Att tiga eller tala och en kväll med många tal

Dagens fråga: Ska man påpeka när man tycker att en annan mamma gör nånting galet och vad ska man i sådana fall säga? Och hur ska man säga det?

Bakgrund: Väninnan K har precis satt lilla A (13 månader) på dagis. Detta plågar henne så till den milda grad att hon vägrar att kalla det för dagis, utan säger att A går i "kyrko-skola". Denna första vecka, som var den första, har hon dessutom gråtit varje dag hon lämnat A (som inte gråtit) och sedan återkommit till dagiset säkert fyra gånger per dag för att "make sure everything is allright". Just den biten har jag väl lite försiktigt försökt säga kanske inte är helt lyckad, eftersom lilla A blivit väldigt orolig och gråtit varje gång hon kommer, och framför allt, går. Inte för att jag inte förstår hennes behov av att kolla läget, men för att jag som gammal dagisfröken vet att man i det läget faktiskt gör mer skada än nytta, när allting är så nytt. Men, men det är ju inte mitt barn och inte heller min ångest, så därför har jag mest försökt vara uppmuntrande och stöttande när hon har tyckt att det känns jobbigt.

Så till dagens fråga: I morse ringer K till mig vid nio-tiden och berättar att de haft jordens jobbigaste natt, lilla A har kräkts hela natten och hela familjen har sovit illa. Dessutom har hon jordens jobbigaste dag framför sig med en massa möten och jobb. "Oh no", säger jag, "Are you going to be allright with work today then, can you reschedule your meetings?" (K har eget headhuntingföretag tillsammans med sin syster och kan därför styra sin arbetstid ganska fritt). "Oh, that´s no problem", säger K, "I just dropped A off at the school so I´m all set to go." Här har alltså lilla A kräkts hela natten och klockan 8.30 nästa morgon är hon på dagis!? Detta gör mig otroligt upprörd, framför allt för lilla As skull, har hon kräkts och sovit illa så mår hon nog betydligt bättre hemma än på dagis, men också för att man bara inte tar ett sjukt barn (och framför allt inte med maginfluensa) till dagis, hur kul tror hon att de andra föräldrarna tycker att det är? Men hur säger man nånting utan att 1) låta som besserwisser-"jag-är-minsann-så-duktig"-supermamman som aaaaldriiig skulle göra så minsann och 2)få henne att känna sig som en dålig mamma? K är nämligen inte alls en dålig mamma, utom möjligtvis i den här frågan ;-). Vi är rätt olika som föräldrar, men det är inget snack om att hon verkligen älskar lilla K. Jag tror inte att jag skulle reagera så där jättebra om det var omvända roller och K hade nånting kritiskt att säga om något som rör Mathilda, jag skulle nog bli rätt sur. Inte för att jag inte tror att jag kan göra några fel, jag är övertygad om att jag nog gör minst ett par varje dag, men för att det är så känsligt det där med hur man är som mamma. Å andra sidan hade jag nog, fast jag blivit lite sur, nog ändå tagit till mig ev. kritik om det var befogat och framför allt om det gällde nånting jag gjorde som inte bara påverkade Mathilda, utan även andra barn (och föräldrar). Men som sagt, jag kunde inte komma på vad jag skulle säga, om jag alls skulle säga nåt, och vi bytte ämne och ingenting blev sagt.

I dag var det också dags för den första valdebatten och jag får väl lov att slänga in några av mina "five cents worth" av politiska åsikter: För det första måste jag ju erkänna att jag tycker att det är fruktansvärt roligt (intressant roligt då, inte ha ha roligt) att titta på debatter. Och extra intressant är det förstås i årets val, eftersom det är så tight mellan Kerry och Bush. Jag kan inte med Bush, jag kan med en hel massa av vad republikanerna står för, men jag kan inte med varken Bush som person och framför allt inte de människor han omger sig med och den sorts politik de vill bedriva. Jag kan inte påstå att jag haft så särskilt varma känslor för Kerry heller, för han har då verkligen inte framstått som nån särskilt stark och driftig presidentkandidat. Inte så att han varit svag heller, men han har bara inte varit nånting alls, han har bara varit och det är inte nog om du vill bli president. Men ikväll måste jag nog säga att Kerry slog knock-out på Bush, han mutade in honom så fett i ett hörn där han bara kunde stå och upprepa sig själv, medan Kerry inte tvekade en enda gång över vad han skulle säga. Vilket jag då tycker var bra, eftersom jag verkligen tror att världen skulle bli bättre om Bush försvann. Den sortens utrikespolitik som hans "gäng" ägnar sig åt är livsfarlig och inte trygg för någon, allra minst amerikanarna själva. Inte nog med att den här regeringen gör sig impopulära och halvt osams med resten av världen, men de håller också på att till viss del urholka själva stöttepelaren som USA är byggt på, själva den stöttepelaren som de säger sig slåss för; demokrati och frihet. Det är inget tvivel om att terrorism är ett reellt hot mot USA och att terrorister måste bekämpas, men frågan är om de ska bekämpas på bekostnad av inskränkingar av individens frihet, på bekostnad av att man plötsligt frångår rättssystem där man har rätt till en opartisk rättegång och ingen är skyldig tills dess man funnits skyldig av en domstol, genom att uppmana till angiveri, jag tror inte. Jag kan inte påstå att allt är fel, jag är övertygad om att ska man bekämpa terrorism på hemmaplan så kommer folket till att måsta göra vissa uppoffringar, det gäller oss alla, men jag är lika övertygad om att terrorism och fanatism inte ska bekämpas med samma medel som terroristerna själva förespråkar. Det är tillsist inte heller inget tvivel om att alla soldater, må de vara amerikanska eller polska eller vad som helst, som befinner sig i krig ska stöttas på alla sätt och vis. Det är inte de som har beslutat om att de ska befinna sig där de gör, utkämpandes ett krig som de inte var med och bestämde om. De lyder bara order och för det ska de ha all ära. För mig är bara inte uttrycket "support our troops" synonymt med "support President Bush."

Lördag i västerled

Så mycket för Ivan, orkaner och tropiska regnväder: Det kom inget regn på torsdagen, det kom inget regn på fredagen... I dag regnade det i en kvart. Nu skiner solen. Jag skulle kunna säga "I told ya´"...

I går hade i alla fall herr Dahlstrand och jag myskväll alldeles på egen, ensam hand. Vi hann med både god middag (med god, STOR, biff) OCH film - det var nästan så att man glömde bort att man hade barn där ett tag ;-). Vi såg "Wimbledon", vilket visade sig vara en riktig myspysfilm. Även maken tyckte att den var riktigt ok, så det måste ju göra att det inte bara är en tjejfilm. Till min förvåning tyckte jag även om Kirsten Dunst, vilket jag inte riktigt gjort tidigare, så även det drog upp betyget lite. Som de flesta "feelgood" romantiska komedier så var den ju visserligen totalt förutsägbar, men det gjorde ingenting, jag lämnade biografen med ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet. Så den rekomenderas verkligen!

Trots vårt "gedigna" kvällschema, hämtade vi Mathilda hos grannen K strax före 22-tiden, där hon sov gott. Hon var lite hängig igår och sov inte särskilt länge alls under dagen, varför K hade lagt henne för natten vid 18 (!!). Det var väl i och försig ok, var hon trött så var hon, men när vi hämtade henne och bar hem henne, så piggnade hon ju naturligtvis på sig och var sedan vaken till och med efter det att mamma och pappa Dahlstrand däckat för natten. Det sista jag hörde innan jag somnade var loppisen som låg och småpratade för sig själv inne i sitt rum, så jag vet inte riktigt när hon väl somnade om. Mamma Dahlstrand närde en fåfäng förhoppning om att hon skulle sova extra länge eftersom hon var vaken så där "mitt i natten", men se det kom ju naturligtvis helt på skam. Claes gick upp för att åka iväg på en golfrunda vid 6.30 och strax därefter började det låta från barnkammaren. Jag snabbade mig dit med en flaska välling, men inte ens den fick fröken Dahlstrand att somna om och vid strax efter sju var det bara att masa sig upp. Med betoning på masa, för jag var inte alls sugen på att gå upp, det var alldeles mörkt och grått ute och jag var mitt i en trevlig dröm. Så jag masade mig upp och hämtade Mathilda och sedan fick hon sitta i vår säng och titta på "The Wiggles" i en halvtimme medan jag mornade mig. Efter den dryga halvtimmen ville Mathilda ner på golvet, vilket hon så klart fick och sedan gick det väl en tre minuter och så hördes misstänkta "plask plask" från badrummet till. Hon vet vad hon ska göra, lilla fröken, för att få (lat) mamma till att spurta upp ur sängen: Glad i hågen stod hon och tvättade toaletten med toaborsten så det skvätte långväga :-). Så började min lördag. Nåväl, det var ju rätt tänkt och betydligt bättre än att hon slängt ner snutten i toaletten, vilket jag först var rädd för, så jag kunde ju inte bli så där värst arg, hon ville ju bara hjälpa till!

Herr Dahlstrand golfade alltså bort halva lördagen (nu lät jag som en gnällig fru, det är jag inte. Han är väl unnad lite golf, men det är ändå trist att han är borta.), medan jag städade/rensade upp återstoden av garderobsförådet som var kvar från förra helgen. Mathilda tyckte att det var en jättetråkig syssla mamma höll på med och ägnade därför sin förmiddag åt att gnälla och dra mamma i byxorna alternerat med att bryta ihop och ligga gråtande i en hög när hon inte fick plocka ut alla strukna och vikta dukar och tygservetter ur sin förvaringslåda. Att säga att vi hade en trevlig mor-och-dotter-samvaro-lördag vore att säga för mycket och vid 11-tiden var det bara att stoppa lilla fröken i säng för en tidig sovstund och hon däckade på en gång. Sedan fick jag nog ungefär dubbelt så mycket gjort under en och en halv timme som jag fått på tre timmar tidigare.

I eftermiddags åkte vi (och övriga efterlämnade fruar och barn) iväg och mötte upp med Claes och hans golfkompanjoner på ett fik och åt lunch och sedan åkte vi ett par ärenden och gjorde just inte så mycket mer. Kvällen hade vi tänkt ägna åt att titta på film, men vi kunde hitta nån på tv som vi ville se (det är bara att konstatera att det inte hjälper att man har hur många tvkanaler som helst, det är ändå mest bara skräp på de flesta. Suck.) och vi är för lata och trötta för att åka iväg och hyra nån, så det blev visst så att maken hamnade framför tv:n och jag fastnade här. Fast det blev ju uppdaterat här i alla fall, och det är ju alltid något :-).

I väntan på Ivan den mycket lite förskräcklige

Här nere i Houston kan man ju aldrig riktigt skrämma folk med snöstormsvarningar, så som de håller på uppe i north east (2 cm snö i DC= snöstorm), så här får de skrämma upp oss med orkaner och tropiska stormar istället, vilket är just precis vad de håller på med nu. "Ivan den förskräcklige", orkanen som höll på och härjade borta i Alabama och Florida förra veckan, har nu åkt uppåt landet en vända, vänt om och nu åkt iväg most Houston. Och tv-meterologerna har fått fnatt! De har "live storm coverage" en dag innan det ens börjat blåsa och varje gång som det har visat sig på kartan att Ivan nog inte kommer att "landa" just på oss, utan snarare lite mer nordöst, mot Louisiana till, så låter väder-gubben nästan ledsen över det faktum att vi inte ska bli drabbade, och fortsätter genast med att säga att "Ja ok, själva centret kommer nog inte på oss, men vi vet inte vad den ska göra sedan, den kan stanna över Houston och regna jättemycket. Det kan den faktiskt, akta akta (föregående måste läsas med typ en blandning av upphetsning och domedagsröst)". Först skulle den slå till vid två-tiden i eftermiddags, men då sken solen som bäst och det kändes inte det minsta stormigt, sedan skulle den komma klockan fem, så klockan sju (så solen fortfarande sken)och nu verkar det som om den redan har kommit (i Louisiana) och här hos oss regnar det inte en droppe och är helt vindstilla. Håhå, så mycket för den stormen. Ok, nu ska jag nog vara tyst, för om jag sitter här och moppsar upp mig allt för mycket så lär det väl börja regna och aldrig sluta och då mopsar jag nog så lagom. Så ok, det kan fortfarande bli storm, jag hoppas inte det, men jag hoppas det regnar lite lite, för då blir mina blommor glada.

Vi fick med hem en lapp från skolan idag, där det stod att det ska vara skolfotografering nästa vecka, vilket ju ska bli väldigt kul. Men ibland undrar man ju i sitt stilla sinne hur saker och ting brukar gå till: På lappen stod nämligen att vi inte behövde betala nånting vid fotograferingstillfället, men att (ordagrann översättning)"Vi skulle uppskatta om barnen var klädda för hel- eller trekvartsfigursfotografering"! Vaddå? Brukar det komma barn till skolan utan byxor? Eller brukar föräldrarna specifikt klä sina barn som typ nyhetsankare kan klä sig, dvs snyggt på överkroppen och typ pyjamasbyxor på underkroppen (och nej, jag påstår inte att Claes Elfsberg brukar sitta i pyjamasbyxor, det har jag inga som helst bevis för (fast jag skulle gärna vilja ha ett eller annat, om det är nån som har ;-)), det är väl mest att de SKULLE kunna, om de ville, eftersom de inte syns bakom sitt skrivbord.)? Det är klart, då skulle jag väl kanske också vilja ha lite förvarning, om det var så, men jag har faktiskt inte sett några som helst barn som varit klädda så i skolan, tvärt om ser de flesta alldeles normala ut. Jaja, vem vet? Jag gjorde i alla fall genast en mental noterning om att ta på Mathilda byxor på torsdag i alla fall. Ifall att jag skulle få för mig nånting annat, menar jag.

Vi fick med oss Mathildas första "skolarbete" hem idag, "cat toy painting", vad nu det betyder, jag antar att de målade med nånform av kattleksak, det är väl nån piffig amerikansk barnpysselgrej :-). Det är i alla fall rött och fint och framför allt gjort av vår dotter, så det får väl sitta på kylskåpet ett tag alldeles oavsett vad det nu föreställer:



Mathilda verkar ha nån förkylning på gång, hon har snorat som bara den, men än så länge (peppar peppar) ingen feber, så vi får hoppas att det stannar vid det. Det skulle väl vara väldans typiskt om hon skulle bli sjuk lagom tills i morgon, när pappa Dahlstrand och jag har barnvakt och äntligen både ska gå ut och äta och gå på bio, "bara vi", som ensamma vuxna. Inte för att jag på nåt vis önskar förkylningar på min dotter annars heller, men snälla jättegärna inte just i morgon. Hm, skulle väl inte förvåna mig om vi blir inregnade eller nåt istället bara för det... Håhå, det är väl bäst att jag går och tittar lite på väderleksrapporten nu då och håller lite koll på Ivan.