Sömnig söndagsuppdatering

Vi har haft en lugn och skön långhelg och bara varit familjen och "hängt ut". Jag har sovit och vilat mycket, även om det känns som om jag skulle kunna sova dubbelt så mycket och ändå ha mer sömnbehov. Herr Dahlstrand och prinsessan har badat i utomhuspoolen i parken (gratis inträde, bara en sån sak!) som äntligen öppnade i helgen, till prinsessans stora förtjusning. Plaskpooler i all ära, men vad är väl det mot en stoooor pool som har vattenrushkana!? (Och ja, herr Dahlstrand åker också vattenrushkana femtioelva gånger, för lilltjejen kan ju inte gärna åka ensam...).

Vi har fortsatt vårt kakelplatteletande till förstubron, oväntat smidigt för fruns och dotterns del, måste väl sägas. In i en affär, leta kakel i en kvart och hem igen med diverse kakelprover. Precis lagom för allas vårt tålamod tror jag. Herr Dahlstrand har kanske inte varit fullt så nöjd, för han har insett att han, utöver själva kaklandet, även måste gjuta en ny cementkant, eftersom den kant som är nu är supersned. Men eftersom han är en man som finner sig i sitt öde (och kanske till och med, lite lite i smyg, även tycker att det är lite kul att vara händig och fixa och dona), så har han byggt gjutformar och sågat och haft sig. Fortsättning lär följa nästa helg.

Annars har vi som sagt mest bara varit. Tillsammans. Det är en lisa för själen känner jag ibland, när vi har tid att bara vara alla tre, utan en massa måsten eller ärenden. Så det var en bra helg. Och det är en bra vecka, med bara fyra arbetsdagar. I morgon är det redan onsdag!!

Nostalgi

Bryan Adams sjunger på tv:n... Jag ÄLSKADE Bryan Adams när jag var, eh, 14, 15 och "Summer of ´69" spelades på radion hela tiden.

Jag hade hans skiva och till och med nån poster från "Okej" på väggen tror jag (fastsatt med tandkräm, eftersom det hade vi alla lärt oss var det bästa, eftersom det inte drog med sig tapeten när man tog ner affisherna... Nej, det gjorde det inte, det är helt sant, men jag tror att någon visst glömt att berätta att det istället lämnar vansinnigt fula mörka (lite grönblå) fuktfläckar efter sig. Så istället för att leva med trasiga tapeter, fick man leva i vad som såg ut som ett fuktskadat mögelrum istället. Eller tapetsera/måla om. Jaja, vad visste vi väl på ´80-talet ;-)), för han var ju lite snygg och cool.

Det är väääääldigt många år sen jag var 14. Och när jag var 14 så var ju Bryan Adams, ja, vad han nu var, betydligt äldre än 14 i alla fall, och den man jag ser på tv:n nu är... Gammal. Inte gammal gubbe gammal, men definitivt mer "övervintrad rocksångare"-gammal. Det är väldigt konstigt. För om Bryan är gammal så måste det ju betyda att JAG är äldre!! Och det vet jag inte om det stämmer...

Läkarbesök med Mathilda

I morse fick jag (temporärt hoppas jag)hjärnsläpp och åkte iväg för att lämna Mathilda i skolan, men glömde hennes lunch. Inte så stort problem i vanliga fall, då kan jag ju (även om det är vansinnigt irriterande) åka hem och hämta lunchen, men idag skulle jag på läkarbesök direkt efter att dottern avlämnats (och vi var redan sena. Lite som vanligt), samt att hela skolan skulle ha avslutningspicnick som började klockan 11. Eftersom man aldrig vet hur lång tid mina läkarbesök ska ta, inte för att det är jag som tar lång tid på mig, men man får alltid, alltid vänta, så var risken dessutom stor att jag inte skulle hinna tillbaka till 11. Så, jag kunde inte hämta lunchen och Mathilda kunde ju inte gärna sitta på picnick utan mat. Mathilda fick helt enkelt skippa skolan och följa med till doktorn. Inte den mest idealiska lösningen, men inte mycket att göra. Dessutom skulle hon ha hämtats redan klockan 12, så det var inte så mycket hon missade (skolan börjar ju 9.30). Sagt och gjort så åkte vi iväg. Dottern frågade lite förvirrat: "no barn?" men såg rätt glad ut när jag berättade att nej, idag blev det inget leka med barnen i skolan, utan idag fick hon följa med till mammas doktor och sa bestämt: "No mammas doktor, Mathilda doktor." Kanske har jag det enda barnet i världen som faktiskt verkade uppriktigt intresserad av att få gå till doktorn ;-)?

Väl framme fick vi naturligtvis vänta i nästan en timme innan det blev min tur och även om prinsessan verkligen var världens tålmodigaste och snällt satt och åt druvor och tittade i tidningar, så blev det förstås en lång väntan för en liten tjej i ett tråkigt väntrum utan några leksaker alls. När vi så äntligen fick komma in, så var vi nog båda lika glada. Naturligtvis var det extra intressant för lilltjejen att urinprov skulle lämnas och hon ville omedelbart ta av sig blöjan och "kissa burk"."Mathildas turn, Mathildas turn!" skrek hon argt."Nej nej" svarade mamman, som inte riktigt kunde komma på ett bra argument till varför bara mammor fick kissa i burkar, förutom att det bara var så.Men med en egen (tom!) burk och lock, så lät dottern sig tillfälligt nöjas. Ända tills vi kom in i undersökningsrummet och jag fick ta blodtryck och dessutom fick en (inte så festlig) spruta i höften."Mathildas turn! Mathildas turn!" hördes det uppmanande från de nedre regionerna på golvet, där dottern intresserat satt sig och tittade på."Nej nej" svarade mamman, som inte heller kunde komma på nåt bra argument till varför bara mammor skulle få spruta -annat än att det gör ont, och det ville hon ju inte säga, för det var hon säker på att dottern skulle minnas till nästa gång det var dags för vaccination och hon ville ju inte skrämma dottern i onödan. När sköterskan sedan kollade Dunderklumpens hjärtljud, så drog naturligtvis Mathilda upp tröjan och ville lyssna på sin mage. (Gulle, gulle henne, det var faktiskt hur sött som helst :-)). Så när sköterskan gått och vi (återigen) satt och väntade på att doktorn skulle komma in, fick Mathilda lyssna på sin mage med ett stetoskop som hängde där lite lägligt. Jag har ingen aning om vad, om något, hon hörde, men hon såg väldigt nöjd ut i alla fall.

Denna förnöjdsamhet varade i exakt fem minuter efter att doktorn väl kom. Det första Mathilda gjorde när han kom in var att dra upp sin tröja och konstatera "bäbis tummy", så då var han så snäll att han lyssnade med SITT stetoskpop på hennes mage och hon fick ligga ner på britsen. Sedan började jag prata med honom, varpå prinsessan konstaterade att hon fått nog av läkarbesök och ville åka hem nu genast, på stuberten. Hon ställde sig vid dörren och tjöt "Hem, hem, hem", så att varken doktorn eller jag kunde höra vad vi tänkte. Sedan skrek hon argt, tog hon sin nappp och snutte, la sig på britsen (efter att jag flyttat mig lite) och somnade! Jaja, det blev ju i alla fall tyst :-).

Naturligtvis vaknade hon sedan efter typ en kvart, när jag stod och bokade en ny tid och var sedan lagom "cat napped" för att inte somna förrän klockan var närmare halv två på eftermiddagen, dvs nästan när hon vanligtvis brukar vakna...Jag tror att jag verkligen försöker att undvika att ta med henne till doktorn flera gånger här framöver. Inte för att hon inte var så duktig som hon bara kunde, för det var hon, men för att det blir för långtråkigt för henne med all väntan, samt att det blir mycket lättare för mig att kunna fokusera på vad doktorn säger, vilket jag ju också gärna vill.

Bastufunderingar och kluttersanering

Först och främst: Det är varmt i Houston nu. Jag skulle kunna ägna hela dagens text åt hur hemskt varmt och förfärligt jag tycker att det är, men tråkigare blogg får man väl leta efter i såna fall, så jag nöjer mig med de enkla små konstaterandena: Det är varmt. Och jag tycker inte om det.

Fast det är förrädiskt (ok, jag kan inte riktigt släppa vädret just än.), för på mornarna och kvällarna tittar man ut och det ser så där svenskt sommarhärligt ut, med glittrande sol, det är grönt och vackert och ja, det ser inbjudande ut helt enkelt. Så stoppar man ut näsan och inser att inte nog med att man bor långt, långt från Sverige. Man bor i en sommarförklädd bastu. Alla bastuälskande finnar skulle säkert trivas som fisken i vattnet i Houston på sommaren; Likt alla svenska pensionärer som flyr till den spanska solkusten på vintern, skulle de kunna rusta sig med ordentligt med vodka och björkris och så åka till Houston och sitta i trädgården, piska sig själva och svettas. Nog för att det vore en syn för gudarna, men faktiskt alla finnar (och andra bastuälskare), det är ett hett (HAHA) tips! Vill ni inte sitta ute och löga er, så går det precis lika bra att komma hem till oss och stänga in sig i vår garderob som inte har nån AC. Det kanske är lite obekvämt bland alla saker, men även det fungerar.

Så över till nånting som också kan få en att svettas, förutom värmen. Just klutter, som jag skrev om i förra veckan. Stort tack till Maria som tipsade om Flylady, vilket faktiskt, sin otroliga amerikanskihet till trots, har en hel del mycket bra tips på hur man blir "klutterfri". Ett nytt mål i mitt liv :-). Jag har redan de-kluttrat bokhyllan i arbetsrummet, samt en (enligt Flylady identifierad som) "hotspot" där det ALLTID, ALLTID hamnar saker! Jag har inga som helst illutioner om att den ska förbli renstädad, men jag har inte gett upp slaget ännu. Sedan måste jag ju säga att det verkar som fler än jag kommit på det utmärkta sättet att bli av med klutter genom att flytta... Men det blir så jobbigt i längden, för att inte tala om dyrt. Om man nu inte har en väldigt massa hus och hem att flytta mellan. Eller så kanske man bara borde fejkflytta så där en gång i halvåret. Packa ner allt sitt bohag i kartonger, få rensat och städat (ännu ett plus, att man skulle flyttstäda noga. Det gör man (jag) ju inte så där vansinnigt ofta så det stör) och så packa upp och "flytta in" igen?... Risken, i alla fall med mig, är att jag inte skulle kunna lura mig själv speciellt många gånger, utan jag skulle bli lat, sluta rensa och bara slänga ner allting i kartongerna för att bli klar så fort som möjligt. Hm, men det tål att funderas över.

Tejphelvete

Det är inte lätt att vara tekniskt handikappad. Eller nåt. För egentligen är det inte så att jag inte förstår mig på teknik, för jag kan programera både dvd-spelare och annat. Om jag vill. Det vill jag nu inte så ofta, för det tar tid och dessutom är det tråkigt. Men jag KAN om jag vill. Värre är det med småsaker som ser enkla ut, men som kräver att man läser bruksanvisning. Det är jag jättedålig på, jag tror att det har att göra med att det tar för lång tid, jag har helt enkelt inget tålamod att göra saker och ting och läsa instruktionsböcker. Om jag inte måste.

Idag skulle jag till exempel byta tejp i min tejpbehållare, alltså inte vanlig tejp, utan speciell tejp som man klistrar in foton i album med. I alla fall, jag sitter där med en stycke behållare och en stycke refill och jag försöker och försöker. Nä. Funkar inte. Bruksanvisningen tas fram och den ser så busenkel ut att jag nästan blir generad. Men det funkar fortfarande inte! Jag svär. Jag överväger att slänga alltihop dit pepparn växer och där det är varmt (och ja, varmare än Houston alltså ;-)), men behållaren och tejpen kostar ju pengar och baske mig, jag SKA lyckas! (Där är faktiskt en av mina goda sidor, att jag kan bli väldigt envis och målmedveten. Om jag bara vil...). Pillandet fortsätter och liksaså kladdandet från tejpen. Jag svär ännu lite mer och lite högre. Så tänker jag plötsligt att, men vänta, om jag VÄNDER på refillen då, så ser det ju nästan ut på bilden i alla fall... EN minut senare är det klart, tejpen rullar som den aldrig har gjort annat och hela projektet tog väl en 20 minuter så där... 20 bortkastde minuter dessutom!Men är man korkad så är man.

Kluttersamlare

Undrar ibland om det bara är vi, eller om resten av mänskligheten också samlar på sig onödigt klutter? Nu menar jag inte porslinsfigurer och prydnadssaker, onödiga köksprylar som man aldrig använder eller pinaler i största allmänhet. Nej vad jag menar är smågrejs som man sparar därför att det "kan vara bra att ha". Eller kanske för att man inte orkar slänga det. Som små post-it lappar med telefonnummer eller adressser (borde ju omedelbart föras in i adressböcker eller liknande om man planerar att kontakta människan någonsin igen), brochyrer för saker som man "kanske nån gång i framtiden" kommer att köpa, kvitton på småsaker (inte stora inköp, såna kvitton ska man spara för framtida referens!) recept (som man aldrig tillagar), gummisnoddar, halvdöda batterier, gamla pennor, artiklar som man läst (och aldrig kommer att läsa igen, men som ju var intressanta), vykort, post som man inte orkar sortera därför att man inte vet var den hör hemma (alltså inte räkningar och annat, utan mer allmän post), men det "kan ju vara bra att spara", nånting som gått sönder "lite" och därför ska lagas "nångång", tidningar. Listan kan nog göras hur lång som helst! Klutter helt enkelt, sånt som fyller ens liv men som man aldrig vet var man ska göra av, utan det blir liggande i högar som man sedan går igenom emellanåt och slänger, därför att det aldrig var nånting användbart till att börja med. Hade det varit användbart så hade man ju använt det och lagt undan det och då hade det automatiskt inte varit klutter längre.

Vi har i alla fall alldeles för mycket klutter, har jag konstaterat. Min mest idoga kluttersanering verkar tydligen infalla när jag är gravid (hello boarinstinkt säger jag bara), vilket ju för all del är bra, men jag kan ju inte måsta hållapå att skylla på graviditet bara för att ta mig samman och rensa, då kommer vi att drunkna i barn istället för i klutter ;-). I alla fall är det något som irriterar mig varje gång jag börjar rensa, och varje gång lovar jag mig själv att det här måste det bli ett slut på, jag står inte ut med högar, jag HATAR högar... För att en vecka senare se åtskilliga små högar växa upp här och var. Var gör andra människor av sina högar? Jag ser aldrig några högar när jag går bort... HAR ni inga högar och i såna fall; Vad har ni istället? Hemliga klutterlådor? Ett perfekt städsystem, där högar aldrig tillåts ackumulera sig? Och i SÅNA fall: Hur ser det ut!? Jag vill omedelbart också ha ett sånt system!

Sedan är det ju en helt annan sak med klutter som egentligen inte är klutter, dvs saker som man visst använder men som av olika anledningar inte ligger där det borde ligga, utan tillåts bilda ett alldeles eget sorts klutter: Nappar, hårsnoddar, post som ska slängas men som ingen orkat slänga, kvitton, recept (Ja, jag vet, jag har ett mycket ambivalent förhållande till recept; Det kan både vara och inte vara klutter, beroende på om de är sorterade eller inte. Det är bara att konstatera att om de inte sorteras eller sätts in i pärm, så glöms de bort och lagas därmed aldrig och förvandlas då omedelbart till klutter.). Där har jag en plan och det är att inhandla en (icke allt för stor) korg eller liknande och samla sådana grejer i, för att sedan kunna 1) gå runt i huset och lägga tillbaka saker där de ska ligga och 2) snabbt rensa och slänga det som ska slängas. Det är ju nämligen inte så jobbigt, när man väl gör det. Återstår bara ett lite problem: Hur man undviker att riktigt klutter förirrar sig ner i sagda korg och kontaminerar den, så att den förvandlas till en komboklutterhög som tar JÄTTElång tid att rensa och med JÄTTEmånga svåra beslut om huruvida sakerna är behövligt eller onödigt klutter? Jag har en stark känsla av att detta lätt skulle kunna hända, eftersom det är jobbigt att slänga saker till att börja med, och i såna fall är hela min braiga idé helt förkastlig. Suck.

Två-årsmonster

Mathilda är för det mesta glad, nöjd och väldigt rolig att vara med. Så inte de senaste dagarna. Två-årsmonstret har nämligen tagit över vår prinsessa. Monstret kommer fram först och främst när prinsessan vill göra nånting som inte mamma eller pappa vill. Eller resten av världen för den delen. Och naturligtvis är det inte mycket som monstret vill göra överhuvudtaget. Vår prinsessa förvandlas då till ett ARGT ylande, krokodiltårssprutande monster och det är INTE roligt. Inte för mamman och pappan och knappast för prinsessan heller.Följande monstertillfällen har ägt rum under dagen:
Monstret ville ha på sig partyhattar som den tecknade serien hade på tv:n och kunde inte förstå att det inte gick att ta ut hattarna från tv:n.
Monstret ville inte ta på sig strumpor och skor.
Monstret ville inte åka i baksätet, hon ville KÖRA bilen. Själv.
Monstret ville inte åka till skolan, hon ville åka till parken.
Monstret ville inte gå ut ur bilen i skolan, utan sitta i framsätet och KÖRA.
Då var klockan halv tio och mamman drog en djup suck av lättnad över att få några monsterfria timmar.När mamman hämtade prinsessan i skolan höll sig monstret borta i nästan fem minuter, tillsdess monstret ville ha mjölk. Inte vatten och inte Festis. Mjölk.Sedan ville monstret:
Köra bil igen och samma procedur som på morgonen upprepades.
Monstret ville inte åka till parken, hon ville bada och "simma".
Monstret ville leka med de andra barnens leksaker i parken.
Monstret ville inte sitta i baksätet på vägen hem utan, just det, köra...
Monstret ville inte låssasköra bilen när vi kom hem, hon ville ha nycken och köra på RIKTIGT.
Monstret ville inte gå ur bilen.
Monstret ville inte leka med sin leksaksspade, utan med mammas planteringsspade.
Monstret ville inte gå in.
Monstret ville tvätta i fötterna i handfatet. Mamma ville vattna utomhuskrukorna.
Monstret ville, när hon sedan fick sitta vid handfatet och tvätta fötterna, inte sluta leka med tvålen.
Monstret ville inte sluta tvätta fötterna.
Monstret ville ha kakor, precis innan middagen.
Monstret ville inte äta fisk, bara ris, till middag.
Monstret ville inte ta på sig pyjamas.
Monstret ville sitta vid datorn, på mammas stol och titta på "Molly Mus".
När pappa Dahlstrand kom hem från jobbet var mamma Dahlstrand så tött, så trött. Det är tur att det finns vaktavbyte!

På i livet

På morgonen-önskan: Ständigt mer sömn. Kort och gott.
På tv´n: "Desperate Housewives", "Vita huset", morgonnyheterna, nästan alltid Foodnetwork i brist på annat. Och så barnprogram förstås.
På stereon: Klassisk musik varvat med lite svensk melodifestival och coctail musik.
På dvd: Sorgligt nog mest bara barnfilm. Säga vad man vill, men "Totte" och "Emma" är inte direkt vuxenklass ;-)
På bio: "The Interpreter" med Sean Penn och Nicole Kidman. Klart sevärd.
På läpparna: Absolut inte nåt. På rätt länge.
På fötterna: Flipflops.
På benen: Beiga mammabyxor
Påpälsad: Nej tack, så lite som möjligt. Inga strumpor, ingenting långärmat.
På nattygsbordet:"Blanche och Marie" av PO Enqvist, två stycken barnböcker, div redan lästa böcker, en stycke väckarklocka, en mugg med vatten och en bortglömd napp i reserv.
På badkarskanten/i duschen: På badkarskanten två st blommor, ett fat med stenar och ljus. I duschen diverse schampon (det ska ju vara bra att byta emellanåt) och balsam, duschcreme från Dove, bodyscrub från Nutrogena och Biotherme, fotfil och fotfilssten, fotscrub, baby schampo och -tvål som är Mathildas, ladyshave från Gilette, fotfil och hårinpackning.
På köksbänkarna: burkar med mjöl/socker/havregrym/välling, elektrisk konservöppnare, brödrost, vattentillbringare, termos med vatten, terrakottakruka med köksredskap, terrakottaburk för vitlök, kvarnar med grovsalt, svartpeppar och örter, skärbräda, diskställ, nappflaskdiskställ, telefon, en massa modellera (ska inte vara där egentligen) knivställ samt liten hög med post/papper.
På gång: Ommöblering av hemsidan. Nångång blir det säkert färdigt också.
På "att-göra" listan: Se ovan, rensa bokhyllor och lådor, stryka och vika lakan (blääää), sortera recept, köpa födelsedagspresent till herr Dahlstrand, åka till IKEA och köpa lingonsylt, beställa barnvagnsliggdel, betala räkningar.

Andningslarm

Ibland måste man till och med ifrågasätta sina "gurus", hur illa man än tycker om det. När Martha gör för mycket pärlidutter så blir jag lite trött på henne och när Anna Wahlgren nu förespråkar att barn ska sova på mage, istället för på rygg, men med andningslarm som tillägg så måste jag ju sucka lite.Som den nojiga förstagångsföräldern så införskaffades just ett andningslarm när Mathilda var nyfödd. Inte för att hon skulle sova på magen, utan för att jag skulle kunna sova överhuvudtaget om hon låg i sitt rum och inte en centimeter från mitt öra så att jag bombsäkert visste att hon levde. Pappa Dahlstrand, visserligen betydligt mindre nojig än sin fru, men dock en snäll och försående man, installerade sensorer under madrassen och vad det nu var och så gick vi och lade oss. Lampan på monitorn lös grön i mörkret och jag somnade tryggt... Bara för att vakna en kvart senare av ett genomträngande piiiiiiiiiiiip och en arg, röd, lampa på sagda monitor. Herr Dhalstrand och jag sprang gatlopp genom lägenheten (jag, som aldrig var nån höjdare på 60 meter i skolan hade med största sannolikhet vunnit vilket 10 meters tävling som helst där på natten ;-)) beredda på det värsta. Men där i sin spjälsäng snosade fröken Dahlstrand så lugnt och fridfullt, mitt i pipandet, som om ingenting hänt. Vilket det ju inte hade heller, visade det sig. Vi drog lite i madrass-sensorn, nollställde larmet igen och gick och lade oss.Somnade gjorde vi också igen, så småningom när vi fått när puls och hjärta till normala nivåer... Bara för att vakna IGEN en halvtimme senare av samma genomträngande piiiiiiiiiip. Gatlopp genom lägenheten, samma lugnt sovande prinsessa, samma hjärta i halsgropen. Tillbaka till sängen. Detta upprepade sig ytterligare en gång och sedan gav vi upp. Måhända att prinsessan kunde sova sig igenom sin egen befarade spädbarnsdöd, men vi kunde det definitivt inte. Prinsessan flyttades över till stora sängen, en centimeter från mammas öra och nattron återinfann sig (I alla fall tills dottern tyckte att det var dags att äta en timme senare och själv åstadkom diverse mer eller mindre uppmanande piiiiiip). Dagen efter lämnade vi tillbaka andningslarmet och jag tog itu med min "plötslig spädbarnsdöd"-noja, bla genom att försöka "lyda" alla sovråd för spädbarn (på rygg, inte för varmt, inga kuddar etc). Det gick det också.Så som larmet var konstruerat så skulle det ljuda om det inte märkt någon rörelse på 10 eller om det var 20 sekunder. Eftersom vi vet att Mathilda andades, även om hon kanske inte just for runt i sängen som ett jehu stup i kvarten, men vilken nyfödd bäbis gör det? så kunde vi bara se som enda förklaring att just andning inte var tillräcklig rörelse för madrassensorn. Men eftersom det ju oftast är just små, lätta spädbarn som använder andningslarm så verkade det ju helt galet att det inte var inställt just på lätt andning, eller hur man ska säga. Kanske var det bara vårt larm som var konstigt, kanske hade ett annnat fungerat bättre, vem vet. Men i vilket fall som helst så fungerade det inte för oss och inte tror jag att jag hade sovit lugnare på natten om jag lagt Mathilda på mage att sova. Nog för att Anna är klok i mycket, men om en hel världs läkarkår och forskning säger en sak och bara Anna säger en annan, så måste jag nog lita på majoriteten.

Desperate Housewives

Ibland glömmer man bort hur bra man har det. Att få vara priviligierad nog att kunna vara hemma med Mathilda känns oftast som vardagsmat, eftersom i princip alla andra mammor jag känner här också är hemma med sina barn, är hemmamammor eller ännu värre, men sant, hemmafruar, så blir det ju nån sorts vardag i det också eftersom alla mer eller mindre lever samma liv. Och så tänker man inte mer på det. Men idag, när vi hade tjejlunch/babyshower för V så fick jag en riktig sån där "aha"-upplevelse när jag tittade mig runt bordet och insåg att där satt vi, sju kvinnor, mitt på dagen på en torsdag och åt långlunch som om det var det naturligaste i världen! Sju svenskor varav ingen är miljonär, majoriteten är universitetsutbildade, majoriteten har haft någon form av karriär, alla är gifta, sex av oss har barn och SAMTLIGA har valt att vara hemma med våra barn därför att vi vill och framför allt kan.

Hur många av oss hade suttit runt det lunchbordet om vi bott i Sverige? Inte många! Då tänkte jag på hur otroligt lyckligt lottad jag är som har möjlighet att få göra det enda som jag vill just nu, nämligen få vara hemma med mina barn medan de är små!Inte så att jag har någon åsikt om att man är bättre eller sämre om man är hemma med sina barn eller är hemma ett år under barnledigheten (som inte finns här) eller börjar jobba när barnet är två månader - Alla är så olika och det som känns bra för någon känns helt fel för någon annan, men det jag tycker är att man ska KUNNA vara hemma hos sina barn, om man vill. Visst, det är inte alla som kan här heller ska gudarna veta, det krävs ju trots allt att den ena partnera har en hyfsad inkomst för att en familj ska kunna leva på den enda lönen, men den är helt klart mer realistiskt hyfsad här än den hade behövt vara i Sverige. Sverige har en av världens bästa barnomsorger (jag har själv jobbat på förskola i tre år) och framförallt en av världens mest prisvärda barnomsorger, här i USA kostar det skjortan att ha sina barn på dagis, men det verkar ibland som om man gjort allt för att bygga ut den offentliga barnomsorgen så att båda föräldrarna ska, inte bara kunna för att de vill, utan kunna för att de måste, arbeta.

Och innan nån nu biter huvudet av mig och kallar mig bakåtsträvande och ofeministiskt osolidarisk ;-) så vill jag snabbt tillägga att vi självklart inte ska tillbaka till nån sorts 50-tals hemmafru ideal, där mamma alltid var hemma och städade och bakade bullar; Nej kvinnor ska kunna jobba precis lika mycket som män och med samma saker (och män ska kunna vara hemma med barnen lika mycket för den delen!) men jag undrar bara i mitt stilla sinne hur många som skulle välja att jobba så mycket som de gör idag, under småbarnsåren framför allt, om det inte behövdes? Borde inte valfriheten i alla fall finnas?

Barnet som inte behövde sova

Jag har länge misstänkt det, men nu är det bevisat: Jag behöver mycket mer sömn än Mathilda gör! Jag är 34,ehm, 24 och hon är 2! Ok, mycket mer är kanske att ta i, men faktum är att hon har gått runt på dryga 2 timmar mindre sömn än vanligt de senaste dagarna. Hon har vägrat att somna före 20.30 (igår somnade hon inte förrän klockan var över 21), alldeles oavsett när vi lagt henne, hon har vaknat tio gånger under natten (arg som ett bi) och sedan vaknat för dagen strax efter 6 på morgonen. Inte har det spelat så stor roll heller hur mycket hon har sovit på dagen, en timme eller två, det har inte gjort nån skillnad. Man kan ju inte tvinga ett barn att sova heller direkt, framför allt inte ett barn som är så argt och envist som Mathilda :-). Eftersom det har sovits bättre senaste veckorna, så tänker jag att det väl är nån konstig fas hon är i, och att det går över. Frågan är bara när?...Vad gäller pottränandet går det väl också lite så där. Inte för att vi har lagt in stora ansträngningen, men vi har i alla fall definitivt börjat. Med väldigt ojämnt resultat: Vissa dagar säger hon till att hon måste bajsa och gör det på pottan, andra dagar säger hon till att hon måste bajsa -och bajsar sedan på golvet och andra dagar säger hon ingenting. Kissar gör hon bara i blöjan än så länge. Jag, som själv mycket ovilligt lät mig pottränas SENT, anser väl att det får ta den tid det tar det också, som det ju så klokt sägs; Inte många barn börjar i skolan och har blöja (fast här måste de i de flesta fall vara pottränade när de börjar skolan hösten de fyllt tre). Däremot så tror jag väl att om hon är lite redo, vilket jag tror, så bör det nog bli resultat innan Dunderklumpen kommer, för jag tror inte att potträning och nytt småsyskon är nån jättebra kombination.Det är förresten just vid såna här potträningstillfällen som jag önskar att vi inte hade heltäckningsmattor på övervåningen, hur luddigt och gosigt det än är under fötterna på morgonen. Men prospektet "vi tar av blöjan och ser vad som händer nu när det är sommar och man inte har så mycket kläder", är inte så lockande om "vad som händer" händer på en heltäckningsmatta. Det måste bli ungefär lika äckligt som att få en hund rumsren ;-). Och ute springer hon ju inte byxlös heller, framför allt eftersom vi inte har nån tomt. Och till Sverige ska vi ju inte den här sommaren, av förklarliga skäl. Så, det blir antingen till att hålla henne byxlös i vardagsrummet (och akta äkta mattan), eller ett väldigt spring till/på pottan.Håhå, vad mycket det är att håla reda på med stora (större) barn, bäbisar är liksom mer lätthanterliga ;-)

Söndagstidsfördriv

Så har vi firat morsdag här i västerled och det med ett ordentligt brak och bang. Det har nämligen åskat och dundrat så att det ibland kändes som om hela himelen höll på att ramla ner på oss, men Mathilda var hur facinerad som helst och sprang runt och talade om att "dä åska". Vilket det ju var.Men innan det stora åskvädret bröt ut, så åkte vi iväg till ett av våra favorittällen (not), nämligen det stora byggvaruhuset , där vi tänkte att vi lite snabbt och lustigt skulle hitta kakel/klinkers till vår förstutrapp (som vi ju bara tänkt göra i ordning i ett år så där, så nångång kan det ju vara bra att börja. Hm.). Det kan man ju tycka, så här i efterhand, var osedvanligt naivt och korkat tänkt av oss, eftersom ingenting någonsin har gått snabbt på det stället. Och, hur fantastisk händig och underbar herr Dahlstrand än är på alla sätt och vis, är han inte heller direkt känd för att spontanhandla någonting hantverksmässigt (Vilket är bra när man hantverkar, för det blir alltid ordentligt gjort. Till skillnad från om hans fru skulle göra det.). Så byggvaruhus + herr Dahlstrand + 2-årig loppa och gravid fru, inte världens bästa kombination. Men det tänkte vi inte riktigt på innan det var för sent.I alla fall så lyckades vi snabbt hitta kakel och klinkers avdelningen, bara det att vi inte förstod vilka sorter som var att rekommendera till uthomhustrappor (eller trappa och trappa, ett ynka litet trappsteg är det), så det första vi fick börja med var att försöka hitta någon som kunde hjälpa oss. Det, vet vi sedan tidigare, är alltid lättare sagt än gjort och herr Dahlstrand hann börja ryka lite lite ur öronen innan vi fick hjälp. Mathilda hann tröttna på att sitta i vagnen och ville springa runt och plocka ur alla möjliga grejer ur hyllorna och själv hann jag börja tröttna på hela projektet (och ja, jag är då den otåliga och impulsiva i familjen). Han som vi fick tag på hade nog tröttnat på sitt jobb, för inte var han särskilt hjälpsam över huvudtaget, han ville mest fortsätta pyssla med sitt.Vi lyckades i alla fall, kors i alla tak, väldigt fort ena oss om vilka klinkers vi ville ha, varpå jag är redo att slänga ner en hög i vagnen och komma därifrån snabbast möjligt. Icke så herr Dahlstrand. Nej, nej, nu ska vi räkna ut hur många plattor vi behöver och vilka av alla plattorna (de var liksom grå/röd/rosa i olika nyanser, alla plattor lite olika) vi ville ha. Jag bara himlade med ögonen lite i smyg, för egentligen vet ju jag också att han har rätt, men åh vad jag önskade att jag inte visste det ;-). Mathilda försökte ge sig på att bära murbrukspåsar och var därför dammigare än dammigast. Vi började muta henne med torkade aprikoset, för att hon skulle sitta i vagnen.20 minuter senare har "vi" (herr Dahlstrand med benäget bistånd av fröken Dahlstrand, som alla apriopser till trots, inte alls ville sitta i vagnen utan vara med och bära plattor. Förstås.) lagt ut en massa plattor på golvet och är nästan klara. Då öppnar jag min stora, dumma, "men åh det där var ju lite piffigt"-trut och säger "Titta där på deras lilla demonstrationsruta, där har de liksom lagt plattorna i mönster, lite olika storlekar och blandat. Det var ju väldigt snyggt." Tänkande i min lilla gravida, det-där-tar-någon-annan-hand-om-hjärna att "det där fixar herr Dahlstrand när vi kommer hem, han får såga och mäta lite. Nu har jag i alla fall pekat ut hur han ska göra." Jag såg på herr Dahlstrand i samma ögonblick som jag sagt det, att nä, det var dumt, han ville nog inte alls hålla på att mäta och såga. Däremot tyckte han också att det var snyggt, men han ville nu byta ut stora fyrkantiga rutor, mot små halva. Detta trots att jag lite försiktigt försökte säga att "Men kan du inte liksom... såga till det där hemma, älskling, du som är så händigt..." Nej det kunde han inte. Så nu började vi därför byta ut plattor. Mathilda var mest i vägen, dvs hon satte sig rakt på alla våra plattor och åt kex. Men hon var i alla fall glad. Vi hade nu varit i affären i närmare 45 minuter.DÅ, men först DÅ, kommer den ovilliga säljaren tillbaka och frågar, lite så där i förbigående när han går förbi, var vi ska kakla. På vår trapp, svarar vi, hurså? Ja nämen då skulle han ju inte rekommendera det kakel vi just har valt ut, för han har pratat lite med en annan kollega och det kaklet spricker vid minusgrader...Arggghhh, kunde han inte klämt ur sig det tidigare, typ när han sa att alla olika sorter gick lika bra? Alla olika sorter vilket egentligen betydde tre olika sorter, varav alla var fula. Det var ju bara att lägga tillbaka allting och "tacka" för oss och försöka hitta nån annan affär. Summa sumarum blev det alltså inget kakel köpt för oss idag. Det får bli nya friska tag nästa helg. Blä.Så kan man också fördriva (slösa bort) en timme en vanlig söndag. Om man inte har nåt bättre för sig alltså.

House

"Vi" har en ny lek hemma hos oss: Hus. Det vill säga koja, eller mer definierat; Koja i sängen med mamma och pappa som tältpinnar och Mathilda inne i tältet. Jätte,jätte roligt tycker prinsessan. Lite lagom halvkul tycker pappa Dahlstrand och alldeles otroligt okul tycker mamman. För det första får jag mjölksyra i armarna av min uppgift som tältpinne (Otränade armar? Ja alldeles säkert!) och för det andra får jag små anlag för klaustrofobi och framför allt syrebrist, av att sitta under ett duntäcke. För att inte tala om hur varmt det blir!

Mamma Dahlstrand blev därför alldeles otroligt glad nu på morgonen då prinsessan plötsligt insåg det roliga med att leka koja för sig själv. Ett paraply hängdes upp med stöd av vår sänggavel och så hängde jag dit stora handdukar. Mathilda kröp glatt in, krävde napp och snuttefilt, men låg sedan där inne i sitt "hus" länge och väl. Mamma Dahlstrand kunde under tiden både blåsa håret och borsta tänderna alldeles ostört, vilket inte händer varje dag. Det enda jag inte riktigt räknat med var det faktum att husets väggar, dvs handdukarna, envisas med att kasa av paraplytaket varje gång Mathilda rör sig där inne. Så ungefär var tredje minut rör dottern på fötterna, vilket får till följd att det först hörs ett "kaaaaas" (handdukarna) följt av ett missnöjt mutter (dottern) och till sist ett uppmanade "HELP HELP" (dottern igen, fast man skulle kunna tro att det var någon i desperat sjönöd som höll på att döden dö. Hon har inte riktigt lärt sig de olika nivåerna av hjälp än, så allt är i princip av värsta "jag dör NU om du inte hjälper mig"-graden.) , varpå mamman får kasta fön och tandborste all världens väg och springa och hänga upp handdukarna igen. Så "ostörd" morgontoalett var väl kanske att ta i, men jag slipper i alla fall få värmeslag och andnöd. För att inte tala om mjölksyra.

Jag har sett billiga barntält på IKEA, jag tror vi får ta oss en tur dit i helgen...

Kalasdags

I eftermiddags var vi på I:s 2-årskalas, ett koncept som Mathilda hade lite svårt att ta in. Vi började prata om det redan i morse, att idag var det I:s födelsedag och att vi skulle dit på eftermiddagen på kalas och äta tårta. "No, no" sa Mathilda "´Tidas birthday kalas". "Nej" sa den tålmodiga, pedagogiska mamman, "det har varit din födelsedag, idag är det I:s födelsedag." Detta meningsutbyte upprepades femton gånger, tills dess Mathilda fick ett smärre raseriutbrott och den nu mycket utmattade, och inte alls längre särskilt pedagogiska, mamman gav med sig och sa att ok, Mathildas födelsedag. Då sken prinsessan upp som en sol och sjöng "Happy Birthday" trettioelva gånger på raken och tittade förebrående på mamman, när mamman försiktigt försökte återupprätta någon form av pedagogik och smygsjunga in ett "happy birthday, dear I..." och sa strängt "No I, happy birthday ´Tida". Mamman mumlade och höll med för att bevara den i dessa dagar ibland väldigt bräckliga husfriden.Det hade mamman nu inte så mycket för, därför att vi skulle ju ge bort paket också och det kunde väl den mest novisa småbarnsförälder räknat ut hur populärt det skulle bli. Mamman är inte såå novis, men väl lite naiv ibland, så hon tänkte att det nog inte skulle bli några problem om hon dessutom gav prinsessan nån liten grej också... Ha ha, är allt jag har att säga om den saken. Eller ok, tanken var kanske inte så dum, men det gick inte alls som mamman hade tänkt: Först och främst så var leksaken till dottern HELT fel, åtminstone om man frågade dottern. Det var en liten t-shirt och en liten blöja till hennes favoritdocka. På t-shirten fanns två små gula ankor. Prinsessan ville också ha tröja med ankor på, det skulle ingen gammal docka komma och ta ifrån henne, och hon försökte därför SLITA av dockan tröjan under hysteriskt arga skrik och försökte sedan sätta på sig själv tröjan (som väl är i storlek tummelisa tröja typ). Mamman å sin sida försökte desperat hitta andra saker med ankor på att avleda med, vilket inte är så svårt för i dotterns badrum finns det gott om både badankor och ankmönstrade handdukar, samt läsa en bok om ankor. Det hjälpte inte alls, prinsessan kunde inte ha brytt sig mindre. Det var ankorna och tröjan hon skulle ha och annars kunde det vara. Det enda som fick prinsessan att lugna ner sig lite grand var löfte om att en anktröja skulle inhandlas (förhoppningsvis har prinsessan glömt detta redan, för jag har då ingen aning om var jag ska hitta en sådan) samt att det nu var dags att gå på kalas och äta tårta. "No birthday cake" snyftade prinsessan, "birthday glass först"... Hm ja, det kunde mamman ju inte lova att det skulle finnas på kalaset, men det sa hon inte. SÅ novis är hon som sagt inte. Lugnet varade dock bara i ytterligare fem minuter så där, för när vi skulle gå fick prinsessan syn på påsen med presenten i, vilken visade sig vara en presentpåse med favoriten "Dora the Explorer" på. Själva presenten var inte så intressant, eller den syntes ju inte så antagligen förstod hon inte att det fanns nånting där i, men PÅSEN! Påsen skulle hon ha och hon skulle ha den nu, genast på en gång och därmed YL. Mamman blev genast mycket trött igen, det blir hon ungefär trettioelva gånger om dagen, men insåg också att här gällde det att stå på sig, för vi hade bara en påse och den påsen skulle vi ge bort och därmed basta. Jag kräver inte att Mathilda ska förstå det här med att bara ha födelsedag en gång om året, men hon måste nog börja lära sig att man inte kan få allting man vill ha här i världen, av olika anledningar och att just den här påsen skulle ges till I. Så det blev en mycket snabb, och från prinsessans sida missnöjd, promenad till kalaset. Väl där glömdes påsen tillfälligt bort, då det ju fanns massor av andra paket där att ägna sig åt...Själva kalaset var ungefär precis så hysteriskt som man kan tänka sig att det blir när 12 barn mellan 1 och 6 år är samlade, med betoning på 2-åringar... Prinsessan var dock väldigt nöjd och belåten eftersom hon inte bara hittade I:s gummistövlar utan också blev serverad korv (vilken visserligen diverse andra småbarn försökte äta upp, eftersom alla satt på picknicfiltar och det inte var så lätt alltid att hålla reda på vems tallrik som var vems. Mathilda lärde sig dock fort och höll i korvbitar, korvbröd och morotsstavar för kung och fosterland, samtidigt som hon gav det "tjuvande" barnet onda ögat. Jag log lite i smyg, för lika lite som det är bra att hon tar andras saker, lika bra är det ju att hon lär sig stå på sig och försvara det som är hennes. Det är en svår balansgång.) samt efterföljande "gör din egen efterrätt"; Vilket var en strålande idé att ha instället för tårta. Alla barn fick välja själva vad de ville av kladdkaka, glass, frukt, grädde och såser/strössel och alla barn åt därför för glatta livet. Inklusive prinsessan, som i sin oerhörda glasslycka dessutom lyckades trycka i sig både jordgubbar och hallon, till mammans förvåning (inte så att hon inte tycker om bär, för det gör hon, men hitills har det alltid varit så att om det finns glass så ratas allting annat, särskilt det som har minsta likhet med nånting nyttigt.).Avslutningsvis fick prinsessan även "hjäpa till" att öppna några presenter, eftersom I själv inte var så där jätteintresserad, och det gjorde ju också att kalaset var en succé i Mathildas ögon. Hur bra det egentligen var, eller hur mycket det motverkade mammans försök till att förklara att alla presenter här i världen inte är prinsessans, det kan man väl diskutera. Men eftersom mamman just vid det tillfället satt så skönt i en trädgårdsstol och pratade med de andra mammorna samt åt sin egentillverkade efterrätt, så fick det vara som var med den saken. I stället tog mamman sina sista krafter och snodde åt sig prinsessans godispåse när vi skulle gå hem, och plockade snabbt ur det mesta godiset, för att undvika att prinsessan fick tag på det. Hon brukar ju inte äta godis och jag såg ingen anledning till att hon skulle börja nu, när hon själv inte egentligen vill ha det. Lite taskig kände mamman sig dock när hon försökte förmå dottern att nöja sig med det lilla russinpaketet, medan alla andra barn satt runt omkring och mumsade choklad och marshmallows, så då fick prinsessan också äta marshmallows. Men chokladen, ostbågarna och vad det nu mer var, gömdes undan vilket faktiskt gick oväntat bra. Att sedan komma och påstå att mamman egentligen bara gömmer undan godiset så att hon kan få äta upp det själv, är bara elakt förtal. Anser mamman i alla fall.

Punktering

I dag drabbades det Dahlstrandska hushållet (eller ja, åtminstone herr Nilsson då) av årets andra punktering. Efter att ohändelserikt ha kört runt år ut och år in, så måste det väl vara något väldigt mysko med vägarna här i Houston, för här verkar punktering vara väldigt vanligt. I januari körde vi (inte jag, det var herr Dahlstrand som körde den gången, vill jag poängtera.) på nåt skräp (av det hårdare slaget) på motorvägen och fick sån punktering att hela fälgen dessutom blev sned och fick sändas till de sälla skrotmarkerna. Den punkteringen kändes, kan jag lova. Dagens punktering var av det mer blygsamma slaget, det såg bara så väldigt platt ut på vänster bakdäck när jag kom ut från att ha hämtat Mathilda i skolan. Plattheten berodde på att det satt en spik i däcket. Vad nu en spik har haft på vägen att göra och varför jag tvunget behövde köra på den? Ännu en livsgåta att lösa...

Och ok, jag må vara kvinnligt bilhandikappad, jag erkänner, men jag hade absolut inte det minsta lust att lägga mig ner på alla fyra (argument: Gravid flodhäst, släng av magknip, 2:åring i släptåg... Räcker det?)och ge mig på mitt livs första däckbyte. Teoretiskt sett tror jag faktiskt att jag KAN byta däck, jag har tittat på när andra gör det åtskilliga gånger och det ser inte sååå svårt ut. Men det är nånting helt annat i praktiken, det är jag säker på. Dessutom litar jag inte på domkraftar, jag är övertygad om att den (enda) gången jag skulle ge mig till att hissa upp ett bilelände, så skulle den ramla ner på mig. Ok, ok, jag vet också att man inte på nåt sätt behöver, eller ska, lägga sig UNDER bilen när man byter däck, men ändå, man vet aldrig, det finns både fötter och annat som kan komma i kläm. Dessutom, tja, vad skulle män göra om alla kvinnor började byta däck hur som helst? Den sista spiken i kistan för alla gentlemän ;-).

Eftersom det är så lagom könsdiskriminerat åt andra hållet, att ungefär 99% av alla som hämtar sina barn är mammor och barnflickor (den stackars resterande procenten män är av typen gammal morfar och det bär mig verkligen emot att be nån stackars 80-åring att lägga sig och kräla på parkeringsplatsen) och amerikanskor, med risk för att generalisera grovt, är ÄNNU mer handikappade än jag när det gäller all sorts teknik och mekanik (dessutom har de alltid längre pimpinettare naglar och mer hårspray än mig, så det så ;-)!) så insåg jag snabbt att i skolan fanns inte så mycket hjälp att hämta. Herr Dahlstrand fick därför hastigt och lustigt inkallas för mekanikertjänstgöring. Någonting han faktiskt fann sig i utan allt för mycket knot, efter lite initiala frågor om varför jag inte kunde göra det själv. Jag började med argument nr 1 ovan och tro´t eller ej, men så mycket mer behövdes inte ;-).

När maken väl infunnit sig byttes däcket i en hast -Det ser alltid ut att gå väldigt fort när andra gör det, ännu en anledning till att de bör fortsätta med det, jag menar varför ska jag stå i timmavis och slita när andra gör det i ett nafs? Det snabbaste "nafset" jag har sett var mannen som stannade för att hjälpa mig byta däck mitt på Essingeleden i rusningstrafik när jag typ blockerade hela vänsterfilen, eftersom det inte fanns någong vägren. Inte var han särskilt talför, om man inte räknar att jag är SÄKER på att jag hörde något muttrande om "kvinnor", men hej vad det gick undan! Jag tror inte ens att Radio Stockholm hann sända minsta lilla "det står en bil och blockerar vänsterfilen"-rapport. Och med viss assistans av Mathilda, som naturligtvis också ville "laga bilen" så satt reservdäcket på plats. Dessutom åkte herr Dahlstrand omedelbart iväg (min man kan inte skyllas för att skjuta upp saker, den saken är säker. Själv hade jag säkert mumlat nånting om "i morgon") och såg till att ett nytt däck införskaffades och sattes på. Sedan återvände min vägens riddare till jobbet och jag pustade ut i soffan efter en hård dags arbete. Ja, det är faktiskt jobbigare än man kan tro att vara mekaniskttekniskt handikappad!