Följande scen utspelar sig i det Dahlstrandska hemmet en lördagsmorgon: Fru Dahlstrand (FD): "Jag tycker att vi ska göra om arbetsrummet till Mathildas rum
Herr Dahlstrand (HD):"Ok, det låter som en bra idé"
FD: "Och måla om tycker jag vi ska göra då"
HD (läser tidningen): "Ok, visst."
FD (Entusiastiskt): "Gult tycker jag det ska vara. När ska vi börja måla?"
HD: "Åk och köp färg då, om du vill måla. Men först måste vi tejpa."
FD: "Nä. Tejpa tråkigt. Jag vill måla. Följ med och köp färg vettja! Så kan vi tejpa sen och så börja måla i eftermiddag!" HD: "Först ska vi åka till gymet. Sen kan vi köpa färg."
FD: "Nej nej nej, vem bryr sig om gymet!? Jag vill åka och köpa färg, träna kan vi göra nån annan dag." HD: "Vi måste träna, det är nyttigt"
FD (obstinat): "Nej nej nej, jag vill inte träna. Jag vill måla!"
HD: "Jag vill träna först"
FD (motvilligt): "Ok då, men sen köper vi färg." Halva dagen går, vi tränar, fröken Dahlstrand sover middag. Ingen färg inhandlas, inget tejpande sker. Klockan är eftermiddag:
FD: "NU åker vi och köper färg!"
HD: "Men nu ska vi ju gå till parken med fröken Dahlstrand"
FD: "Nä baske mig, nu är jag sur, nu vill jag sätta igång, vi hinner aldrig måla!"
HD: "Börja tejpa då. Så åker vi efter färg sedan." FD (surt): "Det är tråkigt att tejpa, när ska vi måla!???" Efter många färdröjningar, inhämtas färgprover från affären och herr och fru Dahlstrand tillbringar en låååång stund med att titta på gult. Det finns oanade nyanser av gult, många fler än vad som möjligtvis kan vara nödvändigt:
FD (uppgivet): "Åh jag vet inte, det är så svårt... Gult eller gult?"
HD: "Bestäm du".
FD (beslutsamt): "Då tycker jag vi tar den här gula nyansen."
HD: "Är du säker nu på det?"
FD: "Nä. Men vi provar."
HD: "Och målar om igen? Nä, du måste bestämma dig."
FD (frustrerat): "Men jag VET inte. Jag tror den här blir bra. Den blir bra. Ok, jag har bestämt mig."
Färg inhandlas och nu är helgen slut vid det här laget. Nästa dag är det måndag: FD (evig tidsoptimist): "I dag ska jag börja måla! I morgon är det klart"
HD: "Men först måste du tejpa."
FD: "Glädjedödare."
Detta var början till familjen Dahlstrands målarvecka, vilket blev till målarveckOR, vilket blev till inte bara målande av väggar, utan även målande av möbler, samt allmänt "hemdekorerande".
Så sedan sist har jag bl.a. hunnit med följande: Måla ett rum gult, göra schablonmålningar i sagda rum, färga håret brunrött, gå på NASA-museum, köpa leksaker till dottern, gå på bio och se "Bridget Jones - The Edge of Reason" (myspys faktor och smårolig), måla barnstolar, titta på drösar av "Sesame Street" och "Maisy mus", måla bokhylla (även om herr Dahlstrand definitivt målade mer möbler än jag), ha ångest över att vi inte tagit Mathildas julkort än, måla små lådor, sätta upp gardiner och tavlor, åka på IKEA tre gånger, förbereda Thanksgiving-middag för 11 personer, laga sagda middag, äta och umgås med de 9 gästerna, möblera om gästrummet, sätta upp fler gardiner, sortera en massa papper, mattätta en halv matta, umgås med Mathilda, titta på "Shreck II" på DVD (lika bra som 1:an), gå på lekgrupper, ha playdates och fika, genomlida en veckas spöregn, se en Bette Middler-konsert (hur bra som helst!, baka två tårtor, skriva och skicka inbjudningskort till glöggfest, ha ångest över att vi inte tagit Mathildas julkort än (sa jag det?), sätta upp fler tavlor (eller åtminstone assistera maken), ta Mathilda till frisören, samt lite diverse allmänt vardagspyssel. Det har helt enkelt inte funnits fler timmar på dygnet att göra saker på, det är knappt att jag hunnit sova ;-). Dessutom, till råga på allt, har datorn varit på flytt i flera dagar och när den äntligen fick ett nytt hem, i Mathildas gamla rum, som nu alltså blivit arbetsrum, så fick den dela uttag med tv:n och fungerade därför inte. Urk. Note to self: Ring kabel-tv bolaget på måndag och be dem fixa!
Nu är det i alla fall i halvordning här hemma, fattas bara annat så effektivt som här har varits :-). Så nu är jag tillbaka igen och har någon mot all förmodan saknat oss alldeles väldeliga och vill veta mer om vad vi haft för oss, finns det lite foton i fotodagboken från flydda dagar! Själv är jag väldigt nyfiken på vad alla andra har haft för sig sedan sist, så det är hög tid att läsa ikapp hos favoriterna! På återläsande!
fredag 26 november 2004
tisdag 9 november 2004
Det börjar verka trotsålder banne mig
Mathilda är inne i en arg period igen. Det betyder att fröken Dahlstrand bryter ihop och tja, hur ska man säga, ylar, högt och med sprutande tårar ungefär 62½ gång per dag. Det i sin tur betyder att mamma Dahlstrand känner sig vääääldigt trött ibland på sin dotter och att dagspriset därmed ibland är nere på rena reapriset, för en stycke arg ett-och-ett-halvt-åring.
Det som föranleder de arga ylandena är i de allra flesta fallen att prinsessan inte får som hon vill, eller göra det hon vill, NÄR hon vill. Dessutom, eller ska man säga dessvärre, har det lilla monstret underbara barnet även börjat få hästminne, så det där med att försöka avleda och locka med andra saker går rätt dåligt. Eller jo, det går kanske, men sedan, när det där nya inte är så nytt och lockande längre, kommer hon ju ihåg det andra och så börjar hela den arga karusellen om igen. Nu försöker jag, måste jag säga till mitt försvar, faktiskt vara en förstående mor och sätta mig in i hur det kan vara att vara 18 månader och tycka att garaget är det roligaste man vet. Jag tänker mig in, jag tänker mig in, jag står snällt och väntar medan dottern springer in och ut, in och ut, in och ut, in och... Ja och så verkar det, under över alla under, som om det är färdigsprunget. Dottern börjar springa in och ut i badrummet, varpå glad mamma stänger dörren till garaget.... Aaaahhhh, BIG BIG misstake! Dumma dumma mamma utan inlevelseförmåga, det kan väl vem som hels som är 18 månader förstå att man faktiskt kan vilja springa ut i garaget IGEN, just när dörren är stängd och bara det faktum att dörren ÄR stängd, föranleder den viljan att bli ännu starkare. Missnöjda uppmaningar följer, samtidigt som ett stycke litet barn idogt försöker öppna dörren (vilket inte går, riktigt än tack och lov, för hon når inte upp till handtaget). Ve den mamma som då inte omedelbart störtar till undsättning och öppnar dörren igen, då får hon skylla sig själv.
Garaget och dörren kan för övrigt bytas ut till ungefär vad man vill av följande (dagens exempel): Kex, skafferidörr, skor, skor, skor (Mathilda tycker om skor, om det inte framgår), haklapp, modellera, sked, mat, napp, bilstol, strumpor, nycklar, vagn, docka, dockvagn, kex, juice, hårsnodddar... Och det går precis lika bra att byta ut vilja mot vill inte i vilket som av exemplen. Kan det vara trotsåldern... Eller ska hon vara sån här för evigt ;-)?
Det är inte helt lätt att vara mamma och tampas med detta arga barn. En del av mig, den vuxna och förståndiga delen, är duktig på att lirka och avleda - till en viss gräns. Sedan struntar jag i om hon blir arg, för det är ju trots allt jag som bestämmer och man kan inte alltid hålla på att greja med allting hur länge som helst. Den andra delen av mig, som blir sååååå trött efter det femtielfte arga utbrottet före lunch, resignerar och tänker att "jaja, hon får hålla på, bara hon inte börjar skrika". Fast jag har ju ganska snabbt insett att det inte blir så mycket mer husfrid för att jag ger efter, då hittar bara prinsessan strax nånting nytt som hon vill, men inte får. Och någonstans har jag ju läst att barn strävar efter att få gränser, att de behöver dem för att kunna skapa nån form av struktur i en värld som är så stor och full av möjligheter. Vem vet, jag tror ingen är mer än människa; Ibland orkar man ta fighterna och ibland orkar man inte och det blir väl folk av barnen ändå, till sist. Och blir det inte det, tja då får väl Mathildas blivande man ta sig en dust med henne när hon gifter sig ;-).
Men så har Mathilda världens mysigaste sida OCKSÅ, när hon är på gott humör och håller på att fixa och dona med sina grejer, eller hjälper till att göra nånting hemma. Hon är faktiskt väldigt duktig på att hjälpa till att städa, plockar gärna tillbaka saker i lådor, eller lägger tillbaka där hon tog och det lär väl inte hålla i sig hela livet heller, så man får passam på så länge det varar ;-). Hon pratar och sjunger, dagarna i ända (Favorit"sångerna" (ja, för hon sjunger ju inte direkt hela sånger, det är mycket fragmenterat, det hela.) är för närvarande "iaiaoooo" = "Old McDonnald had a farm", "ashe ahse" = "Ring around a rosie" (amerikansk barnvisa, och det Mathilda sjunger är delen "ashes, ashes, we all fall down".) och vill vara med och göra allting som vi gör. Så visst, det är ju inte så att hon är arg varenda sekund. Och det är väl tur det, för det är ju det som får en att hålla ihop under de arga stunderna, och det som gör att dottern trots allt aldrig är till salu; Oavsett hur arg och jobbig hon än är, så är hon ändå vår lilltjej som vi älskar mest i hela världen.
Det som föranleder de arga ylandena är i de allra flesta fallen att prinsessan inte får som hon vill, eller göra det hon vill, NÄR hon vill. Dessutom, eller ska man säga dessvärre, har det lilla monstret underbara barnet även börjat få hästminne, så det där med att försöka avleda och locka med andra saker går rätt dåligt. Eller jo, det går kanske, men sedan, när det där nya inte är så nytt och lockande längre, kommer hon ju ihåg det andra och så börjar hela den arga karusellen om igen. Nu försöker jag, måste jag säga till mitt försvar, faktiskt vara en förstående mor och sätta mig in i hur det kan vara att vara 18 månader och tycka att garaget är det roligaste man vet. Jag tänker mig in, jag tänker mig in, jag står snällt och väntar medan dottern springer in och ut, in och ut, in och ut, in och... Ja och så verkar det, under över alla under, som om det är färdigsprunget. Dottern börjar springa in och ut i badrummet, varpå glad mamma stänger dörren till garaget.... Aaaahhhh, BIG BIG misstake! Dumma dumma mamma utan inlevelseförmåga, det kan väl vem som hels som är 18 månader förstå att man faktiskt kan vilja springa ut i garaget IGEN, just när dörren är stängd och bara det faktum att dörren ÄR stängd, föranleder den viljan att bli ännu starkare. Missnöjda uppmaningar följer, samtidigt som ett stycke litet barn idogt försöker öppna dörren (vilket inte går, riktigt än tack och lov, för hon når inte upp till handtaget). Ve den mamma som då inte omedelbart störtar till undsättning och öppnar dörren igen, då får hon skylla sig själv.
Garaget och dörren kan för övrigt bytas ut till ungefär vad man vill av följande (dagens exempel): Kex, skafferidörr, skor, skor, skor (Mathilda tycker om skor, om det inte framgår), haklapp, modellera, sked, mat, napp, bilstol, strumpor, nycklar, vagn, docka, dockvagn, kex, juice, hårsnodddar... Och det går precis lika bra att byta ut vilja mot vill inte i vilket som av exemplen. Kan det vara trotsåldern... Eller ska hon vara sån här för evigt ;-)?
Det är inte helt lätt att vara mamma och tampas med detta arga barn. En del av mig, den vuxna och förståndiga delen, är duktig på att lirka och avleda - till en viss gräns. Sedan struntar jag i om hon blir arg, för det är ju trots allt jag som bestämmer och man kan inte alltid hålla på att greja med allting hur länge som helst. Den andra delen av mig, som blir sååååå trött efter det femtielfte arga utbrottet före lunch, resignerar och tänker att "jaja, hon får hålla på, bara hon inte börjar skrika". Fast jag har ju ganska snabbt insett att det inte blir så mycket mer husfrid för att jag ger efter, då hittar bara prinsessan strax nånting nytt som hon vill, men inte får. Och någonstans har jag ju läst att barn strävar efter att få gränser, att de behöver dem för att kunna skapa nån form av struktur i en värld som är så stor och full av möjligheter. Vem vet, jag tror ingen är mer än människa; Ibland orkar man ta fighterna och ibland orkar man inte och det blir väl folk av barnen ändå, till sist. Och blir det inte det, tja då får väl Mathildas blivande man ta sig en dust med henne när hon gifter sig ;-).
Men så har Mathilda världens mysigaste sida OCKSÅ, när hon är på gott humör och håller på att fixa och dona med sina grejer, eller hjälper till att göra nånting hemma. Hon är faktiskt väldigt duktig på att hjälpa till att städa, plockar gärna tillbaka saker i lådor, eller lägger tillbaka där hon tog och det lär väl inte hålla i sig hela livet heller, så man får passam på så länge det varar ;-). Hon pratar och sjunger, dagarna i ända (Favorit"sångerna" (ja, för hon sjunger ju inte direkt hela sånger, det är mycket fragmenterat, det hela.) är för närvarande "iaiaoooo" = "Old McDonnald had a farm", "ashe ahse" = "Ring around a rosie" (amerikansk barnvisa, och det Mathilda sjunger är delen "ashes, ashes, we all fall down".) och vill vara med och göra allting som vi gör. Så visst, det är ju inte så att hon är arg varenda sekund. Och det är väl tur det, för det är ju det som får en att hålla ihop under de arga stunderna, och det som gör att dottern trots allt aldrig är till salu; Oavsett hur arg och jobbig hon än är, så är hon ändå vår lilltjej som vi älskar mest i hela världen.
måndag 8 november 2004
En väldigt vanlig måndag
I dag var det dags för svenska mammagruppen som vanlig, som det är varje måndag. Det är nånting som jag är otroligt glad över att ha hittat, inte bara för min skull, men framför allt för Mathildas. Jag tror att det betyder mycket för hennes språk, att vara tillsammans med en grupp vuxna och barn som alla pratar svenska. Som balans till all engelska hon ju får ändå, liksom. Det kändes ju lite ett tag som om hon skulle växa upp och tycka att svenska var väl nåt konstigt sekundärt språk som bara mamma och pappa pratar (och inte ens vi pratar ju BARA svenska, eftersom man ju umgås med amerikaner), förutom alla i Sverige då. Nu umgås vi ju dessutom med K och I från mammagruppen, och en del andra, även utanför själva träffarna, så det blir definitivt mycket mer svenska och det är jag så glad över!
Mathilda är annars lite småharig runt de andra barnen. I dag, som var en bra dag, var det väl ganska ok att vara med och leka med alla roliga grejer, men vi har lika många gånger som hon bara vill sitta i knä och bli buren och de gångerna blir ju kanske inte lika roliga, varken för henne eller för mig. Men idag var det faktiskt riktigt bra, som sagt; Vi var hemma hos en mamma som hade en riktigt fin trädgård, med lekstuga, klätterställning, sandlåda OCH en massa roliga leksaker, så Mathilda släppte handen på en gång och började fixa och dona i lekstugan. Dessutom förälskade hon sig i en (ihålig)golfklubba, som hon gick runt och demolerade buskar och gräs med - Pappa upp i dagen med andra ord ;-). Själv fick jag sitta och prata med de andra mammorna, vars barn antingen var större (och därför lekte helt själva) eller mindre (och därför satt i knät och blev ammade/dregglade/gnagde på kex) och så sprang vi alla lite i skift för att kolla vad telningarna höll på med. Det är otroligt trevligt, framför allt som man lär känna folk, att alla liksom hjälps åt med varandras barn. I och med det lär ju barnen känna de andra föräldrarna också och bli trygga med dem, och det är jättebra. När det var dags att bege sig hemmåt, somnade Mathilda som en liten stock innan vi ens hunnit ut från deras uppfart, så nog är det lite tröttsamt att vara liten och i farten.
På eftermiddagen var vi iväg på såna roliga äventyr som att åka till posten och mataffären: Det är extrapriser på många Thanksgiving ingredienser, samt bakgrejer, så det var bara att passa på. Tillsammans med lite kuponger som jag hade blev det en riktigt bra affär. Att sedan skafferiet får vara lite proppfullt ett tag får man leva med. Den som blir extra glad över det är Mathilda; Hon är fena på att nosa sig till när antingen skafferi- eller kylskåpsdörr är öppna och då kommer hon sättande i hundranittio och plockar med sig nånting (vad som helst egentligen, det verkar vara jakten som är det viktiga.) som hon sedan springer iväg med och lägger nåntstans så att vi inte ska få tag på det. Helst ska man ganaga lite på paketen också, för att riktigt markera sitt revir ;-).
Mathilda är annars lite småharig runt de andra barnen. I dag, som var en bra dag, var det väl ganska ok att vara med och leka med alla roliga grejer, men vi har lika många gånger som hon bara vill sitta i knä och bli buren och de gångerna blir ju kanske inte lika roliga, varken för henne eller för mig. Men idag var det faktiskt riktigt bra, som sagt; Vi var hemma hos en mamma som hade en riktigt fin trädgård, med lekstuga, klätterställning, sandlåda OCH en massa roliga leksaker, så Mathilda släppte handen på en gång och började fixa och dona i lekstugan. Dessutom förälskade hon sig i en (ihålig)golfklubba, som hon gick runt och demolerade buskar och gräs med - Pappa upp i dagen med andra ord ;-). Själv fick jag sitta och prata med de andra mammorna, vars barn antingen var större (och därför lekte helt själva) eller mindre (och därför satt i knät och blev ammade/dregglade/gnagde på kex) och så sprang vi alla lite i skift för att kolla vad telningarna höll på med. Det är otroligt trevligt, framför allt som man lär känna folk, att alla liksom hjälps åt med varandras barn. I och med det lär ju barnen känna de andra föräldrarna också och bli trygga med dem, och det är jättebra. När det var dags att bege sig hemmåt, somnade Mathilda som en liten stock innan vi ens hunnit ut från deras uppfart, så nog är det lite tröttsamt att vara liten och i farten.
På eftermiddagen var vi iväg på såna roliga äventyr som att åka till posten och mataffären: Det är extrapriser på många Thanksgiving ingredienser, samt bakgrejer, så det var bara att passa på. Tillsammans med lite kuponger som jag hade blev det en riktigt bra affär. Att sedan skafferiet får vara lite proppfullt ett tag får man leva med. Den som blir extra glad över det är Mathilda; Hon är fena på att nosa sig till när antingen skafferi- eller kylskåpsdörr är öppna och då kommer hon sättande i hundranittio och plockar med sig nånting (vad som helst egentligen, det verkar vara jakten som är det viktiga.) som hon sedan springer iväg med och lägger nåntstans så att vi inte ska få tag på det. Helst ska man ganaga lite på paketen också, för att riktigt markera sitt revir ;-).
Helguppdatering
Oj nu var det lite länge sedan sist. So what´s new här i Västerled? Hmm, låt mig se...
I torsdags har jag ingen aning om vad jag gjorde, antagligen hände det väl inget mer ovanligt än att Mathilda var i skolan och jo just det, jag åt lunch med K efter det att jag pedikyrerat mina fötter, så det var en lat ledig torsdag. Sedan var Mathilda och jag i parken en lång stund på eftermiddagen och sen tja, sen hände just inte så mycket mer.
I fredags kom det en mycket mysko kabel-tv reparatör som skulle installera nytt digital video recording-system hos oss. Inte nog med att han inte hade en aning om hur man just installerade nånting (han hade nämligen varit "interior decorator" tidigare minsann. Inte för att jag har med det att göra, men hallå, hur är man funtad om man byter jobb från inredningsarkitekt till cabel guy!? Han kanske var väldigt dålig på att inreda, vad vet jag, men sanningen att säga så var han rätt kass på att installera digitaltv-boxar också.), han glömde också sina enskalkade läsglasögon hemma hos oss, som Claes hittade sen på kvällen. I mitt stilla sinne funderade jag över om han VERKLIGEN var från Time Warner, eller bara nån som tyckte att det var kul att åka omkring och titta efter hur folk har det hemma ;-)... Hur i hela friden installerade han resten av dagen i fredags, utan glasögon? Hur körde han ens iväg från vårt hus? KÖRDE han iväg, eller har han flyttat in vår (halvmeters)tomt på baksidan?
När Claes kom hem sedan på kvällen utbröt det vanliga "vad ska vi äta till middag"-ikväll dilemmat, som oftast kommer fram på fredagar. Vi var båda sugna på nånting gott, men ville varken gå ut eller enas om någon take-out mat som vi båda ville ha heller, så det slutade med att vi typ inte åt nånting speciellt alls, utan gamla rester. Och var förvånansvärt glada och nöjda för det. Sedan tittade vi på en film med Julianne More och Pierce Brosnan, som skam att säga var så pass dålig att jag inte ens minns vad den hette. Jag tycker om romantiska komedier som gärna får vara lite så där lagom sötsliskigt förutsägbara, men det är en hårfin gräns mellan en film som klarar av att vara både sockersöt OCH bra, och de som bara känns dumma och intelligensbefriade. Den här var alltså definitivt av det senare slaget och man visste precis hur det skulle sluta ungefär två minuter in i filmen. Man skulle ju kunna tänka sig att vi slutade titta, om vi nu båda var så ense om hur kass filmen var, men vi härdade så ordentligt ut; Har man hyrt en film så har man ;-).
I lördags natt bestämde sig Mathilda ,av någon konstig anledning, för att hon skulle vakna klockan två mitt i natten och inte sova nåt mera. Inte för att hon var så där värst pigg, men hon var heller inte trött, hon var mest bara arg. På vad framgick inte riktigt, men det verkade riktat mot världen i största allmänhet. Inte skulle hon ha nappen och snutte, inte ville hon bli buren, inte skulle hon ha välling, inte ville hon ligga på kudden, inte ville hon ligga i vår säng, inte ville hon vara uppe, inte ville hon leka med sina saker (ja jag vet, det är inte speciellt slugt att uppmuntra till att vara vaken mitt i natten, men vad gör man inte när man börjar bli smått desperat av någon som hela tiden skriker och inte vill nånting.) och inte ville hon titta på tv (se föregående inlägg.). Hon ville nog vara arg helt enkelt, och skrika och sparka. Tillsist, efter nån timme eller sju år, jag vet inte vilket, jag var TRÖTT, somnade hon i alla fall upp och ner i vår säng och jag tänkte i min (trötta) enfald att "nu blir det ju jätteskönt, nu sover hon säkert till nio i morgon bitti"; Haha pilutta mig, är allt jag har att säga om den saken, halv SJU vaknade fröken Dahlstand igen, fortfarande trött och framför allt fortfarande ARG! På detta nya, otroligt otrevliga, humör gjorde hon helt klart för sin mamma och pappa att det var färdigsovet och därmed basta. Pappa Dahlstrand, som ju hade baby-duty och därför var den som egentligen skulle gå upp, försökte låta henne sitta i sin säng med en massa leksaker "bara en liten stund till", men det ledde bara till att alla leksaker slängdes ut på golvet, tillsammans med nappar och snuttisar, ackompanjerat av mycket högljudda arga skrik. Så det var bara för två mycket trötta föräldrar att masa sig upp. Eller ja, jag låg faktiskt kvar och tittade på tv en stund, medan maken gjorde frukost. Han kan faktiskt vara världens snällaste man minsann ;-).
Det var superfint väder (ca 20 grader och strålande sol! Såna novemberdagar är det faktiskt rätt trevligt att bo i Houston ;-). Men det är väl det minsta man kan få, efter att ha härdat ut sex månader av pissvärme och luftfuktighet), så vi tog en långpromenad i parken. Naturligtvis somnade Mathilda som en klubbad säl (efter ytterligare några arga skrik) i vagnen, men vaknade lika naturligtvis, när vi kom hem och tänkte flytta över henne i sin säng. Med tanke på den mycket upphackade nattsömnen tyckte vi att lilla prinsessan definitivt behövde sova mer än 45 minuter, men se det tyckte inte prinsessan. Hon blev, just det, arg. Arg och trött är ingen bra kombination, ifall nu nån trodde det. Tillsist lugnade hon ner sig igen, om än trött, och eftermiddagen kunde fortlöpa. Naturligtvis var lillskuttan sedan dö´trött när klockan var fem, så då fick vi lägga henne i en halvtimme, för att hon överhuvudtaget skulle orka med fram till läggdags. I hade E och K över på middag, tillsammans med lilla I, som passande nog också haft en konstig sovdag. Så småtjejerna åt lite chips, I lekte en stund med Mathildas leksaker och betedde sig alldeles snällt och normalt, medan Mathilda gnällde, klängde och bara skulle sitta i min famn medan jag lagade mat. Till sist gick dock båda barnen och la sig och somnade, makalöst nog, båda två! Alla fyra föräldrarna tackade och tog emot och en lugn och barnfri middag kunde avnjutas.
Helgens stora händelse i den lilla värlen där vi bor, var att några idioter roade sig med att köra runt i sin pick-up och meja ner soptunnor i kväll (måndagar är sophämtingsdag och då ställer alla ut sina soptunnor på gatan kvällen innan.) . Vår grannes soptunna blev helt mosad och det låg sopor över hela vägen. Detta lilla "spektakel" lurade ut alla grannar på en liten kvälls-sop-plockning och en stunds grannsamvaro, vilket var trevligt, men helst skulle man nog varit utan det. Vi hade som tur är inte tagit ut vår soptunna än (ibland är det bra att vara lite lat och sen med saker och ting ;-)), så vi klarade oss. Kan just tänka mig hur populärt det varit med en massa mosade blöjpåsar över hela gatan...
I torsdags har jag ingen aning om vad jag gjorde, antagligen hände det väl inget mer ovanligt än att Mathilda var i skolan och jo just det, jag åt lunch med K efter det att jag pedikyrerat mina fötter, så det var en lat ledig torsdag. Sedan var Mathilda och jag i parken en lång stund på eftermiddagen och sen tja, sen hände just inte så mycket mer.
I fredags kom det en mycket mysko kabel-tv reparatör som skulle installera nytt digital video recording-system hos oss. Inte nog med att han inte hade en aning om hur man just installerade nånting (han hade nämligen varit "interior decorator" tidigare minsann. Inte för att jag har med det att göra, men hallå, hur är man funtad om man byter jobb från inredningsarkitekt till cabel guy!? Han kanske var väldigt dålig på att inreda, vad vet jag, men sanningen att säga så var han rätt kass på att installera digitaltv-boxar också.), han glömde också sina enskalkade läsglasögon hemma hos oss, som Claes hittade sen på kvällen. I mitt stilla sinne funderade jag över om han VERKLIGEN var från Time Warner, eller bara nån som tyckte att det var kul att åka omkring och titta efter hur folk har det hemma ;-)... Hur i hela friden installerade han resten av dagen i fredags, utan glasögon? Hur körde han ens iväg från vårt hus? KÖRDE han iväg, eller har han flyttat in vår (halvmeters)tomt på baksidan?
När Claes kom hem sedan på kvällen utbröt det vanliga "vad ska vi äta till middag"-ikväll dilemmat, som oftast kommer fram på fredagar. Vi var båda sugna på nånting gott, men ville varken gå ut eller enas om någon take-out mat som vi båda ville ha heller, så det slutade med att vi typ inte åt nånting speciellt alls, utan gamla rester. Och var förvånansvärt glada och nöjda för det. Sedan tittade vi på en film med Julianne More och Pierce Brosnan, som skam att säga var så pass dålig att jag inte ens minns vad den hette. Jag tycker om romantiska komedier som gärna får vara lite så där lagom sötsliskigt förutsägbara, men det är en hårfin gräns mellan en film som klarar av att vara både sockersöt OCH bra, och de som bara känns dumma och intelligensbefriade. Den här var alltså definitivt av det senare slaget och man visste precis hur det skulle sluta ungefär två minuter in i filmen. Man skulle ju kunna tänka sig att vi slutade titta, om vi nu båda var så ense om hur kass filmen var, men vi härdade så ordentligt ut; Har man hyrt en film så har man ;-).
I lördags natt bestämde sig Mathilda ,av någon konstig anledning, för att hon skulle vakna klockan två mitt i natten och inte sova nåt mera. Inte för att hon var så där värst pigg, men hon var heller inte trött, hon var mest bara arg. På vad framgick inte riktigt, men det verkade riktat mot världen i största allmänhet. Inte skulle hon ha nappen och snutte, inte ville hon bli buren, inte skulle hon ha välling, inte ville hon ligga på kudden, inte ville hon ligga i vår säng, inte ville hon vara uppe, inte ville hon leka med sina saker (ja jag vet, det är inte speciellt slugt att uppmuntra till att vara vaken mitt i natten, men vad gör man inte när man börjar bli smått desperat av någon som hela tiden skriker och inte vill nånting.) och inte ville hon titta på tv (se föregående inlägg.). Hon ville nog vara arg helt enkelt, och skrika och sparka. Tillsist, efter nån timme eller sju år, jag vet inte vilket, jag var TRÖTT, somnade hon i alla fall upp och ner i vår säng och jag tänkte i min (trötta) enfald att "nu blir det ju jätteskönt, nu sover hon säkert till nio i morgon bitti"; Haha pilutta mig, är allt jag har att säga om den saken, halv SJU vaknade fröken Dahlstand igen, fortfarande trött och framför allt fortfarande ARG! På detta nya, otroligt otrevliga, humör gjorde hon helt klart för sin mamma och pappa att det var färdigsovet och därmed basta. Pappa Dahlstrand, som ju hade baby-duty och därför var den som egentligen skulle gå upp, försökte låta henne sitta i sin säng med en massa leksaker "bara en liten stund till", men det ledde bara till att alla leksaker slängdes ut på golvet, tillsammans med nappar och snuttisar, ackompanjerat av mycket högljudda arga skrik. Så det var bara för två mycket trötta föräldrar att masa sig upp. Eller ja, jag låg faktiskt kvar och tittade på tv en stund, medan maken gjorde frukost. Han kan faktiskt vara världens snällaste man minsann ;-).
Det var superfint väder (ca 20 grader och strålande sol! Såna novemberdagar är det faktiskt rätt trevligt att bo i Houston ;-). Men det är väl det minsta man kan få, efter att ha härdat ut sex månader av pissvärme och luftfuktighet), så vi tog en långpromenad i parken. Naturligtvis somnade Mathilda som en klubbad säl (efter ytterligare några arga skrik) i vagnen, men vaknade lika naturligtvis, när vi kom hem och tänkte flytta över henne i sin säng. Med tanke på den mycket upphackade nattsömnen tyckte vi att lilla prinsessan definitivt behövde sova mer än 45 minuter, men se det tyckte inte prinsessan. Hon blev, just det, arg. Arg och trött är ingen bra kombination, ifall nu nån trodde det. Tillsist lugnade hon ner sig igen, om än trött, och eftermiddagen kunde fortlöpa. Naturligtvis var lillskuttan sedan dö´trött när klockan var fem, så då fick vi lägga henne i en halvtimme, för att hon överhuvudtaget skulle orka med fram till läggdags. I hade E och K över på middag, tillsammans med lilla I, som passande nog också haft en konstig sovdag. Så småtjejerna åt lite chips, I lekte en stund med Mathildas leksaker och betedde sig alldeles snällt och normalt, medan Mathilda gnällde, klängde och bara skulle sitta i min famn medan jag lagade mat. Till sist gick dock båda barnen och la sig och somnade, makalöst nog, båda två! Alla fyra föräldrarna tackade och tog emot och en lugn och barnfri middag kunde avnjutas.
Helgens stora händelse i den lilla värlen där vi bor, var att några idioter roade sig med att köra runt i sin pick-up och meja ner soptunnor i kväll (måndagar är sophämtingsdag och då ställer alla ut sina soptunnor på gatan kvällen innan.) . Vår grannes soptunna blev helt mosad och det låg sopor över hela vägen. Detta lilla "spektakel" lurade ut alla grannar på en liten kvälls-sop-plockning och en stunds grannsamvaro, vilket var trevligt, men helst skulle man nog varit utan det. Vi hade som tur är inte tagit ut vår soptunna än (ibland är det bra att vara lite lat och sen med saker och ting ;-)), så vi klarade oss. Kan just tänka mig hur populärt det varit med en massa mosade blöjpåsar över hela gatan...
onsdag 3 november 2004
Four more years
Det enda positiva jag kan säga om valet är att det var skönt att resultatet blev entydigt. Att vi slipper ytterligare en Florida-historia (fast nu skulle det ju ha varit Ohio) och att det inte varit en massa strul om pappersröstsedlar med flärpiga hål. I övrigt känner jag nästan någonting som kan liknas vid landssorg och bestörtning.
Min första tanke när jag vaknade i morse, efter att ha stängt av tv:n nångång efter midnatt då det började stå klart varåt det lutade, var hur jag ska kunna bo i ett sån här land? Ett land där det just valts in senatorer i kongressen som vill förbjuda abbort. Där det valts in senatorer som vill förbjuda homosexuella lärare att undervisa. Där det valts in senatorer som vill förbjuda ensamstående mammor (dvs mammor som fått barn utan att ha varit gifta. Om de skiljt sig antar jag att det var mer ok) som är lärare att undervisa. Där invånare i en delstat tycker att det är viktigare att presidenten är emot homosexuella äktenskap, än vad man ska göra med situationen i Irak. Där majoriteten av folk tycker att det viktigaste för landet är att presidenten är "moralisk", snarare än kompetent. Och där valfrågorna för majoriteten av de som röstade inte var varken ekonomin, kriget i Irak eller sjukvård, utan homosexuella, gud och vapen. Hur ska jag kunna fungera ihop med och framför allt respektera, människor med sådana åsikter? Men så kom jag fram till att det nästan känns ännu viktigare nu, än tidigare, att vara kvar i ett "sånt här" land. Jag älskar USA, jag tycker om allt det står för, på gott och ont, och en del av det, liksom i alla andra demokratiska länder, är ju just det att folk får tycka olika och gör det. Och nu tycker uppenbarligen en majoritet av amerikanarna uppåt väggarna galet, om man frågar mig, men inte alla och långt i från alla som tycker galet, ÄR galna som de där senatorerna. Min granne, K, är republikan och tycker att Bush "just seems like such a nice guy". Men bortsett från den lilla galenskapen ;-), så är hon för abborter och stamcellsforskning och i många andra avseenden tycker vi väldigt lika. Man kan ju liksom inte säga upp bekantskapen med folk, eller ett helt land för den delen, bara för att de inte tycker som man själv.
Nej istället känner jag lite som jag gjorde efter 11 september 2001: Då satt jag där molallena i New York och var hur rädd som helst och hoppade högt varje gång jag hörde ett flygplan, men åka hem var det bara inte tal om. Det hade kännts som att överge en kompis i nöd, eller säga upp bekantskapen med någon som har det jobbigt bara för att det är jobbigt för en själv. Så känns det nu. När man bor i ett land, må det vara Sverige, USA eller var som helst, så är man ju en del av det landet på gott och ont. I nöd och lust liksom. Och om jag nu står ut med herr Dahlstrand när han är dum, så får jag väl stå ut med att amerika är lite dumt. Förhoppningsvis är det inte för evigt och det blir ju val igen så småningom.
Så jag gick upp i morse också, fast det var motigt, och bestämde mig för att världen inte går under, i alla fall inte i dag, med Bush kvar som president. Detta förhindrar inte att jag haft sorgt i dag och funderat över hur mycket elände internationellt och i internationella relationer, som han ska hinna ställa till med på fyra år, eller att jag grät en liten skvätt när Kerry gav sitt "jag-ger-upp"-tal. Jag var väl aldrig tyckt att han var den mest charmige, karissmatiska kandidat demokraterna kunde hitta, men han har vuxit genom slutspurten och hans avskedstal var väldigt känslomässigt mitt-i-prick. Kanske för att jag varit så otroligt intensivt "inne" i hela valet här senaste tiden, så blir det ju nästan lite antiklimax när det bara är slut. Det hade varit betydligt lättare att vakna upp i morse om den nya presidenten hade hetat John Kerry och inte "Dubbya" Bush. Men nu är det inte så, och då får man blicka frammåt istället för bakåt. Det är ju val igen om tre år och 364 dagar (och då får jag rösta!!). Dessutom bor vi ju redan i hystorepublikanska Texas, där min stackars demokratiska röst ändå inte hade räknat även om jag hade kunnat rösta (valresultatet var 62-38 i Bush favör), så stor skillnad blir nog inte vardagen för oss här, bortsett från det faktum att ju Bush redan är president också så att så mycket inte kommer att förändras där heller. Vi får väl starta en liten underjordisk demorkatisk rörelse eller nåt och hålla hemliga möten klockan två på natten. Eller så fortsätter man som vanligt och låter bara bli att prata politik med sina republikanska vänner och undviker på så sätt att 1) ge sig själv en hjärtattack och/eller 2) förlora sina vänner. Ingetdera är att rekommendera
Min första tanke när jag vaknade i morse, efter att ha stängt av tv:n nångång efter midnatt då det började stå klart varåt det lutade, var hur jag ska kunna bo i ett sån här land? Ett land där det just valts in senatorer i kongressen som vill förbjuda abbort. Där det valts in senatorer som vill förbjuda homosexuella lärare att undervisa. Där det valts in senatorer som vill förbjuda ensamstående mammor (dvs mammor som fått barn utan att ha varit gifta. Om de skiljt sig antar jag att det var mer ok) som är lärare att undervisa. Där invånare i en delstat tycker att det är viktigare att presidenten är emot homosexuella äktenskap, än vad man ska göra med situationen i Irak. Där majoriteten av folk tycker att det viktigaste för landet är att presidenten är "moralisk", snarare än kompetent. Och där valfrågorna för majoriteten av de som röstade inte var varken ekonomin, kriget i Irak eller sjukvård, utan homosexuella, gud och vapen. Hur ska jag kunna fungera ihop med och framför allt respektera, människor med sådana åsikter? Men så kom jag fram till att det nästan känns ännu viktigare nu, än tidigare, att vara kvar i ett "sånt här" land. Jag älskar USA, jag tycker om allt det står för, på gott och ont, och en del av det, liksom i alla andra demokratiska länder, är ju just det att folk får tycka olika och gör det. Och nu tycker uppenbarligen en majoritet av amerikanarna uppåt väggarna galet, om man frågar mig, men inte alla och långt i från alla som tycker galet, ÄR galna som de där senatorerna. Min granne, K, är republikan och tycker att Bush "just seems like such a nice guy". Men bortsett från den lilla galenskapen ;-), så är hon för abborter och stamcellsforskning och i många andra avseenden tycker vi väldigt lika. Man kan ju liksom inte säga upp bekantskapen med folk, eller ett helt land för den delen, bara för att de inte tycker som man själv.
Nej istället känner jag lite som jag gjorde efter 11 september 2001: Då satt jag där molallena i New York och var hur rädd som helst och hoppade högt varje gång jag hörde ett flygplan, men åka hem var det bara inte tal om. Det hade kännts som att överge en kompis i nöd, eller säga upp bekantskapen med någon som har det jobbigt bara för att det är jobbigt för en själv. Så känns det nu. När man bor i ett land, må det vara Sverige, USA eller var som helst, så är man ju en del av det landet på gott och ont. I nöd och lust liksom. Och om jag nu står ut med herr Dahlstrand när han är dum, så får jag väl stå ut med att amerika är lite dumt. Förhoppningsvis är det inte för evigt och det blir ju val igen så småningom.
Så jag gick upp i morse också, fast det var motigt, och bestämde mig för att världen inte går under, i alla fall inte i dag, med Bush kvar som president. Detta förhindrar inte att jag haft sorgt i dag och funderat över hur mycket elände internationellt och i internationella relationer, som han ska hinna ställa till med på fyra år, eller att jag grät en liten skvätt när Kerry gav sitt "jag-ger-upp"-tal. Jag var väl aldrig tyckt att han var den mest charmige, karissmatiska kandidat demokraterna kunde hitta, men han har vuxit genom slutspurten och hans avskedstal var väldigt känslomässigt mitt-i-prick. Kanske för att jag varit så otroligt intensivt "inne" i hela valet här senaste tiden, så blir det ju nästan lite antiklimax när det bara är slut. Det hade varit betydligt lättare att vakna upp i morse om den nya presidenten hade hetat John Kerry och inte "Dubbya" Bush. Men nu är det inte så, och då får man blicka frammåt istället för bakåt. Det är ju val igen om tre år och 364 dagar (och då får jag rösta!!). Dessutom bor vi ju redan i hystorepublikanska Texas, där min stackars demokratiska röst ändå inte hade räknat även om jag hade kunnat rösta (valresultatet var 62-38 i Bush favör), så stor skillnad blir nog inte vardagen för oss här, bortsett från det faktum att ju Bush redan är president också så att så mycket inte kommer att förändras där heller. Vi får väl starta en liten underjordisk demorkatisk rörelse eller nåt och hålla hemliga möten klockan två på natten. Eller så fortsätter man som vanligt och låter bara bli att prata politik med sina republikanska vänner och undviker på så sätt att 1) ge sig själv en hjärtattack och/eller 2) förlora sina vänner. Ingetdera är att rekommendera
måndag 1 november 2004
Trick or Treat
Helgen avlöpte helt klart i Halloweens tecken. Eftersom jag drabbats av dekorations-iver, så tillbringades en del av lördagen med att hänga upp spindelnät och spindlar, samt sätta en miljard små teljus i en miljard små ljuslyktor. Samt, inte att förglömma, göra Marthaistiska ljuslyktor, vilka faktiskt inte blev dumma alls, om jag får säga det själv (ok, de var också så enkla att göra att Mathilda nästan hade klarat av att göra en, men det hör inte hit.).
På kvällen kom K & J över och vi lagade quesadillas, blandad plockmat, samt absolut världsagoda margerithas (Recept: En burk lemonad (aka limeaid), motsvarande mängd is som det ska vara vatten och så förstås tequila. Sluuuurrrp, sa det visst.). När vi ätit och druckit oss proppmätta och lite lagom "goa" spelade vi "Cranium", killarna mot tjejerna, vilket som vanligt var hetsigt och ledde till diverse diskussioner, men som också var väldigt roligt. Tyvärr vann Ken och herr Dahlstrand, vilket jag förstås fått äta upp, irriterande nog. Å andra sidan så var Claes så rolig när han med stängda ögon skulle rita en gubbe som stod på händer, att det faktiskt kvittade lika .. Herr Dahlstrand har inte en makalöst artistisk teckningsgåva, om jag säger så ;-).
I söndags åkte vi först iväg för att titta på en ny barnvagn som vi funderar på att köpa. Vi behöver helt klart en bättre vagn än den kassa lilla amerikanska vagn som Mathilda skumpar runt i nu, framför allt om vi vill gå eller springa med henne. Vi har ju vår fina BRIO Nova, men tyvärr har vi insett att den inte håller för att åka fram och tillbaka över Atlanten. Varendaste gång som vi har rest med den så har chassit fått sig en massa smällar, tillochmed så illa att vi fått byta ut det en gång. Det fick ju visserligen SAS betala, men det är ju inte så där jätteroligt att hålla på att mecka med varenda gång. Dessutom har vi haft tur att det hänt när vi flugit TILL Sverige, för här i Houston finns inte minsta BRIOvagnsreparatör att uppbåda. Så i alla fall, för att göra en lång historia kort, så är vi för tillfället vagnslösa för allt annat än småpromenader, och detta tänkte vi då råda bot på. Kompisarna K & E med lilla I har en Mountain Buggy och de är väldigt nöjda med den, så det lutar nog åt att det blir en sådan här tillsist. Mathilda tyckte att det var jättekul att åka med till barnaffären och provsatt snällt en hel massa vagnar, innan hon tröttnade och började ägna sig åt diverse leksaker som också fanns där. Det var väl lite si och så med förståelsen för att det inte var HENNES leksaker och att man därför inte fick öppna paketen, men sedan hon fått sig en stor inplastad prisuppgiftsskylt, som hörde till vagen, att bära runt på var hon hur glad som helst. Jag fasar för den dagen min dotter blir ytterligare ett snäpp intelligentare och inser att mammas och pappas fina "bytespresenter" inte alltid är så mycket att ha ;-)
I går kväll var det sedan dags för "trick-or-treating", den första i ordningen för Mathildas del. Hon var sät som socker i sin nyckelpige-kostym och knallade glatt iväg med sin lilla ask (som var för att vi samlade in pengar till UNICEF istället för att be om godis. Man får ju passa på innan dottern blir så stor att hon förstår godisets tjusning, vilket tack och lov inte riktigt inträffat.). Nu gick vi ju inte till så där vansinnigt många hus, det blev mest runt grannskapet och folk vi kände, men det var riktigt kul. Den lilla nyckelpigan var väl lite skeptisk först och ville mest gömma sig bakom pappa och mamma och inte alls ha varken godis eller pengar, men rätt snart fick hon kläm på vad det handlade om och försökte traska in i vartenda hus vi ringde på hos. Och det är väl kanske inte så konstigt, varför skulle vi annars ringa på dörren om vi inte ville komma in? Och det är ju sant... Om folk sedan envisades med att sticka stora skålar fyllda med roliga prassliga saker under näsan på henne, var inte Mathilda den som var den, hon tog stora grabbanävar och stoppade i sin lilla väska och vi fick lite försynt "hjälpa till" att bara ta en godis och inte halva skålen. Det är inte alltid så lätt att vara liten och förstå vad som förväntas av en och jag tycker att Mathilda gjorde en strålande första Halloween (ok, andra, men förra året var hon verkligen så miniliten att det inte kan räknas). Modershjärtat riktigt svämmade över av stolthet och kärlek.
I dag har det spöregnat precis hela dagen, så då blev det inte så mycket gjort ute direkt. Vi var på en liten playdate på förmiddagen hos K och I och Mathilda fick både måla med fingerfärg och leka med modellera, vilket visade sig vara en stor hit. Nu måste mamma genast ut och inhandla färg och lera för att stödja det artistiska intresset hos lilla prinsessan, samt, om möjligt, förhindra att pappa Dahlstrands konstnärliga ådra, eller brist på den samma, går i arv ;-) (Säger hon som också målar som en ko, men det talar vi tyst om just i detta sammanhanget...).
På kvällen kom K & J över och vi lagade quesadillas, blandad plockmat, samt absolut världsagoda margerithas (Recept: En burk lemonad (aka limeaid), motsvarande mängd is som det ska vara vatten och så förstås tequila. Sluuuurrrp, sa det visst.). När vi ätit och druckit oss proppmätta och lite lagom "goa" spelade vi "Cranium", killarna mot tjejerna, vilket som vanligt var hetsigt och ledde till diverse diskussioner, men som också var väldigt roligt. Tyvärr vann Ken och herr Dahlstrand, vilket jag förstås fått äta upp, irriterande nog. Å andra sidan så var Claes så rolig när han med stängda ögon skulle rita en gubbe som stod på händer, att det faktiskt kvittade lika .. Herr Dahlstrand har inte en makalöst artistisk teckningsgåva, om jag säger så ;-).
I söndags åkte vi först iväg för att titta på en ny barnvagn som vi funderar på att köpa. Vi behöver helt klart en bättre vagn än den kassa lilla amerikanska vagn som Mathilda skumpar runt i nu, framför allt om vi vill gå eller springa med henne. Vi har ju vår fina BRIO Nova, men tyvärr har vi insett att den inte håller för att åka fram och tillbaka över Atlanten. Varendaste gång som vi har rest med den så har chassit fått sig en massa smällar, tillochmed så illa att vi fått byta ut det en gång. Det fick ju visserligen SAS betala, men det är ju inte så där jätteroligt att hålla på att mecka med varenda gång. Dessutom har vi haft tur att det hänt när vi flugit TILL Sverige, för här i Houston finns inte minsta BRIOvagnsreparatör att uppbåda. Så i alla fall, för att göra en lång historia kort, så är vi för tillfället vagnslösa för allt annat än småpromenader, och detta tänkte vi då råda bot på. Kompisarna K & E med lilla I har en Mountain Buggy och de är väldigt nöjda med den, så det lutar nog åt att det blir en sådan här tillsist. Mathilda tyckte att det var jättekul att åka med till barnaffären och provsatt snällt en hel massa vagnar, innan hon tröttnade och började ägna sig åt diverse leksaker som också fanns där. Det var väl lite si och så med förståelsen för att det inte var HENNES leksaker och att man därför inte fick öppna paketen, men sedan hon fått sig en stor inplastad prisuppgiftsskylt, som hörde till vagen, att bära runt på var hon hur glad som helst. Jag fasar för den dagen min dotter blir ytterligare ett snäpp intelligentare och inser att mammas och pappas fina "bytespresenter" inte alltid är så mycket att ha ;-)
I går kväll var det sedan dags för "trick-or-treating", den första i ordningen för Mathildas del. Hon var sät som socker i sin nyckelpige-kostym och knallade glatt iväg med sin lilla ask (som var för att vi samlade in pengar till UNICEF istället för att be om godis. Man får ju passa på innan dottern blir så stor att hon förstår godisets tjusning, vilket tack och lov inte riktigt inträffat.). Nu gick vi ju inte till så där vansinnigt många hus, det blev mest runt grannskapet och folk vi kände, men det var riktigt kul. Den lilla nyckelpigan var väl lite skeptisk först och ville mest gömma sig bakom pappa och mamma och inte alls ha varken godis eller pengar, men rätt snart fick hon kläm på vad det handlade om och försökte traska in i vartenda hus vi ringde på hos. Och det är väl kanske inte så konstigt, varför skulle vi annars ringa på dörren om vi inte ville komma in? Och det är ju sant... Om folk sedan envisades med att sticka stora skålar fyllda med roliga prassliga saker under näsan på henne, var inte Mathilda den som var den, hon tog stora grabbanävar och stoppade i sin lilla väska och vi fick lite försynt "hjälpa till" att bara ta en godis och inte halva skålen. Det är inte alltid så lätt att vara liten och förstå vad som förväntas av en och jag tycker att Mathilda gjorde en strålande första Halloween (ok, andra, men förra året var hon verkligen så miniliten att det inte kan räknas). Modershjärtat riktigt svämmade över av stolthet och kärlek.
I dag har det spöregnat precis hela dagen, så då blev det inte så mycket gjort ute direkt. Vi var på en liten playdate på förmiddagen hos K och I och Mathilda fick både måla med fingerfärg och leka med modellera, vilket visade sig vara en stor hit. Nu måste mamma genast ut och inhandla färg och lera för att stödja det artistiska intresset hos lilla prinsessan, samt, om möjligt, förhindra att pappa Dahlstrands konstnärliga ådra, eller brist på den samma, går i arv ;-) (Säger hon som också målar som en ko, men det talar vi tyst om just i detta sammanhanget...).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)