ust nu är det sovkris i det Dahlstrandska hemmet. Krisen består i att det finns två vuxna medlemmar som hemskans gärna vill sova så mycket det bara går, samt en, mycket mindre, prinsessa som absolut inte vill det. Eller jo, det är nog inte det att hon inte vill, men hon verkar inte kunna. Det är så knöligt, så knöligt med sovandet just nu att det inte är klokt.
Det började väl med att vi bestämde oss för att ta bort "tidiga-morgon-vällingen", som i ärlighetens namn både hängt med alldeles för länge och dessutom haft en klar tendens att bli "mitt-i-natten-välling", något som Mathilda nu är alldeles stor nog att klara sig utan. Och faktiskt, efter att herr Dahlstrand och jag gemensamt bestämt oss för att genomlida ett par nätter av "väääällllääää" och skrik, så gick det alldeles utmärkt att somna om utan välling. Utan välling ja. Utan mamma, nej.
Mathilda har alltid somnat fort, själv och utan problem. Numera skriker dottern först vid läggningsdags som om madrassen var full av knivar och alla yl består i princip at ett ord, "mamma". Detta ylas fram tills det gränsar till hysteri och den hemska mamman, som först tänkt att "näe, hon får skrika sig lite till sömns" till sist kommer tillbaka in i rummet och klappar och sjunger. Då somnar hon. Och vore det inte mer än så här, så skulle nog inte ens kvällspressen kunna kalla det för sovkris, men detta är bara början. Vid halv-ett tiden (och i natt även en vända redan vid 23-tiden) börjar ylandet igen. Och håller på. Och håller på. Och håller på. Oavsett hur många gånger man går in och talar om för henne att nu är det natt, nu sover alla barnen och mamma är jättetrött (inte en överdrift), så håller Mathilda helt med om detta, lägger sig ner, man går ut och - yyyyyyyyl. Om och om och om igen. Eller så "sover" hon, eller är i alla fall tyst, i så där en kvart, 20 minuter, tillräckligt länge för att den trötta mamman ska hasa sig tillbaka till sängvärmen, borra ner huvudet i kudden, somna och... yyyyyyyl, vakna igen. Så där håller vi väl på i en två timmar varje natt. När Mathilda väl somnat är det då å andra sidan jag som inte kan sova. Fast jag ylar inte.
Prinsessan vaknar sedan tidigare än tidigast, fortfarande trött, men samtidigt obegripligt pigg. De Dahlstrandska föräldrarna vaknar givetvis också, men med mycket sömnkorniga ögon. Jag hoppas på att detta bara ska vara en fas hon går igenom, att det nattliga lugnet snart ska vara återställt, men det gör mig inte mindre trött under tiden. Jag läser tacksamt allt jag kommer över om barn och sömnproblem, om det nu är ett problem, men ingenstans hittar jag någonting som låter som Mathilda. Att låta henne skrika på natten tills hon tystnar och somnar om självmant är inte ett alternativ i nuläget, hon slutar nämligen inte. Hon kan vara vaken i timmavis och det kan ju inte rimligtvis varken hon, eller jag, som också är vaken fast på min kant, må särskilt bra av. Att dra ner på sovstundet på dagen fungerar inte heller, hon blir bara dödstrött tidigare på kvällen (och nej, hon kan inte gå och lägga sig vid 18-tiden, då skulle hon ju vakna vid 4!!), men skriker fortfarande på natten. Ta in henne till vår säng skulle säkert hjälpa en del, men jag vill inte! Jag är helt övertygad om att det skulle vara värre för oss alla i längden, och än svårare att bryta. Näe, det är väl bara att återinföra nattvällingen igen då, då skrek hon ju i alla fall inte. Konsekventa föräldrar, vad är det ;-)?
onsdag 30 mars 2005
tisdag 29 mars 2005
Man lär så länge man lever
Nya saker jag lärt mig den senaste tiden...
... Att det inte bara finns gräs. Här har jag levt i över 30 år i den fullkomligt blåögda tron att det som är grönt, växer på marken och måste klippas med jämna mellanrum, bara heter gräs. Nej minsann, så är icke fallet, det finns en miljard (minst) olika grässorter som alla ser olika ut och passar olika bra att plantera i olika klimat och på olika ställen! Det finns tjockt gräs, fint gräs, värmetåligt gräs, gräs som trivs i skugga, gräs som måste vattnas tre gånger om dagen, gräs som aldrig behöver vattnas, gräs som växer fort, gräs som växer långsamt, vårgräs, sommargräs, höstgräs, vintergräs, stickit gräs, mjukt gräs, kort sagt, det verkar finnas lika många olika gräsvarianter som det finns människor med gräsmattor. Pust. Detta har jag nu lärt mig eftersom vi, just det, ska plantera oss lite gräs. Vi har en mycket liten gräsplätt utanför vårt hus med ett stort träd på. Där växte gräs i godan ro när vi flyttade in och vi tänkte väl inte så mycket mer på det. Förrän vi fick för oss att rensa bort ogräset som växte bland gräset. Dum idé. Mycket dum idé till och med, när man inte just vet så mycket om gräs, skulle det visa sig. Herr och fru Dahlstrand förfasade sig över hur hela deras gräsmattan vid en närmare granskning bara verkade bestå av fult ogräs, varpå sagda par resolut drog på sig trädgårdshandskarna och drog upp "ogräset". Mm, det var inte ogräs vi drog upp, kunde vi efter ett par veckor konstatera, det var gräset självt. Nu skulle man ju kanske kunna tycka att vårt gräs väl ändå inte varit så mycket att ha, när det så lätt kunde förväxlas med ogräs, men så här i retrospekt så var det ändå finare med grönt än med små gräsfläckar med brun torr jord emellan (Det såg ut ungefär som om vår gräsmatta drabbats av fläckvis håravfall).
Denna torra jord har vi nu levt med en höst och vinter, men så när solens strålar började få oss att tänka på sommar, konstaterade vi att det var dags att ta itu med vår lilla gräsplätt. Herr Dahlstrand, varande den nogranna ordningssamma man han nu är, har gjort en massa research och undersökningar om gräs (Fru Dahlstrand hade, om sanningen nu måste fram, säkert lika gärna bara åkt och köpt första bästa gräsfrön och strött ut lite överallt. Gräs som gräs liksom.) och på fredag får vi levererat vår nya gräsmatta. En mjuk och fin gräsmatta, som tål massor av värme, inte vill vattnas för mycket och typ bara behöver klippas en gång i månaden. Hur bra som helst låter det i två gräsokunniga, och rätt gräsointresserade, människors öron. Man skulle ju kunna tänka sig att mina nyfunna kunskaper om gräs tar slut här, jag menar hur mycket mer gräsrelaterat kan man behöva kunna?... Haha, säger jag bara. Ni tror väl ändå inte (som jag länge trodde) att man bara slänger på den nya gräsmattan hur som helst heller? Nä, tänkte väl det. Jag har därför även lärt mig om hur vi ska få död på vårt gamla, fläckvisa, gräs, samt var näring ska läggas och att vi måste ta kål på äckliga maskar som äter gräsrötter (det ska väl vara Houston för att till och med maskar ska vara farliga. Åtminstone om man är ett gräs.) och, inte minst, att en pall med gräs väger ett ton! För lite gräs! I sanningens namn ska väl också tilläggas att jag bara lär mig med ett öra, det är herr Dahlstrand som blir gräsexperten här i familjen och även herr Dahlstrand som gräver bort det gamla gräset och ska lägga dit det nya. Herr Dahlstrand är duktigt han, till skillnad från sin (något lata) fru. Å andra sidan, hade det bara varit tal om gräsfrön, hade jag så gärna hjälpt till. Så det så.
... Att det är dumt att glömma bort att man är gravid och försöka springa. Det är väldigt oskönt, kan man meddela. Det kändes ungefär som att försöka springa med ett bowlingklot hoppande upp och ner på ens stackars kissblåsa. Och allt för ett ynka paket gräddes skull. Var det inte värt.
... Att barn alltid ska ha haklapp om de äter frukt som rinner (läs nektarin), särskilt om de har på sig någonting annat än vita kläder. Jo för vita kläder kan man bleka fruktfläckar på, men det är mycket mycket knepigare när de, säg, har haft på en vit/rosa tröja, där man inte upptäckte några fruktfläckar förräns tröjan kom ut ur torktumlaren och därmed hade fått de fula bruna fläckarna fastetsade i, naturligtvis, det rosa tyget. Tre tvättar med fläckborttagningsmedel ledde inte till någon som helst förändring av fläckstatusen och efter att allvarligt ha övervägt att droppa lite klorin här och var över tröjan och på så sätt förvandla den till en piffig batikprickig tröja, slängde jag resolut ner hela alltet med klorin och bad till de högret tvättgudarna. Tröjan kom ut - mycker mera ljusrosa än tidigare OCH med tre bruna fläckar. Jag ger upp, tröjan får gå till de sällare tvättmarkerna, om inte nån annan har nån bättre idé? Hm, färga hela tröjan brun kanske ;-)?
... Att man inte ska kryssa i att man vill att ens Ipod ska uppdatera sig automatiskt varje gång man kopplar upp den till datorn, innan man laddat ner alla sånger från Ipoden till datorn första gången vill säga. Då försvinner nämligen allting, eftersom datorn inte innehöll några låtar, men ändå bestämde sig för att det var den som hade "rätt". Bye bye 1200 sånger...
Som synes, detta är bara ett litet axplock av nyttiga livserfarenheter och kunskaper man får i sig på ett par dagar. Kom inte och säg att man inte lär så länge man lever.
... Att det inte bara finns gräs. Här har jag levt i över 30 år i den fullkomligt blåögda tron att det som är grönt, växer på marken och måste klippas med jämna mellanrum, bara heter gräs. Nej minsann, så är icke fallet, det finns en miljard (minst) olika grässorter som alla ser olika ut och passar olika bra att plantera i olika klimat och på olika ställen! Det finns tjockt gräs, fint gräs, värmetåligt gräs, gräs som trivs i skugga, gräs som måste vattnas tre gånger om dagen, gräs som aldrig behöver vattnas, gräs som växer fort, gräs som växer långsamt, vårgräs, sommargräs, höstgräs, vintergräs, stickit gräs, mjukt gräs, kort sagt, det verkar finnas lika många olika gräsvarianter som det finns människor med gräsmattor. Pust. Detta har jag nu lärt mig eftersom vi, just det, ska plantera oss lite gräs. Vi har en mycket liten gräsplätt utanför vårt hus med ett stort träd på. Där växte gräs i godan ro när vi flyttade in och vi tänkte väl inte så mycket mer på det. Förrän vi fick för oss att rensa bort ogräset som växte bland gräset. Dum idé. Mycket dum idé till och med, när man inte just vet så mycket om gräs, skulle det visa sig. Herr och fru Dahlstrand förfasade sig över hur hela deras gräsmattan vid en närmare granskning bara verkade bestå av fult ogräs, varpå sagda par resolut drog på sig trädgårdshandskarna och drog upp "ogräset". Mm, det var inte ogräs vi drog upp, kunde vi efter ett par veckor konstatera, det var gräset självt. Nu skulle man ju kanske kunna tycka att vårt gräs väl ändå inte varit så mycket att ha, när det så lätt kunde förväxlas med ogräs, men så här i retrospekt så var det ändå finare med grönt än med små gräsfläckar med brun torr jord emellan (Det såg ut ungefär som om vår gräsmatta drabbats av fläckvis håravfall).
Denna torra jord har vi nu levt med en höst och vinter, men så när solens strålar började få oss att tänka på sommar, konstaterade vi att det var dags att ta itu med vår lilla gräsplätt. Herr Dahlstrand, varande den nogranna ordningssamma man han nu är, har gjort en massa research och undersökningar om gräs (Fru Dahlstrand hade, om sanningen nu måste fram, säkert lika gärna bara åkt och köpt första bästa gräsfrön och strött ut lite överallt. Gräs som gräs liksom.) och på fredag får vi levererat vår nya gräsmatta. En mjuk och fin gräsmatta, som tål massor av värme, inte vill vattnas för mycket och typ bara behöver klippas en gång i månaden. Hur bra som helst låter det i två gräsokunniga, och rätt gräsointresserade, människors öron. Man skulle ju kunna tänka sig att mina nyfunna kunskaper om gräs tar slut här, jag menar hur mycket mer gräsrelaterat kan man behöva kunna?... Haha, säger jag bara. Ni tror väl ändå inte (som jag länge trodde) att man bara slänger på den nya gräsmattan hur som helst heller? Nä, tänkte väl det. Jag har därför även lärt mig om hur vi ska få död på vårt gamla, fläckvisa, gräs, samt var näring ska läggas och att vi måste ta kål på äckliga maskar som äter gräsrötter (det ska väl vara Houston för att till och med maskar ska vara farliga. Åtminstone om man är ett gräs.) och, inte minst, att en pall med gräs väger ett ton! För lite gräs! I sanningens namn ska väl också tilläggas att jag bara lär mig med ett öra, det är herr Dahlstrand som blir gräsexperten här i familjen och även herr Dahlstrand som gräver bort det gamla gräset och ska lägga dit det nya. Herr Dahlstrand är duktigt han, till skillnad från sin (något lata) fru. Å andra sidan, hade det bara varit tal om gräsfrön, hade jag så gärna hjälpt till. Så det så.
... Att det är dumt att glömma bort att man är gravid och försöka springa. Det är väldigt oskönt, kan man meddela. Det kändes ungefär som att försöka springa med ett bowlingklot hoppande upp och ner på ens stackars kissblåsa. Och allt för ett ynka paket gräddes skull. Var det inte värt.
... Att barn alltid ska ha haklapp om de äter frukt som rinner (läs nektarin), särskilt om de har på sig någonting annat än vita kläder. Jo för vita kläder kan man bleka fruktfläckar på, men det är mycket mycket knepigare när de, säg, har haft på en vit/rosa tröja, där man inte upptäckte några fruktfläckar förräns tröjan kom ut ur torktumlaren och därmed hade fått de fula bruna fläckarna fastetsade i, naturligtvis, det rosa tyget. Tre tvättar med fläckborttagningsmedel ledde inte till någon som helst förändring av fläckstatusen och efter att allvarligt ha övervägt att droppa lite klorin här och var över tröjan och på så sätt förvandla den till en piffig batikprickig tröja, slängde jag resolut ner hela alltet med klorin och bad till de högret tvättgudarna. Tröjan kom ut - mycker mera ljusrosa än tidigare OCH med tre bruna fläckar. Jag ger upp, tröjan får gå till de sällare tvättmarkerna, om inte nån annan har nån bättre idé? Hm, färga hela tröjan brun kanske ;-)?
... Att man inte ska kryssa i att man vill att ens Ipod ska uppdatera sig automatiskt varje gång man kopplar upp den till datorn, innan man laddat ner alla sånger från Ipoden till datorn första gången vill säga. Då försvinner nämligen allting, eftersom datorn inte innehöll några låtar, men ändå bestämde sig för att det var den som hade "rätt". Bye bye 1200 sånger...
Som synes, detta är bara ett litet axplock av nyttiga livserfarenheter och kunskaper man får i sig på ett par dagar. Kom inte och säg att man inte lär så länge man lever.
torsdag 24 mars 2005
Back in Business
En ond arm, en bångstyring ISP, ett tjurigt dagboksland och ytterligare en (lång)resa till Sverige (det kändes ganska hemtamt att komma hemtrillande så där en gång i månaden och med bara två veckors mellanrum sista gången;-)) inklusive en semester i Frankrike hos min mamma senare så är vi "back to normal" igen. Armen är bra (förstår inte vad det är med den, den verkar ha nånting emot graviditeter, för det var ända sedan jag var gravid med Mathilda som den strejkade förra gången), filöverföringar och annat fungerar ÄNTLIGEN och väskorna är uppackade än en gång. Nu får det nog vara färdigrest på ett tag känns det som, hur roligt det än är att komma iväg, ibland kan det bara bli lite för mycket av det goda. Nu känns det bara skönt att vara hemma och skrota in sig igen.
Mathilda har påsklov, vilket gör att det blir väldigt mycket Mathilda hela dagarna. Hon är inne i världens underbaraste ålder just nu, men alldeles oavsett hur mycket man älskar henne och förundras över hennes (oerhörda, om man frågar mamma och pappa) intelligens, så får mamma Dahlstrand små lätta överdoseringar av sin dotter efter 12 timmars intensivt umgänge. Då är det tur att pappa Dahlstrand finns och kommer hem och tar med sig dottern till parken för att åka "slide" (rushkana verkade vara alldeles för svårt att säga, så det har blivit den engelska varianten). Då kan mamma Dahlstrand plötsligt höra vad hon försöker tänka och ibörjan känns det alldeles otroligt ovan, det nästan ekar runt i huvudet för där är så tomt och så SWOOOOOSH blir det traffikstockning, när alla vuxentankar ramlar tillbaka ner i det svarta hålet som varit ockuperat av "mammmaaaaaa" (måste läsas extra utdraget, för det är så det låter) en hel eftermiddag. Eller ja, vuxentankar och vuxentankar, det är ju inte såå himla avancerade tankar alltid heller, det mesta är ju ganska triviala saker som "vad ska vi nu ha till middag", "får inte glömma att ringa...", "måste sätta en maskin blåtvätt" och "ååååh vad jag är trött". Framför allt det sistnämnda tar väldigt stor plats i det svarta hålet, jetlaggen från europaresan börjar väl lägga sig så smått, men det har ändå blivit mycket tidiga kvällar och många tidiga mornar. Och när man vaknar vid 4 och sedan inte kan somna om (kalla det graviditetshormoner eller vad det än må vara, men numera är det så att vaknar jag till ordentligt tidigt, så KAN jag inte somna om, det är hopplöst), ja då är man rätt mör vid tre-tiden på eftermiddagen. I fall nu nån undrade ;-).
Det var väldigt länge sedan det blev en Mathilda-uppdatering, så det kommer det en liten snabbis av här:
Nya ord sprutar ur prinsessan i massor och nästan allt är nu i två-, i enstaka fall till och med tre-ordsmeningar. Jag försökte räkna efter häromdagen hur många ord hon kan (läste nånstans att två-åringen ska kunna ungefär 60 ord), men det måste vara betydligt fler än det, för det känns som om det kommer ungefär ett par nya ord om dagen. Hon blandar svenska och engelska i en alldeles salig blandning, och även om vi väl försöker rätta henne och säga ordet på svenska, när hon säger nåt på engelska, så är vi väl inte helt konsekventa. Av nån lustig anledning är det som att vissa ord kommer bara ut på engelska, medan andra ord säger hon bara på svenska. Exempelvis så är hon väldigt fascinerad av månen och stjärnorna, och det är då "måne" och "stars". Vi säger stjärna, och hon säger envist star. Kanske är det knepigt det här med stj-ljud, men det kommer väl vad det lider. Det är mycket "Tidda" (Mathilda) hit och dit också, "Tiddas kaka" och "Tidda bada" etc. Och hon har även fått häng på våra förnamn, det är "pappa Kas" och "Mamma Nehny" (Det går inte att skriva "Jenny" som hon uttalar det, det låter som om hon vore lite lät efterbliven när hon säger det, men det är hemskt gulligt :-)) och "Pappa kas göt" (Pappas gröt) etc. Hon är också fått kläm på de flesta kroppsdelarna av det störra slaget, som armar, fötter, ben etc och alla delar av ansiktet. Räknar gör hon gärna och då framför allt "four" ;-). Hon har förstummat oss över att räkna till fem på engelska, men jag misstänker starkt att det var mer härm än välutvecklat siffersinne, för hon har ju (förståligt nog, ungen är ju inte ens två!) absolut inte mycket koll på vad tex två av någonting är. Fast det låter ju gulligt ;-). En del av det hon säger är hyffsat förståligt även för ett otränat öra, men många ord kräver viss mamm- och pappvana. Ett litet axplock:
"pippup" (ketchup)
"pappis" (nappis, dvs napp)
"ehbluuu" (blodpudding, som blev favoritmaten nr 1 när vi var i Sverige)
"nusse" (snutte, dvs snuttefilten)
"backa" (öppna)
"käm" (kräm, dvs hudkräm, solkräm eller liknande. Mathilda är MYCKET förtjust i att smörja med krämer och vill gärna göra själv)
"mononer" (makaroner
"wuwha" (duscha)
"waffe" (kaffe, också det något som Mathilda tycker är mycket gott)
I övrigt är hon faktiskt förtjusande trevlig att umgås med för det mesta. Hon är nyfiken på det mesta och nästan, nästan alltid på gott humör. Om man inte räknar med de mer eller mindre små utbrott, eller ska jag säga moln, som skymmer solen ett par minuter dagligen. Framför allt är det när Mathilda vill nånting som inte den elaka mamman eller pappan vill, då bryter hon teatraliskt samman och gråter stora krokodiltårar i en hög på golvet. Men det går lätt att avleda henne på nånting annat och då torkar tårarna på nolltid. Och hon pratar och kommenterar allt; Alltifrån att mamma tar på sig skorna, till att hon sätter sig i vagnen, till att hon får vatten, ska kommenteras och få bekräftat. Och det går inte riktigt att bara "hmm:a" till svar, eller säga "just det", nej då fortsätter hon att upprepa samma sak tills dess man bekräftar att "ja, det är mammas skor" och "nu sitter Mathilda i sin vagn". Fullt förståligt, men det är också lätt vansinnesdrivande. Därav det emellanåt alltområdande svarta hålet i mamma Dahlstrands hjärna...
Mathilda har påsklov, vilket gör att det blir väldigt mycket Mathilda hela dagarna. Hon är inne i världens underbaraste ålder just nu, men alldeles oavsett hur mycket man älskar henne och förundras över hennes (oerhörda, om man frågar mamma och pappa) intelligens, så får mamma Dahlstrand små lätta överdoseringar av sin dotter efter 12 timmars intensivt umgänge. Då är det tur att pappa Dahlstrand finns och kommer hem och tar med sig dottern till parken för att åka "slide" (rushkana verkade vara alldeles för svårt att säga, så det har blivit den engelska varianten). Då kan mamma Dahlstrand plötsligt höra vad hon försöker tänka och ibörjan känns det alldeles otroligt ovan, det nästan ekar runt i huvudet för där är så tomt och så SWOOOOOSH blir det traffikstockning, när alla vuxentankar ramlar tillbaka ner i det svarta hålet som varit ockuperat av "mammmaaaaaa" (måste läsas extra utdraget, för det är så det låter) en hel eftermiddag. Eller ja, vuxentankar och vuxentankar, det är ju inte såå himla avancerade tankar alltid heller, det mesta är ju ganska triviala saker som "vad ska vi nu ha till middag", "får inte glömma att ringa...", "måste sätta en maskin blåtvätt" och "ååååh vad jag är trött". Framför allt det sistnämnda tar väldigt stor plats i det svarta hålet, jetlaggen från europaresan börjar väl lägga sig så smått, men det har ändå blivit mycket tidiga kvällar och många tidiga mornar. Och när man vaknar vid 4 och sedan inte kan somna om (kalla det graviditetshormoner eller vad det än må vara, men numera är det så att vaknar jag till ordentligt tidigt, så KAN jag inte somna om, det är hopplöst), ja då är man rätt mör vid tre-tiden på eftermiddagen. I fall nu nån undrade ;-).
Det var väldigt länge sedan det blev en Mathilda-uppdatering, så det kommer det en liten snabbis av här:
Nya ord sprutar ur prinsessan i massor och nästan allt är nu i två-, i enstaka fall till och med tre-ordsmeningar. Jag försökte räkna efter häromdagen hur många ord hon kan (läste nånstans att två-åringen ska kunna ungefär 60 ord), men det måste vara betydligt fler än det, för det känns som om det kommer ungefär ett par nya ord om dagen. Hon blandar svenska och engelska i en alldeles salig blandning, och även om vi väl försöker rätta henne och säga ordet på svenska, när hon säger nåt på engelska, så är vi väl inte helt konsekventa. Av nån lustig anledning är det som att vissa ord kommer bara ut på engelska, medan andra ord säger hon bara på svenska. Exempelvis så är hon väldigt fascinerad av månen och stjärnorna, och det är då "måne" och "stars". Vi säger stjärna, och hon säger envist star. Kanske är det knepigt det här med stj-ljud, men det kommer väl vad det lider. Det är mycket "Tidda" (Mathilda) hit och dit också, "Tiddas kaka" och "Tidda bada" etc. Och hon har även fått häng på våra förnamn, det är "pappa Kas" och "Mamma Nehny" (Det går inte att skriva "Jenny" som hon uttalar det, det låter som om hon vore lite lät efterbliven när hon säger det, men det är hemskt gulligt :-)) och "Pappa kas göt" (Pappas gröt) etc. Hon är också fått kläm på de flesta kroppsdelarna av det störra slaget, som armar, fötter, ben etc och alla delar av ansiktet. Räknar gör hon gärna och då framför allt "four" ;-). Hon har förstummat oss över att räkna till fem på engelska, men jag misstänker starkt att det var mer härm än välutvecklat siffersinne, för hon har ju (förståligt nog, ungen är ju inte ens två!) absolut inte mycket koll på vad tex två av någonting är. Fast det låter ju gulligt ;-). En del av det hon säger är hyffsat förståligt även för ett otränat öra, men många ord kräver viss mamm- och pappvana. Ett litet axplock:
"pippup" (ketchup)
"pappis" (nappis, dvs napp)
"ehbluuu" (blodpudding, som blev favoritmaten nr 1 när vi var i Sverige)
"nusse" (snutte, dvs snuttefilten)
"backa" (öppna)
"käm" (kräm, dvs hudkräm, solkräm eller liknande. Mathilda är MYCKET förtjust i att smörja med krämer och vill gärna göra själv)
"mononer" (makaroner
"wuwha" (duscha)
"waffe" (kaffe, också det något som Mathilda tycker är mycket gott)
I övrigt är hon faktiskt förtjusande trevlig att umgås med för det mesta. Hon är nyfiken på det mesta och nästan, nästan alltid på gott humör. Om man inte räknar med de mer eller mindre små utbrott, eller ska jag säga moln, som skymmer solen ett par minuter dagligen. Framför allt är det när Mathilda vill nånting som inte den elaka mamman eller pappan vill, då bryter hon teatraliskt samman och gråter stora krokodiltårar i en hög på golvet. Men det går lätt att avleda henne på nånting annat och då torkar tårarna på nolltid. Och hon pratar och kommenterar allt; Alltifrån att mamma tar på sig skorna, till att hon sätter sig i vagnen, till att hon får vatten, ska kommenteras och få bekräftat. Och det går inte riktigt att bara "hmm:a" till svar, eller säga "just det", nej då fortsätter hon att upprepa samma sak tills dess man bekräftar att "ja, det är mammas skor" och "nu sitter Mathilda i sin vagn". Fullt förståligt, men det är också lätt vansinnesdrivande. Därav det emellanåt alltområdande svarta hålet i mamma Dahlstrands hjärna...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)