Äntligen, äntligen är Mathilda så gott som frisk på alla sätt och vis. Fläckarna bleknar för varje dag och nu ser hon mest ut som om hon haft riktigt svåra fall av akne på låren, som lämnat ärr. Fast det är förstås inte ärr, utan mer som blåmärken nästan och har de bleknat överallt annars så bleknar de med största sannolikhet även här vad det lider. Det är i alla fall så roligt att se att lillskruttan är pigg igen. Ingen feber och inget kli, och prinsessan Dahlstrand är tillbaka till sitt gamla vanliga, glada, jag.
Mamma Dahlstrand å sin sida känner sig lite mör. Det har varit lite si och så med nattsömnen när Mathilda varit sjuk; Hon har vaknat ofta och skrikit och jag har sovit sämre på det stora hela, därför att jag velat gå in och kolla henne varje gång hon skriker. Det är fasligt vad fort man lägger av sig med att vara vaken på nätterna, kan jag ju konstatera. När man ammar så där varannan timme i början så är man ju uppe väldigt mycket när alla andra sover, och jag minns att jag efter ett tag inte tyckte att det var så hemskt att vara vaken vid tre-tiden på nätterna, visst var jag lite trött, men det blev liksom en vana och man hade inget val direkt. NU däremot, är det en helt annan sak. Eftersom Mathilda vanligtvis sover hela nätterna så har ju jag också börjat göra det, och nu har inte det minsta lust att vara vaken och uppe vid tre, det känns hur sömnigt och "mittinatten" som helst. Vi har nog alltid varit lite bortskämda med att Mathilda sovit bra, redan som pytteliten, åtminstone när man hör andra föräldrar som berättar. Så jag ska inte klaga, det var en vecka och det kan jag ju faktiskt härda ut. Vilket jag nu gjort och i morgon är det lördag och alltså har herr Dahlstrand babyduty i natt och jag får sova. Vilket hårt liv jag lever ;-).
Jag har också drabbats av Halloween-pynts-längtan känner jag. Av nån anledning trodde jag att det skulle gå så bra utan en massa pynt, ända tills vi så smått bestämde att ha nån form av Halloween-knytkalas hos oss i morgon och då kändes det genast mycket roligare att pynta. Spindelnät (med tillhörande spindlar förstås) har därför inhandlats, tillsammans med en häxljuslykta samt en otroligt ful plysh häxpumpa som gungar och sjunger en rock Halloween-sång. Den är faktiskt så hemsk (hemskt ful då alltså, inte rädd hemskt) att den är rolig och Mathilda fullkomligt älskar den! Hon rockar loss och tvistar när den sjunger och skriker av irritation när sången tar slut och försöker trycka igång den igen. Så det var väl värda pengar. Sist men inte minst inhandlades förstås godiset! Jag måste säga att jag är stolt över mig själv, med tanke på att de började sälja Halloweengodis typ i slutet av augusti, som inte köpt nånting förrän nu. Det är nämligen vääääldigt lätt hänt att man måste köpa lite, "för att vara i god tid", som sedan "magiskt" försvinner långt före Halloween, varpå man naturligtvis måste köpa mer. Di är inte dumma, di där handlarna, di vet att människan är vek. Och speciellt jag då. Utom i år! Med bara en dag kvar så får jag ligga i värre än den värsta godisautomat om jag ska hinna sätta i mig allting, och eftersom risken då skulle vara överhängande att jag missar min dotters första trick-or-treat:ande eftersom jag skulle ligga hemma och kräkas, behärskar jag mig utan allt för stora svårigheter ;-).
Det svåraste i hela Halloweenekvationen är då vädret. Det sitter liksom i ryggmärgen att det ska vara höstkyligt och mörkt, med prasslande höstlöv, när det är Halloween. Inte 30 grader varmt och utan ett gult löv så långt ögat kan nå. Visserligen är det mörkt tidigt, men det är väl det enda som känns normalt. Inte kan man väl påstå att det känns som om julen är mindre än två månader bort. Hu!!
fredag 29 oktober 2004
onsdag 27 oktober 2004
Prickarna som flöt ihop
Fasligt så mycket det blev om sjukdomar här helt plötsligt... Och inte är det slut än, men den som är trött på att läsa om Mathilda och prickar kan sluta läsa dagens uppdatering ungefär precis här. Eller så kan du läsa lite till, för faktiskt så ska det inte handla om prickar idag, utan om flammiga fläckar, och det kanske kan vara mer intressant. Fast nä, det är samma sak. Egentligen. Bara mer. Så sluta du läs här. Jasså? Du är kvar? Jaja, men då får du skylla dig själv: Mathildas prickar har nämligen övergått i stora röda, flammiga fläckar som täcker hela henne. Och som kliar. Det gör inte tredagarsfebers-prickar (som är just prickar och inte stora sjok), det var doktorn och jag helt överens om, när jag i halv hysteri ringde i morse och frågade om det var normalt för tredagars-prickarna att föröka OCH förstora sig, SAMT börja klia så att barnen ligger på golvet och skriket. Det var det inte, så Mathilda och jag fick en akukttid och fick komma dit med detsamma på en gång.
Det visar sig att Mathilda, stackars stackars lilla prinsessan, inte bara fått och haft tredagarsfeber, men nånting har lett till att hon dessutom fått en allergisk reaktion! Doktorn sa att det är svårt att veta exakt vad som utlöste den, men hon trodde inte att det var för att hon är allergisk mot penicillinet, snarare att det blev den utlösande faktorn när kroppen blev helt översköljd av 1) tre vaccineringar 2) penicillinkur 3) tredagarsfeber. Och det kan man kanske förstå, hur mycket ska en liten gosig bäbis klara av egentligen? Det är inget farligt och det är inte de värsta sortens utslag man kan få, men det gör det ju inte mindre kliigt och hemskt för den som har det. Bortsett från att sluta med penicillinet då givetvis, ska vi ska ge henne antihistaminer, både i flytande form och som kräm på själva utslagen, och så ska det läka av sig själv, fast det kan ta tid. Över en vecka tydligen, om vi har riktig otur, och bli både bättre och sämre ett par gånger under resans gång.
Jag kan ju säga som så, att vi satt väldigt ensamma i vår del av väntrummet hos doktorn ;-). Mathilda är mest glad och nöjd, så länge det inte kliar, men hon ser ju ut som hej kom och hjälp mig. Det är tur att man älskar sina barn hur de än ser ut, och till och med lite extra mycket, hur det nu är möjligt, när de är sjuka, för det ser nästan lite äckligt ut med alla stora röda fläckar över precis hela kroppen.
Under eftermiddagen gick utlagen ner lite grann, men ikväll var det jobbigt igen och verkade klia hur mycket som helst, så vi får väl se hur natten blir. I kväll var det annars bokklubbsmöte och det var lika trevligt som vanligt. Lite bokprat och en massa allmänt snatter, precis som det ska vara ;-). Bl.a. avhandlades ämnena barn och hundar, eller rättare sagt att en av tjejerna vill skaffa en hund för att se efter om hon vill ha barn, eller är redo för barn eller hur man ska säga. Jag kan väl delvis förstå henne, men samtidigt så tror jag ju inte att man blir mer redo för att skaffa barn för att man skaffar sig en liten hund. Eller så här, jag tror aldrig att man är redo för att skaffa barn, det finns inte en dag när man sätter sig ner och säger "nu har jag gjort allt jag velat göra med mitt liv, nu kan jag skaffa barn". Istället får man liksom ta en tidpunkt i livet när det skulle fungera, när det är möjligt och görbart att ha barn och sedan får man fortsätta leva sitt liv, med den skillnaden att man lever ett liv med barn. Själva tanken på att skaffa barn tycker jag var lite som att föreställa sig rymdens oändlighet, det liksom svindlade för ögonen ;-). Man kan visst se sig själv med en bäbis, och så där, men aldrig skulle jag ha kunnat föreställa mig hur en vardag med barn skulle te sig i verklighetet. Så mycket jobbigare, tröttsammare, självuppoffrande och allt däremellan hemskt som man kan föreställa sig, och ÄNDÅ underbart! Det är så konstigt, att någonting som kräver så mycket av en och som tvingar en att ge upp så mycket av sig själv och det man vill, ändå är värt det, ändå är någonting som är så positivt och så fullt av kärlek. Jag tror inte att det finns någonting annat i livet överhuvudtaget som ens skulle komma i närheten av att få ta så mycket energi och innebära så stora, ofta negativa, förändrigar och uppoffrignar av en, utan att man blev helt knäckt och totalvägrade och minst av allt fylldes av oändlig kärlek, ömhet och tacksamhet för. Jag kan då inte komma på nånting, och det är väl det som är så fantastiskt med barn och moderskap. Att ens hjärta kan svämma över av sådan total villkorslös kärlek, utan att faktiskt kräva någonting tillbaka. Till och med när ens barn har röda kliande fläckar över hela kroppen ;-)
Det visar sig att Mathilda, stackars stackars lilla prinsessan, inte bara fått och haft tredagarsfeber, men nånting har lett till att hon dessutom fått en allergisk reaktion! Doktorn sa att det är svårt att veta exakt vad som utlöste den, men hon trodde inte att det var för att hon är allergisk mot penicillinet, snarare att det blev den utlösande faktorn när kroppen blev helt översköljd av 1) tre vaccineringar 2) penicillinkur 3) tredagarsfeber. Och det kan man kanske förstå, hur mycket ska en liten gosig bäbis klara av egentligen? Det är inget farligt och det är inte de värsta sortens utslag man kan få, men det gör det ju inte mindre kliigt och hemskt för den som har det. Bortsett från att sluta med penicillinet då givetvis, ska vi ska ge henne antihistaminer, både i flytande form och som kräm på själva utslagen, och så ska det läka av sig själv, fast det kan ta tid. Över en vecka tydligen, om vi har riktig otur, och bli både bättre och sämre ett par gånger under resans gång.
Jag kan ju säga som så, att vi satt väldigt ensamma i vår del av väntrummet hos doktorn ;-). Mathilda är mest glad och nöjd, så länge det inte kliar, men hon ser ju ut som hej kom och hjälp mig. Det är tur att man älskar sina barn hur de än ser ut, och till och med lite extra mycket, hur det nu är möjligt, när de är sjuka, för det ser nästan lite äckligt ut med alla stora röda fläckar över precis hela kroppen.
Under eftermiddagen gick utlagen ner lite grann, men ikväll var det jobbigt igen och verkade klia hur mycket som helst, så vi får väl se hur natten blir. I kväll var det annars bokklubbsmöte och det var lika trevligt som vanligt. Lite bokprat och en massa allmänt snatter, precis som det ska vara ;-). Bl.a. avhandlades ämnena barn och hundar, eller rättare sagt att en av tjejerna vill skaffa en hund för att se efter om hon vill ha barn, eller är redo för barn eller hur man ska säga. Jag kan väl delvis förstå henne, men samtidigt så tror jag ju inte att man blir mer redo för att skaffa barn för att man skaffar sig en liten hund. Eller så här, jag tror aldrig att man är redo för att skaffa barn, det finns inte en dag när man sätter sig ner och säger "nu har jag gjort allt jag velat göra med mitt liv, nu kan jag skaffa barn". Istället får man liksom ta en tidpunkt i livet när det skulle fungera, när det är möjligt och görbart att ha barn och sedan får man fortsätta leva sitt liv, med den skillnaden att man lever ett liv med barn. Själva tanken på att skaffa barn tycker jag var lite som att föreställa sig rymdens oändlighet, det liksom svindlade för ögonen ;-). Man kan visst se sig själv med en bäbis, och så där, men aldrig skulle jag ha kunnat föreställa mig hur en vardag med barn skulle te sig i verklighetet. Så mycket jobbigare, tröttsammare, självuppoffrande och allt däremellan hemskt som man kan föreställa sig, och ÄNDÅ underbart! Det är så konstigt, att någonting som kräver så mycket av en och som tvingar en att ge upp så mycket av sig själv och det man vill, ändå är värt det, ändå är någonting som är så positivt och så fullt av kärlek. Jag tror inte att det finns någonting annat i livet överhuvudtaget som ens skulle komma i närheten av att få ta så mycket energi och innebära så stora, ofta negativa, förändrigar och uppoffrignar av en, utan att man blev helt knäckt och totalvägrade och minst av allt fylldes av oändlig kärlek, ömhet och tacksamhet för. Jag kan då inte komma på nånting, och det är väl det som är så fantastiskt med barn och moderskap. Att ens hjärta kan svämma över av sådan total villkorslös kärlek, utan att faktiskt kräva någonting tillbaka. Till och med när ens barn har röda kliande fläckar över hela kroppen ;-)
tisdag 26 oktober 2004
Roseola=prickig, men smittfri
Kort prickig uppdatering:
Även doktorn tyckte att det var tredagarsfeber, som heter "Roselola" på engelska. Mathilda är fortfarande prickigare än prickigast, framför allt på bål och rygg, men även lite i ansiktet, och det kan hon fortsätta vara i upp till en vecka innan det bleknar bort. Som tur är smittar hon inte (hurra, hurra, hurra!!) längre, så hon får vara i skolan. Jag ringde dem och frågade för säkerhets skull, jag kan ju just se alla andra föräldrars miner när det står ett prickigt barn mitt ibland dem, men de sa att det var ok, så länge doktorn sagt att hon inte smittade. Och det var skönt, för prickig eller inte så är prinsessan väl tillbaka till sitt vanliga pigga jag och då är det bra att hon har nånting annat att göra än att sitta inne med mamma. (Man skulle ju kunna tänka sig att mamma gick ut med sin telning också, till parken tillexempel, men se näe, inte alls när det är över 30 grader varmt och superfuktigt. Det är bara inte kul för nån!)
I vilket fall som helst så verkar prickarna inte besvära Mathilda alls, de kliar inte och gör inte ont. Hon är med andra ord precis som vanligt och hade en bra dag i skolan, även om hon bara sov i 35 minuter och därför var osedvanligt trist och kinkig framemot seneftermiddagen. Vi var hemma hos en kompis och lekte och Mathilda bestämde sig helt sonika för att var den gnälligaste prinsessan av alla. Hon skrek i högan sky bara lilla I ens kom i närheten av henne (Och I som tycker mycket om att kramas och pussas, hade absolut inget för sina försök) och sedan var det bara att sitta i mammas knä som gällde. Nåja, jag hade ju ganska trevligt och barnen också, var och en på sitt sätt och Mathilda mest när I befann sig i andra änden av rummet.
Även doktorn tyckte att det var tredagarsfeber, som heter "Roselola" på engelska. Mathilda är fortfarande prickigare än prickigast, framför allt på bål och rygg, men även lite i ansiktet, och det kan hon fortsätta vara i upp till en vecka innan det bleknar bort. Som tur är smittar hon inte (hurra, hurra, hurra!!) längre, så hon får vara i skolan. Jag ringde dem och frågade för säkerhets skull, jag kan ju just se alla andra föräldrars miner när det står ett prickigt barn mitt ibland dem, men de sa att det var ok, så länge doktorn sagt att hon inte smittade. Och det var skönt, för prickig eller inte så är prinsessan väl tillbaka till sitt vanliga pigga jag och då är det bra att hon har nånting annat att göra än att sitta inne med mamma. (Man skulle ju kunna tänka sig att mamma gick ut med sin telning också, till parken tillexempel, men se näe, inte alls när det är över 30 grader varmt och superfuktigt. Det är bara inte kul för nån!)
I vilket fall som helst så verkar prickarna inte besvära Mathilda alls, de kliar inte och gör inte ont. Hon är med andra ord precis som vanligt och hade en bra dag i skolan, även om hon bara sov i 35 minuter och därför var osedvanligt trist och kinkig framemot seneftermiddagen. Vi var hemma hos en kompis och lekte och Mathilda bestämde sig helt sonika för att var den gnälligaste prinsessan av alla. Hon skrek i högan sky bara lilla I ens kom i närheten av henne (Och I som tycker mycket om att kramas och pussas, hade absolut inget för sina försök) och sedan var det bara att sitta i mammas knä som gällde. Nåja, jag hade ju ganska trevligt och barnen också, var och en på sitt sätt och Mathilda mest när I befann sig i andra änden av rummet.
måndag 25 oktober 2004
Prickar
Hm. Mathilda är feberfri och nu istället... prickig!? Sitt vanliga glada jag och som sagt ingen feber, men fullt med små blekröda prickar på hela överkroppen och upp i ansiktet (inga på ben och armar). Min lilla sjukvårdsbok föreslog tredagarsfeber, vilket verkar stämma in till punkt och prick(!)a . Doktorn, som jag naturligtvis också ringde (jag kan ju inte helt förlita mig på en (dum?) bok, jag är ju en orolig mamma för i jössnamn) tyckte vi skulle avvakta tills i morgon; Har inte prickarna försvunnit tills dess ska vi komma in för att ta en titt. Pencillinallergi trodde hon inte att det var, då hade det kommit mycket tidigare och framför allt mycket värre (typ rödsvullen över hela kroppen). Nån "three day fever" hade hon nog aldrig hört talas om, hon lät helt oförstående, så antingen är det endast en svensk barnåkomma, eller så heter det nånting helt annat käckt på engelska. Det senare är kanske det mest troliga, på samma sätt som ju prickar INTE heter pricks ;-).
Prickarna verkar inte klia och inte kan det vara varken mässling eller röda hund, för det är hon ju vaccinerad emot. Så jag får väl hålla mig till tredagarsfebers-teori så länge. Det är ju i alla fall inte nånting farligt, så det är bra. Det som kanske är mindre bra är att tredagarsfeber är smittsamt, om än inte otroligt smittsamt... Och Mathilda har ju varit bå både barnkalaser och i skolan. Jaja, jag tror jag talar tyst om det ett tag ;-). Men, om nu alla andra barn i svenska barngruppen är febriga och prickiga nästa måndag (oh hemska tanke, jag har startat en prickepidemi!) så kan ju alla leka med varandra i alla fall, eftersom man får livslång immunitet. Usch vilken hemsk mamma jag känner mig som nu. Här svär jag eder och förbannelser över andra mammor som inte har vett att hålla sina barn hemma när de är sjuka och så gör jag samma sak själv. Men till mitt försvar får jag väl hävda att bortsett från febern, så har Mathilda faktiskt varit ganska pigg. Och hon var både feber- och prickfri i morse, när vi åkte iväg till mammagruppen, så det kan ju inte riktigt vara mitt fel att hon sedan blir superprickig på 20 minuter. Eller? Jaja ok, det är lite mitt fel. Jag får stå i skamvrån ett tag och som straff skriva följande mening 20 gånger. Se så, marsh pannkaka skriv (Jag står som en arg elak gammal hökfröken över mig själv och slår med en osynlig pekpinne över mina egna fingrar. Det är bara att lyda...):
Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar.
Prickarna verkar inte klia och inte kan det vara varken mässling eller röda hund, för det är hon ju vaccinerad emot. Så jag får väl hålla mig till tredagarsfebers-teori så länge. Det är ju i alla fall inte nånting farligt, så det är bra. Det som kanske är mindre bra är att tredagarsfeber är smittsamt, om än inte otroligt smittsamt... Och Mathilda har ju varit bå både barnkalaser och i skolan. Jaja, jag tror jag talar tyst om det ett tag ;-). Men, om nu alla andra barn i svenska barngruppen är febriga och prickiga nästa måndag (oh hemska tanke, jag har startat en prickepidemi!) så kan ju alla leka med varandra i alla fall, eftersom man får livslång immunitet. Usch vilken hemsk mamma jag känner mig som nu. Här svär jag eder och förbannelser över andra mammor som inte har vett att hålla sina barn hemma när de är sjuka och så gör jag samma sak själv. Men till mitt försvar får jag väl hävda att bortsett från febern, så har Mathilda faktiskt varit ganska pigg. Och hon var både feber- och prickfri i morse, när vi åkte iväg till mammagruppen, så det kan ju inte riktigt vara mitt fel att hon sedan blir superprickig på 20 minuter. Eller? Jaja ok, det är lite mitt fel. Jag får stå i skamvrån ett tag och som straff skriva följande mening 20 gånger. Se så, marsh pannkaka skriv (Jag står som en arg elak gammal hökfröken över mig själv och slår med en osynlig pekpinne över mina egna fingrar. Det är bara att lyda...):
Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar. Jag är en dålig mamma, jag ska aldrig mer ta ut mitt sjuka barn bland folk innan jag är säker på om hon smittar.
söndag 24 oktober 2004
Helg
Mathildas feber verkar äntligen vara på väg ner. I dag har hon bara haft dryga 38 och det är ju en klar förbättring måste jag säga. Tack för krya-på-sig hälsningarna och tipsen om medicin som vi fick!
Eftersom det var lite sjukt, blev helgen lite som den blev. Vi åkte iväg en timme på födelsedagskalaset i går, det var väldigt få barn där och det blev mest att vi satt och fikade och Mathilda satt i vårt knä och åt på ett kex, så det var lugnt och stillsamt, men trevligt. Efter att ha våndats lite bestämde jag mig för att trots allt gå med Claes bort på kvällen, och det gick jättebra. Mathilda hade somnat vid strax före 20-tiden (vi gick vid 19.30) och sov som en stock när vi kom hem, så det kändes skönt. Visserligen hade jag nog kanske kunnat slappna av mer om jag vetat att hon varit frisk, men vi hade gett henne Tylenol och hon var ganska pigg när vi gick, så det var ok.
I dag sov vi LÄNGE, Mathilda sysselsatte sig med leksaker och barntv i vår säng när hon vaknade och jag sov till 9.30! Kors i alla tak. Då tyckte nog Mathilda, som varit vaken sedan strax före 8, att det var dags för hennes slöa mamma att gå upp. Men hon var inte alls kinkig, hon bara pussade och klappade mig i ansiktet. Det finns sämre sätt att vakna på, måste jag säga. Det gör så gott i mammahjärtat av sådana stunder!
När pappa Dahlstrand masat sig upp, en 45 minuter senare (ja vi måste ha varit hur trötta som helst tydligen), så åt vi en lång härlig frukost och bara läste tidningen och tog det lugnt. Och när vi var klara med det, ja då var det i stort sett dags för loppan att gå och sova middag :-)! Världens slöaste och skönaste söndag med andra ord. Det gjorde kanske sitt till att det för trehundraartonde dagen i sträck var varmt och äckligt ute, så lusten att gå ut och gå eller göra nånting annat utomhus, var verkligen minimal. Herr Dahlstrand åkte iväg för att handla grejer för att snickra ihop ett hallbord med skiva av ett trappsteg, som jag sett, var annars, hos Martha ;-). Det är alltid jordens jätteprojekt att åka iväg till nån av de stora byggvaruhusen, därför har vi insett att det inte går att åka båda två med Mathilda. Det är visserligen sant, för Mathilda skulle få så tråkigt att hon skulle krevera där inne, men jag kan ju inte direkt påstå att jag är ledsen över det faktum att jag inte kan följa med - jag håller nämligen också på att krevera av utleddhet när vi åker dit. Jag kan åka dit själv och köpa blommor eller vad det nu kan vara som jag vill ha, men herr Dahlstrand och jag kan inte åka tillsammans, det leder bara till tråkigheter.
Tre timmar senare kom i alla fall maken hem igen med allt han skulle ha, vilket bara det är en bedrift. Allting är alltid slut i den affären man är i, så man tvingas alltid hålla på att åka runt till fem olika affärer. Det kräver att man har tagit sig ett par tre valium innan man åker, annars blir man ofelbart på dåligt humör, men herr Dahlstrand verkade ha klarat det fint. Kanske hjälpte det till lite att de var två stycken som åkte, och då framför allt att det var två MÄN. Män blir nog inte lika (fort) gnälliga på varandra som man blir som äkta par, tycker jag mig se. De verkade tvärtom ha haft ganska trevligt och var inte det minsta osams. Ännu en anledning för att hålla mig borta i fortsättningen också ;-).
Eftersom det var lite sjukt, blev helgen lite som den blev. Vi åkte iväg en timme på födelsedagskalaset i går, det var väldigt få barn där och det blev mest att vi satt och fikade och Mathilda satt i vårt knä och åt på ett kex, så det var lugnt och stillsamt, men trevligt. Efter att ha våndats lite bestämde jag mig för att trots allt gå med Claes bort på kvällen, och det gick jättebra. Mathilda hade somnat vid strax före 20-tiden (vi gick vid 19.30) och sov som en stock när vi kom hem, så det kändes skönt. Visserligen hade jag nog kanske kunnat slappna av mer om jag vetat att hon varit frisk, men vi hade gett henne Tylenol och hon var ganska pigg när vi gick, så det var ok.
I dag sov vi LÄNGE, Mathilda sysselsatte sig med leksaker och barntv i vår säng när hon vaknade och jag sov till 9.30! Kors i alla tak. Då tyckte nog Mathilda, som varit vaken sedan strax före 8, att det var dags för hennes slöa mamma att gå upp. Men hon var inte alls kinkig, hon bara pussade och klappade mig i ansiktet. Det finns sämre sätt att vakna på, måste jag säga. Det gör så gott i mammahjärtat av sådana stunder!
När pappa Dahlstrand masat sig upp, en 45 minuter senare (ja vi måste ha varit hur trötta som helst tydligen), så åt vi en lång härlig frukost och bara läste tidningen och tog det lugnt. Och när vi var klara med det, ja då var det i stort sett dags för loppan att gå och sova middag :-)! Världens slöaste och skönaste söndag med andra ord. Det gjorde kanske sitt till att det för trehundraartonde dagen i sträck var varmt och äckligt ute, så lusten att gå ut och gå eller göra nånting annat utomhus, var verkligen minimal. Herr Dahlstrand åkte iväg för att handla grejer för att snickra ihop ett hallbord med skiva av ett trappsteg, som jag sett, var annars, hos Martha ;-). Det är alltid jordens jätteprojekt att åka iväg till nån av de stora byggvaruhusen, därför har vi insett att det inte går att åka båda två med Mathilda. Det är visserligen sant, för Mathilda skulle få så tråkigt att hon skulle krevera där inne, men jag kan ju inte direkt påstå att jag är ledsen över det faktum att jag inte kan följa med - jag håller nämligen också på att krevera av utleddhet när vi åker dit. Jag kan åka dit själv och köpa blommor eller vad det nu kan vara som jag vill ha, men herr Dahlstrand och jag kan inte åka tillsammans, det leder bara till tråkigheter.
Tre timmar senare kom i alla fall maken hem igen med allt han skulle ha, vilket bara det är en bedrift. Allting är alltid slut i den affären man är i, så man tvingas alltid hålla på att åka runt till fem olika affärer. Det kräver att man har tagit sig ett par tre valium innan man åker, annars blir man ofelbart på dåligt humör, men herr Dahlstrand verkade ha klarat det fint. Kanske hjälpte det till lite att de var två stycken som åkte, och då framför allt att det var två MÄN. Män blir nog inte lika (fort) gnälliga på varandra som man blir som äkta par, tycker jag mig se. De verkade tvärtom ha haft ganska trevligt och var inte det minsta osams. Ännu en anledning för att hålla mig borta i fortsättningen också ;-).
fredag 22 oktober 2004
Sjukligt i västerled
Det är lite synd om den minsta skruttan i västerled, hon har nämligen fått feber. Inte nånting annat, men ganska hög feber (nära 40 grader i eftermiddags). Jag misstänker att det kanske är från vaccineringarna hon fick i måndags, de säger att det kan dyka upp feber i upp till en vecka efteråt, men helt säker kan man ju aldrig vara. Stackars Mathilda proppas i mediciner som aldrig förr, inte nog med att hon äter sitt penicillin (som hon fick i måndags mot sin envisa, aldrig övergående, snuva), dessutom måste vi ju nu ge henne Tylenol mot febern också. Samtlig medicin är i flytande format, så det blir mycket droppande och framför allt fasthållande av den lilla ovilliga prinsessan. Penicillinet, som jag tycker luktar urk-och-gamla-traumatiska-barndomsminnen-av hostmedicin, tycker hon är rätt gott, så det går ner utan problem faktiskt. Det är värre med Tylenolen. Först hade vi en flaska hemma som var smaksatt med vindruva, men den gick överhuvudtaget inte. Eller jo, vi tvingade i henne den -med resultat att hon fick kväljningar och sedan kräktes över hela mig. Även om det faktiskt ÄR lättare med sitt eget barn, så måste jag erkänna att jag har väldigt svårt med just kräks, så plan B fick sättas i verket. En ny flaska, denna gången med körsbärssmak, inhandlades. Denna smak har hon ännu inte kräkts av, men det är inte direkt med glädje hon öppnar munnen. Man får försöka manövrera in den lilla droppern när hon öppnar munnen för att protestera och sedan försöka hålla sig undan tills hon har svalt. Jag tycker så synd om henne när hon så uppenbarligen tycker att det är jätteäckligt, å andra sidan så är det ju synd om henne när hon är som en liten kamin och inte kan sova för att hon drömmer feberdrömmar också... Men det måste faktiskt sägas att Mathilda är en trooper. Hon gnäller och kinkar verkligen inte i onödan och inte ens med hög feber är hon särskilt kinkig faktiskt. Hon är seg och lite frånvarande och vill helst sitta i mitt knä, eller bredvid i soffan, och titta på tv eller läsa saga, men däremellan, när Tylenolen verkar, är hon nästan som vanligt (hjälp vilken lång mening det blev.). Bortsett från att hon inte äter särskilt mycket, men hon dricker välling och det är i alla fall nåt.
Dessutom släpade vi ut stackars Mathilda på sin skolkarneval i morse, fast till vårt försvar måste då sägas att det var innan hon blev superfebrig, så vi trodde inte att det var så farligt i och med det att hon var ganska pigg. Men det blev nog lite mycket, för hela skolan var proppfull av barn, föräldrar och syskon och Mathilda såg lätt bortkommen och väldigt liten ut. Så vi stannade inte så länge, vilket hon nog tyckte var skönt. Stackars barn, hur kul skulle man själv ha om man släpades ut bland en massa jättar som man bara såg benen av, som alla sprang runt och trängdes, när man hade 40 graders feber?
Typiskt nog har vi i morgon inte mindre än två födelsedagskalas att gå på också. Ett barnkalas och ett vuxetkalas, men det får vi nog se hur det blir med. Framförallt barnkalaset ligger ju helt klart i farozonen, men även det vi ska på på kvällen. Inte för att Mathilda kommer att vara vaken när vi är borta och barnvakten litar vi ju på, men mer för att jag känner att jag inte skulle kunna koppla av och ha trevligt om jag vet att Mathilda ligger hemma och är sjuk. Då kommer jag bara att sitta och oroa mig för det, och det känns lite slöseri med pengar att betala en barnvakt för att jag ska gå ut och oroa mig. I värsta fall får herr Dahlstrand gå själv, även om det vore trist. Men alldeles oavsett så håller vi alla tummar för att Mathilda ska vara bättre i morgon, för hennes egen skull.
Dessutom släpade vi ut stackars Mathilda på sin skolkarneval i morse, fast till vårt försvar måste då sägas att det var innan hon blev superfebrig, så vi trodde inte att det var så farligt i och med det att hon var ganska pigg. Men det blev nog lite mycket, för hela skolan var proppfull av barn, föräldrar och syskon och Mathilda såg lätt bortkommen och väldigt liten ut. Så vi stannade inte så länge, vilket hon nog tyckte var skönt. Stackars barn, hur kul skulle man själv ha om man släpades ut bland en massa jättar som man bara såg benen av, som alla sprang runt och trängdes, när man hade 40 graders feber?
Typiskt nog har vi i morgon inte mindre än två födelsedagskalas att gå på också. Ett barnkalas och ett vuxetkalas, men det får vi nog se hur det blir med. Framförallt barnkalaset ligger ju helt klart i farozonen, men även det vi ska på på kvällen. Inte för att Mathilda kommer att vara vaken när vi är borta och barnvakten litar vi ju på, men mer för att jag känner att jag inte skulle kunna koppla av och ha trevligt om jag vet att Mathilda ligger hemma och är sjuk. Då kommer jag bara att sitta och oroa mig för det, och det känns lite slöseri med pengar att betala en barnvakt för att jag ska gå ut och oroa mig. I värsta fall får herr Dahlstrand gå själv, även om det vore trist. Men alldeles oavsett så håller vi alla tummar för att Mathilda ska vara bättre i morgon, för hennes egen skull.
onsdag 20 oktober 2004
18-månaders Mathilda-uppdatering
Dags för en liten Mathilda-uppdatering igen. Lika mycket för mitt framtida minne, som för ev. intresserade läsare nu. Man glömmer så HIMMELENS fort så det är inte klokt.
Det stora som händer nu med Mathilda är att hon helt plötsligt fått en språklig spurt. Det kommer mycket nya ord och framförallt så märker vi att hon förstår och kommunicerar på ett helt ny nivå. Nu kan man säga saker som "här får du ett kex och ta det här andra kexet och ge till Lucy (hennes kompis)" när vi står i köket och då går hon ut i vardagsrummet och ger bort ett kex (Det är klart, ibland fastnar hon på vägen och kommer aldrig fram, men på det stora hela ;-)). Och att hon minns grejer och lägger ihop. Hon kan peka på nånting och så säga namnet på nåt barn som lekte med den där leksaken igår eller liknande. Det är himla roligt. Det mindre roliga, om man får säga så, med att det blivit så bra minne helt plötsligt, är väl att det börjar bli allt svårare att avleda henne, eller gömma undan grejer. Attans också ;-)
Nya ord (sedan sist): Okej, "Babell, Ashiii och Osy" (hennes kompisar Isabell, Ashley och Lucy. Dem pratar hon ofta om.), "ussi" (russin), kaka, "äppä" (äpple), "mauuu" (mjau säger katten eller helt enkelt bara katt), "ko" (skor), halloj, "ämmou" (Elmo, från Sesame Street), "öa" (öga) och "wäwä" (välling). Det är med andra ord väldigt mycket delar av orden som ramlar bort, men det är i alla fall förståligt vad hon menar. Det största problemet är att höra skillnad mellan Lucy och russin, det är ibland lite svårt att förstå skillnaden. Utom när hon står och bankar på skafferidörren och skriker "ussi, ussi"; Då kan man vara ganska säker på att det inte är Lucy hon menar ;-). Hon är också mycket för att härma ord man själv säger, t.ex. om jag säger "och så tar vi lilla armen" (när jag klär på henne), så säger hon "almen" efter. Fast hon skulle aldrig använda "arm" själv. Hon pratar mest hela tiden och även om det mesta är obegripligt, så börjar det faktiskt mer och mer likna ett riktigt språk om man lyssnar på satsmelodin. Dessutom har hon börjat "sjunga", eller lalla eller vad man ska kalla det, det är ju inte på nåt sätt riktiga sånger, men det är definitivt nånting med melodi. Hon dansar fortfarande till allt som kan likna musik, så fort det är nånt som sjunger på tv:n så står hon upp och gungar, viftar med armarna och snurrar runt. Överhuvudtaget är sång och musik jättekul verkar hon tycka.
Mathilda kan (dvs nya saker sedan sist): Peka ut sin egen navel, näsa, ögon och mun och oftast även mammas desamma. Ibland är det lite svårt att hålla isär mamma och sig själv, så då har Mathilda mammas näsa och lite så där. Öron är det lite si och så med, ibland vet hon var de sitter och ibland sitter de på ögonen. Men det är kanske inte så lätt, öga och öra låter ju ganska lika. Övriga kroppsdelar har vi inte gett oss på än, röra runt med en slev eller sked, springa ganska fort, kasta slängpussar, göra "armar uppåt sträck", åka rushkana själv och göra rörelser till ramsor och knacka på en stängd dörr om hon vet att man är på andra sidan.
I övrigt tycker hon nog om respektive tycker inte om, ungefär samma saker som förra månaden.
Det stora som händer nu med Mathilda är att hon helt plötsligt fått en språklig spurt. Det kommer mycket nya ord och framförallt så märker vi att hon förstår och kommunicerar på ett helt ny nivå. Nu kan man säga saker som "här får du ett kex och ta det här andra kexet och ge till Lucy (hennes kompis)" när vi står i köket och då går hon ut i vardagsrummet och ger bort ett kex (Det är klart, ibland fastnar hon på vägen och kommer aldrig fram, men på det stora hela ;-)). Och att hon minns grejer och lägger ihop. Hon kan peka på nånting och så säga namnet på nåt barn som lekte med den där leksaken igår eller liknande. Det är himla roligt. Det mindre roliga, om man får säga så, med att det blivit så bra minne helt plötsligt, är väl att det börjar bli allt svårare att avleda henne, eller gömma undan grejer. Attans också ;-)
Nya ord (sedan sist): Okej, "Babell, Ashiii och Osy" (hennes kompisar Isabell, Ashley och Lucy. Dem pratar hon ofta om.), "ussi" (russin), kaka, "äppä" (äpple), "mauuu" (mjau säger katten eller helt enkelt bara katt), "ko" (skor), halloj, "ämmou" (Elmo, från Sesame Street), "öa" (öga) och "wäwä" (välling). Det är med andra ord väldigt mycket delar av orden som ramlar bort, men det är i alla fall förståligt vad hon menar. Det största problemet är att höra skillnad mellan Lucy och russin, det är ibland lite svårt att förstå skillnaden. Utom när hon står och bankar på skafferidörren och skriker "ussi, ussi"; Då kan man vara ganska säker på att det inte är Lucy hon menar ;-). Hon är också mycket för att härma ord man själv säger, t.ex. om jag säger "och så tar vi lilla armen" (när jag klär på henne), så säger hon "almen" efter. Fast hon skulle aldrig använda "arm" själv. Hon pratar mest hela tiden och även om det mesta är obegripligt, så börjar det faktiskt mer och mer likna ett riktigt språk om man lyssnar på satsmelodin. Dessutom har hon börjat "sjunga", eller lalla eller vad man ska kalla det, det är ju inte på nåt sätt riktiga sånger, men det är definitivt nånting med melodi. Hon dansar fortfarande till allt som kan likna musik, så fort det är nånt som sjunger på tv:n så står hon upp och gungar, viftar med armarna och snurrar runt. Överhuvudtaget är sång och musik jättekul verkar hon tycka.
Mathilda kan (dvs nya saker sedan sist): Peka ut sin egen navel, näsa, ögon och mun och oftast även mammas desamma. Ibland är det lite svårt att hålla isär mamma och sig själv, så då har Mathilda mammas näsa och lite så där. Öron är det lite si och så med, ibland vet hon var de sitter och ibland sitter de på ögonen. Men det är kanske inte så lätt, öga och öra låter ju ganska lika. Övriga kroppsdelar har vi inte gett oss på än, röra runt med en slev eller sked, springa ganska fort, kasta slängpussar, göra "armar uppåt sträck", åka rushkana själv och göra rörelser till ramsor och knacka på en stängd dörr om hon vet att man är på andra sidan.
I övrigt tycker hon nog om respektive tycker inte om, ungefär samma saker som förra månaden.
tisdag 19 oktober 2004
Hej hå, hej hå, vi till vår doktor gå
Här har det varit läkarbesök på löpande band i västerled de senaste dagarna. I går var lilltjejen på 18-månaders kontroll och idag var jag på det årliga, mindre roliga, gynbesöket. Det finns mycket gott att säga om amerikansk sjukvård, men nånting som de inte är bra på, är att hålla tiden. Man får vänta, och så får man vänta lite till. Jämt. Detta väntande gör att ett litet vardagligt, inget-speciellt, besök, tar upp halva dan. Det är mer än irriterande, men bortsett från att försöka få första morgontiden, så är det inte mycket man kan göra vad jag vet.
Hos barnläkaren behövde vi "bara" vänta i 30 minuter efter utsatt tid. Mathilda vägdes och mättes på alla vederbörliga sätt (centimeter & gram hittar du här) och förklarades alldeles normal och bra för sin ålder. Sedan pratade doktorn lite om vad barn i hennes ålder ska/bör kunna, om vad hon äter, hur hon sover och lite annat smått och gott. Jag är väldigt förtjust i den doktor vi har nu, hon verkar alltid ta sig tid och prata igenom saker och ting ordentligt (man skulle ju kunna tänka sig att det skulle ju kunna vara en anledning till att man alltid fick vänta, men vi har väntat hos varenda doktor vi någonsin haft, oavsett om de varit pratsamma eller inte.). Hon tittade på Mathildas stortå, med den tappade stortånagel (eller ja, vad som är kvar/håller på att växa ut då, själva den tappade nageln är just inte så mycket att titta på.), som ju blev illa klämd när någon trampade på henne. Sedan kollade hon tänderna och lyckades faktiskt hitta hela 12 stycken små bissingar av varierande storlek, så nu är det bara åtta kvar. Bara att få Mathilda att öppna munnen så på vid gavel så att man hinner räkna efter är en storartad bedrift! Mamma Dahlstand har försökt ett flertal gånger -med det enda resultatet att hon blivit biten i pekfingret.
Till sist var det dags för de (känns det som i alla fall) "obligatoriska" vaccineringarna. Jag börjar misstänka att Mathilda är världens mest välvaccinerade barn, men å andra sidan så är det väl bättre än alternativet. Här är det dessutom så att man måste hålla koll på alla vaccineringar, därför att barnen får inte gå i skolan om de inte har alla vaccinationer i ordning. Något som ställde till lite problem när Mathilda skulle börja i höstas; Hon har fått allt man ska ha fått, men eftersom hon bytt doktor tre gånger (med flytten hit etc), så var det ett fasligt sjå att få alla journaler till hennes nuvarande doktor, som skulle skriva intyget. Trots att jag har sparat kopior, så blev det ändå fel nånstans, och det fattades en massa noteringar. Jag blev så trött på allting så att jag helt sonika fyllde i de som saknades själv och låssades som om det regnade. Det är ju ändå inte så att jag ljög, eller gjorde så att doktorn ljög, hon HAR ju vaccinationerna gjorda. Jag tog upp detta med doktorn (ja inte att jag själv suttit och fyllt i grejer, med att det fattades uppdateringar i hennes journaler) och hon lovade att prata med de föregående läkarna och få alla papper "up to date". Pust. Så här kan man ju inte hålla på vartenda år, det blir ju bara hur jobbigt som helst. I alla fall så blev det tre vaccineringar denna gång; fjärde dosen av stelkramp/difteri och polio samt en influensa vaccinering. Det sistnämnda är inte nånting man måste ta, men det rekommenderas för barn under två år. Förra året tog vi ingen, mest för att jag tyckte att hon var så liten och att vi ju aldrig riktigt var ute bland folk, men nu när hon är i skolan så är ju risken att smittas betydligt större. Prinsessan var hur duktig som helst och skrek bara pyttepyttelite, vi var så stolta över henne!
Mitt eget läkarbesök var mindre händelserikt, även om jag också blev mätt och vägd (ok, inte mätt; det räkte med att jag talade om hur lång jag var, jag misstänker att oddsen för att man i 33-års... eh, 25-årsåldern menar jag, skulle ha vuxit nämvärt nog är begränsade. Snarare är det väl så att man snart börjar mäta så att man inte krymper, oh hemska tanke!). Det var första gången jag träffade den här läkaren, på rekommendation av gravida väninnan K, och jag kunde bara konstatera att jag hamnat på den populäraste gynmottagningen i Houston. Det är en stor grupp med läkare som har praktik tillsammans och det var som att befinna sig på en "baby-making-factory"; Först blev man anvisad ett av fyra väntrum (min doktor har väntrum "D" tillsammans med fem läkare till), sedan fick man gå i en låååååång korridor med sköterskan för att väga, ta blodtryck etc, sedan var det till att sitta i doktotns egna, privata, lilla väntrum, där bara hans patienter sitter. Efter en stund fick jag komma in och prata med Dr. Anding, som han hette, som var jättetrevlig, fast han hade en övervintrad 70-tals Tom Sellec-mustach ;-). Efter att vi pratat färdigt, så fick jag gå med en ny sköterska till ett nytt undersökningsrum och där fick jag vänta igen, innan doktorn kom tillbaka och gjorde undersökning. Totalt tog det över två timmar för mig att bli klar, helt sjukt! Men då var jag väl också vederbörligen undersökt och inspekterad (Det kan bara vara en gynekolog till att säga att ens livmoderhals looks "wonderful" ;-)).
Nu tror jag vi har fått nog av att gå till doktorn för ett tag framöver, ska bara fundera ut om vi inte kan skicka iväg herr Dahlstrand på nån undersökning av nåt slag, jag tycker att han har kommit alldeles för lindrigt undan ;-)...
Hos barnläkaren behövde vi "bara" vänta i 30 minuter efter utsatt tid. Mathilda vägdes och mättes på alla vederbörliga sätt (centimeter & gram hittar du här) och förklarades alldeles normal och bra för sin ålder. Sedan pratade doktorn lite om vad barn i hennes ålder ska/bör kunna, om vad hon äter, hur hon sover och lite annat smått och gott. Jag är väldigt förtjust i den doktor vi har nu, hon verkar alltid ta sig tid och prata igenom saker och ting ordentligt (man skulle ju kunna tänka sig att det skulle ju kunna vara en anledning till att man alltid fick vänta, men vi har väntat hos varenda doktor vi någonsin haft, oavsett om de varit pratsamma eller inte.). Hon tittade på Mathildas stortå, med den tappade stortånagel (eller ja, vad som är kvar/håller på att växa ut då, själva den tappade nageln är just inte så mycket att titta på.), som ju blev illa klämd när någon trampade på henne. Sedan kollade hon tänderna och lyckades faktiskt hitta hela 12 stycken små bissingar av varierande storlek, så nu är det bara åtta kvar. Bara att få Mathilda att öppna munnen så på vid gavel så att man hinner räkna efter är en storartad bedrift! Mamma Dahlstand har försökt ett flertal gånger -med det enda resultatet att hon blivit biten i pekfingret.
Till sist var det dags för de (känns det som i alla fall) "obligatoriska" vaccineringarna. Jag börjar misstänka att Mathilda är världens mest välvaccinerade barn, men å andra sidan så är det väl bättre än alternativet. Här är det dessutom så att man måste hålla koll på alla vaccineringar, därför att barnen får inte gå i skolan om de inte har alla vaccinationer i ordning. Något som ställde till lite problem när Mathilda skulle börja i höstas; Hon har fått allt man ska ha fått, men eftersom hon bytt doktor tre gånger (med flytten hit etc), så var det ett fasligt sjå att få alla journaler till hennes nuvarande doktor, som skulle skriva intyget. Trots att jag har sparat kopior, så blev det ändå fel nånstans, och det fattades en massa noteringar. Jag blev så trött på allting så att jag helt sonika fyllde i de som saknades själv och låssades som om det regnade. Det är ju ändå inte så att jag ljög, eller gjorde så att doktorn ljög, hon HAR ju vaccinationerna gjorda. Jag tog upp detta med doktorn (ja inte att jag själv suttit och fyllt i grejer, med att det fattades uppdateringar i hennes journaler) och hon lovade att prata med de föregående läkarna och få alla papper "up to date". Pust. Så här kan man ju inte hålla på vartenda år, det blir ju bara hur jobbigt som helst. I alla fall så blev det tre vaccineringar denna gång; fjärde dosen av stelkramp/difteri och polio samt en influensa vaccinering. Det sistnämnda är inte nånting man måste ta, men det rekommenderas för barn under två år. Förra året tog vi ingen, mest för att jag tyckte att hon var så liten och att vi ju aldrig riktigt var ute bland folk, men nu när hon är i skolan så är ju risken att smittas betydligt större. Prinsessan var hur duktig som helst och skrek bara pyttepyttelite, vi var så stolta över henne!
Mitt eget läkarbesök var mindre händelserikt, även om jag också blev mätt och vägd (ok, inte mätt; det räkte med att jag talade om hur lång jag var, jag misstänker att oddsen för att man i 33-års... eh, 25-årsåldern menar jag, skulle ha vuxit nämvärt nog är begränsade. Snarare är det väl så att man snart börjar mäta så att man inte krymper, oh hemska tanke!). Det var första gången jag träffade den här läkaren, på rekommendation av gravida väninnan K, och jag kunde bara konstatera att jag hamnat på den populäraste gynmottagningen i Houston. Det är en stor grupp med läkare som har praktik tillsammans och det var som att befinna sig på en "baby-making-factory"; Först blev man anvisad ett av fyra väntrum (min doktor har väntrum "D" tillsammans med fem läkare till), sedan fick man gå i en låååååång korridor med sköterskan för att väga, ta blodtryck etc, sedan var det till att sitta i doktotns egna, privata, lilla väntrum, där bara hans patienter sitter. Efter en stund fick jag komma in och prata med Dr. Anding, som han hette, som var jättetrevlig, fast han hade en övervintrad 70-tals Tom Sellec-mustach ;-). Efter att vi pratat färdigt, så fick jag gå med en ny sköterska till ett nytt undersökningsrum och där fick jag vänta igen, innan doktorn kom tillbaka och gjorde undersökning. Totalt tog det över två timmar för mig att bli klar, helt sjukt! Men då var jag väl också vederbörligen undersökt och inspekterad (Det kan bara vara en gynekolog till att säga att ens livmoderhals looks "wonderful" ;-)).
Nu tror jag vi har fått nog av att gå till doktorn för ett tag framöver, ska bara fundera ut om vi inte kan skicka iväg herr Dahlstrand på nån undersökning av nåt slag, jag tycker att han har kommit alldeles för lindrigt undan ;-)...
måndag 18 oktober 2004
Söndagsfunderingar
I dag ägnade jag lite datortid åt att
1) Småfixa och pula lite här och där på hemsidan (t.ex. har favoriterna både blivit uppdaterade OCH fått banners. Inte fy skam för att vara mig ;-)
2)fundera över saker och ting. En del lyckades jag klura ut alldeles på egen hand (som till exempel varför det stod att det var 37 dagar kvar till julafton på nelsonskans sidan... Jag funderade och hur jag än räknade på fingrarna fick jag det till att det nog visst var många fler dagar kvar. Tills jag slugade ut att det nog hade nånting att göra med att jag varit inne och pillat på datuminställningarna i min dator och därför var inne i november... Döh! Ibland blir jag väldigt trött på mig själv. ) och en del struntade jag tillsist i att fundera över utan resignerade inför det faktum att vissa saker är som de är och att det är egentligen inte spelar så stor roll om jag vet VARFÖR det är på ett visst sätt, så länge det fungerar. Övrigt funderande:
1. Blogande
Är det nån större skillnad på att blogga mot att bara skriva sin små dagliga funderingar så där i största allmänhet? Finns det nån anledning att skriva sina funderingar i "blogformat" mot att använda det gamla hederliga dagbokslandet? Jag är förvirrad! Och om blog stavas med ett "g", stavas då infinitiv och -:ande formen (vad nu det heter) med ett eller två "g"? Förklara för mig!
2. En egen matporrs-sida kanske
Läste hos Elin om mat-bloggar och blev sugen på att starta en egen liten avdelning på ämnet. Sagt och gjort, en alldeles pinfärsk mat-blog (! Jaja, jag vek mig och blev blogtrendig... Inte för att det egentligen spelade nån roll, mest för att det var kul att pröva nåt nytt format.) finns här. Ett nytt projekt som inte riktigt hittat sin stil och form än, men det kommer. Det kommer i alla fall bara att handla om mat.
3. Mathilda-sida
Vore det kanske kul att ha en helt egen sida till prinsessan? Orkar och hinner jag hålla igång en sådan? Jag funderar vidare
4. Jag vill lära mig photoshop.
Eller, egentligen behöver jag inte lära mig alltihop, jag vill lära mig hur man färglägger bara vissa delar av ett i övrigt svart/vitt kort. Det vill jag lära mig... Nån som kan??
I övrigt har den här helgen bara gått fortare än fortast. Det borde vara lördag i dag, känns det som, men det är det tyvärr inte. Det är dessutom faktiskt måndag, för det är efter midnatt, jag har suttit uppe ALLDELES för länge och blog...(g?)at ;-). Så går det när man av nån anledning har blivit nattuggla.
Sammanfattning av den korta helgen: I fredags var vi ute och "firade" min intervju med en jättegod middag (får jag nog skriva lite om på den nya matporrs-sidan. Där det hör hemma.) med K och J, vilket som vanligt var väldigt trevligt. I lördags gjorde vi inte ett endaste dugg känns det som, mer än att vi tog en lång härlig promenad och sedan tog det lugnt resten av dagen (herr Dahlstrand tog med sig prinsessan på zoo och lämnade mig i lugn och ro i ett par timmar.) och grillade fajitas till middag. I dag hade jag en oemotståndlig lust att shoppa och spendera pengar, men eftersom jag (i nämnd ordning) varken fick 1) köpa ett nytt hus ("men älskling vi behöver bara låna si så där en miljon dollar") 2) en ny bil ("En Lexus SUV, du älskling, en liten bara...") ELLER 3) en dyr semester till Hawaii, så fick jag nöja mig med att åka och handla mat, vilket inte alls var lika kul, men definitivt mer nödvändigt. Sedan ägnades eftermiddagen mest åt matlagning och så hade vi herr Dahlstrands chef med familj över på middag. Jättetrevligt, men så var den dagen slut.
I morgon ska Mathilda på 18-månaders kontroll och det ska bli spännande att se hur mycket hon har växt. Det känns som om hon dragit iväg ordentligt här bara de senaste veckorna. Vår lilla tjej är verkligen på väg att bli stor (jaja, större då). Sen måste vi ut och hitta resterande grejer till prinsessans halloween-utstyrsel; Jag är på jakt efter svarta strumpbyxor och svart tröja, men svart är inte dirket en barnfärg verkar det som, så jag letar och letar. I värsta fall får dottern väl vara nån sorts delvis albino-nyckelpiga med vita armar och ben, det funkar väl det också och lär säkert vara betydligt svalare (just när man trodde att hösten ÄNTLIGEN var här med lite svalare väder så slog det om och är pissäckelvarmt och -fuktigt igen. Rekordvärme hela veckan... ARRRGGGGHHH, jag har fått nog!!). Vi får väl se vad det blir.
1) Småfixa och pula lite här och där på hemsidan (t.ex. har favoriterna både blivit uppdaterade OCH fått banners. Inte fy skam för att vara mig ;-)
2)fundera över saker och ting. En del lyckades jag klura ut alldeles på egen hand (som till exempel varför det stod att det var 37 dagar kvar till julafton på nelsonskans sidan... Jag funderade och hur jag än räknade på fingrarna fick jag det till att det nog visst var många fler dagar kvar. Tills jag slugade ut att det nog hade nånting att göra med att jag varit inne och pillat på datuminställningarna i min dator och därför var inne i november... Döh! Ibland blir jag väldigt trött på mig själv. ) och en del struntade jag tillsist i att fundera över utan resignerade inför det faktum att vissa saker är som de är och att det är egentligen inte spelar så stor roll om jag vet VARFÖR det är på ett visst sätt, så länge det fungerar. Övrigt funderande:
1. Blogande
Är det nån större skillnad på att blogga mot att bara skriva sin små dagliga funderingar så där i största allmänhet? Finns det nån anledning att skriva sina funderingar i "blogformat" mot att använda det gamla hederliga dagbokslandet? Jag är förvirrad! Och om blog stavas med ett "g", stavas då infinitiv och -:ande formen (vad nu det heter) med ett eller två "g"? Förklara för mig!
2. En egen matporrs-sida kanske
Läste hos Elin om mat-bloggar och blev sugen på att starta en egen liten avdelning på ämnet. Sagt och gjort, en alldeles pinfärsk mat-blog (! Jaja, jag vek mig och blev blogtrendig... Inte för att det egentligen spelade nån roll, mest för att det var kul att pröva nåt nytt format.) finns här. Ett nytt projekt som inte riktigt hittat sin stil och form än, men det kommer. Det kommer i alla fall bara att handla om mat.
3. Mathilda-sida
Vore det kanske kul att ha en helt egen sida till prinsessan? Orkar och hinner jag hålla igång en sådan? Jag funderar vidare
4. Jag vill lära mig photoshop.
Eller, egentligen behöver jag inte lära mig alltihop, jag vill lära mig hur man färglägger bara vissa delar av ett i övrigt svart/vitt kort. Det vill jag lära mig... Nån som kan??
I övrigt har den här helgen bara gått fortare än fortast. Det borde vara lördag i dag, känns det som, men det är det tyvärr inte. Det är dessutom faktiskt måndag, för det är efter midnatt, jag har suttit uppe ALLDELES för länge och blog...(g?)at ;-). Så går det när man av nån anledning har blivit nattuggla.
Sammanfattning av den korta helgen: I fredags var vi ute och "firade" min intervju med en jättegod middag (får jag nog skriva lite om på den nya matporrs-sidan. Där det hör hemma.) med K och J, vilket som vanligt var väldigt trevligt. I lördags gjorde vi inte ett endaste dugg känns det som, mer än att vi tog en lång härlig promenad och sedan tog det lugnt resten av dagen (herr Dahlstrand tog med sig prinsessan på zoo och lämnade mig i lugn och ro i ett par timmar.) och grillade fajitas till middag. I dag hade jag en oemotståndlig lust att shoppa och spendera pengar, men eftersom jag (i nämnd ordning) varken fick 1) köpa ett nytt hus ("men älskling vi behöver bara låna si så där en miljon dollar") 2) en ny bil ("En Lexus SUV, du älskling, en liten bara...") ELLER 3) en dyr semester till Hawaii, så fick jag nöja mig med att åka och handla mat, vilket inte alls var lika kul, men definitivt mer nödvändigt. Sedan ägnades eftermiddagen mest åt matlagning och så hade vi herr Dahlstrands chef med familj över på middag. Jättetrevligt, men så var den dagen slut.
I morgon ska Mathilda på 18-månaders kontroll och det ska bli spännande att se hur mycket hon har växt. Det känns som om hon dragit iväg ordentligt här bara de senaste veckorna. Vår lilla tjej är verkligen på väg att bli stor (jaja, större då). Sen måste vi ut och hitta resterande grejer till prinsessans halloween-utstyrsel; Jag är på jakt efter svarta strumpbyxor och svart tröja, men svart är inte dirket en barnfärg verkar det som, så jag letar och letar. I värsta fall får dottern väl vara nån sorts delvis albino-nyckelpiga med vita armar och ben, det funkar väl det också och lär säkert vara betydligt svalare (just när man trodde att hösten ÄNTLIGEN var här med lite svalare väder så slog det om och är pissäckelvarmt och -fuktigt igen. Rekordvärme hela veckan... ARRRGGGGHHH, jag har fått nog!!). Vi får väl se vad det blir.
tisdag 12 oktober 2004
I närkamp med amerikansk immigrationsbyråkrati del 2 eller det närmar sig slutet på eländet
I dag var det dags att återigen bege sig till den amerikanska immigrationsbyrån. Fast den här gången var det inte för att jag skulle ge mig i kast med inkompetenta tjänsemän och slåss för att få fram min ansökan, den här gången var det för min medborgarskapsintervju. Under över alla under, en och en halv månad efter första besöket och papprena dök upp och de kallade dit mig... Det kan man ju nästan kalla för att gå på räls ;-).
Jag läste en massa på internet om medborgarskapsintervjuer, hur de går till, vad de frågar etc och jag hann bli alldeles väldigt nervös här de senaste dagarna. Intervjun är uppdelad som i två delar, en del där de kollar att man kan prata/läsa/skriva engelska (fast, som det visar sig, kraven är löjligt låga) och att man kan viss amerikansk historia och statskunskap, samt en del där de går igenom ens ansökan och kollar att allting stämmer eller om de har några frågor. Den första delen var jag inte särskilt nervös över, för jag vet att jag kan tillräckligt med engelska och dessutom så finns de hundra frågor som man använder sig av, att plugga på på deras hemsida. Inte så svårt med andra ord och framför allt inte om man är gift med en sån ordningssam man som herr Dahlstrand, som drillar en tills man kan alla svar fram och baklänges (tack älskling :-)). Däremot så läste jag många skräckhistorier som själva ansökningsintervjun, hur folk fick alla möjliga frågor och krav på sig att presentera olika dokument som de inte visste att de skulle ha med sig och därför inte kunde presentera och därför inte blev godkända. DET var jag nervös över, det känns lite som att börja läsa karta mitt när man åkt vilse och inte ens vet var man är på kartan. Jag tycker om att veta exakt hur jag ska svänga, i mycket god tid, helst innan jag åker hemifrån ;-). I alla fall, jag packade med mig ungefär vartenda papper som jag kunde tänka mig skulle vara av intresse för dem; Vårt vigselbevis (jag ska ju äntligen, officiellt, byta efternamn också. Någonting jag inte vågat göra innan alla papper är klara här), Mathildas födelseattest (vad de nu skulle med den till, men papper som papper), gamla deklarationer, vaccinationsintyg (jaja, fråga inte. Det HADE kunnat behövas.), min endaste lilla fortkörningsböta (läs och lär: Det är klart dumt att först tuta på en gammal gubbe som ligger och såskör i vänsterfilen och sedan blåsa förbi en polisbil som ligger till höger. Även om man råkar köra en bil som är gjord för att gå snabbt. Tro mig, det kommer ingenting gott ur sådant beteende.), gamla skolbetyg, all korrespondens med dem, ett bensinkvitto... Nej ok, inte ett bensinkvitto, men jag är säker på jag tagit med ett sådant om jag bara haft något att ta med.
I alla fall: Min intervju var klockan 8 i morse och tjugo i åtta var jag på plats. Jag och trehundraelva mexikaner, tvåhundrafem asiater, sexton advokater och en ryska. Ungefär. Vi satt där på fina stolsrader och väntade på att de skulle ropa upp oss. Strax efter halv nio ropade de upp mig och av alla trista intervjuinspektörer så fick jag den absolut tristaste: En butter, halvtjock svart tanta som såg ut som om hon inte kunde tänka sig att ha ett tristare jobb än det hon hade och inte tänkte hon göra det roligare heller. Eftersom jag var nervös gjorde jag det jag gör bäst (eller sämst, hm) när jag blir nervös -pratade. Hade jag absolut ingenting för. Tantan (som tillråga på allt hette Bush i efternamn ;-)) knallade bara mödosamt vidare framför mig i korridorerna och varken vände sig om eller svarade på tilltal, så jag sa inget mer och lufsade efter. När vi kom in i hennes rum fick jag hålla upp min högra hand och svära att "say the truth and nothing but the truth". Den första delen av intervjun var nästan löjlig. På ett papper fick jag skriva ner svaret på tre frågor, sedan var det fem flervalsfrågor och tillsist en mening som hon läste för mig som jag skulle skriva. Det tog väl ungefär tre minuter totalt och sedan tillbringade vi kanske fem minuter med mitt namnbyte, jag skrev under ett gäng med papper på trettioelva ställen, varpå det var dags för själva "ansökningsdelen". Hon frågade mig vad jag hette, var jag bodde, var jag jobbade och sedan ägnade hon sig åt att räkna datum och dagar (man måste ange exakt vilka gånger man rest ut från USA, vart man reste och hur länge man varit borta.) och naturligtvis, eftersom hon ju ändå är amerikansk statlig tjänsteman och måste hålla sig till vissa regler, använde hon inte miniräknare utan fem små kladdlappar och huvudräkning. Det kändes väldigt tryggt och pålitligt. Eller inte. När hon hade kollat och dubbelkollat hade hon fått det till 15 dagar fler än vad jag hade fått det till, så då tittade hon misstänksamt på mig och räknade om allting igen. Jag påpekade lite försiktigt att anledningen till att vi fick olika antal dagar kanske var att jag inte räknat med ut- och inresedagarna (vilket man, klart och tydligt enligt instruktionerna, inte skulle göra), så muttrade hon ett förvånat "vaddå?", men verkade nöja sig med den förklaringen och satte ett stort rött ok vid alla datum. Överlag hade hon en väldans tendens att vilja kluddra överallt i min stackars ansökan. En sak är väl om man gör små noteringar, eller godkännande eller vad man nu vill göra, men den här damen använde en fet rödpenna och skrev inte bara med världens största handstil, hon skrev dessutom fel flera gånger och var tvungen att stryka över grejer hon skrivit. Det såg vansinnigt kluttrigt och oseriöst ut när hon var klar, men det är väl (hoppas jag innerligt i alla fall vid det här laget) deras problem och inte mitt.
Tillsist spände hon ögonen i mig och frågade om jag var terrorist, om jag hade något samröre med terroristorganisationer, om jag var eller hade varit prostituerad, om jag någonsin hade blivit arresterad eller dömd för något brott och om jag helhjärtat stödde den amerikanska konstitutionen. När jag svarade såg hon inte riktigt ut som om hon trodde mig, men hon satte i alla fall små röda kluttar som jag antog betydde att jag svarat som man borde svara (nej, nej, nej, nej och ja), i kanten på papprena. Nu är det väl så att om man ljuger under sin intervju så kan man inte bara bli av med sitt medborgarskap, man kan också bli åttalad och hamna i fängelse, men helt allvarligt, om jag nu HADE varit terroristsympatisör, tror de verkligen att jag hade suttit där och sagt att "Jo, nu när jag tänker efter det har jag faktiskt guldkort hos Al Quaida, jag har genom prostitution dragit in åtskilliga tusen åt dem som jag hoppas ska användas för att störta presidenten och en gång för alla göra slut på det amerikanska samhället."? Hade varit lite kul att se vad hon hade sagt då... Eller kanske inte. Då hade jag nog defintivt inte klarat min intervju och det hade bara inneburit en massa merjobb ;-). När jag i alla fall hade skrivit under ytterligare några papper, så räckte hon mig ett mycket oansenligt papper som inte ser det minsta officiellt ut, där hon hade markerat att jag klarat min intervju och nu var "recommended för approval". Det innebär naturligtvis att ytterligare en tjänsteman, i sann byråkratisk anda, ska granska min ansökan (med alla röda kluttar och kludder på) och tristtantan Bush utlåtande, och i sin tur godkänna den en gång för alltid. Sen ska de skicka mig ett brev och tala om när jag ska "sväras in". Men, lugnade mig tant trist, det är tydligen mest en formalia och skulle inte innebära något problem. "Vad bra", sa jag, "tack så mycket." Och så följde hon mig ut genom de långa trista korridorerna och det var det. Strax efter nio var jag klar och åkte därifrån. Nu återstår bara att fortsätta vänta på nästa brev... Jag kommer att vara så glad, när allt det här är klart, för är det nåt jag är, så är det trött på att vänta. Men det känns otroligt bra att allt är klart och att det gick bra!! Tjoho för mig!!
Jag läste en massa på internet om medborgarskapsintervjuer, hur de går till, vad de frågar etc och jag hann bli alldeles väldigt nervös här de senaste dagarna. Intervjun är uppdelad som i två delar, en del där de kollar att man kan prata/läsa/skriva engelska (fast, som det visar sig, kraven är löjligt låga) och att man kan viss amerikansk historia och statskunskap, samt en del där de går igenom ens ansökan och kollar att allting stämmer eller om de har några frågor. Den första delen var jag inte särskilt nervös över, för jag vet att jag kan tillräckligt med engelska och dessutom så finns de hundra frågor som man använder sig av, att plugga på på deras hemsida. Inte så svårt med andra ord och framför allt inte om man är gift med en sån ordningssam man som herr Dahlstrand, som drillar en tills man kan alla svar fram och baklänges (tack älskling :-)). Däremot så läste jag många skräckhistorier som själva ansökningsintervjun, hur folk fick alla möjliga frågor och krav på sig att presentera olika dokument som de inte visste att de skulle ha med sig och därför inte kunde presentera och därför inte blev godkända. DET var jag nervös över, det känns lite som att börja läsa karta mitt när man åkt vilse och inte ens vet var man är på kartan. Jag tycker om att veta exakt hur jag ska svänga, i mycket god tid, helst innan jag åker hemifrån ;-). I alla fall, jag packade med mig ungefär vartenda papper som jag kunde tänka mig skulle vara av intresse för dem; Vårt vigselbevis (jag ska ju äntligen, officiellt, byta efternamn också. Någonting jag inte vågat göra innan alla papper är klara här), Mathildas födelseattest (vad de nu skulle med den till, men papper som papper), gamla deklarationer, vaccinationsintyg (jaja, fråga inte. Det HADE kunnat behövas.), min endaste lilla fortkörningsböta (läs och lär: Det är klart dumt att först tuta på en gammal gubbe som ligger och såskör i vänsterfilen och sedan blåsa förbi en polisbil som ligger till höger. Även om man råkar köra en bil som är gjord för att gå snabbt. Tro mig, det kommer ingenting gott ur sådant beteende.), gamla skolbetyg, all korrespondens med dem, ett bensinkvitto... Nej ok, inte ett bensinkvitto, men jag är säker på jag tagit med ett sådant om jag bara haft något att ta med.
I alla fall: Min intervju var klockan 8 i morse och tjugo i åtta var jag på plats. Jag och trehundraelva mexikaner, tvåhundrafem asiater, sexton advokater och en ryska. Ungefär. Vi satt där på fina stolsrader och väntade på att de skulle ropa upp oss. Strax efter halv nio ropade de upp mig och av alla trista intervjuinspektörer så fick jag den absolut tristaste: En butter, halvtjock svart tanta som såg ut som om hon inte kunde tänka sig att ha ett tristare jobb än det hon hade och inte tänkte hon göra det roligare heller. Eftersom jag var nervös gjorde jag det jag gör bäst (eller sämst, hm) när jag blir nervös -pratade. Hade jag absolut ingenting för. Tantan (som tillråga på allt hette Bush i efternamn ;-)) knallade bara mödosamt vidare framför mig i korridorerna och varken vände sig om eller svarade på tilltal, så jag sa inget mer och lufsade efter. När vi kom in i hennes rum fick jag hålla upp min högra hand och svära att "say the truth and nothing but the truth". Den första delen av intervjun var nästan löjlig. På ett papper fick jag skriva ner svaret på tre frågor, sedan var det fem flervalsfrågor och tillsist en mening som hon läste för mig som jag skulle skriva. Det tog väl ungefär tre minuter totalt och sedan tillbringade vi kanske fem minuter med mitt namnbyte, jag skrev under ett gäng med papper på trettioelva ställen, varpå det var dags för själva "ansökningsdelen". Hon frågade mig vad jag hette, var jag bodde, var jag jobbade och sedan ägnade hon sig åt att räkna datum och dagar (man måste ange exakt vilka gånger man rest ut från USA, vart man reste och hur länge man varit borta.) och naturligtvis, eftersom hon ju ändå är amerikansk statlig tjänsteman och måste hålla sig till vissa regler, använde hon inte miniräknare utan fem små kladdlappar och huvudräkning. Det kändes väldigt tryggt och pålitligt. Eller inte. När hon hade kollat och dubbelkollat hade hon fått det till 15 dagar fler än vad jag hade fått det till, så då tittade hon misstänksamt på mig och räknade om allting igen. Jag påpekade lite försiktigt att anledningen till att vi fick olika antal dagar kanske var att jag inte räknat med ut- och inresedagarna (vilket man, klart och tydligt enligt instruktionerna, inte skulle göra), så muttrade hon ett förvånat "vaddå?", men verkade nöja sig med den förklaringen och satte ett stort rött ok vid alla datum. Överlag hade hon en väldans tendens att vilja kluddra överallt i min stackars ansökan. En sak är väl om man gör små noteringar, eller godkännande eller vad man nu vill göra, men den här damen använde en fet rödpenna och skrev inte bara med världens största handstil, hon skrev dessutom fel flera gånger och var tvungen att stryka över grejer hon skrivit. Det såg vansinnigt kluttrigt och oseriöst ut när hon var klar, men det är väl (hoppas jag innerligt i alla fall vid det här laget) deras problem och inte mitt.
Tillsist spände hon ögonen i mig och frågade om jag var terrorist, om jag hade något samröre med terroristorganisationer, om jag var eller hade varit prostituerad, om jag någonsin hade blivit arresterad eller dömd för något brott och om jag helhjärtat stödde den amerikanska konstitutionen. När jag svarade såg hon inte riktigt ut som om hon trodde mig, men hon satte i alla fall små röda kluttar som jag antog betydde att jag svarat som man borde svara (nej, nej, nej, nej och ja), i kanten på papprena. Nu är det väl så att om man ljuger under sin intervju så kan man inte bara bli av med sitt medborgarskap, man kan också bli åttalad och hamna i fängelse, men helt allvarligt, om jag nu HADE varit terroristsympatisör, tror de verkligen att jag hade suttit där och sagt att "Jo, nu när jag tänker efter det har jag faktiskt guldkort hos Al Quaida, jag har genom prostitution dragit in åtskilliga tusen åt dem som jag hoppas ska användas för att störta presidenten och en gång för alla göra slut på det amerikanska samhället."? Hade varit lite kul att se vad hon hade sagt då... Eller kanske inte. Då hade jag nog defintivt inte klarat min intervju och det hade bara inneburit en massa merjobb ;-). När jag i alla fall hade skrivit under ytterligare några papper, så räckte hon mig ett mycket oansenligt papper som inte ser det minsta officiellt ut, där hon hade markerat att jag klarat min intervju och nu var "recommended för approval". Det innebär naturligtvis att ytterligare en tjänsteman, i sann byråkratisk anda, ska granska min ansökan (med alla röda kluttar och kludder på) och tristtantan Bush utlåtande, och i sin tur godkänna den en gång för alltid. Sen ska de skicka mig ett brev och tala om när jag ska "sväras in". Men, lugnade mig tant trist, det är tydligen mest en formalia och skulle inte innebära något problem. "Vad bra", sa jag, "tack så mycket." Och så följde hon mig ut genom de långa trista korridorerna och det var det. Strax efter nio var jag klar och åkte därifrån. Nu återstår bara att fortsätta vänta på nästa brev... Jag kommer att vara så glad, när allt det här är klart, för är det nåt jag är, så är det trött på att vänta. Men det känns otroligt bra att allt är klart och att det gick bra!! Tjoho för mig!!
måndag 11 oktober 2004
Dagens tips från en gnällmoster
Dagens tips: Det är dumt att gå på halvmilspromenad i ganska nya gymnastikskor med tunna sockar utan att ha testat med de samma nån gång hemma först. Det kan hända sig då att man får skoskav nämligen, ungefär si så där en fem stycken på varje fot (inklusive två på vardera stortå.). Om ni ändå får för er att promenerera trots dessa varningar föreslår jag att ni tar med er 1) tjockare sockar och 2) skavsårsplåster. Alternativt ser till att det finns nån hemma (typiskt en äkta man som inte befinner sig på golfbanan en timmes bilfärd bort)som ni kan ringa till och bli hämtade av, när skavsåren gör sig påminda ungefär halvvägs. Tro mig, jag ignorerade helt mina egna goda råd och det betalar jag nu dyrt för. Att få en massa skavsår det första man får på dagen har en tendes att begränsa hur mycket man känner livet i sig just den dagen. Herr Dahlstrand, som är en väldigt förstående äkta make, fast han är en man ;-), tycker vederbörligen synd om mig och bidrar med fotmassage och sympatier. Det hjälper lite. Lite.
Aj, säger jag bara om den här dagen. Och nä, nu ljög jag; Jag säger mer än så, jag BEKLAGAR mig gnällande för herr Dahlstrand och försöker på något vis i världen få detta till att vara hans fel. Hur har jag inte riktigt räknat ut än, men det ska jag nog komma på nåt vad det (jag) lider. Jag är en för närvarande en elak fru med låg smärttröskel, som tillråga på allt fått huvudvärk av allt gnällande. Nu får det vara slutmotionerat på ett tag (jaja ok att jag knappt hann börja), det är det jag alltid har sagt; Det är farligt med motion, skaderisken är synnerligen hög. I morgon är en annan dag, tack och lov.
Aj, säger jag bara om den här dagen. Och nä, nu ljög jag; Jag säger mer än så, jag BEKLAGAR mig gnällande för herr Dahlstrand och försöker på något vis i världen få detta till att vara hans fel. Hur har jag inte riktigt räknat ut än, men det ska jag nog komma på nåt vad det (jag) lider. Jag är en för närvarande en elak fru med låg smärttröskel, som tillråga på allt fått huvudvärk av allt gnällande. Nu får det vara slutmotionerat på ett tag (jaja ok att jag knappt hann börja), det är det jag alltid har sagt; Det är farligt med motion, skaderisken är synnerligen hög. I morgon är en annan dag, tack och lov.
söndag 10 oktober 2004
Äter krokodiler pommes frites?
I dag var vi iväg på lite miljöombyte. Jag tycker om att bo där vi bor, men ibland blir jag bara SÅ trött på att se samma gator och hus dag in och dag ut. Det har ju tyvärr visat sig att Texas, i alla fall runt Houston där vi bor, inte är speciellt kul eller vackert att åka runt i, i alla fall om man är van vid naturen på östkusten, eller i Sverige för den delen, som ju är omväxlande med kullar, berg, skog och fält. Här är det platt. Punkt slut. Det är platt och det är tja, vad är det, grönt? Det är lite fält, mycket "bara gräs" (hagar kanske?) och det är fula hus, fula shoppingområden och mycket motorväg. Dessutom är det varmt, inte att förglömma. Det är helt enkelt inte särskilt uppmuntrande för själen att bege sig ut på upptäcksfärd, något som både Claes och jag saknar mycket.
Men skam den som ger sig, i dag hittade vi i alla fall till en state park bara en knapp timme om ens det, söder om stan dit vi begav oss, tillsammans med våra grannar på en utflykt. Det var visserligen platt och fult på motorvägen dit, och platt även i "parken", men där var det slut på det tråkiga. Det var fina promenadvägar runt en massa träskmark och små sjöar, där det var gott om fåglar och krokodiler (!). Det satt stora varningskyltar uppsatta överallt om att man skulle hålla ordentliga avstånd om man mötte en krokodil att man inte fick mata dem, eller bada (som om man skulle ha velat bada i stillastående algvatten där det bor krokodiler... Men vem vet, det finns säkert galningar där ute som tycker det är höjden av semester, vad vet jag.).
Trots att varenda liten (och stor) trästock som låg i vattnet såg ut som en krokodil, var det tunnsått med sådanade just idag verkade det som. Vi såg faktiskt tre små bäbiskrokodiler vid olika tillfällen som låg och solade sig, men de stora "roliga" krokodilerna lös med sin frånvaro. Okej, jag hade väl inte jättelust att det skulle komma en bamsekrokodil promenerande över stigen precis vid mina fötter, men det hade ju varit kul att få se en på så där halvnära avstånd. Bäbiskrokodilerna var väldigt söta, men så värst krokodilläskiga var de just inte. Vi knallade i alla fall runt där i över tre timmar och när vi kom tillbaka till bilen var jag övertygad om att vi måste ha gått minst flera mil eller nåt, så länge som vi varit ute, fast enligt kartläsar-Claes hade vi visst bara gått en knapp halvmil... Återigen glömmer man bort att det ju inte går så där jättefort frammåt när Mathilda får vara med och bestämma takten. Nu var vi ju inte där för att bedriva fettförbränning och motionera, och det var väldigt skönt väder, så det var skönt bara att ha fått vara ute så länge.
På väg hem från vår utflykt stannade vi på Applebee´s, vår favoritrestaurang som ÄNTLIGEN har öppnat några ställen i Houston. Tyvärr hade väl inte den restaurangen vi var på idag en av sina bättre dagar, det var mycket halvslarv och bortglömda grejer. Jag var lite missnöjd så där i smyg, eftersom det är typiskt mig att vara missnöjd över grejer men inte riktigt göra nånting åt dem (note to self: Det är dags att börja jobba lite på det, hörru´) och satt och muttrade surt emellanåt. Herr Dahstrand däremot, som är en driftig man (gissa varför jag gifte mig med honom ;-)?) kallade till sig restaurangchefen och räknade sedan mycket artigt, men målmedvetet, upp alla små problem vi haft under middagen och lyckades på så sätt få ner notan till, fråga mig inte hur han bar sig åt, noll dollares. Gratis middag för fyra (och en liten Mathilda-måltid) med förrätt och efterrätt och alldeles gratis! Som om vi inte redan hade haft en trevlig dag, blev dagen genast ännu bättre :-).
I kväll hyrde vi en film och tittade på "Supersize me", en dokumentär om en kille som lever på BARA Mc Donnald´s mat i en månad och konsekvenserna av detta. En mycket bättre film än jag hade trott, om än förstås dragen till det extremt överdrivna, men han hade en poäng med hur snabbmat och framför allt fel mat håller på att ta död på USA. Av de barn som föddes år 2000 räknar man med att 1 av 3 kommer att utveckla överviktsdiabetes! Det är helt sjukt!! Nu tror jag väl i och för sig att det går att äta på Mc Donnald´s nån gång i bland utan att få diabetes och dö, men det är nog verkligen med betoning på ibland. Framför allt så är det ju det att alla portioner är så stora. Om man beställer en "super-sized" pommes frites och den största läsken, så får man i sig nästan en 2-liters flaska läsk och ett kvarts kilo pommes frites. Och det kan knappast vara nyttigt, oavsett hur sällan man äter det. Det absolut mest bisarra i hela filmen var dock ett "experiment" han gjorde där han la en massa olika MCD hamburgare, en pommes frites, en vanlig, hemmagjord, hamburgare samt vanliga pommes frites, som man får på restaurang, i olika glasburkar och sedan lät dem ligga där. Maten ruttnade ju så småningom i allt mer totalt vidriga former (även om det tog över två veckor för Big Macen att börja få mögel på brödet) allt eftersom veckorna gick. All mat utom Mc Donnalds pommes frites. När någon av misstag råkade slänga ut dem efter typ tre månader såg de EXAKT likadana ut som de gjorde när han la ner dem i burken!! Hur absolut vansinnigt vidrigt är det? Vad stoppar de i sina pommes frites egentligen måste man ju fråga sig? Jag vill inte alls bedriva nån sorts anti-Mc Donnald´s propaganda här, men allvarligt; Jag fick total avsmak för att någonsin mer äta deras pommes frites efter att ha sett det där (även om man aldrig ska säga aldrig), och jag tycker ändå att de är bland de godaste pommes fritesen som finns (även om jag vanligtvis inte brukar äter dem ändå). Ugh, ugh är allt jag har att säga om det!
Men skam den som ger sig, i dag hittade vi i alla fall till en state park bara en knapp timme om ens det, söder om stan dit vi begav oss, tillsammans med våra grannar på en utflykt. Det var visserligen platt och fult på motorvägen dit, och platt även i "parken", men där var det slut på det tråkiga. Det var fina promenadvägar runt en massa träskmark och små sjöar, där det var gott om fåglar och krokodiler (!). Det satt stora varningskyltar uppsatta överallt om att man skulle hålla ordentliga avstånd om man mötte en krokodil att man inte fick mata dem, eller bada (som om man skulle ha velat bada i stillastående algvatten där det bor krokodiler... Men vem vet, det finns säkert galningar där ute som tycker det är höjden av semester, vad vet jag.).
Trots att varenda liten (och stor) trästock som låg i vattnet såg ut som en krokodil, var det tunnsått med sådanade just idag verkade det som. Vi såg faktiskt tre små bäbiskrokodiler vid olika tillfällen som låg och solade sig, men de stora "roliga" krokodilerna lös med sin frånvaro. Okej, jag hade väl inte jättelust att det skulle komma en bamsekrokodil promenerande över stigen precis vid mina fötter, men det hade ju varit kul att få se en på så där halvnära avstånd. Bäbiskrokodilerna var väldigt söta, men så värst krokodilläskiga var de just inte. Vi knallade i alla fall runt där i över tre timmar och när vi kom tillbaka till bilen var jag övertygad om att vi måste ha gått minst flera mil eller nåt, så länge som vi varit ute, fast enligt kartläsar-Claes hade vi visst bara gått en knapp halvmil... Återigen glömmer man bort att det ju inte går så där jättefort frammåt när Mathilda får vara med och bestämma takten. Nu var vi ju inte där för att bedriva fettförbränning och motionera, och det var väldigt skönt väder, så det var skönt bara att ha fått vara ute så länge.
På väg hem från vår utflykt stannade vi på Applebee´s, vår favoritrestaurang som ÄNTLIGEN har öppnat några ställen i Houston. Tyvärr hade väl inte den restaurangen vi var på idag en av sina bättre dagar, det var mycket halvslarv och bortglömda grejer. Jag var lite missnöjd så där i smyg, eftersom det är typiskt mig att vara missnöjd över grejer men inte riktigt göra nånting åt dem (note to self: Det är dags att börja jobba lite på det, hörru´) och satt och muttrade surt emellanåt. Herr Dahstrand däremot, som är en driftig man (gissa varför jag gifte mig med honom ;-)?) kallade till sig restaurangchefen och räknade sedan mycket artigt, men målmedvetet, upp alla små problem vi haft under middagen och lyckades på så sätt få ner notan till, fråga mig inte hur han bar sig åt, noll dollares. Gratis middag för fyra (och en liten Mathilda-måltid) med förrätt och efterrätt och alldeles gratis! Som om vi inte redan hade haft en trevlig dag, blev dagen genast ännu bättre :-).
I kväll hyrde vi en film och tittade på "Supersize me", en dokumentär om en kille som lever på BARA Mc Donnald´s mat i en månad och konsekvenserna av detta. En mycket bättre film än jag hade trott, om än förstås dragen till det extremt överdrivna, men han hade en poäng med hur snabbmat och framför allt fel mat håller på att ta död på USA. Av de barn som föddes år 2000 räknar man med att 1 av 3 kommer att utveckla överviktsdiabetes! Det är helt sjukt!! Nu tror jag väl i och för sig att det går att äta på Mc Donnald´s nån gång i bland utan att få diabetes och dö, men det är nog verkligen med betoning på ibland. Framför allt så är det ju det att alla portioner är så stora. Om man beställer en "super-sized" pommes frites och den största läsken, så får man i sig nästan en 2-liters flaska läsk och ett kvarts kilo pommes frites. Och det kan knappast vara nyttigt, oavsett hur sällan man äter det. Det absolut mest bisarra i hela filmen var dock ett "experiment" han gjorde där han la en massa olika MCD hamburgare, en pommes frites, en vanlig, hemmagjord, hamburgare samt vanliga pommes frites, som man får på restaurang, i olika glasburkar och sedan lät dem ligga där. Maten ruttnade ju så småningom i allt mer totalt vidriga former (även om det tog över två veckor för Big Macen att börja få mögel på brödet) allt eftersom veckorna gick. All mat utom Mc Donnalds pommes frites. När någon av misstag råkade slänga ut dem efter typ tre månader såg de EXAKT likadana ut som de gjorde när han la ner dem i burken!! Hur absolut vansinnigt vidrigt är det? Vad stoppar de i sina pommes frites egentligen måste man ju fråga sig? Jag vill inte alls bedriva nån sorts anti-Mc Donnald´s propaganda här, men allvarligt; Jag fick total avsmak för att någonsin mer äta deras pommes frites efter att ha sett det där (även om man aldrig ska säga aldrig), och jag tycker ändå att de är bland de godaste pommes fritesen som finns (även om jag vanligtvis inte brukar äter dem ändå). Ugh, ugh är allt jag har att säga om det!
torsdag 7 oktober 2004
Trotsåldersvarning och bara söt
Fröken Dahlstrand visar små tendenser på att närma sig trotsåldern, eller de "terrible two´s" som det kallas här. Det är mycket nu som hon VILL eller ännu oftare, INTE vill. När prinsessan "tvingas" till någonting som inte passar henne, slänger hon sig bakåt, och ser ut ungefär som en ostbåge, och skriker "no, no, no, no". Med betoning på skriker. Av någon anledning så säger hon vanligtvis bara "nä" eller "nej" när det är något hon inte vill, t.ex ha mer mat eller så, men när hon blir arg, blir hon det på engelska. Det som orsakar flest "no" hemma just nu är dels att behöva gå och byta blöja eller kläder, eller när hon har bestämt sig för att någonting är så roligt att hon aldrig vill sluta.
Ex. 1: Mathilda tycker att det är jättekul att vara med och vattna blommorna som står i stora krukor utanför ytterdörren. Jag vattnar med den stora vattenkannan och Mathilda vattnar (spiller) med sin lilla. Enligt Mathilda bör blommor vattnas varje gång man ser en vattenkanna och man bör absolut inte fylla på en vattenkanna färre än 26 gånger på raken. Om mamma Dahlstrand (som inte riktigt ser det roliga i att springa med vattenkanna (och torka vatten) mer än högst ett par, tre gånger) har den stora fräckheten att lite försynt påpeka att de stackars blommorna håller på att drunkna, eller ännu värre; ATT DET INTE BLIR NÅGON VATTNING just nu, gråter dottern först stora krokodiltårar som strax övergår i mycket ilskna tjut.
Ex 2: Mathilda har upptäckt hur kul det är att sitta i förarsätet på bilen och låssas-köra. Detta vill hon göra helst varje gång vi ska åka bil, men absolut varje gång pappa kommer hem från jobbet och hon hör garageporten öppnas. Pappa Dahlstrand, som är en lite lagom vek man, vars dotter har honom lindad kring lillfingret trehundrasextiosju varv ;-), brukar oftast ge med sig och gå ut och "leka" i garaget (något som mamma Dahlstrand absolut vägrar, eftersom vår soptunna bor där och är det något som inte frambringar goda dofter så är det gamla sopor (inklusive blöjpåsar) och 35-gradig värme. Tro mig.). Nästan oavsett när pappa Dahlstrand tycker att det räcker och att han gärna skulle få gå in och äta middag, så tycker inte Mathilda det. Och det låter hon höras.
Annars är det faktiskt otroligt roligt att vara med Mathilda, när hon inte skriker alltså. Det är fantastiskt att upptäcka vad mycket hon minns, och vad hon lägger ihop saker och får det till rätt. I går hände till exempel en rolig sak: Prinsessan har, som säkert tidigare skrivits, en konstig förkärlek för vårt kylskåp. Tidigare har hon mest suttit i det (!), men nu på senare tid har detta utvecklats till att hon hämtar saker ur det, som hon sedan bär iväg, så fort hon får möjlighet. Det brukar vara en ketchupflaska här, eller en mjukost-tub där, och oftast så brukar hon bara bära ut grejerna en liten bit och så typ antingen tröttna på dem och låta dem ligga, eller komma tillbaka med dem. I alla fall, i går hade jag handlat och höll på att plocka in i kylen och Mathilda "hjälpte" som vanligt till. Efter ett tag försvann hon och jag tänkte inte mer på det. Förrän ungefär tio minuter senare, när jag började fundera över hur tyst hon var (dåligt tecken.). När jag tittar in i vardagsrummet så har hon fått tag på ett paket med tortillas, som hon lyckats öppna, och sprida ut över ungefär precis hela vardagsrummet! Det låg tortillas på golvet, på bordet, i soffan, på mattan... Och mitt i allt så spatserar lilla fröken runt, mycket målmedvetet och koncentrerat, och flyttar på sina bröd mellan olika ställen - samtidigt som hon tar sig än en tugga här och än en tugga där. När hon placerat alla tortillasarna på mattan, flyttade hon dem, allihop, en i taget, till soffbordet och därefter in i ugnen på sin lilla (med betoning på lilla, det är en minimini) ugn i sin lilla spis. Hon var så nöjd och belåten att jag inte hade hjärta att skälla på henne för att hon tagit ut mat och spridit ut, visst, det är väl kanske inte någonting som ska uppmuntras, men å andra sidan; Det var lite brödsmulor och det må så vara, hon hade roligt och framför allt; Hon lekte verkligen. När hon hade "bakat" färdigt så hjälpte hon mig med att slänga de bröd(bitar) som var utspridda och var hur söt och glad som helst.
Just slänga saker är också en grej som är stor nu. Ju mer man kan slänga dessto bättre och ibland kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan vad som ska slängas och vad som inte ska slängas. Hushållsapper får man ju slänga, och tidningspapper (däremot får man inte spola ner tidningar i toaletten, vilket har gjorts vissa försök till. Tack och lov kan hon inte trycka tillräckligt hårt på spolknappen än, men det är ju bara en tidsfråga.), men nappar, snuttefiltar och kammar bör helst stanna utanför sopkorgen, åtminstone om man frågar pappa och mamma Dahlstrand. Det blir en hel del diskussioner (= små arga protesttjut från dottern) om detta med lilla fröken om dagarna och både jag och herr Dahlstrand har nog gjort som vana att titta efter lite nogrannt innan vi slänger nånting, så att inte en mycket liten städhjälp har varit där och slängt något innan ;-).
Ex. 1: Mathilda tycker att det är jättekul att vara med och vattna blommorna som står i stora krukor utanför ytterdörren. Jag vattnar med den stora vattenkannan och Mathilda vattnar (spiller) med sin lilla. Enligt Mathilda bör blommor vattnas varje gång man ser en vattenkanna och man bör absolut inte fylla på en vattenkanna färre än 26 gånger på raken. Om mamma Dahlstrand (som inte riktigt ser det roliga i att springa med vattenkanna (och torka vatten) mer än högst ett par, tre gånger) har den stora fräckheten att lite försynt påpeka att de stackars blommorna håller på att drunkna, eller ännu värre; ATT DET INTE BLIR NÅGON VATTNING just nu, gråter dottern först stora krokodiltårar som strax övergår i mycket ilskna tjut.
Ex 2: Mathilda har upptäckt hur kul det är att sitta i förarsätet på bilen och låssas-köra. Detta vill hon göra helst varje gång vi ska åka bil, men absolut varje gång pappa kommer hem från jobbet och hon hör garageporten öppnas. Pappa Dahlstrand, som är en lite lagom vek man, vars dotter har honom lindad kring lillfingret trehundrasextiosju varv ;-), brukar oftast ge med sig och gå ut och "leka" i garaget (något som mamma Dahlstrand absolut vägrar, eftersom vår soptunna bor där och är det något som inte frambringar goda dofter så är det gamla sopor (inklusive blöjpåsar) och 35-gradig värme. Tro mig.). Nästan oavsett när pappa Dahlstrand tycker att det räcker och att han gärna skulle få gå in och äta middag, så tycker inte Mathilda det. Och det låter hon höras.
Annars är det faktiskt otroligt roligt att vara med Mathilda, när hon inte skriker alltså. Det är fantastiskt att upptäcka vad mycket hon minns, och vad hon lägger ihop saker och får det till rätt. I går hände till exempel en rolig sak: Prinsessan har, som säkert tidigare skrivits, en konstig förkärlek för vårt kylskåp. Tidigare har hon mest suttit i det (!), men nu på senare tid har detta utvecklats till att hon hämtar saker ur det, som hon sedan bär iväg, så fort hon får möjlighet. Det brukar vara en ketchupflaska här, eller en mjukost-tub där, och oftast så brukar hon bara bära ut grejerna en liten bit och så typ antingen tröttna på dem och låta dem ligga, eller komma tillbaka med dem. I alla fall, i går hade jag handlat och höll på att plocka in i kylen och Mathilda "hjälpte" som vanligt till. Efter ett tag försvann hon och jag tänkte inte mer på det. Förrän ungefär tio minuter senare, när jag började fundera över hur tyst hon var (dåligt tecken.). När jag tittar in i vardagsrummet så har hon fått tag på ett paket med tortillas, som hon lyckats öppna, och sprida ut över ungefär precis hela vardagsrummet! Det låg tortillas på golvet, på bordet, i soffan, på mattan... Och mitt i allt så spatserar lilla fröken runt, mycket målmedvetet och koncentrerat, och flyttar på sina bröd mellan olika ställen - samtidigt som hon tar sig än en tugga här och än en tugga där. När hon placerat alla tortillasarna på mattan, flyttade hon dem, allihop, en i taget, till soffbordet och därefter in i ugnen på sin lilla (med betoning på lilla, det är en minimini) ugn i sin lilla spis. Hon var så nöjd och belåten att jag inte hade hjärta att skälla på henne för att hon tagit ut mat och spridit ut, visst, det är väl kanske inte någonting som ska uppmuntras, men å andra sidan; Det var lite brödsmulor och det må så vara, hon hade roligt och framför allt; Hon lekte verkligen. När hon hade "bakat" färdigt så hjälpte hon mig med att slänga de bröd(bitar) som var utspridda och var hur söt och glad som helst.
Just slänga saker är också en grej som är stor nu. Ju mer man kan slänga dessto bättre och ibland kan det vara svårt att förstå skillnaden mellan vad som ska slängas och vad som inte ska slängas. Hushållsapper får man ju slänga, och tidningspapper (däremot får man inte spola ner tidningar i toaletten, vilket har gjorts vissa försök till. Tack och lov kan hon inte trycka tillräckligt hårt på spolknappen än, men det är ju bara en tidsfråga.), men nappar, snuttefiltar och kammar bör helst stanna utanför sopkorgen, åtminstone om man frågar pappa och mamma Dahlstrand. Det blir en hel del diskussioner (= små arga protesttjut från dottern) om detta med lilla fröken om dagarna och både jag och herr Dahlstrand har nog gjort som vana att titta efter lite nogrannt innan vi slänger nånting, så att inte en mycket liten städhjälp har varit där och slängt något innan ;-).
måndag 4 oktober 2004
Helguppdatering
Helgen försvann som vanligt i ett jehu. Knappt hann man vara glad över att det var fredag, förrän det var dags att vakna på måndag morgon.
I fredags somnade jag klockan 21.30 och maken strax efter, så det var nog en av historiens lugnaste fredagskvällar (med undantag möjligen av vissa fredagskvällar när jag var gravid och gick och la mig strax efter sju.). Halva lördagen tillbringades i mataffärer, då vi skulle ha fyra vänner över på middag. På eftermiddagen tog herr Dahlstrand tog med sig dottern till lekparken medan jag ägnade mig åt matlagning. En fördelning som jag tror vi alla var nöjda med. Det tillagades krabbdip med jalapeños, fisksoppa samt brödpudding med pralines. Gästerna kom vid halv-åtta tiden och då var det perfekt tid för loppisen att hoppa i säng. En skön barnfri middag kunde således avnjutas. Det var klar svenskmajoritet runt bordet, bara en (stackare ;-)) var icke-svensk, men vi lyckades hålla oss så gott som hela kvällen från att oartigt övergå till svenska konversationer. Det är annars något som är väldigt lätt hänt, när man blir många svenskar. Konversationen flöt fritt om allt mellan himmel och jord och det blev nästan midnatt innan vi reste oss från middagsbordet. En himla trevlig lördagskväll var det.
Kanske var det inte fullt lika kul nästa morgon, när den den lilla morgonsångfågeln Mathilda började kvittra vid 7-tiden, i vilket fall så såg varken jag eller maken det roliga i det. Men som det snälla barn vi nu har, så somnade hon faktiskt om en timme efter det att hon fått lite välling och låg dessutom vaken och pratade glatt med sin mobil i nästan 45 minuter ytterligare, när hon sedan vaknat på riktigt för dagen. Klockan var alltså närmare nio när pappa och mamma Dahlstrand behövde masa sig upp och det var ju bara att tacka och ta emot för. Men söndagen blev annars en riktigt slöardag, när inte så där jätte mycket blev gjort. Jag fastade totalt i min Harry Potter-bok (jag tycker bara att de böckerna är sååå bra. Betyder väl antagligen att jag har en intellektuell nivå som en 13-åring, men det må så vara, jag är helt frälst.) och herr Dahlstrand tittade på film. Mathilda skrotade runt med oss i vardagsrummet och underhöll sig med att först suga på ett chips, sedan tillaga det i sin lilla spis, samt därefter bära runt på sagda (rätt blötmjuka) chips i säkert en halvtimme, innan hon slutligen åt upp det. Tänk om ett chips kunde räcka så länge även i vuxen ålder, vad bra det vore ;-).
Framemot kvällen åkte vi iväg till herr Dahlstrands chef, som bjudit oss på middag. Chefen är britt och hade inhandlat ett lager riktigt engelska "bangers and mash", dvs korv och potatismos. Det var en mycket oavancerad, men ack så god, måltid. Mathilda fick sitt lystmäte av kex medan vi väntade på maten och sedan slocknade hon, även denna gång nästan makalöst vältajmat, precis när vi skulle äta. Visserligen vaknade hon till och var pigg när vi sedan tog upp henne och åkte hem (hon var vaken jag somnade), men det gjorde ju inte så mycket. Hon är jätteduktig faktist nu, på att kunna ligga och vara vaken/somna själv även om hon inte är jättetrött. Hon ligger och pratar och småsjunger för sig själv och emellanåt hörs små "hallå hallå". När hon vaknar på morgnarna och tycker att det börjar bli fööör trist att ligga i sängen hör man små "plong plong", då sitter och kastar ut alla sina nappar genom spjälorna ner på golvet.
I fredags somnade jag klockan 21.30 och maken strax efter, så det var nog en av historiens lugnaste fredagskvällar (med undantag möjligen av vissa fredagskvällar när jag var gravid och gick och la mig strax efter sju.). Halva lördagen tillbringades i mataffärer, då vi skulle ha fyra vänner över på middag. På eftermiddagen tog herr Dahlstrand tog med sig dottern till lekparken medan jag ägnade mig åt matlagning. En fördelning som jag tror vi alla var nöjda med. Det tillagades krabbdip med jalapeños, fisksoppa samt brödpudding med pralines. Gästerna kom vid halv-åtta tiden och då var det perfekt tid för loppisen att hoppa i säng. En skön barnfri middag kunde således avnjutas. Det var klar svenskmajoritet runt bordet, bara en (stackare ;-)) var icke-svensk, men vi lyckades hålla oss så gott som hela kvällen från att oartigt övergå till svenska konversationer. Det är annars något som är väldigt lätt hänt, när man blir många svenskar. Konversationen flöt fritt om allt mellan himmel och jord och det blev nästan midnatt innan vi reste oss från middagsbordet. En himla trevlig lördagskväll var det.
Kanske var det inte fullt lika kul nästa morgon, när den den lilla morgonsångfågeln Mathilda började kvittra vid 7-tiden, i vilket fall så såg varken jag eller maken det roliga i det. Men som det snälla barn vi nu har, så somnade hon faktiskt om en timme efter det att hon fått lite välling och låg dessutom vaken och pratade glatt med sin mobil i nästan 45 minuter ytterligare, när hon sedan vaknat på riktigt för dagen. Klockan var alltså närmare nio när pappa och mamma Dahlstrand behövde masa sig upp och det var ju bara att tacka och ta emot för. Men söndagen blev annars en riktigt slöardag, när inte så där jätte mycket blev gjort. Jag fastade totalt i min Harry Potter-bok (jag tycker bara att de böckerna är sååå bra. Betyder väl antagligen att jag har en intellektuell nivå som en 13-åring, men det må så vara, jag är helt frälst.) och herr Dahlstrand tittade på film. Mathilda skrotade runt med oss i vardagsrummet och underhöll sig med att först suga på ett chips, sedan tillaga det i sin lilla spis, samt därefter bära runt på sagda (rätt blötmjuka) chips i säkert en halvtimme, innan hon slutligen åt upp det. Tänk om ett chips kunde räcka så länge även i vuxen ålder, vad bra det vore ;-).
Framemot kvällen åkte vi iväg till herr Dahlstrands chef, som bjudit oss på middag. Chefen är britt och hade inhandlat ett lager riktigt engelska "bangers and mash", dvs korv och potatismos. Det var en mycket oavancerad, men ack så god, måltid. Mathilda fick sitt lystmäte av kex medan vi väntade på maten och sedan slocknade hon, även denna gång nästan makalöst vältajmat, precis när vi skulle äta. Visserligen vaknade hon till och var pigg när vi sedan tog upp henne och åkte hem (hon var vaken jag somnade), men det gjorde ju inte så mycket. Hon är jätteduktig faktist nu, på att kunna ligga och vara vaken/somna själv även om hon inte är jättetrött. Hon ligger och pratar och småsjunger för sig själv och emellanåt hörs små "hallå hallå". När hon vaknar på morgnarna och tycker att det börjar bli fööör trist att ligga i sängen hör man små "plong plong", då sitter och kastar ut alla sina nappar genom spjälorna ner på golvet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)