Käck supermamma-wannabe tänker att "Vad roligt det vore att gå till fotografen med barnen, nu när det är Halloween och allt." Nu-ska-jag-baske-mig-inte-skjuta-upp-det-till-morgondagen-mamman bokar därför fotograferingstid. Den perfekta tiden dessutom, klockan 11 en förmiddag. Inte för tidigt så att de måste jäkta och inte för sent så att dottern blivit trött. "Då ska jag åka i GOD tid", tänker jag-är-så-trött-på-att-alltid-stressa-mamman förnöjt, "kanske hinna gå lite i affärer och strosa också innan, försöka hitta nån långärmad tröja till båda barnen (eh, två tröjor då, inte en gemensam) och ett par byxor till mig. Vilken bra morgon det blir".
Kvart i 11 lämnar tänk-att-jag-aldrig-lär-mig mamman hemmet i racerfart och fem över 11 marcherar hon in hos fotografen med andan lätt i halsen.Trots att de är lite sena får de vänta. Dottern tycker inte om att vänta. Framför allt inte när det finns tre "stoppa-i-pengar-och-åk"-maskiner utanför dörren som mamman, i ett svagt ögonblick för att överhuvudtaget få in dottern genom fotografens dörr, lovat att hon ska få åka i. "EFTER fotograferingen", sa mamman bestämt. Dottern har selektivt minne. "Let´s go, let´s go" tjatar hon därför oavbrutet sekunden efter mamman lovat. När detta tjat inte ger önskat resultat, blir hon tjurig, mammig och vill bli buren. Mamman sätter sig i en fåtölj och försöker se oberört ja-inte-vet-jag-vad-det-är-med-henne leende, samtidigt som hon hasar upp dottern i knät, skjuter vagnen med sonen i med foten och försöker borsta dotterns hår. Efter att ha insett att hon inte är nån strålande simultankapacitets-mamma, då hon vaggat dottern och borstat vagnen, överger hon båda delarna; Sonen ska ju ändå inte sova eftersom han ska upp igen snart och vad är väl lite rufsigt hår, det ser ju bara barnsligt naturligt ut.
Fotograferingen börjar med dottern. Som ombedes stå rakt upp och ner på en vit bakgrundsmatta och le. Det tänker dottern absolut inte göra. Le alltså. Händerna åker in i munnen, tungan åker ut, huvudet åker ner och mamman börjar frenetiskt att vifta på armarna och försöka göra roliga grimaser bakom kameran. Dottern tittar på sin mamma som om hon vore en idiot och mamman märker minsan att fotografen också slänger ett medlidsamt öga. "Nu tror hon att jag är en hysterisk mamma som stressar sitt barn" tänker mamman och blir hysteriskt stressig bara av tanken. "Ok, jag tillåter mitt barn att vara sig själv. Vill hon inte le, så behöver hon inte. Det får bli ett sånt foto helt enkelt" tänker mamman och tjoar ännu lite högre och mer i falsett åt dottern att "Ta nu ner händerna från munnen älskling. Och så ler vi. Smile! Ja, så! Nej nej, inte händerna i munnen sa mamma. Säg cheeesee... nej, CHEEEESE. Ok, säg Halloweeeeeen. Halloweeeen!! Trick or treat!?... Chicken nuggets (???)!??...Säg nånting, bara du inte räcker ut tungan!" Fotografen mumlar att hon nog fått ett bra foto. Mamman känner en liten svettdroppe längs med ryggraden.
Så är det dags för syskonfotografering. Fotografen försöker få storasyster att sitta och se kärleksfull ut bredvid en sacosäck som lillebror ligger på. Storasyster ser misstänktsamt på henne och sätter sig ner bredvid säcken. Långt bredvid. Nu ser det ut som storasyster absolut inte vill ha med lillebror att göra. Lillebror flinar allt han kan där han ligger. Tyvärr har ingen tid att fotografera honom, efterom mamma och fotograf är upptagna med att lirka storasyster lite närmare. "Upp, jag vill upp!" skriker dottern. Mamman låssas om som om hon inte hör. Fotografen tar bilder. De blir inte alls bra, det ser ut som syskonkrig istället för syskonkärlek. Mamman, som verkligen verkligen SETT FRAMEMOT ett syskonporträtt, vägrar att ge sig. Hon placerar dottern i sackosäcken och sonen lite lätt ovanpå. Visserligen ber hon till högre makter att han inte ska ramla av, men det ser i alla fall bra ut på bild, försöker hon trösta sig med. Lillebror har slutat flina och dottern skriker att "han är tung, han är tung!". Mamman har lika selektiv hörsel som dottern har minne, och fortsätter därför att komma med käckt uppmuntrande "smile!" medan hon står med armarna utsträckta precis utanför bild, beredd att ta emot om lillebror skulle drösa av säcken, samtidigt som hon försöker locka den motsträviga dottern att skratta genom att låssas kittla henne med en dammvippa. Det tycker dottern är kul. Så kul att hon börjar dra upp sin tröja för att mamma riktigt ska komma åt att killa. Resultatet blir halvnaken ålande storasyster som halvligger under förvånat skelande lillebror som viftar med armar och ben. Fotografen fotograferar lydigt. Jag-borde-egentligen-inte-vara-det-men-jag-är-det-ändå-perfektionistmamman suckar irriterat. Det här var inte alls vad hon hade sett framför sig. Inte alls. Det är FEL FEL FEL. Hon överger sin dammvippa, drar ner storasysters tröja, rättar till lillebror och väser "LEEEE nu älskling" genom ena mungipan. Storasyster "vill gå heeeeeem!" Mamman stönar inombords.
Nästföljande två sessioner är med lillebror ensam. Han ler alldeles utan dammvippa. Mamman är stolt och börjar känna hur svetten torkar i pannan. Tills hon kommer på att han säkert bara ler för att han är så lycklig att någon har tid att titta och prata med honom. Då får mamman ångest över att hon är en dålig mor och tårar i ögonen. Dottern står bredvid och drar mamman i byxorna. "Nu all done? Nu all done?". Mamman lovar att det snart är färdigt, bara dottern nu kan tänka sig att ställa sig i den här stora plastpumpan och LE. Det kan dottern tänka sig. I ungefär en minut. Sedan vill hon UPP, UPP, UPP. Mamman dammvippar runt dammvippan som om hon gick på speed. Dottern skrattar. Fotografen knäpper. Mamman svettas.
Så är det klart. Båda barnen är tysta och glada. Dottern och mamman går ut och spenderar en dollar på gungande, sjungande maskiner och dessutom får dottern välja en liten leksak i leksaksaffären bredvid, för att hon var så duktig. De äter lunch och pratar och mammans hjärta fylls av den största möjliga mammakärleken till den lilla underbara människan som är hennes dotter. Och den lille snosande pojken i vagnen som är hennes son. "Vilka otroligt fina barn jag har fått", tänker mamman lyckligt. När de kommer tillbaka till fotografen häller den lilla underbara dottern ut burken med de 50 Dora-klistermärkena som hon fick, på golvet och klistar dessförinnan fast tre klistermärken på disken där de sitter, samt får ett mindre raseriutbrott för att hon gjorde det och för att klistermärkena sitter fast. Sonen skriker och mamman känner sig något mindre lycklig igen och mest svettig och stressad för att komma därifrån så snabbt som möjligt.
Tills mamman får se fotona; Lillebror ligger på sniskan och har ingen hals, bara trettioelva dubbelhakor (vilket är delvis så han ser ut även i verkligheten får mamman väl erkänna), storasyster ser emellanåt ut som om hon svalt en citron alternativt övar på att vara snorkfröken och skymtar man inte en dammvippa där nere i hörnet på ett av fotona? Mamman beställer allihop rakt av. Och älskar sina barn ännu lite mer. Trots att hon varken kommer i god tid, inte låter dem se ut som de vill, hispar, stressar och tjatar så känner hon sig som supermamman; För att hon fått så fina barn.
fredag 28 oktober 2005
tisdag 25 oktober 2005
Big Girl underwear
Tam taa daaa, trumpeter och fanfarer: Mathilda har slutat med blöja!!
Efter ett par månaders velande fram och tillbaka med blöja borta men inte hemma typ, bestämte sig pappa och mamma Dahlstrand helt sonika i söndags för att nu vad det dags. I skolan hade de också sagt att de trodde Mathilda var redo, för hon kissade nästan bara på toaletten där och inte i blöjan och vi kom fram till att hon bara blev förvirrad av att aldrig riktigt veta (eller ta konsekvenserna av) om hon hade blöja på sig och alltså kissade på sig mer än hon egentligen borde, så nu var det dags att vi slutade vara lata och hjälpte henne istället.
Sagt och gjort och sedan i söndags har prinsessan inte haft en blöja på sig och inte heller någon "olycka" har inträffat. Inte så att jag inte tror att hon inte kommer att kissa på sig nån mer gång, men jag tror att hon kommer att börja tänka mer på det, ju mer van hon blir att man kissar på toaletten och inte i byxorna. Hon är jätte duktig med pottan, men man måste hjälpa henne lite att komma ihåg att gå och det är väl där vi varit lite lata. Det är ju trots allt bekvämt med blöjbarn på det sättet att det inte kräver att man t.ex. rusar stan runt för att hitta en toalett när det behövs kissas NU.
Sedan är hon ju lite lagom lat själv, för hon nekar ofta bestämt till att vara kissnödig, för att sedan kissa hur mycket som helst om vi bara sätter henne på toaletten eller pottan. Men det är som att hon har så mycket annat att ägna sig åt att hon inte vill, eller har tid, att missa nåt genom att göra något så tråkigt som att kissa på toaletten. Och så var det det där med att dra ner byxorna när man ska kissa också; Det lilla, inte helt oviktiga, steget har Mathilda på nåt sätt hoppat över. Hon går glatt och sätter sig och kissar när hon är kissnödig, men hon glömmer att ta av sig underbyxorna... och blir sedan djupt oförstående och bedrövad när det är väldigt blött i byxorna. Och det kan man kanske förstå.
Lilla snuttan är inte så liten längre. Mamma Dahlstrand har lite snörp i hjärtat när hon inser att en "epok" i barndomen är över för alltid, att vår bäbis faktiskt inte är nån liten bäbis längre. Håhåjaja, hugg i hjärtat och stor stolthet över hennes framsteg, det är väl bara att vänja sig vid att det är så det känns att vara mamma.
Efter ett par månaders velande fram och tillbaka med blöja borta men inte hemma typ, bestämte sig pappa och mamma Dahlstrand helt sonika i söndags för att nu vad det dags. I skolan hade de också sagt att de trodde Mathilda var redo, för hon kissade nästan bara på toaletten där och inte i blöjan och vi kom fram till att hon bara blev förvirrad av att aldrig riktigt veta (eller ta konsekvenserna av) om hon hade blöja på sig och alltså kissade på sig mer än hon egentligen borde, så nu var det dags att vi slutade vara lata och hjälpte henne istället.
Sagt och gjort och sedan i söndags har prinsessan inte haft en blöja på sig och inte heller någon "olycka" har inträffat. Inte så att jag inte tror att hon inte kommer att kissa på sig nån mer gång, men jag tror att hon kommer att börja tänka mer på det, ju mer van hon blir att man kissar på toaletten och inte i byxorna. Hon är jätte duktig med pottan, men man måste hjälpa henne lite att komma ihåg att gå och det är väl där vi varit lite lata. Det är ju trots allt bekvämt med blöjbarn på det sättet att det inte kräver att man t.ex. rusar stan runt för att hitta en toalett när det behövs kissas NU.
Sedan är hon ju lite lagom lat själv, för hon nekar ofta bestämt till att vara kissnödig, för att sedan kissa hur mycket som helst om vi bara sätter henne på toaletten eller pottan. Men det är som att hon har så mycket annat att ägna sig åt att hon inte vill, eller har tid, att missa nåt genom att göra något så tråkigt som att kissa på toaletten. Och så var det det där med att dra ner byxorna när man ska kissa också; Det lilla, inte helt oviktiga, steget har Mathilda på nåt sätt hoppat över. Hon går glatt och sätter sig och kissar när hon är kissnödig, men hon glömmer att ta av sig underbyxorna... och blir sedan djupt oförstående och bedrövad när det är väldigt blött i byxorna. Och det kan man kanske förstå.
Lilla snuttan är inte så liten längre. Mamma Dahlstrand har lite snörp i hjärtat när hon inser att en "epok" i barndomen är över för alltid, att vår bäbis faktiskt inte är nån liten bäbis längre. Håhåjaja, hugg i hjärtat och stor stolthet över hennes framsteg, det är väl bara att vänja sig vid att det är så det känns att vara mamma.
tisdag 18 oktober 2005
Två-årsfrustrationer
Fröken Dahlstrand har inte mycket till just tvåårstrots. Hon gör snarare tvärtom oftast vad man ber henne om - på ett exemplariskt lydigt sätt. Däremot bryter hon ihop över diverse, för alla oss äldre än två-och-ett-halvt, saker mest dagarna i ända. Vissa dagar är värre än andra och idag var nog inte en av de bättre dagarna.Följande händelser orskade stora (höga) skrik och/eller krokodiltårar:
"FÖRST KOMMER MUSEN" - Det från tv:n inspelade barnprogrammet hade börjat spela in så sent att "hallåa"-musen som introducerar alla program, inte kom med. Dottern ylade hysteriskt och lugnade inte ner sig förrän vi hittade ett annat avsnitt där musen var med.
Musen försvann och barnprogrammet började.
Barnprogrammet tog slut
Det serverades ingen efterrätt efter frukosten (Mamma har gjort det stora misstaget att introducera begreppet efterrätt -efter middagen).
Det serverades ingen efterrätt ISTÄLLET för frukost.
Det serverades inga kakor till frukost.
Det serverades ingen isglass till frukost.
Man var tvungen att gå till skolan.
Man får inte gå till skolan barfota.
Hon fick inte äta upp sin lunch i bilen.
Hon fick inte äta upp sitt mellanmål i bilen.
"Någon" hade öppnat pop-up luckorna i hennes pop-up bok (undrar just vem) och de gick inte att stänga helt igen.
Pop-up boken, som kastats i ilska på golvet i bilen, låg kvar där.
Mamma stannade inte genast bilen och plockade upp boken.
Mamma svängde inte åt det håll som Mathilda tyckte att man borde svänga åt på väg till skolan.
Mamma svängde inte åt det håll som Mathilda tyckte att man borde svänga åt på väg hem från skolan.
Mamma hade bakat chokladmuffins istället för pumpkinmuffins på eftermiddagen.
Mamma kunde inte trolla fram önskade pumpkinmuffins.
Mamma envisades med att hävda att det inte fanns några pumpkinmuffins, utan att prinsessan fick nöja sig med choklad dito eller vara utan.
Mamma plockade undan de tomma tallrikarna som (de uppätna) muffinsarna hade legat på.
"Oh no my muffin borta... borta..." (läses med största allvar och tårdrypande röst. Gärna med darrande underläpp och tårar i ögonvrårna) - Mamma sopade bort muffinsmulorna från bordet.
Mamma ville inte vara med och leka med prinsessan och kompisen L, utan hellre sitta och prata med L:s mamma. Detta hemska faktum att Mathilda kunde leka för sig själv (eller snarare med sin kompis) ledde till totalhärdsmälta och hysteriskt skrikande i 20 minuter, tills dess L och hennes mamma lite förskräckta tackade för sig, föreslog att vi skulle leka mer en annan dag och åkte hem.
Mathilda upptäckte att L faktiskt tänkte åka hem.
Mamma ville inte bära runt på pumporna utanför vår ytterdörr, som enligt prinsessan borde flyttas på (vart är inte helt klarlagt, men jag tror att de borde ha följt med till brevlådan och hämtat posten).
Middagsriset tog 20 minuter på sig att koka.
Riset var för varmt när det väl serverades.
Man var tvungen att bada.
Man var tvungen att gå upp ur badet.
Man var tvungen att sova.Hur orkar hon? Undrar en lite trött mamma stillsamt.
"FÖRST KOMMER MUSEN" - Det från tv:n inspelade barnprogrammet hade börjat spela in så sent att "hallåa"-musen som introducerar alla program, inte kom med. Dottern ylade hysteriskt och lugnade inte ner sig förrän vi hittade ett annat avsnitt där musen var med.
Musen försvann och barnprogrammet började.
Barnprogrammet tog slut
Det serverades ingen efterrätt efter frukosten (Mamma har gjort det stora misstaget att introducera begreppet efterrätt -efter middagen).
Det serverades ingen efterrätt ISTÄLLET för frukost.
Det serverades inga kakor till frukost.
Det serverades ingen isglass till frukost.
Man var tvungen att gå till skolan.
Man får inte gå till skolan barfota.
Hon fick inte äta upp sin lunch i bilen.
Hon fick inte äta upp sitt mellanmål i bilen.
"Någon" hade öppnat pop-up luckorna i hennes pop-up bok (undrar just vem) och de gick inte att stänga helt igen.
Pop-up boken, som kastats i ilska på golvet i bilen, låg kvar där.
Mamma stannade inte genast bilen och plockade upp boken.
Mamma svängde inte åt det håll som Mathilda tyckte att man borde svänga åt på väg till skolan.
Mamma svängde inte åt det håll som Mathilda tyckte att man borde svänga åt på väg hem från skolan.
Mamma hade bakat chokladmuffins istället för pumpkinmuffins på eftermiddagen.
Mamma kunde inte trolla fram önskade pumpkinmuffins.
Mamma envisades med att hävda att det inte fanns några pumpkinmuffins, utan att prinsessan fick nöja sig med choklad dito eller vara utan.
Mamma plockade undan de tomma tallrikarna som (de uppätna) muffinsarna hade legat på.
"Oh no my muffin borta... borta..." (läses med största allvar och tårdrypande röst. Gärna med darrande underläpp och tårar i ögonvrårna) - Mamma sopade bort muffinsmulorna från bordet.
Mamma ville inte vara med och leka med prinsessan och kompisen L, utan hellre sitta och prata med L:s mamma. Detta hemska faktum att Mathilda kunde leka för sig själv (eller snarare med sin kompis) ledde till totalhärdsmälta och hysteriskt skrikande i 20 minuter, tills dess L och hennes mamma lite förskräckta tackade för sig, föreslog att vi skulle leka mer en annan dag och åkte hem.
Mathilda upptäckte att L faktiskt tänkte åka hem.
Mamma ville inte bära runt på pumporna utanför vår ytterdörr, som enligt prinsessan borde flyttas på (vart är inte helt klarlagt, men jag tror att de borde ha följt med till brevlådan och hämtat posten).
Middagsriset tog 20 minuter på sig att koka.
Riset var för varmt när det väl serverades.
Man var tvungen att bada.
Man var tvungen att gå upp ur badet.
Man var tvungen att sova.Hur orkar hon? Undrar en lite trött mamma stillsamt.
söndag 16 oktober 2005
Big Girl
Hur kommer det sig att det är mycket lättare att säga "mammas stora pojke", än "mammas stora flicka" (och då menar jag inte i benämningen stor som i åldersmässigt)? Det är inte ofta flickbäbisar benämns som "stora" eller "bamsiga" - i såna fall i alla fall inte i positiva sammanhang.
Flickor är små, näpna och söta. Pojkar är stora, duktiga och stiliga. Jag är inte på något sätt en ultrafeminist, men om man tänker efter; Hur rättvist är det egentligen? Hur känner sig föräldrar med tjocka, fula och klumpiga flickbäbisar? Eller de med små näpna, gnälliga pojkbäbisar? Och ännu viktigare; Hur växer de barnen upp och känner sig? Och varför är det så lätt att själv falla i könsfällan? För visst, jag kan fundera över sånt här och jag kanske till och med kan bli bättre på att tänka på hur jag vill behandla mina barn och hur jag vill att de ska växa upp. Men baske mig om jag skulle sätta på Elias en rosa body med blommor! Inte för att han skulle bry sig om vilket, inte för att han skulle vara "mindre" pojke för det, inte för att han inte skulle vara söt som socker i den, EGENTLIGEN. Men det går inte, det känns bara helt fel (Mathilda å andra sidan kan ha både brandbilar och fotbollar på sina kläder, det är bara tufft och gulligt... Ologisk? Näää, inte jag inte...). Jag önskar jag visste varför. Hur könsindoktrinerade är vi egentligen?... Eller är det bara jag?
Flickor är små, näpna och söta. Pojkar är stora, duktiga och stiliga. Jag är inte på något sätt en ultrafeminist, men om man tänker efter; Hur rättvist är det egentligen? Hur känner sig föräldrar med tjocka, fula och klumpiga flickbäbisar? Eller de med små näpna, gnälliga pojkbäbisar? Och ännu viktigare; Hur växer de barnen upp och känner sig? Och varför är det så lätt att själv falla i könsfällan? För visst, jag kan fundera över sånt här och jag kanske till och med kan bli bättre på att tänka på hur jag vill behandla mina barn och hur jag vill att de ska växa upp. Men baske mig om jag skulle sätta på Elias en rosa body med blommor! Inte för att han skulle bry sig om vilket, inte för att han skulle vara "mindre" pojke för det, inte för att han inte skulle vara söt som socker i den, EGENTLIGEN. Men det går inte, det känns bara helt fel (Mathilda å andra sidan kan ha både brandbilar och fotbollar på sina kläder, det är bara tufft och gulligt... Ologisk? Näää, inte jag inte...). Jag önskar jag visste varför. Hur könsindoktrinerade är vi egentligen?... Eller är det bara jag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)