uppmanande tonfall en femveckors bäbis kan uppbåda, tills dess han antingen rapar/kräks av sig självt, alternativt att man tar upp honom och hjälper honom på traven. I natt bräkte han i stort sett hela natten kändes det som, när han inte åt. Eller pruttade och bajsade, något han också ägnade en beskärd del av nattens timmar åt att göra. Jag blir ju lite hönsig när det gäller hans mage, eftersom den nu har varit så sjuk som den har, så jag funderade förstås över varför han var så "luftig". Tills jag kom på att jag själv kände mig lite lagom "luftig" också och att anledningen var den goda portion med bönor jag åt till middag i går... Håhå, stackars Elias, det är kanske inte konstigt att det lät som en liten utombordsmotor i hans blöja hela natten, mamma Dahlstrand kanske borde försöka komma ihåg att det hon äter, det äter också Elias. Men bönor som är så gott...
lördag 13 augusti 2005
Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig...
Med akutsnitt och fem veckor för tidigt, kom han till världen; vår Elias!
Han föddes den 8 juli och var 49 cm lång samt vägde 3,100 gr (ja, för att vara så tidig var han en riktigt stor bäbis!). Och inte för att skylla alla krämpor på honom, men ja, det var onekligen hans fel att jag hade så ont de sista veckorna ;-).
Det är väl bara att erkänna, det verkar inte som om jag kan föda barn lugnt och sansat (jaja, så lugnt som det nu brukar vara ;-)) som de flesta vanliga människor gör; Mina barn har en tendens att komma ut med andan i halsen, bokstavligen. Mathilda kom med akutsnitt och navelsträngen runt halsen och Elias kom ut med lungorna fulla av magsafter, utan att andas och med stopp i magen. Och för tidigt. Men men, huvudsaken är väl att det blir bra i slutändan och det har det blivit, även om resan med Elias var riktigt orolig,lång och knökig.
I korthet kan man väl säga att det inte ingick ens i mina vildaste, värsta fantasier, att jag skulle få ett barn som var så sjukt och tillbringade nästan tre veckor på intensivvårdsavdelning, men det gör det nog inte i några föräldrars. Men, sånt händer (och ibland inte bara "andra" utan även en själv, även om vi förstås är "andra" för alla som läser det här :-)) och i vårt fall kan jag bara konstatera att vi är otroligt lyckligt lottade som fick ett sånt lyckligt slut på vår resa och fixk hem en liten frisk kille. Inte vet jag om man ska tacka högre makter, Gud, karma eller läkarvården, så jag tackar allihop. Varje gång jag ser på Elias..
Så, här är vi nu i alla fall med en helt ny familjemedlem och därmed TVÅ barn i familjen. Än så länge har allting gått bra, kanske mest för att vi haft besök och hjälp hela tiden, först av min mamma och sedan av herr Dahlstrands bror med familj. Men nu är huset tomt igen, vilket känns lite trist efter en månad av besök från nära och kära och samtidigt lite skönt, eftersom det innebär att vi är tillbaka till vardagen igen. En vardag UTAN att behöva åka till sjukhuset tre gånger om dagen, men med lite fler läkarbesök och ett evennerligt massa pumpande av bröstmjölk, eftersom Elias fortfarande haft lite knepigt med att lära sig äta (amma). Eller, han kan och han vill, bara inte alltid tillräckligt mycket som han behöver. Men man vänjer sig vid att känna sig som en mjölkko (dubbel elektrisk pump någon :-)?), även om det finns tillfällen när det är mindre kul (typ vid tre-tiden på natten) och ha frysen full av små burkar med bröstmjölk, huvudsaken är ju att lillemannen växer på sig.
Framför allt är vi tillbaka till en vardag när jag har tid att uppdatera här. Så det sätter jag genast igång med :-). Kramar och stort tack för alla inlägg i gästboken, det var inte meningen att låta er hänga i luften så länge!
Han föddes den 8 juli och var 49 cm lång samt vägde 3,100 gr (ja, för att vara så tidig var han en riktigt stor bäbis!). Och inte för att skylla alla krämpor på honom, men ja, det var onekligen hans fel att jag hade så ont de sista veckorna ;-).
Det är väl bara att erkänna, det verkar inte som om jag kan föda barn lugnt och sansat (jaja, så lugnt som det nu brukar vara ;-)) som de flesta vanliga människor gör; Mina barn har en tendens att komma ut med andan i halsen, bokstavligen. Mathilda kom med akutsnitt och navelsträngen runt halsen och Elias kom ut med lungorna fulla av magsafter, utan att andas och med stopp i magen. Och för tidigt. Men men, huvudsaken är väl att det blir bra i slutändan och det har det blivit, även om resan med Elias var riktigt orolig,lång och knökig.
I korthet kan man väl säga att det inte ingick ens i mina vildaste, värsta fantasier, att jag skulle få ett barn som var så sjukt och tillbringade nästan tre veckor på intensivvårdsavdelning, men det gör det nog inte i några föräldrars. Men, sånt händer (och ibland inte bara "andra" utan även en själv, även om vi förstås är "andra" för alla som läser det här :-)) och i vårt fall kan jag bara konstatera att vi är otroligt lyckligt lottade som fick ett sånt lyckligt slut på vår resa och fixk hem en liten frisk kille. Inte vet jag om man ska tacka högre makter, Gud, karma eller läkarvården, så jag tackar allihop. Varje gång jag ser på Elias..
Så, här är vi nu i alla fall med en helt ny familjemedlem och därmed TVÅ barn i familjen. Än så länge har allting gått bra, kanske mest för att vi haft besök och hjälp hela tiden, först av min mamma och sedan av herr Dahlstrands bror med familj. Men nu är huset tomt igen, vilket känns lite trist efter en månad av besök från nära och kära och samtidigt lite skönt, eftersom det innebär att vi är tillbaka till vardagen igen. En vardag UTAN att behöva åka till sjukhuset tre gånger om dagen, men med lite fler läkarbesök och ett evennerligt massa pumpande av bröstmjölk, eftersom Elias fortfarande haft lite knepigt med att lära sig äta (amma). Eller, han kan och han vill, bara inte alltid tillräckligt mycket som han behöver. Men man vänjer sig vid att känna sig som en mjölkko (dubbel elektrisk pump någon :-)?), även om det finns tillfällen när det är mindre kul (typ vid tre-tiden på natten) och ha frysen full av små burkar med bröstmjölk, huvudsaken är ju att lillemannen växer på sig.
Framför allt är vi tillbaka till en vardag när jag har tid att uppdatera här. Så det sätter jag genast igång med :-). Kramar och stort tack för alla inlägg i gästboken, det var inte meningen att låta er hänga i luften så länge!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)